Trots sin tyranni – Brian Clough var stor!

2015-07-22

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

För er som känner mig vet att jag håller Brian Clough högt. I många fall en lite bortglömd tränare, men som med små medel nådde stora framgångar i mindre klubbar i England.

Jag som 80-talist är ju egentligen lite för ung för att verkligen kunna relatera till Clough, men jag vet att när jag bestämde mig för att bli fotbollstränare så sökte jag inspiration och frön till en hållbar spelidé. Jag fastnade omedelbart för den här engelsmannen, som inte bara var en sann förespråkare av att spela en offensiv fotboll längs med marken i en tid då alla brittiska lag var stöpta i samma 4-4-2-mall med långbollar och tuff fysik som signaturmelodi. Han var en modig pionjär i ett klimat som direkt hånskrattade åt hans idéer och njöt av att se honom misslyckas, men han vek ändå aldrig från sitt ideal om den fina fotbollen. Att han dessutom var en sann citatmaskin gjorde ju inte saken sämre, en slags föregångare till mediala José Mourinho om man så vill.

Ett tag slukade jag varenda intervju, match och dokumentär som jag kunde hitta med karln på Youtube, just eftersom han var så intressant. Jag har säkert sett spelfilmen The Damned United fler gånger än jag har fingrar och tårar och även om den enligt utsago skall vara kraftigt kryddad kan jag inte låta bli att nyfiken på denna tränare. Därför köpte jag också boken Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson, en biografi som tydligen skall vara den mest sanningsenliga, mest kritiska och samtidigt mest heltäckande boken på ämnet Brian Clough.

Boken tar sin början i den unge Brians uppväxt i den karga industristaden Middlesbrough och avslutas precis efter hans sista bittra fajt med Nottingham Forest under tidigt 90-tal. Från hans första stapplande steg som ung fotbollsspelare och lovande talang till grön tränarnykomling och sedermera dubbel europacupmästare. Med andra ord en extremt allsidig bok. Det som är mest intressant, och som också får mest utrymme, är hans tränargärning, men även hans karriär som spelare får också en del plats.

Jag förstår tidigt in i boken att Cloughie, som han även kallades, drevs av ett skarpt hämndbegär, revanschlusta och av stolthet i allt han gjorde. Han skulle motbevisa allt och alla och hade många personliga vendettor, vilket boken ger många tydliga exempel på. Bitterheten han kände när hans spelarkarriär dog allt för tidigt på grund av en klumpig målvaktsutrusning gjorde att han fick bränsle till att uppnå något som tränare (även om det krävdes en hel del övertalning från andra håll också) och samma sak när hans älskade Derby County blev bortdömda av en påstått mutad domare i europacup-semifinalen borta mot Juventus, då han svor att han skulle ta hem den där djävla bucklan (lite “den där djävla champions” á la Ibra på den, va?) till England för att hedra sin bortgångne mors minne. Hans mor för övrigt som värdesatte en akademisk utbildning och hade svårt att förstå Brians förtjusning i fotboll, det krävs inte mycket för att inse att den unge Clough ville bevisa ett och annat för sin kära mamma.

Hämnd och hat verkade annars vara starka drivkrafter hos honom, vilket för övrigt verkar vara vanligt förekommande hos flera stora idrottspersonligheter. Hans rivalitet med den lugne, artige och fotbollsmässigt fege Don Revie är välkänd och kulminerade när han fick sparken från Leeds United då de i direktsänd TV hade ett regelrätt sandlådebråk som saknar motstycke i fotbollshistorien. 25 minuter helt bisarrt bra TV-underhållning, om ni inte sett det innan.

Som jag började detta inlägg så var Clough en förespråkare av kortpassningsspel och en fotboll som baserades på bollinnehav i en tid då 4-4-2 med långbollar var mallen alla lag i England utgick ifrån. Det är lätt att tro hans vilja till att underhålla publiken var den stora poängen, vilket väl i och för sig inte verkar oviktigt för honom, men det mest intressanta är att han valde att spela ett sådant spel för att han trodde att det var det som skulle ge honom flest segrar över tid. Det fanns alltså en långsiktig tanke i att spela possessionfotboll och inte bara för att det såg fint ut, vilket också hans resultatrad visade. Inte bara att han vann lilla Derbys första ligatitel, på fem år överträffade han bedriften då han tog lika lilla Nottingham Forest från botten av andradivisionen (nuvarande The Championship) till två raka ligatitlar och inte minst två raka europacuptitlar. Allt detta med en bländande fotboll som inte sällan ser ut som en tidig prototyp till dagens Barcelona eller varför inte Ajax. En bedrift som varken Pep Guardiola, José Mourinho eller Carlo Ancelotti av dagens tränardemoner har lyckats med. Inte ens Sir Alex Ferguson har gjort en sådan insats.

Clough bevisade att det gick att kombinera fint spel med goda resultat och titlar och även om hans envishet att aldrig vidareutveckla sitt koncept blev hans fall (i sin sista match som tränare åkte Nottingham Forest ur högsta ligan) så borde han få mer respekt och uppmärksamhet för sina insatser. Städer där de inte har glömt honom dock är framförallt Derby och Nottingham, men även Middlesbrough och Sunderland, där han var spelare, har ett kärt minne av denna ikon för sina insatser på plan.

Men trots sina triumfer finns det givetvis onda sidor hos denna legendar. Trots att han var en förespråkare för offensiv fotboll och var en charmig citatmaskin så fanns det baksidor av hans ledarskap. På grund av sina tuffa uppväxt och framförallt allt hårda motgångar blev Cloughie med tiden extremt paranoid och litade i princip inte på någon, inte ens sin betrodde assisterande Peter Taylor som var minst lika viktigt för framgången som Brian själv var. Han lärde sig snabbt kargheten i branschen och att människor aldrig kommer ihåg mer än det senaste resultatet (vilket även titeln anspelar på då han tidigt förstod att han aldrig skulle få ett tack från vare sig direktörer, fans eller journalister).

Detta återspeglade sig i hans relation till sina spelare, där han blev känd för att vara en obarmhärtig envåldshärskare som gränsade till tyranni. Han gjorde det för vana att förolämpa, krossa och trycka ner sina spelare verbalt så att de var så nere i skorna att han senare kunde forma dem från ett blankt ark. I vissa fall, som i mindre klubbar som Derby där spelarna var så kallade nollor, funkade metoden galant, men i storklubbar som Leeds, där de redan var stjärnor, accepterade inte hans behandling av laget, vilket sedermera ledde till den välkända sparkningen efter endast 44 dagar i tjänst.

Hur mycket jag än gillar Clough för hans tro på den offensiva fotbollen och fantastiska utstrålning så är det svårt att se förbi hur han regelrätt avrättar sina spelare med munnen. Den mannen trodde inte alls på dialog och öppenhet, utan att han satt inne på alla svaren och att spelarna var värdelösa individer som var som bäst när de bara lydde hans order som själlösa nickedockor. Han hade noll förtroende för sina spelare och följde efter dem hem för att lista ut deras hemligheter som älskarinnor, betting och alkohol för att ha hållhake på dem. Brian gjorde en stor poäng av att manipulera allt och alla, inklusive fans, media och styrelser, för att få som han ville, oavsett om det var för att få högre lön eller för att lura till sig mer övergångspengar till spelarköp. Ett extremt oattraktivt drag oavsett om man är fotbollstränare eller inte och något som jag aldrig skulle kunna stå för i mitt ledarskap.

Det är också intressant ju längre in i boken jag kommer att så gott som alla spelare beskriver att han var en hemsk chef som de var livrädda för. Vissa beskriver hur de gömde sig i korridoren när de såg honom komma, vissa hur de fick böter för att de hade dålig hållning och inte kammat sig. Trots detta (eller är det tack vare?) verkade det som att han fick ut maximalt av de till synes ytterst begränsade spelarna och fick dem att uträtta stordåd på såväl nationell som internationell nivå. Hur det är möjligt vet jag inte och kanske är det också just en slump, eftersom verkligheten sedermera kom ikapp den gamle Clough när hans sista titel blev just europacupsegern 1980. Kanske hade han nått än större framgång om han haft mer förtroende för sina spelare? Kanske hade han blivit odödlig på den brittiska tränarscenen?

En sak är säker och det är att om inte hade varit en sucker för intriger och älskat konflikter hade han troligen fått jobbet som förbundskapten för England. Två gånger blev han intervjuad för tjänsten, men blev nekad båda gångerna. Ryktet säger att Clough var en alldeles för kontroversiell karaktär och att han sökte bråk, något som engelska förbundet FA inte uppskattade. Det råder idag, långt efter hans död, en gemensam konsesus i att Brian Clough var den bästa förbundskapten som England aldrig har haft.

Vad ska jag dra för slutsatser av denna boken, då?

Jo, förutom att Brian Clough var en avskyvärd manipulatör som trodde på att härska och söndra för att få sin vilja i genom så var han en fantastisk tränare som med små medel nådde stora resultat på kort tid. Att han stod upp för spelmässiga värderingar som jag uppskattar, men som jag också tror vinner i det långa loppet. På det att han dessutom var en otroligt karismatisk ledare som var uppenbart duktig på att instruera och övertala sina spelare att upprätta stordåd. En slags mer offensivt lagd José Mourinho, som sagt.

Jag vill inte någonstans skyla över eller dölja skönhetsfelen hos denna tränare, men någonstans har alla tränare brister. Ingen är ofelbar och Cloughs brist var att han inte trodde på dialog, öppenhet eller förtroende, tre saker som jag djupt värdesätter i mitt ledarskap. Men han var inte mer än människa och det är för hans tro på den fina fotbollen, hans sätt att uppnå resultat i genom den och hans sätt att vara framför media och spelargrupp som imponerar på mig mest.

Det är också det som gör Brian Clough till en av mina största inspirationskällor i min tränargärning.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som på något sätt är intresserade av fotbollstränare. Det kanske inte är den mest praktiska handboken för tips och råd, men däremot en intressant berättelse om en man som med dåliga förutsättningar gör vatten till vin.

Skulle man inte uppskatta det så kan man ju alltid läsa alla oneliners. Bara det garanterar ett skratt i sig, det lovar jag.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: