Jag hamnade i en lika märklig som intressant diskussion häromdagen.

Ni vet hur det kan vara efter en match. Det kan vara heta känslor, frustration, glädje, eufori… Ja, allt det som gör fotbollen så fantastiskt engagerande. Du sitter ner och pratar med en kompis om hur matchen ni precis har bevittnat hur den har varit.

Inte sällan har ni radikalt olika upplevelser av matchen ni precis sett. Det är mer regel än undantag, framförallt när supporterskap är med i bilden och ni håller på två olika klubbar.

En sådan diskussion råkade jag ut för häromdagen, då jag och en vän hade olika infallsvinklar i en match. Det hela höll på att gå över styr, vilket det ofta gör när känslor är inblandade, men hela debatten avslutades tvärt när han sade de väl bevingade orden.

“Äsch, det är ju ingen idé att diskutera med dig, du kan ju ändå ingenting om fotboll” 

Och då slog det mig – Vad menar vi egentligen med att en “kan fotboll”?

Vad är det för typ av kunskap vi pratar om då? Vad gör en annans åsikt mer värd än någon annans?

Jag förstår ju givetvis, så här i efterhand, att min vän inte menade något illa med ordern, men hela den frasen har jag burit med mig sedan dess och den egentliga betydelsen. Jag skulle inte vilja vara så pass oödmjuk och påstå att jag kan allt om fotboll, långt därifrån, men även för mig som snart har ett diplom i UEFA A på tränarutbildningen blev jag nästan kränkt av uttalandet. Hur kunde han ha mage att säga så om min kompetens, när jag faktiskt jobbar och pluggar fotboll?

Jag har börjat förstå att här råder det en stor ickekonsensus om vad som egentligen menas med att “kunna fotboll” och att vi är långt ifrån konsekventa när vi uttrycker detta.

Jag hade nöjet häromdagen att lyssna på Olof Lundhs podcast med Anders Svensson. Denna frispråkiga, föredetta mittfältskreatören, är alltid intressant att lyssna på. Men en sak som han sade som var extra uppseendeväckande och det var när han sade att “jag kan ju mer fotboll än de flesta”.

Jag vill inte kasta skit på Anders Svensson, men vad menar han egentligen med detta?

Jag köper absolut att han har erfarenhet av att ha spelat fotboll på elitnivå både i Sverige och utomlands, men vad är det för kunskap han menar att han besitter?

Är det att han förstår taktiska direktiv?
Är det att han kan förklara de tekniska registret i hur du slår en krossboll?
Är det att han kan allt om Pogba?
Är det att han vet vilka som gjorde alla målen i VM-finalen 1958 samt i vilka minuterna målen gjordes?
Är det att han kan förklara skillnaden mellan kombinationsmarkering, zonmarkering och rak man-man-markering?

Ja, ni förstår själva. Denna “kunskap” som folk pratar om är så pass diffus och oklar så att antingen kan alla eller ingen någonting alls om fotboll.

Extra intressant blev det när nämnde Svensson började prata om träningsupplägg och sina dispyter med tidigare tränaren Jörgen Lennartsson. Hur många träningsupplägg har Svensson själv fått planera upp? Utefter vilka premisser? Och vad var syftet med dessa?

Återigen, min mening är absolut inte att basha på denna landslagslegendar, men jag vill väcka tankar kring vad vi egentligen menar med att “kunna fotboll”. Det är långt ifrån självklart, ändå stöter jag med jämna mellanrum på självutnämnda experter som proklamerar hur mycket de kan om vår kära sport. Som om att “kunna fotboll” är något slags universellt vedertaget begrepp.

Erik Niva, en välkänd krönikör för Sportbladet, har många gånger i sin karriär fått frågan om inte han kunde tänka sig att vara fotbollstränare. Flera gånger har han svarat att han inte alls är lämpad för den uppgiften, att han inte besitter den kompetensen. Det kan låta märkligt för en person som av många anses vara extremt fotbollskunnig, men vittnar också om hans ödmjukhet och stora respekt för de som faktiskt är tränare.

Niva berättade att han förvisso visste mycket om personligheterna inom fotbollen, klubbarnas historia, relationerna mellan de olika personerna i hierarkierna och så vidare, men att han inte hade en aning om hur en jobbade med gruppdynamik, hur en instruerade en spelare att nicka eller vilken prioriteringslista som det fanns inom positionsförsvar. Han menade på att det var skillnad på att veta startelvan i West Ham från säsongen 1974 och att kunna förklara vilka muskler som används när en spelare gör en chippassning.

Detta är givetvis mycket kloka insikter och visar på att det inte finns någon enhetlig “kunskap” om fotboll, utan många olika områden där en kan ha varierande erfarenhetsnivåer av. Som Niva själv är inne på så är det stor skillnad på att kunna rabbla årtalen på Real Madrids alla CL-titlar och att berätta hur avstånden påverkar spelytorna i ett 4-2-3-1-system.

Trots att jag som jobbar med fotboll dagligen kan bli oerhört frustrerad över alla “förståsigpåare” (som i slutändan visar sig blanda ihop äpplen och päron) är det också detta som är lite tjusningen med fotboll. Passionen, intresset och engagemanget – Vad hade vår kära sport varit utan den? Antagligen betydligt fattigare och mycket tråkigare, är mitt svar.

Visst, ibland kan jag avundas personer som har jobb där ingen ifrågasätter deras kunskap. Jag har i varje fall aldrig ens försökt att förklara för en VVS-reperatör hur denna skall genomföra sitt jobb. Men samtidigt, utan det där intresset hade fotbollen varit trist. Och då kanske jag får svälja emellanåt att folk vill förklara för mig hur ett lag skall spela fotboll.

Det enda jag efterspråkar är ett uns av ödmjukhet och respekt inför att kunskap kan se olika ut och vara olika beskaffad.

Även om jag suttit på toaletten i snart 30 år så vet jag fortfarande inte hur en toalett fungerar och skulle aldrig för mitt liv drömma om att förklara det för en reperatör.

Den insikten skulle många som “kan fotboll” må mycket gott av.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Klockan har precis slagit åtta.

Det är torsdagkväll och sista träningen innan seriepremiären på söndag. Det ligger en slags förväntan i luften, att de närmaste 90 minuterna kommer att bli viktiga i våra förberedelser är det inget snack om. Att det dessutom är en konkurrenssituation, alla kan inte bli uttagna, gör sitt till det hela.

Vi kör igång förberedelseträningen.

Det är ett högt tempo från start. Intensiteten är stark och det märks att det är ett annat driv i träningen.

Efter ett par minuter stannar jag för att gå i genom ett par punkter. Spelarna lyssnar. En av dem, en av dem som inte provspelat med oss så länge, säger att hon inte mår så bra och att hon behöver vila. Jag säger åt henne att gå och sätta sig en stund medan jag fortsätter att instruera.

Helt plötsligt ropar någon av spelarna till mig. Den illamående spelaren ligger på marken. Hon är medvetslös.

Ett gäng med spelare kommer fram för att se hur det är med henne. Pulsen rusar ena stunden för att i nästa i princip avta. Bröstkorgen lyfter sig varken upp eller ner.

Har hon slutat andas?

Vi försöker få kontakt med henne, men hon svarar inte. Hon får kramper emellanåt, men det är också allt.

Nu har vi börjat förstå att det är skarpt läge. En spelare ringer 112, några hjälper till att hålla spelaren i fråga varm medan de andra försöker röja vägen för ambulans.

Var är den där djävla ambulansen?
Borde den inte vara här nu?

Till sist, efter vad som känns som en evighet, kommer ambulansen. De berättar att allt kommer att gå bra och lämnar platsen.

Det känns olustigt att fortsätta träningen, men det behövs oavsett vad. The show must go on. Men innerst vet jag vad alla tänker.

Undrar hur det går för henne?

Senare samma kväll får jag prata med henne på telefon. Hon har vaknat. Lättnad.

Hon säger att hon mår bra, att hon till och med är lite uttråkad. Hon saknar sin Ipad.

Jag skrattar.

Det är lätt hänt att vi är en i verklighet där allt mäts i siffror. Tre poäng, ett poäng eller noll poäng. Gjorda mål, insläppta mål. Seriesegrar och seriedegraderingar.

Men ibland glömmer vi bort människan.

Vad hade hänt om hon faktiskt inte överlevt den där kollapsen? Hade vi ens kunnat spela match? Hade vi velat?

Vi får aldrig glömma att bortom alla resultat, alla titlar och alla sagor finns det någonstans människor. Gjorda av kött och blod.

De kan aldrig bli ersatta av en skön 1-0-seger.

Aldrig.