Så har det hänt igen. Ännu en förlust som seglade in i slutskedet på en match. Den som påstod att det var oflyt innan får nu backa ett par steg och inse att så inte är fallet. Men idag var i alla fall analysen betydligt enklare än vid tidigare matcher. Orken tröt.

Men, vi tar det från början.

Inför dagens bortamatch mot Syrianska ArameiskaGamlestadsvallen har vi i BK Wobbler haft ett kraftigt manbortfall. När jag tog ut truppen var endast tolv spelare tillgängliga. Flera bortresta, många långtidsskador och sjukdomar satte käppar i hjulet. Dagen innan match satte jag således mig själv på upp pappret, ifall jag skulle behövas, och fick dessutom tag på ytterligare en spelare som kunde komma in på kort varsel.

Det skulle visa sig vara viktigt. Under lördagen tillsjuknade två spelare så till den grad att de inte kunde spela plus att en annan kände av en tidigare skada alltför väl. Återstod då tio spelare plus mig, alltså elva spelare. Hade jag inte skrivit upp mig själv hade fått lämna WO eller spela med tio spelare från start. Kanske inte det scenariot jag hoppades på innan säsongen, men det var bara att ta på sig benskydden och snöra skorna för första fotbollsmatchen på flera år.

Uppladdningen kunde definitivt varit bättre, men du gällde det att lägga fokus på rätt saker – Det vill säga spelarna som FAKTISKT var där och ville spela för klubbmärket på bröstet.

I och med vårt fåtaliga manskap gällde det att försöka skapa så mycket vilopauser som möjligt, försöka hålla i bollen och vila med den i så god mån som möjligt för att återhämta oss. Vi var inställda på att vi inte skulle få hålla i så mycket boll idag, vilket mycket riktigt stämde. Syrianska Arameiska må inte ha vunnit sedan i juni, men hade många avbytare och hemmaplansfördel, sådant kommer man långt med i sexan.

Vi låg alltså lågt, försökte täcka ytor i så god mån som möjligt och ville få dem att bli stillastående. Bortsett från första kvarten där vi mest försökte hitta våra positioner tycker jag att vi fick bra koll på vår motståndare. I och med vår låga utgångsposition var det svårt för dem att komma förbi med fart. De stod ofta på hälarna och fick passa runt bollen, men utan att komma till några nämndvärda chanser. Det var händelsefattigt och det fick det gärna vara för min del.

Efter ett tag började vi komma in i matchen och fick lite längre anfall och några fasta situationer. Efter en slarvig målvaktsretur sätter vi också in ledningsmålet. Kanske inte det mest rättvisa, men det gäller att ta chanserna när de kommer och inte be om ursäkt.

I värmen som uppstod gällde det återigen att hamna på rätt sida och hålla tätt. Ytorna var små och de hade problem att ta sig in. Ärligt talat var det mest långskott utanför boxen de fick till och de var sällan jättefarliga, vår målvakt hade full koll på dem. Därför kändes det förstås surt när de slår en längre lyra mot vårt straffområde, vår målvakt felbedömer bollbanan och den studsar över honom till en fri Syrianska Arameiska-spelare som enkelt kan rulla in bollen i mål. Ett kostsamt misstag, men samtidigt har han räddat oss många gånger under säsongen. Misstag gör alla.

1-1 bara minuten innan halvtid.

Trots detta var jag relativt nöjd i halvtid. Vi låg rätt i positionerna och gjorde det svårt för dem att hitta ytor och det skulle vi fortsätta med.

Andra halvlek blev en tuffare historia för oss, framförallt eftersom att det nu började märkas att vi inte hade avbytare. Då Syrianska Arameiska hade avbytare utnyttjade de detta till fullo och försökte få oss att röra oss mycket i djupled, vilket blev svårt för oss. Det blev många defensiva löpningar som tog på lungorna. Trots detta har de inga riktigt rena lägen och får mest rikta in sig på inlägg eller långskott, som vi ofta har väl hand om. Vi är inte helt ofarliga när vi sticker upp heller och har några chanser som vi med bättre skärpa borde ha gjort något av.

Matchen börjar lida mot sitt slut och det känns som att vi äntligen skall ro hem en pinne till Överåsvallen, men sedan kommer kallduschen. De spelar ut bollen på nytt på vår vänsterkant och det blir ett nytt inläggsläge. Ärligt talat tror jag inte att motståndarens intention var att få på ett skott, men ett skott blir det som seglar i en fantastisk bollbana till 2-1. Det går att argumentera hur mycket som helst om  att han antagligen hade tänkt sig ett inlägg och misslyckades, men faktum kvarstod att de hade tagit ledningen.

Några minuter kvar och vi försöker trycka på, men får som bäst en halvchans. Vi räcker inte till och hemmalaget får sin första seger på mer än tre månader.

Såhär några timmar efteråt känns det givetvis helt otroligt bittert. Fjärde förlusten i slutskedet på en match och dessutom fjärde raka torsken för oss i BK Wobbler. Samtidigt måste man sätta prestationen i ljuset av förutsättningarna. Vi kommer med tio spelare plus mig, inga avbytare, gassande sol på bortaplan. Jag har inte spelat fotboll på ett par år och vår ena centrala mittfältare har inte tränat med laget sedan i somras. Det borde innebära tokförlust med flera måls skillnad, men vi gjorde en taktiskt sätt helt korrekt match. Vi skapar chanser ur det lilla bollinnehav vi har, står lågt och får motståndarna stillastående.

Jag har svårt att veta hur vi skulle gjort det annorlunda. Det vi verkligen hade behövt hade varit fler spelare, så vi kunde fått friskt blod och kunde hålla upp spelet mer, men det går inte att göra något åt förutsättningarna när man väl är där. Sådant får vi jobba på i vår organisation i BK Wobbler, så att vi har fulla matchtrupper.

Det kan låta som världens sämsta ursäkt till en förlust, men så enkelt är det – Syrianska Arameiska var inga fotbollsprinsar, men vi kunde inte matcha dem när orken tröt och inte hade något att svara med. Hade vi haft full matchtrupp hade vi gett dem en rejäl match, det är jag 100 % säker på. De som var där gjorde vad de skulle för klubbmärket och det är dem jag lägger fokus på. De gjorde en kanoninsats idag och har INGET att skämmas för.

Nu tar vi nya tag inför fortsättningen.

Sex träningar och tre matcher kvar av säsongen 2015 och nu gäller det att avsluta snyggt, så vi får en skön känsla inför 2016. Säsongen kan verka körd, vi kan varken åka ur eller gå upp, men det är ändå viktigt med goda prestationer.

För med kontinuerligt bra prestationer kommer också bra resultat.

Jag brukar inte ha ett problem att ta förluster. Det brukar många som håller på med fotboll se som något provocerande. Får ofta höra glirningar i stil med “vad fan, vill du inte vinna, eller?”, men de har också helt missförstått poängen.

Jag älskar att vinna, det gör jag.
Och jag hatar också att förlora.

Det är sant, men det innebär att jag inte kan hantera ett nederlag. Tvärtom välkomnar jag dem. Oftast är de indikationer på vad jag behöver jobba med för att uppnå bra prestationer med de lag jag basar över. De blir som nyttiga lektioner som jag kan ta med mig för att fortsätta min utveckling som framgångsrik fotbollstränare.

Men de finns också de förlusterna där jag står vid sidlinjen och inte begriper ett skit. Då jag står som en fågelholk och inte förstår ett jota av vad som händer på plan. Eller rentav att jag känner att allt jobb jag lagt ned slängs i en papperskorg inom loppet av bara ett par minuter.

Det är då jag blir förbannad.
Men first things first.

I onsdags hade vi i BK Wobbler vår tredje raka hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod de överlägsna serieledarna FC Bosona, ett lag som gått fram som en ångvält genom vår serie och i princip krossat de flesta motståndare. När vi mötte dem i våras fick vi oss en jobbig lektion då vi torskade med 0-4 på bortaplan. En match där jag som tränare hade gjort de flesta tänkbara fel jag kunde komma på.

Jag hade gett mina spelare för mycket instruktioner, vilket gjort det otydligt för dem.
Jag hade förändrat för mycket i taktiken.
Jag hade målat upp vår motståndare som en gigant och antagligen skrämt upp mina spelare.
Slutligen hade jag lagt alldeles för mycket fokus på defensiven, vilket gjorde att vi i princip hade noll chanser framåt mot vår antagonist.

Dessa saker ville jag förändra till vårt returmöte. Jag ville att vi skulle ha ett eget spel, men i och med att vi mötte en motståndare som gjort 70 mål på 15 matcher ville jag prioritera defensiven. Men istället för att ställa om formationerna fullständigt utgick från vårt ursprungssystem och gav varje spelare specifika roller jag ville att de skulle inta. Spelarna har under en period känt att de velat ha tydligare roller om vad de ska göra på plan vid specifika situationer, så jag lade gott om tid vid matchgenomgången att förklara deras uppgifter så att alla kände sig trygga.

Mitt mål med matchen var att ge Bosona så lite yta som möjligt. Så istället för att ställa vår backlinje högt, som vi brukar göra för att sätta press på våra motståndare och för att ställa dem offside, ville jag ha ett så pass lågt lag som möjligt. Nästintill ett ultralågt försvar och även ett lågt mittfält och anfall. Alla spelare på rätt planhalva och när vi vann bollen försöka bredda spelet så mycket som möjligt och gå på kontring. Tänk så som Roma när de mötte Barcelona i veckans omgång av Champions Leaugue, då får ni er en bra uppfattning.

Jag brukar predika om vikten av bollinnehav, men den här matchen insåg jag att vi skulle möta en mycket bra motståndare. Bosona är ett spelförande lag och vi var tvungna att ha respekt inför deras skicklighet. Jag hade inget problem med att låta dem trilla med boll på mittplan. Gärna för min del, för det innebar att de inte fann ytor. När de inte fanns ytor skulle de prova långbollen och med tanke på deras dåliga huvudspel var jag mycket lite orolig inför det faktumet. De vill ju spela bollen på fötter eller yta, inte på huvudet.

Det kändes som att alla spelare förstod sina uppgifter och att allt var klart och tydligt.
Alla nickade och gick ut och gjorde en fokuserad uppvärmning.

Vad som sedan händer skulle nog inte ens världens mest välbetalda idrottspsykolog kunna beskriva.

Istället för att ha låg backlinje så vilade den en bra bit över halva vår planhalva.
Istället för att ha låga utgångspositioner stod vi relativt högt.
Istället för att låta dem ha bollen och ha låg press gick vi över i medelpress.

Resultatet?
Förstörd och bränd pannkaka.

FC Bosonas skickliga spelare upptäckte givetvis att vi stod alldeles för högt och lade bollen bakom vår backlinje. Och även om våra försvarare inte är långsamma, tvärtom bland de snabbare i sexan, så är det ingenting mot Bosonas anfallare och mittfältare. Deras accleration är beundransvärt snabb och när de får en boll på ytan så vinner de enkelt 4-5 meter på våra backar. Vår ena mittback kommer in sent och fäller motståndaren och det blir straff.

Pang!
0-1 och vi har inte ens spelat tre minuter.

Mardrömmen fortsätter givetvis, trots att jag försökte ge instruktioner om att sänka backlinjen, och innan halvleken är slut står det 0-3. Alla mål ett resultat av att vi står alldeles för högt upp i banan, trots att vi pratade om raka motsatsen innan matchen. Vår matchplan var förstås rökt och nu var det ingen idé längre att stå lågt eller att ha obefintlig press, nu var vi ju tvungna att gå framåt istället.

Andra halvlek blir förstås bättre. Inte bara som ett resultat av att vi har något lägre utgångspositioner (som vi borde haft från början!) utan också för att serieledarna givetvis också slår av lite på takten. De leder med tre mål och har ingen anledning att stressa och slösa kraft. Vi vinner lite dueller mot det halvloja motståndet i andra och får faktiskt med oss 1-1 i andra halvlek, så resultatet räddas totalt upp till 1-4. Så någon slags heder kommer vi väl undan med, även om prestationen är usel och förlusten vår största på hemmaplan den här säsongen.

Både i halvlek och efter match var jag gruvligt arg. Jag kände mig snuvad på konfettin, när jag hade lagt ned åtskilliga timmar att ge rätt taktiska ingångar inför matchen för att vi skulle vara förberedda. Jag tyckte också att instruktionerna var begripliga och tydliga, men ändå gör spelarna precis raka motsatsen mot vad jag sagt.

Jag brukar som sagt inte ha problem att ta förluster.
Jag brukar inte heller ha problem att ta kritik. Tvärtom så välkomnar jag sådant, speciellt om den är befogad.

Men när spelarna inte tar till sig enkla instruktioner inför match på vad jag förväntar mig att de skall göra, då blir jag asförbannad.

Där och då kom den berömda hårtorken fram. Jag vill konfrontera dem direkt och fråga vad det var frågan om, för från mitt håll sett såg det ut som att de med flit valde att göra raka motsatsen mot vad jag hade sagt. Att de helt enkelt sket i mina instruktioner. Jag brukar inte vara den som blir arg, men nu kände jag att måttet var rågat. Jag fick en känsla av att spelarna hade för mycket lättja och hade en nonchalant inställning till matchen. Överhuvudtaget kände jag mig illa berörd över att de så totalt ignorerade matchplanen.

Hårtorken, som den kallades efter Sir Alex Fergusons världsberömda utskällningar, gjorde entré, om än i mindre skala (så pass bra pipa har jag inte). Jag brukar inte skälla ut spelare, jag tror i längden att det är kontraproduktivt, men jag berättade tydligt vad jag tyckte om den bristfälliga prestationen. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra eftersom vi inte lydde matchplanen, det var min känsla.

Jag tror att eftersnacket var en bra diskussion för båda parter.

Många av spelarna var självkritiska och tog till sig av feedbacken. Vissa av dem erkände att fokuset kanske låg på fel saker och att de helt enkelt inte var tillräckligt koncentrerade. Att de hade glömt bort instruktionerna när domaren blåste igång.

Kanon!

Sådant gillar jag, när en annan människa kan ha distans och förstå sina brister, det är något jag värdesätter högt. Givetvis fanns det spelare som inte höll med, men det hör ju till. Alla kan inte tycka lika om allt, men diskussionen som dök upp var nyttig för gruppen. För att nå utveckling behöver vi vara självkritiska och ha högt i tak, då går det inte bara att dunka varandra om ryggen utan att faktiskt våga ta en verbal strid. En grupp ja-sägare brukar sällan nå segrar.

Även jag fick min berömda släng av sleven. Några kände att vi borde gått i genom vårt upplägg mycket mer på den matchförberedande träningen och där har de en bra synpunkt. Men samtidigt är det då också av vikt att de tar till sig av instruktionerna på träning, för om de inte gör det innan en match mot serieledarna har jag svårt att förstå hur de skall ta till sig det på en träning. En annan synpunkt är att de vill ha mycket tydligare direktiv och att vi jobbar mer i detalj med hur vi skall spela. Även det är saker jag kommer att ta med mig av det nyttiga eftersnacket.

Summa summarum var det mycket bra att rensa luften för gruppen. Jag har under en period varit inne på att våra prestationer har varit medelmåttiga, men att vi ändå fått med oss resultat tack vare lite tur men också att vi har i grund och botten bra spelare. Då funkar det att slarva när vi möter lag som Sjövalla, Landala och Göteborgs BK, men mot bra motstånd håller det inte. Då blir man brutalt avklädd om man inte följer matchplanen, vilket vi blev.

Resultat är bra, förstås, men om man bara stirrar sig blind på dem och skiter i prestationen kommer man att få det jobbigt när verkligheten kommer ikapp. Det gjorde den mot Bosona i onsdags.

Den här säsongen har varit mycket lärorik, både för mig som tränare och för laget. Mycket dyr lärosäsong förvisso, men ändå utvecklande. Förhoppningsvis kan vi ta med oss detta in till säsongen 2016. Men innan dess har vi fyra matcher kvar av 2015 som jag vill avsluta så pass snyggt som möjligt, så vi har positiva känslor att spinna vidare på.

Vi går mot rätt håll, helt klart.
Även om det inte går så fort som jag hade önskat.

En gång är ingen, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Ja, så skulle jag kunna sammanfatta mina känslor efter gårdagens snöpliga uddamålsförlust mot Göteborgs Studenternas IF hemma på Överåsvallen. För tredje gången den här säsongen tappar vi poäng i slutminuterna mot ett topp 4-lag i serien. För mig är det ingen slump, det är ett mönster.

Men först vill jag skriva lite om matchen som trots allt utspelade sig igår i ett höstigt Lunden i Göteborg. Efter smockan senast mot Santos Cruzazul IF var vi kanske inte avhängda från en bra placering i tabellen, men hade åtminstone en jobbig uppförsbacke att ta oss i genom. I omklädningsrummet inför matchen pratade vi mycket om vikten att göra en bra prestation och insats istället för att fokusera på resultatet. Att det inte skulle bli som i andra halvlek i lördags då vi mentalt inte var med i matchen utan vara närvarande.

Vi mötte ju GSIF i vårens premiär. Även då blev det en redig baksmälla. Efter en försäsong där vi gått i genom sex raka segrar gjorde vi ett riktigt magplask och torskade med 1-5 på bortaplan. Den gången tillät vår motståndare oss att hålla i bollen så mycket vi ville och idkade i princip ingen press alls på oss när vi hade bollen i backlinjen. Istället backade de hem och satte in pressen först när vi skulle spela oss i genom mittfältet, där de straffade oss hårt med sina omställningar. Dessutom var de mer än lovligt duktiga på fasta situationer, något som vi vid den matchens tillfälle inte behärskade tillräckligt bra.

Med detta i åtanke visste vi att vår motståndare antagligen skulle möta oss på samma sätt, i och med att det hade varit så framgångsrikt. Jag måste verkligen passa på att berömma GSIF för sin konsekvens. Oavsett vad det står i matchen är de trogna sin spelidé i 90 minuter plus tillägg. Det är låg press, låg backlinje, invänta misstag, ställa om och sedan satsa på fasta situationer. Det går att tycka vad man vill om det (ni som läser min blogg regelbundet VET vad jag tycker om det…), men det är effektivt och svårt att inte imponeras över deras övertygelse. De är duktigt organiserade, fysiska och tuffa att möta i närkamper och på huvudet i boxen.

Vi kände oss trygga med att ha mest boll, så det ville vi gärna fortsätta med, men vi pratade mycket om inför matchen att vara beredda på deras omställningar, att få alla på rätt sida direkt vid bolltapp för hinna organisera oss (GSIF är inte speciellt duktiga på att spela ett eget spel runt ett samlat försvar). Vi skulle också i så stor mån som möjligt undvika att ge dem onödiga fasta situationer på vår planhalva, just eftersom de var så vassa i boxen i luftspelet. För att kunna såra dem offensivt ville jag att vi skulle utnyttja vårt kantspel och komma så ofta som möjligt i två-mot-en situationer, med överlapp mellan ytterback och yttermittfältare.

Förberedelserna kunde ha varit bättre inför match, detta var vår femte match med en helt nykomponerad backlinje (!), men samtidigt är det lika för alla lagen den här delen av säsongen. Det är mycket sjukdomar, en del långtidsskador, en del plugg, jobb och barn som kommer emellan och det är lika för alla, men vi kände oss ändå säkra på att ta poäng om vi följde ovanstående punkter.

Matchen började dock knackigt. Jag tror ju mycket på kontinuitet och att då återigen spela med en ny backlinje inger knappast trygghet. Vi hade svårt att hitta tryggheten i spelet samtidigt som pressen från GSIF, i alla fall till en början, var betydligt högre än jag trodde. Återigen visade det sig att de skulle bli farliga på frisparkar och hörnor och de hade tidigt några bra lägen att sätta pannan på bollen i mål, men vi lyckades freda målet med stor hjälp av vår målvakt och uppoffrande arbete i egen box.

Kanske dessvärre lite väl uppoffrande, för vid en tilltrasslad situation i straffområdet går en röd spelare omkull när vår defensiva mittfältare försöker gå på boll. Han träffar bollen förvisso, men får också med sig spelaren i fallet. Kan tyckas hårt dömd, men min känsla var precis som domaren Esad Resho Daris – Det var straff. Vår målvakt är på bollen, men lyckas inte tippa ut den och det står 0-1 efter en jobbig start.

Kanske var det våra hemmafans, som dagen till era tog med sig färgglatt pyro till Överåsvallen, kanske något annat, men åt oss in i matchen igen, så som vi brukar göra. Vi spelade enkelt, behöll tålamodet och hitta vårt spel igen. Om första halvan var gästernas så tog vi över andra halvan. Vi har bland annat en trippelchans på en hörna, men Studenternas duktiga målvakt står i vägen alla tre gångerna. Nu börjar vi också hitta lägena ut med kanterna och sårar dem när vi breddar, men resultatet 0-1 står sig halvtiden ut.

Jag är lite kluven i halvtid. Det är givetvis inte alls bra att vi ligger under med 0-1, men samtidigt har vi tagit tag i taktpinnen rejält. Vi dominerar bollinnehavet, kommer till chanser och gör det svårt för dem att komma till lägen. Där och då vill jag inte förändra för mycket, men jag vill betona för spelarna vikten av att vi bibehåller tålamodet. Vi får inte börja med otåliga och slå bollar i blindo utan fortsätta att mala ner motståndarna.

Andra halvlek börjar så som första slutar, med att vi styr matchbilden. Vi trummar på ordentligt, men GSIF gör det svårt för oss. De är välorganiserade och ger inte bort ytor gratis. Samtidigt så byts de friskt från deras bänk för att ha fräscha lirare på plan som kan hålla uppe laget i anfallen. Deras forwards ligger ständigt på rulle för kontring, men min känsla är ändå att vi har läget under kontroll. Trots allt hade vi ändå pratat om deras omställningslägen innan matchen, så vi var beredda.

Men bolluslingen ville inte in och ju längre matchen gick desto dyrare var råden. Jag flyttade fram spelare i planen och gick lite mer på risk för att kunna få till en kvittering. I den 70:e minuten får vi en frispark en bit utanför deras straffområde. Vår mittfältare ser att deras annars så duktige målvakt står dåligt placerade och satsar på skott. Den hamnar mitt i målet, men dimper ner med en hård kraft via ribban och in. Pyrot når nya höjder på läktarna och det står 1-1.

Fullt rättvist, sett till hur vi trummat på. Och nu var det alltså 20 minuter kvar.

Det blir lite mer hawaii nu än tidigare, men fortfarande vi som styr matchen och vi går för ett segermål. Vi har några lägen, men det märks också att matchen har tagit styggt på våra spelare. Flera spelare signalerar för att de behöver byta. Det är nu det märks att vi har det tunnsått och att många är sjuka och skadade, för även om vi har några spelare att byta in så är det spelare som i överlag är offensiva. I ett läge där vi helst hade behövt defensiva spelartyper.

Jag får kasta om lite så att vi får mer trygga roller och få in fräscha ben, men givetvis är det inte optimalt. Samtidigt så borde jag här varit mer förutseende. Bytena jag gör kommer när det är mindre än tio kvar. Kanske skulle de skolats in tidigare i matchen för att komma in rätt i positionerna, att spela sista tio på en match är svårt, speciellt om man spelar på för sig själv ovana positioner. Det får jag helt enkelt ta lärdom av, för så sent kan jag inte vänta med de bytena.

Hur som helst, matchen fortgår och båda lagen är sugna på tre poäng, men vi känns hetare. Det är då det händer som inte får hända. GSIF ligger lågt i pressen när vi rullar i backlinjen, men när vi slår upp bollen mot vår nye vänsterback (som är högerfotad) sätter de in stöten. Vi förlorar bollen på mittplan och det går fort. Spelarna flaggar för offside, men domaren står rätt placerad och är säker på sin sak. Det blir ett friläge som sätts i mål i 87:e matchminuten.

1-2.

Vi försöker mobilisera krafterna att få till en kvittering, flyttar upp vår målvakt i slutet på en hörna. Men matchen slutar 1-2 till GSIF.

Tungt, oerhört tungt, givetvis. Vi tackar motståndarna för matchen i en oerhört tät match, men känslan är ju givetvis att vi skall ha åtminstone en poäng i den här matchen. Jag och motståndarnas tränare, trevlige Fernando Lorca, pratar lite efter matchen och båda är överens om att domaren gör en ojämn insats åt båda hållen. Det är självklart lätt att vara hemmablind, men när till och med vår motståndare tycker att vi borde haft minst en straff så kanske det ligger något i det. Ingen skugga skall dock falla över domaren, han försöker göra sitt uppdrag ensam i en svår situation. Som jag brukar säga; Om vi inte är i Champions Leaugue kan vi inte förvänta oss CL-insatser av domare heller. Alla gör misstag.

I omklädningsrummet efteråt snackar vi ner matchen och även om det är dystra miner tror jag alla kände att vi gjorde en bra prestation. Vi har ett stort bortfall på spelare, en helt ny backlinje (igen!) och ändå äger vi matchen i stora delar. Resultatet borde vara i vår favör, men idag får vi nöja oss med prestationen.

När jag går min sedvanliga promenad hem tänker jag på säsongen som varit. Vi har förvisso fem matcher kvar, men det börjar ju onekligen dra ihop sig till höst och en slags summering. Även om den stora analysen gott får vänta på sig några månader när det finns distans till säsongen så finns det vissa slutsatser att ta.

En av dem är att detta var den tredje uddamålsförlusten där vi släpper in mål alldeles i slutskedet. Dessutom mot ett topplag igen (Santos borta i våras, FC Heden borta i somras och så nu då). Ibland pratar man om flyt respektive oflyt i fotboll. Det är lätt att hamna i sådana klyschor, att det beror på tur och otur när saker händer så snöpligt. Självfallet kan man ha olycksfall i arbetet, men det är skillnad på när saker händer av ren slump och när det börjar finnas fog för en analys.

Som jag inledde denna blogg; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast ren slump.

Lägger vi då till det faktumet att vi inte tagit ett enda poäng mot något av lagen som ligger topp fyra i årets tabell så börjar saker och ting klarna. Vi är utomordentligt stabila mot lagen som ligger under oss i tabellen (inte ett enda tappat poäng där), men samtidigt förtvivlat svårt att vinna mot topplagen. Vid endast ett tillfälle i år har vi snott poäng mot ett lag som vid tillfället låg högre upp än oss i tabellen, nämligen Syrianska Arameiska. Lägg där till det faktum att vi inte spelat en enda oavgjort match, vare sig på försäsongen, Östra Cupen eller serien. Bara vinster eller förluster.

För mig är det inte en slump.
Det är ett mönster.

Återigen, vad detta beror på får gott vänta till efter säsongen då vi får göra en större analys, men detta är fakta. Inga åsikter, bara ren fakta.

Men vi måste sluta skylla alla uddamålsförluster på otur. Jag hör ofta att vi tror att vi “så mycket bättre än alla andra lag i serien” eller att “de har tur, vi slår dem alla dar i veckan”. Men sanningen är att vi inte tagit ett enda poäng i år mot vare sig GSIF, FC Heden, Santos Cruzazul IF eller FC Bosona. Vi har haft sju försök, alla har slutat med förlust. Detta är som sagt inte en slump, det är fakta.

Här gäller det att vara självkritisk i alla delar. Såväl spelare som ledare som jag som ansvarig huvudtränare måste rannsaka oss själva och förstå att serier vinns inte om inte jobbet görs. Vi är femma just nu i division 6B Göteborg. Bättre än gäng som Sjövalla & Landala, sämre än lag som GSIF & Heden.

Varken mer eller mindre.

Det har vi att förhålla oss till och nu handlar det om att vara ödmjuk inför uppgiften, knyta näven i fickan och jobba hårdare. Resultat kommer genom bra prestationer och hårt arbete, inte genom avsaknad av självinsikt.

Mot mig själv är jag allra hårdast. Detta är förvisso mitt år 1 som ansvarig huvudtränare för ett seniorlag, men jag sätter ändå pressen på mig själv. Jag är inte tillräckligt bra just nu. För att vi skall höjas måste jag bli en bättre instruktör, en bättre taktiker, göra bättre övningar. ALLT måste bli bättre.

Jag tänker inte sitta och tycka att “allt är bra som det är”, för det är de inte. För att nå utveckling måste jag rannsaka mig själv och laget, hitta lösningar på hur vi skall bli bättre. Jag är beredd att ta ansvar för lagets resultat och prestationer och kommer inte gömma mig bakom floskler som tur och otur.

För som sagt; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Det är inte så ofta jag skriver om internationell fotboll i den här bloggen. Ofta skriver jag om mina reflektioner som tränare och våra gemensamma äventyr i min nuvarande klubb BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B, men idag gör jag ett litet undantag.

Mestadels eftersom jag är lite förbannad, milt sagt.

I lördags förlorade Sverige den viktiga EM-kvalmatchen borta mot Ryssland med 0-1 i Moskva. Och omedelbart kom domedagsrubriker upp.

Bort med Hamrén!
In med Lagerbäck – Igen!

Det känns som alla fotbollssupportrar har kort minne. Att de bara sätter upp fingret i skyn så fort förlusterna kommer och ser vad som är “flavour of the month”. Just nu är det Lasse Lagerbäck som är månadens smak. Jajamen, samma person som vi för lite drygt sex år sedan var så trötta på att vi började stå på barrikaderna för att få honom avsatt.

Nu är det samma visa igen, fast tvärtom.

Erik Hamrén kom in som en yrvind till det svenska landslaget för herrar hösten 2009. Borta var den tråkiga, stela imagen som Lagerbäck bjudit på. Nu skulle det spelas offensiv fotboll med mycket mål och emellanåt lite dans i Skavlan på fredagar.

Så långt allt väl och det gick bra till en början. Men sedan kom vändpunkten, så som jag ser det – Kölhalningen i Amsterdam.

Sverige hade under ett år gått spikrakt uppåt under Hamrén. Det var trevlig fotboll, en frejdig sådan med mycket mål och många segrar. När vi så skulle möta bronsmedaljören från VM i Sydafrika var det inte med bävan i rösten utan snarare ett beslutsamt “kom an, visa vad ni går för, vi är Sverige och vi viker oss aldrig!”.

Och vi minns ju alla vad som hände sedan, eller hur?

Hela havet stormade och ut på andra sidan kom ett demolerat landslag. Vi hade förlorat med 1-4 och fick rädda det som kunde räddas.

Jag tycker att det var där och då som Hamrén blev en feg tränare. Han fick mycket kritik i media för sitt försvarshaveri. Han ansågs vara alldeles för naiv för att leda ett landslag av Sveriges kaliber. Att åka till Amsterdam för att spela ut världens tredje bästa landslag ansågs vara direkt korkat.

Och det var det kanske också, men tyvärr slog det slint åt andra hållet. Jag tror tyvärr att Hamrén började bry sig för mycket om vad alla tyckte om hans jobb istället för att göra det han trodde var bäst för laget. Han blev populistisk och började ta ut spelare som just då var i ropet, ändrade spelsystem för att blidka kritiker och gick ifrån det som en gång tog honom till förbundskaptensposten – Hans mod.

Självklart skulle Hamrén inte fortsätta på samma linje som innan fadäsen i Amsterdam, men det innebar ju inte att allt han hade byggt upp var värdelöst. I min värld finns det en fotboll som både kan bottna i det som Lagerbäck byggde upp, den defensiva stabiliteten, och det som Hamrén åtminstone ett tag jobbade med, den offensiva frejdigheten. Idag är vår förbundskapten nästan fegare än Lagerbäck själv var. I lördags ställde han verkligen upp med hängsle och livrem med sin 4-5-1 borta mot Ryssland. Ärligt talat, är inte det ett drag som Lasse Lagos lika gärna hade kunnat gjort för dig tio år sedan i en tuff kvalmatch på bortaplan?

Nu går det som bekant bra för Lagerbäck igen. Han är i skrivandets stund så gott som klar för EM med sitt Island och nu längtar vi tillbaka till hans stordåd. Och även om jag tycker att Lagerbäck fick oförtjänt med kritik så är det också lätt att glömma varför han en gång inte ansågs vara tillräckligt bra som förbundskapten.

Med det materialet han hade borde han tagit Sverige längre i åtminstone i något av de mästerskapen han var delaktig i.

Mellberg var då en av Europas tjugo bästa mittbackar, Ljungberg var en del av det Arsenal som gick obesegrade genom ligan och tog sig till CL-final, Henke Larsson gick in och avgjorde samma final för FC Barcelona, Ibrahimovic var en lovande världstalang.

Vad har vi idag att jämföra med?
Jo, vi har en Antonsson som spelar i FC Köpenhamn, en Durmaz som inte får vara med i Olympiakos CL-trupp samt en Toivonen som spelar i ett bottenlag i England.

Viss skillnad på kvalité, va?

Lars Lagerbäck ÄR en bra tränare, men skulle vi ta tillbaka honom skulle vi antagligen få samma sak igen – En tränare som tråcklar oss till slutspel men när det väl är utslagsmatcher så går inte hängsle och livrem längre. Han stora styrka är att vara svårbesegrad, men han är ingen tränare som tar medaljer.

Det är lätt att stirra sig blind på hans framgångar med Island, men faktum är att det också är en bra spelargeneration där, med lirare som spelar i många bra klubbar KONTINUERLIGT i Europa. Dessutom har det i många år sett bra ut på ungdomssidan för dem. Detta är givetvis ingen garanti för framgång, men säger ändå något om hur slug Lasse är när han väljer lag. Det var kanske en överraskning att det skulle gå SÅ HÄR bra för Island, men knappast en skräll sett till råmaterialet.

Jag håller med om att Erik Hamrén har förlorat sig själv och blivit en skugga av sitt forna jag. Han är en fegis, men just nu är han den förbundskapten vi har. Resultatmässigt har han gjort det vi kunde förvänta oss av honom (slutspel EM 2012, ut i playoff i VM-kvalet mot Portugal). Där är jag inte säker på att Lagerbäck hade gjort bättre. Och vinner Sverige ikväll mot Österike är ju allt frid och fröjd igen.

Skulle dock Sverige missa EM är det ett monumentalt fiasko. Hamrén kommer att sitta kvar som längst till EM nästa sommar eller som kortast när kvalet är slut. Jag tror varken han eller Svenska Fotbollsförbundet vill att han fortsätter.

Det svensk landslagsfotboll behöver är inte Lagerbäck, men inte heller Hamrén. De behöver en tränare som tar fasta på den defensiva skolningen som vi alltid varit bra på, men som också kan bygga en egen spelidé baserat på hur vi bygger upp spelet. En idé som inte bara bygger på att utnyttja motståndarnas misstag.

Min favorit är Nanne Bergstrand.

Efter många års trogen tjänst förtjänar han det, men också för att han besitter ett stort fotbollskunnande. Han kan det defensiva arbetet, men förstår också vikten av att ha en egen spelidé. Det skulle vara ett mycket intressant val av förbundskapten.

Om det blir i höst eller nästa sommar återstår dock att se…

Det finns en stor risk när ni läser den här texten att ni ser mig som en dålig förlorare. Låt mig därför tidigt slå fast några saker; Nej, jag är ingen dålig förlorare som inte kan ta en förlust. Jag hatar förvisso att förlora, men det betyder inte att jag inte kan applådera en motståndare som gör en bättre match än oss.

Igår var det precis så; Vi mötte en motståndare som bättre klarade av stridens hetta och vann matchen fullt rättvist. Vi i BK Wobbler kunde inte hantera det och istället för att spela som ett samspelt lag börjar vi bli irriterade på varandra, gnälliga och använde ett osunt kroppsspråk gentemot varandra. Alla började spela för sig själva och det vann vår motståndare Santos Cruzazul IF på.

De vann fullt rättvist.
Inget snack om den saken.

Så förluster kan jag ta, speciellt om de känns rättvisa, vilket fallet var igår. Jag har däremot mycket svårare att ta när det blir sviktande respekt från motståndarnas sida.

För mig är fotboll något vackert.

Det är det roligaste jag vet och det är därför jag vecka efter vecka, oavsett årstid, går till träning och match med ett leende. Det skall vara en sport där vi, utöver att ha kul, också skall visa respekt mot domare, motståndare och inte minst oss själva. Speciellt på våra relativt låga nivåer där inget är på direkt liv eller död. Det är ingen allsvensk plats på spel med ett gäng miljoner inblandade, utan en vanlig seriematch i Göteborgs division 6B.

Jag brukar min vana trogen hälsa på motståndare innan match, skaka hand och önska lycka till. Jag tycker det hör till för att skapa en positiv atmosfär. Sedan är det helt okej under match att visa känslor, att få reagera och känna passion. Det är en del av spelet och man kan vara irriterade på varandra, men det är viktigt att kunna ta varandra i hand efteråt och tacka för en god match.

Men det som hände igår i matchen mot Santos Cruzazul IF tycker jag dessvärre var bortom det som jag anser är “en del av spelet”.

Ni vet ibland när man ser matcher som El Classico mellan Real Madrid och FC Barcelona när spelarna efter varje domslut omringar domaren, protesterar, gestikulerar, skäller och låter tid som skulle gå till fotboll istället handla om gnäll? Fotbollsspelare som egentligen är alldeles för bra för att hålla på att käbbla men istället för att spela lägger ner tid på skitsaker?

Precis så var matchen igår.

Efter varje domslut, varje avblåsning, varje frispark, efter allt skulle det protesteras. Spelare från motståndarsidan skulle ljudligt visa sitt missnöje på såväl spanska som svenska. De omringade domaren ett flertal gånger, vägrade acceptera domslut och skulle till varje pris berätta för domaren vad de tyckte. Det blev fem gula kort till slut, varav fyra för snack. Det är mycket.

Som om det inte räckte var det lika högljudd från deras bänk. Såväl tränare som avbytare och lagledare skulle berätta vad de tyckte om domarens insats. De skrek och gestikulerade med all önskvärd tydlighet från sidlinjen och klev ibland även innanför den, som för att understryka sitt missnöje med domarens insats.

Till sist brann det till i huvudet på mig.
Jag sade åt dem att hålla käften.

Jag är inte känd för att vara den som tänder snett, jag är en lugn person som inte lätt låter mig provoceras, men till sist kände jag att det fick räcka. Det var i vissa stunder inte en fotbollsmatch som utspelade sig därute utan ett slags dåligt avsnitt av Debatt där alla på ett skrikigt sätt skulle bevisa hur ofördelade de hade blivit.

Jag erkänner att det inte var smart gjort av mig att be motståndarens bänk att hålla käften. Det var oetiskt, dumt och ett tecken på dåligt omdöme från min sida och det ber jag också ödmjukt om ursäkt för till Santos Cruzazul IF. Det var korkat gjort och där visade jag dålig respekt gentemot motståndaren. Där och då var jag inte det föredömet jag vill vara.

Givetvis blev hela deras stab skogstokig på mig för detta och det med all rätta. Jag vidhåller fortfarande dock att de sysslade med något annat än fotboll där ett bra tag, men det var ändå respektlöst gjort av mig. Det är jag ledsen för.

Men det som sedan hände gjorde inte deras agerande bättre. Det var inga snälla ord som flög från deras bänk heller, en vattenflaska sparkades i riktning vårt bås (som jag sedermera gav tillbaka efter match till tränaren för att påvisa att sådant sparkar man inte iväg mot någon) och till och med deras tränare klev över sin tekniska zon och IN i vår zon för att berätta att sådär minsann tilltalar man inte någon.

Han må ha rätt i sak, men det ger honom inte heller rätt att trampa in i vår tekniska zon mitt under match. Det ger inte heller hans stab rätt att sparka en vattenflaska i riktning vårt bås eller att låta alla gestikulera hejvilt innanför sidlinjen efter varje domslut.

Domaren, Torkel Carlström som jag tycker gjorde vad han kunde under en hetsig match, försökte be deras bänk att lugna ned sig, men förgäves. Det blev snarare än mer högljudd därifrån. Jag har haft Torkel Carlström som domare innan och tycker att han gör sitt uppdrag bra, brukar vara ordningsam och komma en halvtimme innan utsatt tid.

Precis som oss ledare och spelare gör han också misstag givetvis, det är ju ändå division 6, men det är naturligt. Trots allt spelar vi inte i Champions League och då kan vi inte förvänta oss domare på den nivån heller. Gör vi misstag, gör de misstag. Lägg väl märke till att jag, som tränare för det laget som FÖRLORADE matchen totalt sett är nöjd med domarens insats. Då har jag ännu svårare att begripa deras reaktioner på domsluten när de vinner.

Jag börjar redan nu förstå vad ni tänker när ni läser detta, men låt mig klargöra några saker;

Att reagera när man känner att ett domslut är felaktigt – Absolut, det är normalt.
Att vilja snacka med domaren för att veta vad man gjort fel – Inga konstigheter.
Att vara missnöjd med ett domslut – Också normalt.
Att ryckas med i matchen – Självklart!

Att ha som strategi att omringa domaren efter varje domslut – Inte OK!
Att ständigt gnälla, protestera & gestikulera mot domaren – Inte OK!
Att låta hela bänken skrika inne i den tekniska zonen och visa dåligt kroppsspråk – Inte OK!
Att sparka vattenflaskor till motståndarnas bås – Inte OK!
Att komma över till motståndarnas tekniska zon och tillrättavisa tränare – Inte OK!

Eller som i mitt fall; Att be motståndarnas bänk att hålla käften – Verkligen inte OK!

Jag skrev tidigare att jag tycker att fotbollen är en vacker sport och det står jag fast vid. Det betyder också att jag inte tycker att den skall smutsas ner. Att omringa domare, låta hela bänken skrika högljudd i en teknisk zon efter varje domslut, inkräkta på motståndarens tekniska zon eller för den sakens skulle be motståndarna hålla käften är inte vackert alls. Inte någonstans.

Jag tycker att detta är en viktig fråga för den avgör vilken sport vi vill ha. Ytterst handlar det om vilken syn vi har på motståndaren och varandra i allmänhet men på domaren i synnerhet.

För mig är domaren helig.

Du behöver absolut inte tycka samma sak som domaren, men du skall ändå respektera att denne har ett svårt uppdrag där de försöker skipa rättvisa. Alla som någon gång haft visselpipan i munnen vet hur svårt det är och därför är det viktigt att visa respekt. Annars finns det en stor risk att ingen längre vill vara domare, för vem fan vill stå där och döma när folk inte visar respekt?

Jag skulle bli skogstokig på mina spelare om de var så respektlösa gentemot domaren. Det handlar om värdighet. I vårt lag är det snarare kutym att säga åt den lagkamraten som beter sig illa att skärpa till sig och gå därifrån. Det har med sunt förnuft, hyfs och respekt att göra.

Men hos gårdagens motståndare var det snarare tvärtom. De vill påverka domaren så mycket som möjligt genom sina protester, skrik och gnäll. Och det gällde hela vägen från bänk till planens spelare. Alla agerade likadant.

Vi pratar ju ofta om att vi vill ha en sport som är rent från sådant här, så varför låter vi det fortsätta? Det är ju ingen som tycker att det är kul när vi ser sådant i El Classico, så varför gör vi det då själva? Jag förstår att man vill vinna, men vill man det till varje pris? I  en divison 6-match?!

För mig är svaret självklart; Att vinna till varje pris är inte ett alternativ. Någonstans måste man känna att man kan stå där, rakryggad efter en match och känna att man visat respekt gentemot lagkamrater, motståndare, domare och publik. Vad är en seger värd om man inte har några värderingar, om man inte har någon moral? Någonstans måste man kunna se sig själv i spegeln efter en match också och känna att man är stolt över det man gjort. Det tycker jag är viktigt.

För när alla medaljer, pokaler och segrar och är borta – Vad finns då kvar?

Jag vill belysa det här problemet för jag tror att detta inte bara en division 6-fråga, utan om fotbollen i stort. Jag ser nästan aldrig samma gnäll och protesterande i andra sporter. I handboll springer man tillbaka till sin egen zon när man fått ett domslut emot sig, inget lallande med domaren där inte för då släpper man in ett mål. I machosporten ishockey får bara lagkapten diskutera med domaren och där är det mycket sällan något gnäll på domaren, i alla fall inte på samma sätt som i fotbollen. Vad fan, skulle du filma inom ishockeyn skulle du bli utskrattad, men i vårt sport ses det som “en del av spelet”.

Efter matchen mot Santos Cruzazul IF tackade jag domaren för en bra match, trots omständigheterna, och bad om ursäkt för mina mindre välvalda ord i riktning motståndarnas bänk. Jag tycker det är viktigt att kunna be om ursäkt när man betett sig illa, så jag gick även över till deras sida och tackade för matchen och bad om ursäkt till tränaren.

Det enda svaret jag fick var “det är lugnt, det är en del av spelet”.
Och det är väl också där vi skiljer oss åt.

Att de tycker att det är respektlöst när någon ber dem hålla käften och att jag tycker det är lika respektlöst att omringa domaren, gestikulera med hela bänken och kliva över och in i motståndarnas tekniska zon.

Jag går just nu på tränarutbildningen i Halmstad och jag har inte läst en enda rad om att “det är en del av spelet” att gnälla, protestera och gestikulera mot domaren. Där står det snarare om vikten av fair play och vilket ansvar vi ledare har gentemot spelare, klubb och publik och upprätthålla vett och etikett på en fotbollsplan.

Jag kommer alltid att stå upp för sporten fotboll och att den i så hög grad som möjligt skall vara en beundransvärd och vacker sport. Att det skall finnas moral och ideal som vi försöker uppnå och aldrig tumma på. Att inte svärta ned den sporten som enligt entydiga källor är världens största. Den skall inte förstöras av gnäll, protester, skrik, hån eller andra respektlösa beteende utan förknippas med glädje, underhållning & sammanhållning.

Det är vad fotboll är för mig.

Och den dagen den mer består av dessa tråkigheter kanske det inte längre är värt att vara kvar inom fotbollen, då kanske det är läge att göra något annat. Men där är jag inte idag utan är fast besluten om att slåss för det vackra i fotbollen. Den är värd att kämpa för.

För det är världens vackraste sport.

Jag ångrar och ber om ursäkt för mitt beteende, men ångrar också att jag inte mer tydligt markerade vikten av respekt. Sådant kommer väl när man har mer rutin, men ändå. Jag kunde gjort mer, både för att upprätthålla och för att påvisa vikten av denna respekt.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot vare sig klubbens spelare eller ledare som personer. De var jättetrevliga innan match och verkar vara ett sympatiskt gäng, det är väl just när det är match som de inte är så respektfulla. Att alla vill vinna är en sak och är förståeligt, men att förvandla en fotbollsmatch till en cirkus något annat. Till skillnad från dem tycker jag inte att detta är “en del av spelet”.

Jag önskar dem lycka till i fortsättningen (ja, jag gör det verkligen!), men hoppas också att de förstår att man skall visa domaren respekt. Precis som jag som behöver visa mina motståndare mer respekt än jag gjorde igår.

Santos Cruzazul är ett alldeles för bra fotbollslag för att vara så respektlösa mot domaren.
Alldeles för bra.

Vi i BK Wobbler är inne i en tuff matchningsperiod nu med många kamper på kort tid. En match borta mot BK S:T Jakob avverkades i torsdags och redan igår var det en ny tillställning på G hemma mot Santos Cruzazul IF. Två matcher på tre dagar således.

Men vi börjar i rätt ordning.

I och med att vi under en lång period har vetat att hösten skulle bli en mer intensiv matchperiod har vi också jobbat med detta i våra förberedelser. Den här veckan har vi haft två träningar plus två matcher, vilket är lite mer en spelarna är vana vid. Därför har träningen anpassats en aning till detta under veckan, så att vi inte skulle vara helt färdiga när väl matchandet var igång.

Min mentor Rickard Peterson gav mig ett tips om att skapa ett slags rotationssystem, dels för att underlätta arbetet för nyckelspelare så att de inte blev helt slutkörda, men dels också för att göra flera spelare delaktiga i våra med- och motgångar. Under en tuff matchningsperiod kommer det behövas många spelare som är delaktiga och det ville han noga understryka.

Det svåra med att rotera, speciellt när man spelat ihop ett lag, är att man spelar ett högt spel. Inför matchen borta mot BK S:T Jakob, som för övrigt spelades på klassiska Ruddalen i Västra Frölunda, visste vi att tre poäng skulle ge oss en utmärkt sits med tre raka segrar inför matchen hemma mot toppkonkurrenten Santos Cruzazul IF, men samtidigt var det mindre än två dygn innan den matchen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Det blir lite gambling av det hela; Det finns en risk att man antingen vinner matchen lätt men också får trötta spelare inför en viktig match, men också en risk att man har utvilade spelare men inga poäng. Även om S:T Jakob är ett så kallat bottenlag i vår serie är inget lag så pass dåligt att de bara körs över, det har vi sett bevis på innan.

Jag valde att gå på Rickards linje och försöka rotera spelare för att hålla nyckellirare så fräscha som möjligt. Det blev minst sagt en mindre chock i omklädningsrummet då jag ställde över många spelare i startelvan och några av dem var även oroade över att jag tog för lätt på uppgiften. Det gjorde jag förstås inte, jag var förberedd med både en plan B och plan C ifall det skulle knipa, men samtidigt kände jag att det också är viktigt att våga ge spelare chansen från start. Alla i ett lag behöver känna att de bidrar och är viktiga.

Men visst kunde det gå åt pipsvängen.

Motståndaren, som också haft ett tufft spelprogram med sin tredje (!) match på fem (!!) dagar, började bäst och utnyttjade det faktumet att det var många nya i elvan. Det såg nervöst och darrigt ut och efter mindre än fem minuter ledde S:T Jakob. Men efter målet tog vi oss samman och visade att det kollektiva passningsspelets lägstanivå har höjts. De som var mindre bra i passningsspelet i början på året har blivit bättre med hjälp av träningen vi implenterat och det märktes. När vi väl sätter igång med en och två touchpassningar går det undan och innan halvleken var slut hade vi vänt på steken, 2-1 till oss.

Klassiskt nog så släcktes ljuset på arenan, vilket föranledde till en tidig paus. Nu började det bli än mer bytesdags och jag började värma upp de mer tänkta startspelarna för inhopp i andra.

Om jag inte kände mig orolig efter första halvlek var jag det än mindre i andra. S:T Jakob var trötta efter sitt intensiva matchschema och orkade inte stå emot. Vi maler bokstavligen talat ner dem med vår ork och till slut visar siffrorna 4-1 till oss på ljustavlan. Kunde, och borde kanske varit mer, men jag var nöjd med att många spelare fick speltid, att viktiga personer fick vila upp sig och framförallt att vi fick med oss tre poäng. Gamblingen hade gott hem.

