8-0 är alltid 8-0

2015-03-29

Dagens träningsmatch mot Surte IS var aldrig något snack – Det var bara ett lag på planen och det var vi i BK Wobbler. 8-0 talar sitt tydliga språk och vi hade bud på mer efter två (!) missade straffsparkar. 27 gjorda mål på 7 träningsmatcher är ett bra snitt, speciellt om vi jämför med fjolårets träningsmatcher som inte slutade i ett enda mål eller poäng under försäsongen.

Surte IS håller egentligen till i division 7, en nivå under oss, och slutade femma i samma serie som Backatorps IF vann. Därför var det viktigt med noggrannheten inför dagens match. Under veckan har vi arbetat på vårt press-spel som bygger på en bolloritenterad totalpress, eller gegenpressing som tyskarna kallar det och som dragits till sin spets i Jürgen Klopps Borussia Dortmund. Vi skall, direkt vid bolltapp på offensiv planhalva, omedelbart arbeta för att ta tillbaka bollen. Detta är både en defensiv och offensiv taktik på samma gång – Defensiv så till vida att den hindrar motståndaren att kontra eller ta sig i genom centralt då de inte får tid att vända upp, offensiv sättet att vi om vi tar tag i bollen kan kontra deras kontring.

I bästa fall erövrar vi bollen och kan gå till attack, i sämsta tvingar vi motståndaren att passa hem bollen, spela långt eller helt sonika tappa den. Ett sådant press-spel kräver givetvis kommunikation och att laget jobbar som en enhet annars så är det lätt att ta sig ur pressen, men också en god kondis då detta spel är extremt krävande.

Idag lyckas vi med det i perioder och stressar sönder ett på pappret sämre lag till en komfortabel 8-0-seger. Detta var vår sista träningsmatch på svensk mark innan träningslägret och har givetvis gett oss ett bra besked inför seriepremiären om mindre än två veckor.

Även om motståndarna var något snäpp eller två sämre än oss på pappret kan man inte be om ursäkt för motståndet utan göra det vi skall göra, vilket alla i BK Wobbler gör idag. Vi hade lika gärna kunnat sluta spela vid 3-0 i halvtid, men fortsätter att trumma på. Sådant är alltid kul för en tränare att se och ingjuter självförtroende i laget.

I påsk är det träningsläger i Danmark och ett genrep mot Österbro IF innan seriepremiären en vecka senare mot Göteborgs SIF.

Jag kan knappt vänta.

Advertisements

Det är lite drygt tre månader sedan jag tog över uppdraget som huvudtränare för BK Wobblers A-lag i Göteborgs Division 6B. Med dessa snart 100 dagar på posten faller det på sin plats med en kortare reflektion över hur denna tid har varit.

Först och främst har det varit sanslöst kul, roligt och givande! Precis på det sättet jag trodde att det skulle vara. Att känna tugget från omklädningsrummet, drivet på träningarna, när en övning sitter som ett smäck och när adrenalinet pumpar inför matcherna. Detta älskar jag och det är det som gör alla de timmarna jag lägger på detta värt att spendera min tid på. Jag lägger ner någonstans mellan 15-20 timmar på fotbollen utöver mitt heltidsjobb och sociala umgänge, så det skulle vara väl vara sjutton också om jag inte tycker att det är kul. Den dagen jag inte tycker det eller känner att jag inte längre utvecklas som tränare är det dags att gå vidare.

Men det har också varit tufft på vägen, betydligt svårare än vad jag någonsin trodde. Innan jag gick in i tränarrollen hade i alla fall jag massor av förutfattade meningar om hur det skulle vara, vilka svårigheter som fanns och hur jag skulle tackla dem. Så här med facit i hand kan jag säga att att vara fotbollstränare är ett extremt komplext uppdrag. Det är inte bara det att du skall ha koll på din fotboll, ha välplanerade träningar och ta ut matchtrupper, du måste också möta alla sociala utmaningar som ämbetet innebär. Jag har för mig att Pep Guardiola har sagt att tränarsysslan består till 20 % av fotbollskunnande och 80 % av social kompetens och även om jag inte håller med till fullo så kan jag förstå vad han menar.

För så är det; det finns många viljor inom ett fotbollslag. Allt om hur vi skall spela, till vilka övningar vi skall göra till vilka som skall bli uttagna till match. Det är otroligt många och starka åsikter och även om jag anser att detta är lite av tjusningen med fotbollen, att alla tycker något, så kan det ibland vara frustrerande. Det handlar om att vara socialt smidig och kunna bemöta alla dessa viljor på rätt sätt och försök motivera dem till att göra rätt saker och övertyga dem om att vi måste göra det på ett visst sätt. Sedan är jag alltid inställd på att alla inte kan hålla med mig, men det viktiga är att de respekterar mig lika mycket som jag respekterar dem för att kunna arbeta ihop mot ett gemensamt mål. Vi vill ju alla samma sak, men vi tror på olika sätt att nå dit.

Utöver det har jag emellanåt känt att jag kanske har varit lite för naiv i min planering. En övning som jag tror skall ta 20 minuter kan ibland lätt klocka på 35 minuter för att det tar tid att instruera, förklara och genomföra. Jag har tagit mig den tiden för att det är viktigare att göra något bra än att göra flera grejer halvdant, men givetvis har det ibland skapat bekymmer när det kommer till planeringen.

Jag har också upptäckt att det är viktigt att vara noggrann och förutseende hur spelarna kommer att ta emot en övning. På något märkligt vis känns det alltid som att fotbollsspelare försöker hitta “hålet” i en övning så att de kan knäcka koden och göra den så enkel som möjligt. Många gånger blir jag förbluffad över hur kreativa de är när de fuskar, när de snarare borde lägga den tiden på att göra övningen bra och rätt. Så det handlar många gånger om att räkna ut hur de kommer att göra övningen och parera i förtid, annars finns en stor risk att det utnyttjas på fel sätt.

Jag har flera gånger behövt ompröva mitt ledarskap. Jag har en stark tro på dialog och ömsesidig respekt, att jag inte vill vara den där sadisttränaren á la Fabio Capello som står vid sidlinjen och skriker sina spelare döva, men har under ett par tillfällen fått göra små justeringar. Min rådgivande assisterande, den duktige Rickard Peterson, har flera gånger sagt att fotbollsspelare är naturligt lata och att man måste vara på dem som en blåslampa för att få dem att göra rätt saker. Även om jag inte helt håller med honom i den beskrivningen förstår jag vad han menar, det gäller att vara hård vid tillfällen då jag behöver vara det.

Tidigare har jag också lagt stor vikt vid att få träningarna att flyta på och följa ett schema, ibland nästan kollat på klockan för att de ska tajmas rätt. Nu försöker jag istället att vara med mer i övningarna, bryta dem och instruera dem hur jag vill att de skall spela. Jag vill absolut inte sitta på alla svaren för då får jag dumma fotbollsspelare som bara kommer att vänta på mina lösningar, men ibland skadar det inte att pausa en övning och förklara hur vi skall lösa den. Speciellt inte om övningen som sådan är ny för truppen.

Om vi ska prata plussidor så har de flesta spelare på de individuella samtalen sagt att de tycker att träningarna känns kul och inspirerande, samt att de gillar den offensiva spelidén. Det gläder mig att vi är på samma tåg och det känns som att jag och spelartruppen har en god kommunikation. Sådant underlättar mycket inför framtiden.

Jag är nöjd med att vi har ett bra go i laget och att vi har roligt ihop, samt att de verkar inspirerade till vår spelidé. Men jag behöver jobba med det sociala, att lägga mer tid på samtal med gruppen och även inför densamma för att hitta gemensamma lösningar. Att ta mer kommando och prata om HUR vi skall lösa våra problem och ge dem lite nycklar, även om jag inte vill ge dem alla svaren på en gång. Det är sådant jag kommer ägna mina närmaste månader till.

Nu närmast är det bara tre träningsveckor och två matcher innan seriepremiären sätter igång den 11 april. Då ska vi förhoppningsvis få mer koll på vårt spel generellt, men att jag också skall fortsätta att utvecklas som tränare.

Räkna med mer reflektioner allt eftersom tiden går!

Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.

För er som känner mig är det inte direkt en hemlighet att jag är en sann Hisingspatriot. När jag flyttade hit första gången 2009 kändes det som att jag hade kommit hem. En gemytlig ö med trevliga människor och fin natur runt varje hörn. Jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja flytta härifrån.

I flera år har människor sagt till mig att detta är en plats där det är mycket våld, kriminalitet och stök. Jag har aldrig lyssnat på dessa människor. Alltid trott att det där de ser händer överallt men att det inte syns lika mycket, att det är lika mycket våldtäkter, pistolhot och rån inne i stan som på Hisingen. Att mediabilden varit orättvis och onyanserad. Att det där görs upp mellan gängen och aldrig inträffar oss andra, hederliga medborgare.

Numera är jag inte så säker.

Igårkväll sköts två människor till döds och ett tiotal skadades svårt på en restaurang på Vårväderstorget, bara 300 meter från min egen ytterdörr. Jag inser ju själv att Hisingen som plats, som en del av problemet, är förvrängt och inte särskilt sanningsenligt utan att det beror på flera faktorer, men samtidigt är ju frågan om det fortfarande går att vara säker här?

Jag har alltid försvarat min ö, för det är så jag ser den som, i vått och torrt. Framförallt mot dumma fördomar och ignoranta idioter. Numera fråga jag mig själv om det kanske är jag som är naiv.

Hisingen är en fantastisk plats som skulle kunna blomstra på så många nivåer, men som på grund av en hemsk skugga inte tillåts det. Det är som med fotbollshuliganer, en liten klick som förstör för den stora massan.

Sex minuter efter att automatvapnena hade skjutit klart på Vår Krog & Bar gick jag förbi Vårväderstorget, lyckligt ovetande om vilken fara jag hade utsatt mig själv för. Istället för skräck känner jag en stor sorg i hjärtat. Det är lite som att se sin gamla missbrukarvän som ständigt hamnar i klaveret; Man vill så gärna att de ska gå bra för dem för man ser så mycket gott i dem, men ständigt faller de dit. Gång på gång på gång.

Jag kommer att fortsätta att stå upp för Hisingen i alla väder, men jag är osäker på om vi någonsin kommer att få en säker ö igen. I alla fall under min livstid.

Det är sådana här händelser som gör att fotbollen känns futtig och meningslös. Dessa människor samlades i kamratlig anda för att titta på en fotbollsmatch – Mötet mellan Barcelona och Manchester City i Champions League.

Det skulle varit en kväll fylld av glädje, avkoppling och samhörighet.
Det slutade med något helt annat.

Hisingen lider med er.

Igår besökte vi i BK Wobbler de södra förorterna för träningsmatch mot Hovås / Billdal IF: s P16-lag. Det är alltid svårt att veta vilka ingångar man ska ha i en sådan match. Det finns en uppenbar risk för underskattning när vi möter spelare som i vissa fall är halva vår ålder. Därför var jag tydlig med i omklädningsrummet att jag absolut inte under några omständigheter ville se någon underskattning från vår sida. Vi skulle ta oss an matchen som vilken seniormotståndare som helst, men framförallt ville jag att vi skulle visa på skillnaden mellan ungdoms- och seniorfotboll.

Tändningen var det absolut inget fel på. Redan efter fem minuter hade vi en tvåmålsledning på Hovås / Billdal Arena, det första förvisso på en fin kontring men det andra ett dråpligt självmål av deras mittback på ett lågt inlägg. De hade alldeles för mycket respekt i början och uppträdde valpigt, vilket gjorde att vi fick en för enkel start. Det speglade matchbilden givetvis och istället för att vi anammade vårt passningsspel och bollinnehav blev det som jag befarade – Vi gick för att göra många mål snarare än att spela med kvalité.

Sådant är ju antagligen oundvikligt, inte minst för att spelarna blir målsugna när det gått så enkelt, men risken är ju att vi bara får ett konditionstest och inte så mycket mer. I andra halvlek reser sig vår yngre motståndare och spelar upp sig, men utan att skapa allt för mycket. Vår fysik spelar givetvis roll här, vilket är lite synd. Vi spelade för mycket med kroppen och för lite med huvudet och fötterna, enbart eftersom “vi kan”. Motståndarna hade inget botemedel mot det.

