Som många av redan vet om påbörjade jag för några veckor sedan en ny etapp i mitt tränarskap – Tränarutbildningen. Nu ska jag inte bara bli coach på planen, utan även på pappret också.

Kursen jag går heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. Redan under de få veckor som gått har jag lärt mig massor, både om mig själv, ledarskap och fotboll i stort, trots den korta tiden i skolbänken. Det är verkligen inte svårt att motivera mig för att gå upp i ottan för att köra till Halmstad. Till sommaren är tanken att jag skall plocka ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Steg 3 eller AvanceradSvenska Fotbollsförbundets tränarstege. Den nästhögsta utbildningsnivån för fotbollstränare, alltså, då Pro-licensen är den högsta och direkt nödvändig för att vara huvudtränare i Superettan eller Allsvenskan.

Pro-licensen kommer jag också till som småningom, men nu är det alltså fokus på A-diplomet som gäller. Under kursens gång kommer jag, precis som med min fotboll generellt, att dela med mig av vad jag lär mig och vad vi gör på utbildningen.

Nedanstående text är mitt första producerade arbete på kursen, en uppgiften som handlade om att sammanfatta sin kunskapsfilosofi. Kort sammanfattat handlade det om att definiera var jag som fotbollstränare hämtar min kunskap i från och vad jag legitimerar som “rätt” kunskap. Räcker det att ett lag blir framgångsrika med en metod för att jag ska tillämpa den på mitt lag? Eller krävs det vetenskapliga studier som stärker teorierna? Vad krävs för att jag ska tycka att en övning är bra?

Uppsatsen kanske är i tyngsta laget att läsa, men då det ändå är eftersäsongstider så kan det vara kul med något lite matnyttigare att läsa. Speciellt när nedanstående arbete trots allt resulterade i ett för mig positivt betyg…

Håll till godo!

* * * * *

DEN FÖRNUFTIGA TRÄNAREN
AV: JOHAN SOLINGER

Introduktion

De val vi som fotbollstränare gör baseras i stor utsträckning antingen på våra tidigare erfarenheter, förnuft, föreställningar, tidigare resultat eller vetenskap alternativt en blandning av några av dessa. Planering är en stor del av en fotbollstränares vardag. Vi planerar träningar, samtal och taktik, men vad är det egentligen som avgör hur vi väljer att strukturera upp dessa element?

Inkörsportarna till planering
En inkörsport till de val vi gör är våra tidigare erfarenheter, så kallad socialisation (Stråhlman, 2004), alltså att vi internaliserats av våra tidigare tränare eller grupperingar som haft stort inflytande på hur vi idag väljer att agera i vårt uppdrag. Om vi tidigare har haft en ledare som alltid berömde oss varje gång vi gjorde en uppoffrande hemåtlöpning och att vi blev motiverade av detta fick vi mest troligt en positiv förstärkare, enligt Wadström & Ekvall (2013). Detta beteende kan i sin tur ha blivit självförstärkt så till den milda grad att reaktionen är införlivat i mig och mitt sätt att agera. I slutändan kan det innebär att idag, när jag själv är tränare, väljer att alltid berömma mina spelare när de gör en hemåtlöpning, eftersom jag själv har goda erfarenheter av detta från min tidigare ledare.

Ens egna förnuft kan också vara det som tilltalar valet av planering. Stråhlman (2004) skriver ”Därför blir, när erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val på förnuftsmässiga grunder /…/” (s. 4). Förnuft i det här fallet får vi anta betyder samma sak som vårt förstånd. Det kan mycket väl vara så att jag aldrig har spelat i ett VM-slutspel, men att jag efter ett eget resonerande kommer fram till att det krävs ett stabilt försvarsspel för att vinna en medalj. Jag har absolut ingen faktamässig grund att stå på, men efter en tid på kammaren kan det vara detta som jag tack vare mitt förstånd kommer fram till är det enda rätta.

Förnuftet är närbesläktat med och är svårt att urskilja från våra föreställningar. Stråhlman (2004) skriver ”Därmed finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde), vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används” (s. 6). Våra föreställningar kan givetvis grundas i våra tidigare erfarenheter, men kan likväl innebära att man är fastlåst vid sin synpunkt och vägrar att ändra på sig, vilket omöjliggör progression (Stråhlman, 2004). I ovanstående exempel om VM-slutspelet kanske jag värdesätter försvarsspelet så pass hårt att jag helt struntar i hur vi skall göra mål, för försvaret är det enda viktiga. Hur ska jag då kunna vinna matcher om vi inte jobbar med offensiven? Har vi denna inställning till våra val som tränare är vi relativt definitiva i våra ståndpunkter och inte alls lika reflekterande och självmedvetna som i den förnuftsmässiga ingången.

Tidigare resultat som framgångsrika lag har visat upp kan också avgöra mitt val av planering som tränare. Stråhlman skriver att ”Preferens för hoppteknik står alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande” (s. 87). När det holländska landslaget dominerande i mitten på 70-talet skulle alla helt plötsligt spela totalfotboll eftersom att det tydligt visade på goda utfall. Lagen som följde efter försöka alltså att imitera ett resultatförbättrande exempel.

Slutligen kan vetenskap också spela en avgörande roll i valet av planering. Vetenskap är givetvis inget vedertaget begrepp, men i det här fallet syftar jag på fakta som utgår från forskningsstudier. Om det finns studier som visar att desto mer tid ungdomar får spela matchlika sekvenser desto bättre blir de på att behandla bollen kanske jag utgår från denna forskning när jag gör mina val som tränare.

Förnuft eller vetenskap?
Jag brukar gilla att ge mig själv epitet den förnuftiga tränaren. Inte bara för att det låter tjusigt, utan också för att jag ofta reflekterar och resonerar med mig själv innan jag tar beslut. Innan jag satte igång min tränargärning funderade jag mycket på vilken spelfilosofi jag skulle anamma. Vilken metod var klokast enligt mig för att hindra motståndaren från att göra mål? Efter noga övervägande kom jag fram till att bollinnehav var nyckeln till noll insläppta mål. Mitt resonemang byggde på att om mitt lag alltid höll i bollen, hur skulle då motståndaren kunna göra mål? Tankegången backades sedan upp av det faktum att lag som Barcelona och Spanien på senare år har varit totalt dominanta med denna metod, jag utgick alltså från sportsliga resultat för att rättfärdiga mitt tillvägagångssätt. Det gjorde mig än mer övertygad om att metoden var rätt och övertygelse är enligt mig viktigt för att skapa förtroende i en trupp. Hur skall jag kunna lära ut något som jag inte själv tror på?

Utan tvekan finns det fallgropar med mitt perspektiv. I en absolut förlängning kan jag få förutfattade meningar om hur fotboll skall spelas, vilket på sikt innebär att jag är obenägen att förändra min procedur. Stråhlman (2004) skriver att ”Detta kan också få som konsekvens att vissa värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen” (s.7). Därför är det viktigt att ständigt vara självmedveten och ha en ständig vilja att utmana sitt förnuft. Wadström och Ekvall (2013) skriver också att ”I vissa grupper, i vissa situationer och med vissa individer behövs vissa ledarbeteenden och i andra sammanhang behövs helt andra ledarbeteenden” (s. 33), vilket ytterligare påvisar vikten av att utmana sitt förnuft över hur en situation skall hanteras.

Omedvetet påverkar också mina tidigare erfarenheter mitt sätt att vara som fotbollstränare. Om jag genom mina metoder når framgångar eller ser tydligt att mina spelare utvecklas får jag med största sannolikhet positiv förstärkning (Wadström, O., & Ekvall, D., 2013) att fortsätta med mitt tillvägagångssätt. Detta funkar givetvis åt båda håll. Om jag baserar min spelfilosofi på Barcelonas sätt att spela fotboll kanske jag når långsiktiga resultat, men i enstaka fall kan jag ändå förlora. Då måste jag börja ha en plan B för att möta eventuellt motstånd på ett annat sätt, eftersom mina tidigare erfarenheter säger mig att det inte går att förlita sig på ett enda sätt att spela. På så vis integrerar mina erfarenheter med mitt förnuft, vilket får mig att förfina mitt tillvägagångssätt och i förlängningen min övertygelse.

Jag lägger alltså vikt vid det egna förnuftet (som i förlängningen blir min övertygelse som krävs då jag måste tro på det jag lär ut), sportsliga resultat samt mina erfarenheter, men vetenskap får lite utrymme hos mig. Studier kan i en del fall snarare handla om att befästa sin förutfattade mening än att verkligen revolutionera sporten (Stråhlman, 2004). Vem som skriver studien har en stor inverkan på validiteten av densamma. I min värld finns det heller ingen exakt vetenskap, i varje fall inte gällande fotboll. ”Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och legitimitet?”, som Stråhlman skriver (s.51).