Enda smolket i bägaren var att vår målskytt nummer ett skadade sig i slutminuten, men sådant får man kanske ta när allt annat gick in. Dessutom var det högst oturligt då han hamnade snett i landningen efter en luftduell. Trots allt spelade han bara 20 minuter, så det var knappast på grund av dålig koncentration och trötthet.

Dessvärre skulle den skadan visa sig bli relativt avgörande två dagar senare…

Måste för övrigt berömma BK S:T Jakob för att vara ett mycket trevlig fotbollsgäng. Inte bara för att vi vann förstås, utan även för att de är lätta att ha och göra med och bara gott tugg både innan, under och efter match. Sådant uppskattas!

Uppdraget var slutfört och nu var det dags för förberedelserna inför lördagens viktiga hemmamatch mot Santos Cruzazul IFÖveråsvallen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen var målet inför den matchen att sätta oss i en bra sits och det hade vi nu gjort. Vi hade inför matchen tre raka segrar och hade känn på de ärofyllda topplatserna. Förvisso sju poäng upp till lördagens motståndare i tabellen, men med en match mindre spelade. En seger där och vi hade varit fyra poäng efter med en match mindre… Och då med ett gynnsamt spelschema med fyra hemmamatcher på de sista sex matcherna. Lägg då till att vi inte förlorat på hemmaplan på över fem månader.

Ja, ni förstår ju själva varför vi var så optimiska, speciellt med 16-1 i ryggen med de tre senaste matcherna i bagaget.

Innan matchen ville jag dock inte lägga vikten vid betydelsen av en seger i matchen. Sådant visste jag kunde hämma killarna istället, så jag ville lägga fokus på vår prestation. Jag berättade för dem att vi skulle ge allt och inte känna ånger efteråt. Att vi gjorde allt för klubbmärket på bröstet. Sedan om det räckte eller inte spelade mindre roll, men ingen skulle känna att de kunde gjort mer och vara ångerfulla.

Jag tror också spelarna tog mig på orden och gick ut och satte an tonen direkt. Första 20 minuterna har vi full kontroll på händelserna. Vi spelar runt bollen, är kontrollerade i vårt passningsspel och visar på tålamod. Helt logiskt gör vi också 1-0 efter en dryg kvart och där och då känns det som att vi har matchen dit vi vill ha den. Vi har mest boll och de är tydligt frustrerade.

Dock växer serietvåan in i matchen, vinner fler dueller och vi får svårare att kontrollera deras offensiv. Något slumpartat får de in 1-1 efter ett direktavslutat av deras nummer nio, Gabriel Gallardo, i boxen. Just den spelaren vi INTE skulle ge möjligheten att avsluta där. 18 mål på en säsong inger onekligen respekt och det visade han där.

Lustigt nog tycker jag inte Santos är något fantastiskt fotbollslag, sin ligaplacering till trots. De är utanför straffområdet ett rätt ordinärt gäng, men det är innanför boxen där är som giftigast. Det är inte många avslut, men de som de har är giftiga och svåra att värja sig mot när de väl kommer. Nästan alla går innanför ramen, mycket få klumpiga luftpastejer utan mål och riktning. De kan sina avslut i Santos Cruzazul och det är därför de ligger som de ligger i tabellen, som tvåa efter överlägsna FC Bosona.

Efter en första halva av halvleken där vi dominerar spelet tar nu gästerna över alltmer. Därför kommer det nog som en chock för dem när vi på en frispark gör 2-1 i 43:e minuten. Sjukt orättvist förstås, men sådana tar jag gärna också. Där och då kändes det som vi för en gångs skull hade lite flyt, sådant man behöver för att vara en toppkonkurrent.

Sedan inträffar två minuter som inte får hända oavsett nivå.

Direkt efter avspark sätter Santos fart och det går undan. De drar isär oss och på ett tillslag gör de 2-2. Okej, fair enough, tänker jag. Vi hade ändå inte förtjänat att leda matchen i paus.

Minuten senare händer samma sak. Igen.

I närmast ett identiskt anfall och de gör 2-3. Domaren blåser och det är halvleksvila.

Där och då visade Santos Curzazul IF upp en imponerande effektivitet och att de är ett lag med stark moral. De utnyttjade att vi antagligen trodde att halvleken var klar och straffade oss skoningslöst. Det brukar heta att det inte finns något tillfälle som ett lag är lika sårbart som när de precis gjort mål och det stämmer till viss del. Vi blir paralyserade, tittar bara på boll och glömmer totalt bort våra markeringar.

Spelarna går in för halvtidspaus, chockade och tomma i blicken. Jag försöker repa mod till dem, påtala för dem hur bra vi gjorde första 20 minuterna och att vi behövde komma tillbaka dit igen. Att vi fortfarande hade alla möjligheter, att vi var hemmalag och att det fanns en halvlek kvar att spela på. Inga byten gjordes heller i paus, jag trodde på de elva som satt igång matchen helt enkelt. Men längst bak i huvudet visste jag att flera spelare var trötta efter matchen i torsdags, framförallt de som spelade 90, och hade flera byten klara.

Tyvärr uteblir vår anstormning i andra halvlek. Santos Cruzazul får oss precis dit de vill genom att protestera, gnälla och gestikulera över varje domslut. De får totalt fem gula kort, varav fyra (!) för snack. Man kan tycka vad man vill om det (och tro mig, jag tycker massor), men faktum är att de får ner oss på sin nivå. Vi blir själva griniga och irriterade, börjar att skälla på varandra istället för att ge varandra konstruktiva feedback. Det blir mycket dåligt kroppsspråk emellanåt och istället för att vi tar oss samman som ett lag börjar var en spela för sig själva.

Vi tappar matchen på eget grepp eftersom vi inte kan hantera det mentala spelet, helt enkelt. Även om vi får lite tryck i slutet blir det aldrig något riktigt farligt och till sist vinner Santos matchen välförtjänt med 3-2.

Givetvis otroligt bittert sett till hur vi startar matchen och har ledningen två gånger om, men vi har som sagt bara oss själva att skylla. Vi var inte kyliga nog att hantera deras aggressiva sätt att föra sig och ta för sig på planen, vi blev irriterade på varandra och slutade fungera ihop som ett lag. Samtidigt stärktes de och fick oss ur balans.

Jag skrev innan om att det var synd att vår huvudanfallare blev skadad i mötet mo S:T Jakob. Då tänker jag inte främst på de uteblivna målen (vi har många som kan göra mål i vårt lag), utan mer för hans vilja och inställning. Han hade kunnat samla laget på ett annat sätt och fått dem att agera ihop som en enhet. Han brukar vara den första som ser till så laget lyfter blicken, utan honom blev det en del gamnackar, tyvärr. Kanske inte hade avgjort matchen till vår fördel, men hade helt klart jämnat ut oddsen.

Jag sade det till killarna och vidhåller det fortfarande ett dygn efteråt; Det var inte på planen vi förlorade den här matchen, utan i våra huvuden. Vi var inte coola nog, kunde inte hantera vare sig pressen eller stressen, helt enkelt. Vi förtjänade inte några poäng, punkt slut.

Nu är det blott sex veckor kvar av säsongen och vi är 10 poäng upp till andraplatsen med sex matcher kvar. Ett svårt försprång att ta in förstås, men samtidigt vet jag att killarna, precis som jag, vill avsluta säsongen så bra som möjligt. Hur långt det räcker vet jag inte, men det är ändå 18 poäng att spela om.

Och de tänker jag inte ge upp hur som helst.