En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

Ibland kommer jag till en analys som i slutändan kan sammanfattas med om glaset är halvfullt eller halvtomt. Gårdagens storseger borta mot Sjövalla FK med hela 5-0 är en sådan match där jag har svårt att bestämma mig för om jag är nöjd eller mindre nöjd. Kanske ligger det i tränarsysslans natur att aldrig vara 100 % nöjd, kanske är det personligt, vad vet jag, men det fanns saker med matchen jag både gläds och är bekymrad över.

Å ena sidan håller vi vår andra raka nolla i insläppt kolumnen och gör fem mål framåt, å andra sidan tycker jag att vi “bara” gör en godkänd insats och kan så mycket bättre än vi visade på en regning konstgräsplan i Mölnlycke igårkväll.

Så dagens analys är lite tudelad, eller svart och vit om ni så vill.
Men vi kan ju för sakens skull börja med det halvfulla glaset.

Första 20-25 minuterna startar vi precis på det sättet jag vill och precis på det viset som vi pratade om att vi skulle göra när vi alla satt i omklädningsrummet. Vår första tredjedel av matchen mot Landala var stirrig, anspänd och nervös, så ville jag inte att vi skulle inleda matchen mot Sjövalla, utan kontrollerat och med beslutsamhet. Det gör vi också och istället för att panikrensa när inte ens en tillstymmelse till press från motståndarna finns så spelar vi oss genom lagdel för lagdel.

Det resulterar sig också på måltavlan.

Det märktes att det var klasskillnad mellan lagen och att vi har ett snabbare och mer precist passningsspel. Kanske var det också så att det blöta underlaget gynnade vårt kortpassningsspel och missgynnade dem då många av deras patenterade långbollar stack iväg i gräset, men efter en halvtimme stod det redan 3-0 till oss.

Så länge det var ljust ute var det oforskämt bra spel...

Så länge det var ljust ute var jag nöjd med spelet…

Tyvärr är det här glaset börjar bli halvtomt.

I och med att det blev tydligt att vi var ett mycket bättre lag än Sjövalla så börjar vi också bli på tok för nonchalanta. Helt plötsligt vill ALLA göra mål och briljera eftersom det gått så “lekande lätt” och vi glömmer bort HUR vi tog oss till dessa mål; genom kontrollerat och beslutsamt arbete från backen.

Istället för att hela laget faller ned på egen planhalva när motståndaren provade det långa alternativet så stod vi kvar på offensiv planhalva eller vid mittlinjen och deltog inte tillräckligt i försvarsspelet. Hemjobbet var lite lojt och även om vår backlinje ihop med målvakt löste problemet relativt lätt i slutändan (en nolla är alltid en nolla) så får vår inställning i det skedet inte var så pass dålig. Det gick mot Sjövalla, men det kommer att straffa sig mot de bättre lagen i tabellen.

Som ett resultat av att vi fick ett för långt lag så blev passarna därefter. Vi testade en del längre alternativ och när vi fick bollen ville vi hela tiden gå framåt och kontra. Det låter kanske som en bra sak, men vi värderade inte lägena tillräckligt bra. När vi borde gått bakåt gick vi framåt helt tankelöst, och när vi gick borde gått framåt så spelade vi bakåt. Inte hela tiden och inte jämt och ständigt, men tillräckligt för att våra sista 60 minuter inte skall bli lika bra som vår första halvtimme.

Som ett resultat av detta får Sjövalla lite lägen, men de känns mest som halvchanser och inget som på riktigt utmanade vår målvakt. Måste också säga att de rycker upp sig efter första halvtimmen, men framförallt gjorde vi dem onödigt bra.

I paus pratade vi mycket om att tidigt stänga matchen i andra för att inte ge dem luft att vädra. Det som var intressant i halvleksvilan var att killarna, trots 3-0-ledning, inte alls var nöjda med sin match hittills. Det vittnar om självinsikt och det gläder mig, även om det kanske var onödigt hetsigt och emotionellt där när vi borde varit sakliga och pratat om vår matchplan istället.

Här behöver jag ta ett större kommando än jag tog för att samla killarna istället för att alla pratar i mun på varandra, det måste jag bättra mig på betänkligt. Där borde jag satt ner foten för att få struktur på den andra halvleken. Mer kontroll där och jag tror andra halvlek hade varit bättre från vår sida, så där måste jag bättra mig väsentligt i fortsättningen.

Efter en dryg timme stänger vi matchen med 4-0, trots att avstånden återigen är sådär. Det blir bättre, om än knappt märkbart för prestationen. 5-0 kommer också på frispark, men mest baserad på slarv från motståndarnas målvakt som inte hade en bra dag. Han borde åtminstone tagit två av målen han får på sig. Minst.

Resterande delar av matchen blir lite sönderryckt då jag luftar hela bänken och är svåra att göra en analys på. Däremot är jag nöjd med att alla fick speltid och att de känner att de bidrar. Det kommer att behövas längre fram i höst då vi har ett tätt matchande framför oss.

... Men inte lika bra när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

… Men inte lika glad när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

Summa summarum så gör vi processen kort med ett betydligt sämre lag än oss, gör fem mål framåt och håller nollan bakåt. Det är en godkänd insats från vår sida, men samtidigt kan jag inte låta bli att störa mig på att vi kan göra detta så mycket bättre än vi gör.

Jag ogillar skarpt att vi blir nonchalanta i vårt spel och glömmer bort det hårda arbete som tagit oss dit vi är och istället börjar ta genvägar som vi inte skall ta. Jag har full förståelse för att man blir målkåt när man som synes gör tre snabba och enkla efter 30 minuter, men samtidigt måste man respektera att vårt försvar och målvakt spelar för andra saker. För dem är det lika viktigt om inte viktigare med en insläppt nolla än ett gjort mål för en anfallare. Det är DET de spelar för och det måste man ha respekt för och inte bara tänka på sig själv. Jag hade varit vansinnig om vi släppt ett mål på en sådan nonchalans och det tror jag försvaret också hade varit. Det hade varit slarv.

Men samtidigt så är vi inne i ett bra flow nu också, om vi skall vända på det (igen). 12-0 på de två senaste matcherna är gott att ha i ryggen nu när vi har fyra matcher på 13 dagar. Det är det klassiska mantrat; vi gör mycket rätt men mycket kan bli bättre. Nu har vi fått upp tempot i vårt spel, det gick så fort så motståndarna inte hängde med när vi spelade one touch-fotboll. När vi då dessutom sätter vårt press-spel som vi skall ihop med att falla vid rätt tidpunkt med HELA laget kommer BK Wobbler att vara ett fruktat lag nästa säsong.

Frågan är bara i vilken division, om det blir fem eller sex…

Fyra matcher på tretton dagar, som sagt. Först borta mot BK S:T JakobRuddalen på torsdag och sedan tre raka hemmamatcher mot toppkonkurrenter.

Vi är inne i en viktig och tuff matchperiod nu, men samtidigt är det ju detta varför man håller på med fotboll – Att spela matcher i allmänhet och matcher som betyder något i synnerhet.

Advertisements

Vilken panglördag det blev! Inte bara att BK Häcken återigen besegrade Malmö FF, inte bara att jag nådde min personliga måltid på Midnattsloppet, utan FRAMFÖRALLT för vår kross av Landala IF hemma på Överåsvallen. 7-0 slutade siffrorna till sist till BK Wobblers favör, vilket resulterade i årets första nolla (i seriespelet, skall tilläggas).

Men vi tar det, som vanligt, från början.

Landala huserar i de lägre delarna av tabellen, men vi visste efter vårens möte att de skulle vara tunga att möta. Vi kom undan med 4-2 den gången på bortaplan, men vi hade ständiga problem med deras fasta situationer där de var tuffa och fysiska. Därför visste vi att det var viktigt att inte ge dem onödiga fasta situationer på egen planhalva om det gick att undvika, men att vi för att uppnå det behövde ha bollen så mycket som möjligt.

Därför hade vi också press-spelet på offensiv planhalva som viktigaste punkt innan match, tillsammans med biten att vi skulle vara cyniska med bollen. Eftersom hela vår spelidé bygger på att vi skall ha bollen så mycket som möjligt så är det viktigt att vi använder alla sätt vi kan för att behålla den i vår ägo. Vi har haft en tendens att förlora boll i vår egen uppspelsfas för att vi förvisso använder ett kortpassningsspel, men också tar lite för stora risker där. Vi slår den korta på en markerad spelare när vi KAN spela ut den på motståndaren till inkast eller inspark.

Även om vår filosofi bottnar i ett kortpassningsspel så är det inte heller någon skam i att spela den långa bollen i ett trängt läge, vilket vi knappt gjort innan. Jag ville variera spelet i uppspelsfasen och lät en av anfallarna droppa ner medan den andra gick på djupet, så vi kunde kombinera kort- med långpassningsspel.

Hur gick det med dessa punkter då?

Ja, press-spelet blev inte alls som vi hade tänkt. Givetvis till stor del på grund av vädret. Det var 24 grader varmt igår med strålande sol mitt på dagen när vår avspark ägde rum. I och med att vi anammar ett aggressivt press-spel på offensiv planhalva och dessutom med endast tre avbytare blev därmed denna punkt lite loj. Spelarna sparade sin energi istället för att gå helhjärtat in i press samtidigt som några kände sig osäkra på om de skulle pressa eller inte. Vår metod kräver ju en omedelbar reaktion av samtliga spelare runt boll och att man VILL vinna boll högt upp i banan, men också att alla spelare känner tillit till varandra. Emellanåt har våra spelare fegat ur när det gäller pressen, just för att man “inte vill gå bort sig”, så då tar man det säkra före det osäkra och avvaktar. Och då faller följdaktligen hela konceptet, som ni säkert förstår.

Det är också detta som gör press-spel så svårt; Antingen måste ALLA anamma stilen eller så låter man bli. Ett mellanting är sällan bra där.

Så spelet såg alltså lite lojt ut i början på grund av värmen, men vi såg också onödigt stressade ut första halvtimmen. Även om spelarna i backlinjen fick min tillåtelse att slå den långa så var det alldeles för hög andel av den varan. Vi varierade inte utan slog den ofta långt, vilket gjorde att vi spelade förbi mittfältet snarare än i genom den. Det såg stressat ut och vi saknade lugn.

Jag skrev lite om fasta situationer innan och vi fick tidigt problem med dessa, bland annat hade de en boll inne men korrekt avblåst för offside. Mål där och det hade kanske blivit en annan match.

På grund av vädret blev det en vattenpaus och då fick jag samla killarna efter en halvtimme för att snacka i genom vår matchplan på nytt. Jag gav direktiv att lugna ned spelet och spela vårt kortpassningsspel, att långbollen endast görs om vi inte har alternativ.

Nu började spelet också se bättre ut och än bättre blev det när vi mycket riktigt får straff. Min nummer ett straffskytt sätter den säkert och redan där känns matchen död. Innan halvleken är slut maler vi ner Landala IF fullständigt och leder matchen i paus med 3-0. Med en sådan komfortabel ledning är det lätt att det blir lättja i laget, så jag påminde dem om att bibehåla fokuset och inte släppa in dem i matchen.

Tidigt i andra får vi möjligheten att punktera matchen med en ny straff. I samma stund vi får den tänker jag att jag skall byta straffskytt, för att få fler målskyttar men också för att inte jinxa läget. Dessvärre missar vår ordinarie straffskytt, vilket efter matchen grämde honom mer än de två målen han till sist gjorde. Landala får en liten nytändning av detta och kommer på några kontringar, vilket känns hanterbart men ändå lite obehagligt.

Taktiskt nog har jag vår snabbaste djupledforward på bänken, så jag stoppar in honom för att avgöra tillställningen. Han river sönder stora hål i deras backlinje och gör till sist fyra (!) baljor inom loppet av 20 minuter. Det går givetvis att fråga sig varför jag inte valde att starta med en sådan spelare, men svaret kom efter fjärde målet. Han var helt färdig redan då, så fysiken går verkligen att diskutera hos honom även om målsinnet är intakt. I mina ögon kan man inte vara en startspelare om man inte klarar mer än så, men samtidigt är det ju ett otroligt vapen att ta in från bänken i slutet av en match. Vilket visade sig med all önskvärd tydlighet igår. Samtidigt går det ju att diskutera om han verkligen hade gjort fyra mål om han startat matchen mot ett piggt försvar, eller får komma in fräsch mot ett tröttare sådant. Jag tror helt klart på det sistnämnda, tills hans kondis har blivit bättre vill säga.

Som ni förstod var det en defiliering på gång, men det handlade också om att hålla nollan. Otroligt nog hade vi inte gjort det tidigare i år i seriespelet (försäsongen hade vi ett par nollor), trots att vi haft många bra möjligheter till det. Jag gav direktiv till hela laget från sidlinjen att vara på rätt sida boll i försvar för att freda målet, då jag verkligen ville ge vår målvakt det självförtroendet det innebär att hålla nollan. Närmast att bräcka detta var en av våra egna spelare med ett självmål, men det klarade ju sig fint ändå till slut.

7-0 till slut och efter en knagglig första halvtimme, men där vi efter vattenpausen tar tag i det hela och spelar ut sista timmen. Det blir till sist aldrig något snack om det och ett styrkebesked från vår sida.

Angående min egen coachinginsats ger jag mig helt klart godkänt. Jag satsade på ett ett nytt mittbackspar som klarade biffen galant och roterade friskt på positioner för att spara på energi. Startelvan var således rätt och väldisponerad. Punkterna inför match var helt rätt, men tyvärr får vi inte ut press-spelet i praktiken vilket vi behöver jobba mer på i veckan som kommer. Mer övning på det så alla känner sig säkra på sina roller, så tror jag att det kommer att sitta som en smäck. Också bra att prata med varje lagdel innan match för att ge dem närmare direktiv om hur de skulle ta sig an matchen, vilket gjorde att de fick mer specifika instruktioner än allmänna.

Det finns saker vi kan förbättra, som att vårt press-spel behöver bli bättre på offensiv planhalva och att inte vara så stressade med boll. Det gäller att vara ödmjuk inför det och inte vara nöjd med att vi krossar ett bottenlag i Göteborgs division 6B.

Det kommer svårare utmaningar än så framöver.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!