Slutresultatet skrevs till sist till 5-0 till vår favör och även om det var skönt att få en ny 90-minutrare så hade jag velat få ut mer av vårt fina passningsspel och bättre bollinnehav, men av vad jag förstod som på spelarna var detta något de själva kände med sig så ingen större konflikt där. Vi har ju en ny match nästa helg hemma på Överåsvallen mot Surte IS, den sista träningsmatchen på svensk mark innan lägret i Köpenhamn och därmed även sista matchen innan generalrepetionen. Truppen börjar forma sig nu, men jag hoppas få se ännu fler positiva besked från flera av spelarna då.

… Till seriepremiären!

Det känns ju givetvis i magen. Den 11 april möter vi Göteborgs SIF på Guldheden Södra i det som blir min första seriematch som ansvarig huvudtränare på seniornivå.

Jag kan knappt bärga mig tills dess, men naturligtvis har vi spelat en del matcher redan nu för att testa olika formationer, konstellationer och spelare och har även en del kvar innan vi framme vid premiären i april.

I vår första träningsmatch mötte vi lokalrivalerna Olskrokens IFÖveråsvallen den 16 februari. En match mot ett lag som slutade trea i sin Division 5-serie förra året, förvisso utan ny tränare men onekligen ett vasst lag. Här luftade vi många spelare för att så många som möjligt skulle få speltid, vilket innebar två olika elvor per halvlek.

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Vi börjar matchen bra och håller en del i bollen, men blir alldeles för stressade i uppspelsfasen när de pressar högt och har i ärlighetens namn inte mycket att komma med offensivt i första halvlek. Trots en i stort sett nykomponerad backlinje håller vi dock stången bra i en halvtimme, men därefter rasslar det till rejält. Inom loppet av tio minuter släpper vi in tre mål i slutet på halvleken. 0-3 precis innan paus känns surt.

I andra kommer en ny elva ut som ställer sig lite högre och innehar lite mer boll. Olskroken går ju givetvis inte för fullt då de redan har tre mål samt att de gör lite byten, men vi reser oss bra och i slutet gör vi en skön reducering. Vi vinner åtminstone andra halvlek och avslutar med en bra känsla.

Nästa match var min första i tävlingssammanhang för klubben, mot Partille IF FK från Division 4 i första gruppspelsmatchen i Östra Cupen. En mycket svår motståndare förstås, inte minst med tanke på att de har en uttalad målsättning att vara ett topplag i sin serie i år.

Men ärligt talat var jag inte imponerad, det kändes som att det var en klassisk underskattning från deras sida i första och även om de hade mest boll så hade vi vassare chanser till ledningsmålet. Vi hade en bra känsla inför andra och mycket riktigt stack vi upp i en omställning och trycker dit 1-0.

En skräll var i vardande och vi höll ihop bra i minuterna efter målet, men sedan händer samma sak som mot Olskrokens IF; Vi faller ihop som ett korthus.

Först sätter de 1-1 på ett fint anfall från deras sida, men 1-2 sker alldeles för enkelt då de bara vänder upp på vår defensiva mittfältare och prickar simpelt in ledningsmålet. Bara minuter senare får de också en straff då vi är alldeles för heta i eget straffområde.

Vi lyckas hämta oss något genom att reducera till 3-2 kort därefter, men kan inte mobilisera nog med kraft för att ta fixa ett oavgjort resultat. En bra insats mot ett på pappret betydligt starkare motstånd, men förstås bittert att förlora på att vi faller ihop så efter insläppta mål. Vi borde haft med oss en pinne härifrån.

I den avslutande gruppspelsmatchen i cupen mötte vi Angereds FC, ett topplag i sin Division 6-serie och med ambitioner att vara en av utmanarna till seriesegern. Ingen av lagen kunde gå vidare till nästa omgång, så allt handlade om placering.

Och första minuterna var en mardröm. Vi hänger inte alls med och inom loppet av fem minuter har de gjort 0-2 och har ett jätteläge till trean. Återigen korthussyndromet, men vi reser oss betänkligt och i resterande delar av matchen är det vi som har kontroll. Vi har bollinnehavet, vinner närkamper, kommer upp bra i press och har mängder av målchanser men saknar inledningsvis kylan i avsluten.

Det står 1-2 i halvtid och vi matar på i andra. I mitten av halvleken får vi till sist in kvitteringen och i slutet knorrar vi in 3-2 på en frispark. Vändningen är ett faktum.

Här blir vi lite panikslagna och börjar att rensa bollen sista minuterna istället för att lugnt och metodiskt dra ut på tiden, men vi fredar vårt mål och tar årets första seger på försäsongen. Att det dessutom var BK Wobblers första försäsongsseger sedan 2012 gjorde ju inte saken sämre, på det mot ett bra motstånd och en andraplats i en svår cupgrupp dessutom!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Efter det väntade beskedligare motstånd i form av Backatorps IF, vinnare av en Division 7-serie förra året, på vår hemmaplan Överåsvallen. De hade mycket frånvaro på nyckelspelare och det märktes. Trots att det stod 2-2 i halvtid kunde vi skruva upp växeln i andra och gå upp till 5-2 innan de gjorde ett tröstmål mot slutet. I denna match provade vi oss på en 3-2-3-2-formation istället för vår mer traditionella 4-4-2 med smal diamant på grund av backbrist, så sätt till det var ju vinsten ett styrkebesked även om vi givetvis inte skulle släppt in så billiga mål med en vanlig fyrbackslinje.

I lördags var tanken att vi skulle ha mött Bosna IF, ett mittenlag i sin Division 6-serie, uppe på Länsmangårdens IP i mina hemtrakter på Hisingen, men efter en knepig dubbelbokning valde vi att ha internmatch för att på nytt lufta spelare. Ett mycket lyckat event där jag fick se så gott som alla spelare på plan samtidigt som det givetvis var kul att kunna ha något annat än en vanlig träning när vår tänkta träningsmotståndare ställde in. Faktum är att laddningen från spelarna nästan blev bättre av detta, för vem vill förlora årets internmatch mot sina lagkamrater?

Internmatch 2015 - BK Wobbler - Skatås - Lördagen den 14 mars 2015

Internmatch 2015 – BK Wobbler – Skatås – Lördagen den 14 mars 2015

Nu är mer än halva försäsongen gjord och vi har inte mycket tid kvar innan seriepremiären den 11 april. Enligt mina beräkningar har vi endast åtta träningar (träningslägret i Köpenhamn inkluderat), tre träningsveckor samt tre matcher kvar innan dess, varav en av dem spelar vi ikväll mot Hovås / Billdals IF: s P16-lag.

Under den resterande tiden kommer vi att fokusera på att sätta vårt spelsystem samt anamma passningsspel med rörelse, att klara av att hålla i bollen och vara spelförande samt att ha ett proaktivt press-spel.

Vi ska vara ett lag som är offensivt lagda, som vill föra matcher och agera snarare än reagera. Vi kanske inte blir det i år, men innan jag är klar med BK Wobbler vill jag att det är sexans vassaste lag gällande passningsspelet. En hög målsättning förstås, men fullt rimlig enligt mig då vi har materialet för det. Utöver det behöver vi givetvis komma upp i rätt nivå konditionsmässigt för att orka föra spelet, men det är ett arbete som redan är igång och ger resultat för varje träning.

Under dessa två månader har jag lärt mig mycket som nybakad seniortränare. Många gånger får man uppfinna hjulet på nytt, men tack vare bra hjälp från en strukturerad ledarstab samt resonabel spelartrupp har det än så länge gått vägen. Det visar resultaten inte minst. Förhoppningsvis kommer jag snart finna tid till att skriva ett längre blogginlägg om mina reflektioner kring min egen utveckling, men än så länge får ni hålla till godo med mina kortare matchanalyser enligt ovan.

Med det sagt ska det bli intressant att fortsätta resan, såväl den yttre som den inre, och den fortsätter ikväll i de södra delarna av stan!