Sammanfattning
Hela min kunskapsfilosofi kan sammanfattas med att jag väljer den metod som på långsikt gör att jag vinner flest fotbollsmatcher, och i mitt fall har jag efter mycket övervägande valt bollinnehav som tillvägagångssätt. I enstaka matcher eller turneringar (Grekland i EM 2004 som exempel) kan andra lösningar skapa framgångar, men på långsikt är jag övertygad om att det krävs bollinnehav. Det har också sportsliga resultat av bland annat Spanien och Barcelona på senare år bevisat. Det har gjort mig övertygad om att det är rätt metod för framgång och övertygelse krävs i min mening för att vara en slagkraftig tränare. Men återigen, viktigt att ständigt reflektera och ifrågasätta sina metoder samt utgå från sina erfarenheter för att nå progression.

Att sticka en studie under näsan på en spelare övertygar dem knappast, med det kan däremot mitt förnuft göra.

Referenser

Stråhlman, O. (2004). Idrott – Mål eller medel. Några kritiska nedslag i idrottsforskningen. Rapport från Idrottshögskolan Göteborgs Universitet. ISSN 1652-4381. S. 1, 4, 6, 7, 36, 51, 87.

Wadström, O. & Ekvall, D. (2013) Idrottsglädje Prestation Utveckling. Kognitiv beteendeterapi för tränare, idrottare och föräldrar. Mjölby Tryckeri. ISBN 978-91-981441-1-6. S. 16-21, 31-33.

Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.

Igårkväll spelade vi i BK Wobbler årets sista hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod Härryda IF, ett lag som vi efter en ytterst heroisk insats tog tre poäng mot borta i våras. Detta efter att vi hamnat i ett underläge 1-2 med en man mindre. En av årets mest minnesvärda bragdsmatcher, men också en match där vi kände att vi egentligen var betydligt bättre än vår motståndare.

Härryda IF är ett lag, likt många andra i Göteborgs division 6B, som satsar mycket på sitt kontringsspel. De kör vad jag kallar för Drillo-fotboll – Det är inte mer än 2-3 passningar sedan skall bollen upp på offensiv planhalva. Det går att tycka mycket om den taktiken, men ni som läser min blogg frekvent vet att jag inte gillar den.

Inte det minsta.

Det har inte så mycket med estetik att göra, även om det är en fin detalj som jag uppskattar. Det har mer att göra med att jag tror att det lag som på långsikt satsar på att ha bollen så länge som möjligt också vinner matcher i det större perspektivet. Trots förlusten igår tror jag på det.

Men det handlar om att göra det på rätt sätt också.

Härryda är som sagt bra på en sak, vi på många och det började också bra. Första tio minuterna spelar vi behärskat och kontrollera händelserna. Vi har några intressanta anfall och det känns som att vi kan vinna detta tidigt och stort. Den bilden delar många av mina spelare med mig efter matchen.

Sedan händer något.

På en snabb kontring sätter de något oförtjänt med 0-1. Ingen fara, vi har tagit igen underlägen förut, men inom en 15-minutersperiod leder gästerna plötsligt med 0-3. Vi ser skakade ut, som ett korthus som när som helst blåser omkull. Alla målen har varit snarlika; Ett par snabba passningar i djupled in på offensiv planhalva och vi blir straffade direkt.

Fyra skott på mål resulterar i tre mål för gästerna från grannkommunen. En närmast klinisk effektivitet förstås och motståndarna själva såg förvånade ut. När dessutom vår målvakt går sönder i slutet på första halvlek börjar nog många ana det värsta. Vi får motvilligt ställa in en utespelare i mål, samtidigt som vi mentalt håller på att brisera. Nu handlar allt om att hålla halvleken ut för att klara av anstormningen.

Innan matchen pratade jag om att Härryda IF är ett lag vi slår i 99 fall av 100. Plötsligt låg vi under med 0-3. Det är klart att det blir skakigt då, men det blir lätt så när vi inte jobbar som ett lag. Lagdelarna hjälpte inte varandra, kommunicerade inte, jobbade inte ihop som en enhet utan som isolerade öar. Då spelar det ingen roll om vi har individuellt sett bättre spelare, vi kommer ändå att misslyckas.

I sådana lägen hamnar jag som tränare i en prekär sits. Skall jag göra byten när vi ligger under med 0-3 i halvtid? I så fall vilka? Eller ska jag behålla alla på plan och ge dem förtroendet, så att de inte känner sig nedtryckta?

Svår balansgång helt klart och som är olika för varje gång. Min åsikt var att jag hade tagit ut det bästa laget för dagen och att det var L A G E T, inte enskilda spelare, som förlorat första halvlek. Skulle jag byta skulle jag behöva byta alla elva, samt även mig själv. Därför gav jag samtliga nytt förtroende att reda ut det i andra halvlek, minus den skadade målvakten.

Taktiken förändrade jag inte nämnvärt. Det var inte den som felat oss, utan hur vi jobbade ihop som grupp. Kroppsspråket mellan varandra var negativt, mycket gamnackar, ingen kommunikation. Det har inte med taktik att göra utan hur vi som grupp arbetar (eller inte samarbetar) mot samma mål.

I andra går vi ut mycket mer bestämt och det märks. Härryda hade fyra skott i första halvlek, i andra var det knappt över halva. De hade inte ens ett skott mot (!) mål, detta trots att vi hade en utespelare som målvakt. Visst, de backade hem, men hade stora ytor att jobba på. Men vi tryckte ner dem i skorna rejält och det gav resultat.

En bit in i andra trycker vi dit 1-3 och senare även 2-3 och har därmed vittring mot Härrydas mål. Jag byter in nya, fräscha spelare för att bibehålla trycket, får in spelare som går in med attityd och vill göra mål, som bara ser möjligheter. Vi går även ner på en trebackslinje i slutet, men tyvärr grinar ineffektiviteten oss i ansiktet.

Matchen slutar 2-3 till Härryda IF.

Givetvis en enorm missräkning för oss. Jag anser fortfarande att gästerna, med all respekt för dem, är ett sämre fotbollslag än BK Wobbler. Det visar vi också i andra halvlek, men når inte hela vägen fram. Hade vi spelat i tio minuter längre hade vi inte bara kvitterat utan antagligen vunnit matchen, men nu är ju en fotbollsmatch endast 90 minuter. Inte 100.

Men vi har också ett problem med lag som kontrar på oss. Vi har dilemman när motståndarna ställer frågor i djupled och det är något vi måste lära oss att hantera. Oavsett vilken spelidé som väljs så kommer det alltid att finnas saker som prioriteras bort. Med vår offensiva spelidé kommer vi att ligga högt i utgångspositionerna och det gör att vi blir sårbara bakom backlinjen. Det är något vi måste jobba intensivt på.

Det är nyttigt med läxor, men det är dyra. Oavsett divisionstillhörighet. Igår lärde vi oss en oss som kostade oss tre poäng och möjligen en plats på övre halvan av division 6B.

En match kvar borta mot Rambergets SK söndagen den 18 oktober. Då lär vi veta om vi slutar femma, sexa eller sjua.

Och som ni vet vill jag som bekant alltid vinna…

Nu när vi är i sluttampen av hösten duggar matcherna tätt innan seriens säck skall knytas ihop. Igårkväll hade vi i BK Wobbler årets enda fredagsmatch, hemma på Överåsvallen dessutom, mot BK S:T Jakob. Ett lag som vi mötte för bara några veckor sedan, då borta på Ruddalen, och vann den matchen tämligen komfortabelt med 4-1. Det blev en ny repris på detta resultat – Även igår gick vi segrande ut med 4-1 och bröt därmed en fyra matcher lång förlustsvit.

Det är lätt hänt att ett lag säckar ihop lite på hösten, speciellt som i vårt fall där vi inte har någon möjlighet på de riktigt fina placeringarna och inte heller kan åka ur serien. Vi är i ett slags ingemansland och då är kan motivationen tryta. Därför är det extraviktigt att ta tillvara på de här tillfällen och våga prova nya grepp. Under en säsong brukar annars tiden vara en bristvara, men nu när vi kan spela matcher utan press på resultat har vi råd att testa saker som vi i vanliga fall kanske inte hade gjort. Nya övningar på träningar, ett annat spelsystem och liknande är saker som går att prova då resultathetsen är mindre. Då finns det också möjligheten att bygga något inför nästa säsong och därmed få ett litet försprång på 2016.

Gårdagens fokus, och även hela höstens koncentrationsområde, har legat på vår offensiv pressidé. Jag tror på en idé om att vi skall jobba med en direkt återerövring av bollen vid förlust på offensiv planhalva. Dels för att vi kan vinna bollen högt och därmed ställa om, dels för att vi på så vis kan stressa motståndarna till misstag och dels också för att vi kan förhindra eller fördröja en kontring genom en tidig press. Vi i svensk fotboll brukar annars bli upplärda att jobba mycket med indirekt återerövring, att först täcka upp ytor, markera motståndare och SEDAN sätta in pressen. Visst, på så vis undviker vi pinsamma kontringar, men det innebär också att vi återigen får starta våra anfall från egen planhalva istället för att kunna såra motståndarna i och runt deras straffområde.

På kontinenten är det betydligt vanligare med direkt återerövring (Barcelona, Borussia Dortmund under Jürgen Klopp och Marcelo Bielsas alla skapelser är utmärkta exempel på detta), men här i Sverige har vi valt en annan väg. Därför är också direkt återerövring något som är svårt att jobba med, många spelare måste lära om sig från grunden och jobba med nya beteenden. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med seniorspelare som det gäller i detta fallet, och vi har haft vår beskärda del av diskussioner i ämnet. Men det blir bättre och bättre och detta ville vi givetvis dokumentera, för att påskina våra framsteg. Därför valde vi att filma matchen för att kunna göra en videoanalys, en metod som jag på sikt tror kommer bli vanligare och vanligare inom fotbollen. Det återstår att se hur mycket vi kan få ut av videon, men onekligen finns det ett intresse av spelarna att se sig själva “in action”. Det blir också tydligare för dem vad de gör rätt och vad de behöver förändra i sitt spel, de ser det svart på vitt istället för att höra på mig när jag tjatar.

Matchen då?

Ja, även om motivationen säkerligen var i varierande grad så satte vi ändå igång ett par anfall och tog tag i den berömda taktpinnen. Inom ett par minuter hade vi också gjort ledningsmålet och trummade på för mer. Det såg betryggande ut och det brukar ju vara då det smäller till därbak, vilket mycket riktigt hände. BK S:T Jakob har snabba spelare och de satsar mycket på sitt omställningsspel, vilket kan vara ett bra vapen då vi ofta står högt med vår backlinje som ett resultat av den intensiva pressen på offensiv planhalva. Vi har i regel mycket snabba backar och har inga problem i djupled, men vid just detta tillfälle small det till och det stod 1-1 på Överåsvallen. Plötsligt var det vi som var stirriga och motståndarna som skapade chanser. Det såg lite oroligt ut, minst sagt, och själv hoppades jag på halvtidsvilan där vi kunde samla ihop grabbarna. Vi skulle ju ta detta enkelt, speciellt sett till att motståndet spelar i de lägre delarna av vår serie.

Men sedan har vår egen interna skyttekungen en trevlig period. En boll som är på väg att rinna ut över vänsterkanten fångas upp och spelas in i straffområdet. Något turligt får anfallaren träff och vi leder med 2-1. Inte orättvist kanske, men långt ifrån logiskt då S:T Jakob skapat en del på slutet. De påföljande minuterna smäller han till två gånger till, vilket gör att han får till ett äkta hattrick.

4-1 i halvtid och matchen är så gott som död. Det märktes tydligt att vi mötte ett bottenlag här för de hade lite att hota med tillbaka. När en säsong gått emot så mycket som de gjort för dem är det svårt att resa sig, det blir en självuppfyllande profetia att det skiter sig för att det skiter sig och så var det i det här fallet. Jag ber vår defensiv mittfältare att städa upp i ytan framför backlinjen och att våra mittbackar skall vara beredda på djupledsbollar, vilket gör att vi stänger matchen helt i andra. Det blir aldrig spännande och vi vinner komfortabelt med 4-1, trots att vi får en utvisning emot oss i slutskedet, en repris på samma resultat som vi fick med oss från Ruddalen mot samma motstånd för några veckor sedan.

En vanlig dag på jobbet kanske, men ändå viktigt att bryta en fyra matcher lång förlustsvit och få till en bra avslutning. Vi har femteplatsen i vår egna händer och det skulle därmed bli klubbens bästa placering sedan 2012. Även om det inte ger uppflyttning så är det viktigt att avsluta en säsong snyggt och komma in i 2016 med en positiv känsla.

Om inte annat så kan ju en bra match alltid hamna på video.