Den förnuftiga tränaren

2015-10-28

Som många av redan vet om påbörjade jag för några veckor sedan en ny etapp i mitt tränarskap – Tränarutbildningen. Nu ska jag inte bara bli coach på planen, utan även på pappret också.

Kursen jag går heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. Redan under de få veckor som gått har jag lärt mig massor, både om mig själv, ledarskap och fotboll i stort, trots den korta tiden i skolbänken. Det är verkligen inte svårt att motivera mig för att gå upp i ottan för att köra till Halmstad. Till sommaren är tanken att jag skall plocka ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Steg 3 eller AvanceradSvenska Fotbollsförbundets tränarstege. Den nästhögsta utbildningsnivån för fotbollstränare, alltså, då Pro-licensen är den högsta och direkt nödvändig för att vara huvudtränare i Superettan eller Allsvenskan.

Pro-licensen kommer jag också till som småningom, men nu är det alltså fokus på A-diplomet som gäller. Under kursens gång kommer jag, precis som med min fotboll generellt, att dela med mig av vad jag lär mig och vad vi gör på utbildningen.

Nedanstående text är mitt första producerade arbete på kursen, en uppgiften som handlade om att sammanfatta sin kunskapsfilosofi. Kort sammanfattat handlade det om att definiera var jag som fotbollstränare hämtar min kunskap i från och vad jag legitimerar som “rätt” kunskap. Räcker det att ett lag blir framgångsrika med en metod för att jag ska tillämpa den på mitt lag? Eller krävs det vetenskapliga studier som stärker teorierna? Vad krävs för att jag ska tycka att en övning är bra?

Uppsatsen kanske är i tyngsta laget att läsa, men då det ändå är eftersäsongstider så kan det vara kul med något lite matnyttigare att läsa. Speciellt när nedanstående arbete trots allt resulterade i ett för mig positivt betyg…

Håll till godo!

* * * * *

DEN FÖRNUFTIGA TRÄNAREN
AV: JOHAN SOLINGER

Introduktion

De val vi som fotbollstränare gör baseras i stor utsträckning antingen på våra tidigare erfarenheter, förnuft, föreställningar, tidigare resultat eller vetenskap alternativt en blandning av några av dessa. Planering är en stor del av en fotbollstränares vardag. Vi planerar träningar, samtal och taktik, men vad är det egentligen som avgör hur vi väljer att strukturera upp dessa element?

Inkörsportarna till planering
En inkörsport till de val vi gör är våra tidigare erfarenheter, så kallad socialisation (Stråhlman, 2004), alltså att vi internaliserats av våra tidigare tränare eller grupperingar som haft stort inflytande på hur vi idag väljer att agera i vårt uppdrag. Om vi tidigare har haft en ledare som alltid berömde oss varje gång vi gjorde en uppoffrande hemåtlöpning och att vi blev motiverade av detta fick vi mest troligt en positiv förstärkare, enligt Wadström & Ekvall (2013). Detta beteende kan i sin tur ha blivit självförstärkt så till den milda grad att reaktionen är införlivat i mig och mitt sätt att agera. I slutändan kan det innebär att idag, när jag själv är tränare, väljer att alltid berömma mina spelare när de gör en hemåtlöpning, eftersom jag själv har goda erfarenheter av detta från min tidigare ledare.

Ens egna förnuft kan också vara det som tilltalar valet av planering. Stråhlman (2004) skriver ”Därför blir, när erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val på förnuftsmässiga grunder /…/” (s. 4). Förnuft i det här fallet får vi anta betyder samma sak som vårt förstånd. Det kan mycket väl vara så att jag aldrig har spelat i ett VM-slutspel, men att jag efter ett eget resonerande kommer fram till att det krävs ett stabilt försvarsspel för att vinna en medalj. Jag har absolut ingen faktamässig grund att stå på, men efter en tid på kammaren kan det vara detta som jag tack vare mitt förstånd kommer fram till är det enda rätta.

Förnuftet är närbesläktat med och är svårt att urskilja från våra föreställningar. Stråhlman (2004) skriver ”Därmed finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde), vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används” (s. 6). Våra föreställningar kan givetvis grundas i våra tidigare erfarenheter, men kan likväl innebära att man är fastlåst vid sin synpunkt och vägrar att ändra på sig, vilket omöjliggör progression (Stråhlman, 2004). I ovanstående exempel om VM-slutspelet kanske jag värdesätter försvarsspelet så pass hårt att jag helt struntar i hur vi skall göra mål, för försvaret är det enda viktiga. Hur ska jag då kunna vinna matcher om vi inte jobbar med offensiven? Har vi denna inställning till våra val som tränare är vi relativt definitiva i våra ståndpunkter och inte alls lika reflekterande och självmedvetna som i den förnuftsmässiga ingången.

Tidigare resultat som framgångsrika lag har visat upp kan också avgöra mitt val av planering som tränare. Stråhlman skriver att ”Preferens för hoppteknik står alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande” (s. 87). När det holländska landslaget dominerande i mitten på 70-talet skulle alla helt plötsligt spela totalfotboll eftersom att det tydligt visade på goda utfall. Lagen som följde efter försöka alltså att imitera ett resultatförbättrande exempel.

Slutligen kan vetenskap också spela en avgörande roll i valet av planering. Vetenskap är givetvis inget vedertaget begrepp, men i det här fallet syftar jag på fakta som utgår från forskningsstudier. Om det finns studier som visar att desto mer tid ungdomar får spela matchlika sekvenser desto bättre blir de på att behandla bollen kanske jag utgår från denna forskning när jag gör mina val som tränare.

Förnuft eller vetenskap?
Jag brukar gilla att ge mig själv epitet den förnuftiga tränaren. Inte bara för att det låter tjusigt, utan också för att jag ofta reflekterar och resonerar med mig själv innan jag tar beslut. Innan jag satte igång min tränargärning funderade jag mycket på vilken spelfilosofi jag skulle anamma. Vilken metod var klokast enligt mig för att hindra motståndaren från att göra mål? Efter noga övervägande kom jag fram till att bollinnehav var nyckeln till noll insläppta mål. Mitt resonemang byggde på att om mitt lag alltid höll i bollen, hur skulle då motståndaren kunna göra mål? Tankegången backades sedan upp av det faktum att lag som Barcelona och Spanien på senare år har varit totalt dominanta med denna metod, jag utgick alltså från sportsliga resultat för att rättfärdiga mitt tillvägagångssätt. Det gjorde mig än mer övertygad om att metoden var rätt och övertygelse är enligt mig viktigt för att skapa förtroende i en trupp. Hur skall jag kunna lära ut något som jag inte själv tror på?

Utan tvekan finns det fallgropar med mitt perspektiv. I en absolut förlängning kan jag få förutfattade meningar om hur fotboll skall spelas, vilket på sikt innebär att jag är obenägen att förändra min procedur. Stråhlman (2004) skriver att ”Detta kan också få som konsekvens att vissa värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen” (s.7). Därför är det viktigt att ständigt vara självmedveten och ha en ständig vilja att utmana sitt förnuft. Wadström och Ekvall (2013) skriver också att ”I vissa grupper, i vissa situationer och med vissa individer behövs vissa ledarbeteenden och i andra sammanhang behövs helt andra ledarbeteenden” (s. 33), vilket ytterligare påvisar vikten av att utmana sitt förnuft över hur en situation skall hanteras.

Omedvetet påverkar också mina tidigare erfarenheter mitt sätt att vara som fotbollstränare. Om jag genom mina metoder når framgångar eller ser tydligt att mina spelare utvecklas får jag med största sannolikhet positiv förstärkning (Wadström, O., & Ekvall, D., 2013) att fortsätta med mitt tillvägagångssätt. Detta funkar givetvis åt båda håll. Om jag baserar min spelfilosofi på Barcelonas sätt att spela fotboll kanske jag når långsiktiga resultat, men i enstaka fall kan jag ändå förlora. Då måste jag börja ha en plan B för att möta eventuellt motstånd på ett annat sätt, eftersom mina tidigare erfarenheter säger mig att det inte går att förlita sig på ett enda sätt att spela. På så vis integrerar mina erfarenheter med mitt förnuft, vilket får mig att förfina mitt tillvägagångssätt och i förlängningen min övertygelse.

Jag lägger alltså vikt vid det egna förnuftet (som i förlängningen blir min övertygelse som krävs då jag måste tro på det jag lär ut), sportsliga resultat samt mina erfarenheter, men vetenskap får lite utrymme hos mig. Studier kan i en del fall snarare handla om att befästa sin förutfattade mening än att verkligen revolutionera sporten (Stråhlman, 2004). Vem som skriver studien har en stor inverkan på validiteten av densamma. I min värld finns det heller ingen exakt vetenskap, i varje fall inte gällande fotboll. ”Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och legitimitet?”, som Stråhlman skriver (s.51).

Sammanfattning
Hela min kunskapsfilosofi kan sammanfattas med att jag väljer den metod som på långsikt gör att jag vinner flest fotbollsmatcher, och i mitt fall har jag efter mycket övervägande valt bollinnehav som tillvägagångssätt. I enstaka matcher eller turneringar (Grekland i EM 2004 som exempel) kan andra lösningar skapa framgångar, men på långsikt är jag övertygad om att det krävs bollinnehav. Det har också sportsliga resultat av bland annat Spanien och Barcelona på senare år bevisat. Det har gjort mig övertygad om att det är rätt metod för framgång och övertygelse krävs i min mening för att vara en slagkraftig tränare. Men återigen, viktigt att ständigt reflektera och ifrågasätta sina metoder samt utgå från sina erfarenheter för att nå progression.

Att sticka en studie under näsan på en spelare övertygar dem knappast, med det kan däremot mitt förnuft göra.

Referenser

Stråhlman, O. (2004). Idrott – Mål eller medel. Några kritiska nedslag i idrottsforskningen. Rapport från Idrottshögskolan Göteborgs Universitet. ISSN 1652-4381. S. 1, 4, 6, 7, 36, 51, 87.

Wadström, O. & Ekvall, D. (2013) Idrottsglädje Prestation Utveckling. Kognitiv beteendeterapi för tränare, idrottare och föräldrar. Mjölby Tryckeri. ISBN 978-91-981441-1-6. S. 16-21, 31-33.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: