Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Igår spelade vi i BK Häckens damlag vårsäsongens sista match innan sommarens ledighet. Det blev 0-0 och en delad poäng med Sävedalens IF, ett resultat som jag inte tror att någon var nöjd men en prestation som känns lovande inför i höst.

På tal om prestationer är det ju sådant som en alltid skall utvärdera, kanske inte minst vi tränare som hela tiden måste se processer. Var är vi på väg? Går det åt rätt håll? Vad kan jag förbättra, både som ledare och fotbollstränare, för att bli ännu bättre?

Jag tror benhårt på utveckling av individer och är själv en person som ofta sätter upp egna mål för mig själv. Det finns å andra sidan en tendens att jag mest tittar på det jag inte är så nöjd med när det gäller mig själv (till skillnad från mina spelare där jag försöker poängtera allt bra de gör), men utveckling handlar om att inte alltid slå sig själv på axeln. I alla fall inte för ofta eller för mycket.

Så, vad är jag nöjd med under våren?

Ja, till att börja med att jag är mycket tydligare i vad jag vill se på fotbollsplanen. Var skall mina spelare stå? Hur ska vi spela? Hur ska det se ut? Sådana frågor har jag ställt mig ofta och det har resulterat i bättre och mer genomtänkta träningar där spelarna får träna på sina respektive roller. Detta gör att de får en matchlik träning på ett helt annat sätt än vad de fick förra året. Ibland har jag verkligen tagit till absurdum när vi gjort skuggspel och gått runt planen för att visa på de mönster jag vill åt, men jag tror sådant gör det extratydligt för spelarna hur det skall se ut. Jag är i varje fall en person som måste se saker för att förstå dem.

Jag är också nöjd med att jag kommit in i ett nytt lag och ny klubb och börjat sätta en organisation. Det har varit den största utmaningen och även om vi inte är i mål än har vi tagit bort mycket energiläckage och fokuserar numera på rätt saker. Det känns bra och är en bra förutsättning inför hösten och framtiden.

Vad kan jag förbättra inför hösten, då?

Jo, paradoxalt nog tydligheten. Att vara tränare är lustigt. Jag är betydligt tydligare än jag var för ett år sedan, men upplever ofta att jag kan bättre. Att spelarna inte alltid förstår och att jag behöver jobba på hur jag förmedlar kunskap om vår spelidé. Kanske behöver jag använda andra metoder, nya medier och nya infallsvinklar? Inte otroligt, men framförallt gå in mer i detalj hur jag vill att det skall se ut på planen. Det skall inte vara en slump att vi vinner, utan en följd av att en tydlig idé och ett lika tydligt agerande från vår sida.

Jag vill också bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Vi i BK Häcken har en fantastisk situation, med egen träningsanläggning, nybyggd arena och goda förutsättningar i stort. Ändå tror jag inte våra spelare alltid greppar det, att de tar det för givet. Att detta är deras rättighet att få ta del av, snarare än deras möjlighet. Det behöver jag påtala och ställa kravbilden, då kommer vi också få en mer homogen grupp. Det kräver förstås en förening som är med på noterna och det kommer kanske ta längre tid än ett par månader att komma dit, men jag tror det är viktigt att jag är medveten om att jag emellanåt varit för tillåtande. Och även om ett flexibelt ledarskap inte alls är dumt emellanåt så kan det lätt ha gått till överdrift här.

Så, tydlighet och kravbild skall jag jobba på i höst.

Förhoppningsvis kan ni läsa ett glatt blogginlägg om det i november. Eller ett ledsamt sådant där jag inte alls i nöjd. Men då är det ingen idé att hänga läpp. Då är det bara att ta tag i det igen och jobba vidare mot det stora målet. För motgångar kommer jag alltid att ha som ledare och fotbollstränare, frågan är bara hur jag hanterar dem.

Det är trots allt det som kallas utveckling.

I vanlig ordning hamnade jag i ett twitterbråk häromdagen. Det är en ful vana jag har, men ibland har jag svårt att helt enkelt hålla käften. I sociala medier generellt finns det en tendens att vara ett vattenhål för att vädra åsikter utan behöva hänvisa till vare sig pålitliga källor eller fakta, något som irriterar undertecknad så till den milda grad att jag blandar mig i diskussioner från både höger och vänster (inte politiskt menat, mest bildligt talat).

Häromdagen var det så dags igen då jag hamnade i bråk med ingen mindre än den erkända sportkommentatorn Robert Perlskog (bland annat, men han får vara galjonsfiguren för den här dispyten). Den här gången handlade det om talangutveckling och tidig selektering bland unga fotbollsspelare.

I flera årtionden har vi i Sverige haft Elitflick-/pojkläger i Halmstad, något som på senare år alltmer har ifrågasatts och flera förbund har nu valt att helt strunta i att skicka spelare till detta läger. Detta har fått fotbollsfolket att helt tappa fattningen.

Hur ska vi nu kunna få fram talanger? Det måste ju börjas i tid! Vi kan ju inte konkurrera internationellt om vi inte lägger krut på våra framtida spelare!

Och så vidare och så vidare.

Resonemanget känns igen från en annan diskussion från slutet av förra året då Göteborgs Fotbollsförbund bestämde sig för att slopa serietabeller inom barnfotbollen. Detta är uppenbart ett ämne som både engagerar och upprör människor inom fotbollen.

På ena sidan har vi de som tror på tidig selektering, att bara lägga krutet på våra mest intressanta framtidsnamn och att detta är enda väg att nå framgång internationellt. På andra sidan har vi de som pekar på att du omöjligen kan veta vilka spelare som kommer att bli framtida världsstjärnor när de bara är 13 år gamla och inte ser någon poäng i elitläger ur det syftet.

Själv står jag klart på den andra sidan, att för tidig selektering snarare stjälper en hjälper oss att få nya landslagsspelare. För mig är ekvationen mycket enkel – Ju senare du väljer att selektera desto större chans har du att pricka rätt i urvalsprocessen. Det är helt enkelt mycket enklare att se vem som kommer att spela i Allsvenskan när de är 13 år istället för 19 år eftersom vi i det senare exemplet har mycket mer information att gå på än i det första.

Inom idrottsforskningen finns det en term som kallas för Relative Age Effect (förkortas RAE). I korthet innebär den i att de tidiga ungdomsåren premieras spelare som är tidig i sin utveckling, som snabbt blir stora, långa och starka. Detta gäller i regel personer födda tidigt på året, medan de som är födda i andra halvan allt som oftast är mindre i växten och har svårare att hävda sig i de tidiga åren. Som ett exempel är det inte ovanligt att se en mycket snabbt spelare i 13-årsåldern som springer in mål på löpande band, men i takt med att denna person blir äldre kommer de andra spelarna ikapp och konkurrensfördelen försvinner.

Denna effekt suddas som småningom ut allt äldre spelarna blir då deras fysiska utveckling blir “färdig”. Då börjar det mer handla om deras fotbollsutbildning och hur kompletta där inom sporten.

Det forskningsresultaten kort och gott säger är att det i stort sett är poänglöst med för tidig selektering och talangläger eftersom vi i 13-årsåldern har mycket små chanser att lista ut vilka som kommer att bli världsstjärnor, allt på grund av RAE. Exempel på spelare som utvecklats sent är Miroslav Klose som var 21 år (!) innan han började spela i Bundesliga. Zlatan Ibrahimovic ett annat då han inte fick spela seniorfotboll i Malmö FF förrän han var 18 år gammal. Messi hade aldrig ens fått chansen på ett i elitläger i Halmstad eftersom han var så kort att han behövde tillväxthormoner för att överhuvudtaget hävda sig i Barcelona.

Trots detta envisas personer som Robert Perlskog med att vi skall satsa på tidig selektering för att identifiera talanger, ett i stort sett hopplöst uppdrag då vi inte kan veta vilka som blir elitspelare i den åldern. Spelare utvecklas annorlunda och tar olika tid på sig, vilket ovanstående exempel är tydliga bevis på. Min tes är att vi, istället för tidig selektering, väljer att låta så många spelare som möjligt få spela så länge som möjligt. Det innebär att vi får ett större urval av spelare och kan på ett mycket säkrare sätt identifiera vilka spelare som kommer hamna i eliten.

Att vi måste ha en urvalsprocessen någon gång är självklart och oundvikligt, men varför så tidigt? Ingen kan helt enkelt veta vem som blir bra när de är 13 år. Chansen att lyckas i sitt urval är att ha många att välja på, och jag tror det är lättare att vaska fram bra spelare om urvalet är 10 000 spelare istället för 3000.

Det är lätt att tro att tanken med RAE är något unikt för fotbollen, men i så gott som varje idrott har de sett samma tendenser – Att det är i stort sett omöjligt att ta reda på vilka som blir världsstjärnor. För varje underbarn som lyckas är otal med andra underbarn som misslyckas, men de syns aldrig i någon statistik.

Verkar ovanstående rimligt?

Det tycker i varje fall inte Robert Perlskog och hans gelikar som dessutom vill slå ett slag för att spelare mycket tidigare skall satsa på en särskild sport. Att ha allsidig träning, prova på andra idrotter är tydligen bluff och båg. Säg det till Emil Forsberg som dubblerade sin fotboll med innebandy, till Henke Larsson som dubblerade med sport.

Eller varför inte Ibrahimovic, som dumt nog dubblerade med kampsport. Riktigt dumt, han hade kanske blivit något om han lät bli…

Nu låter det kanske som jag bashar nämnda Perlskog (vilket jag i och för sig gör), men jag tror att många tänker som nämnda sportkommentator. Fotbollsfolk är i regel ett otroligt konservativt släkte. Vi gör saker för att “så har vi alltid gjort” eller “så har det alltid varit”, utan en tanke på att det vi tidigare har gjort kanske inte var ultimat.

Så därför håller vi oss fast vid kvadraten (fastän vi vet att den inte är matchlik), med slitna klyschor som “vinnarskallar” (utan att någon kan definiera exakt vad en sådan spelare gör) eller att vi helt enkelt skall toppa våra ungdomslag när de är 13 år. Fotbollsfolk är, enligt min erfarenhet, skygga för att ta in forskning inom sin idrott.

För vad skulle hända om de, gud förbjude, HADE FEL och blev motbevisade av forskning?

Jag vet inte hur många gånger jag dragit fram forskning i diskussioner, hänvisat till studier eller pekat på källor och fått höra “men så funkar inte fotboll, fotboll är inte som en bok”. Det verkar som att det har gått helt förbi dessa herrar (ja, för de är tyvärr oftast herrar) att forskning bygger på resultat och fakta som i sin tur stödjs av år av observationer och praktiska erfarenheter. De bygger inte sina teser på att sitta på sin kammare och fundera ut en teori – De TESTAR den i VERKLIGHETEN!

De åker ut, träffar spelare, följer deras utveckling, går i genom journaler och drar slutsatser av sitt enorma material. De kommer inte på idéer en sen kväll på Avenyn.

Men detta verkar inte ha gått in hos en del och det är minst sagt beklagligt. Det innebär att vi gör saker som är direkt kontraproduktiva mot våra ungdomar och tränar på sätt som är direkt felaktiga för att få fram bra fotbollsspelare.

Men det kanske inte är så viktigt.

Det är tydligen mer intressant att stå för en felaktigt grundad åsikt än att vara ödmjuk.

UEFA A – Check!

2016-06-11

Efter nio långa, jobbiga och tuffa månader kan jag till sist avslöja för bloggen – Han är klar! Johan Solinger innehar numera UEFA A-utbildning!

Johan Solinger - UEFA A-utbildad på tränarlinjen på Halmstad Högskola.

En mycket nöjd, nyexaminerad, fotbollstränare och elev av spelet.

 

Ja, det kanske inte är speciellt originellt att göra ett slags homagecitat med riktning mot Glenn Hysén, men det svårt att beskriva det på något annat sätt än med orden äntligen, glädje och lättnad.

När jag påbörjade min tränarutbildning i Halmstad i höstas visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag har ju gått totalt 16 år i skolan och hade väl inte direkt höga förväntningar på att jag skulle lära mig som mest det här läsåret. Det viktiga var att plocka ut den där UEFA A-utbildningen, men det skulle visa sig att jag inte kunde ha mer fel. I år har jag lärt mig otroligt mycket, inte bara om spelet fotboll utan även om hur en instruerar sina spelare, om vikten av tydlighet och vilken ledarskapsfilosofi som passar mig bäst. Bland mycket annat, skall tilläggas.

Jag trodde på många sätt och vis att jag var Guds gåva till fotbollen, som Rikard Norling så vitsigt uttryckte det häromdagen i en intervju. När jag jämför mig med den jag var för nio månader sedan är det nästan patetiskt. Då trodde jag i min enfald att jag kunde otroligt mycket om fotboll, idag är jag betydligt mer ödmjuk.

Det stämmer det som sägs – Att en fotbollstränare, en elev av spelet, aldrig på riktigt blir fullärd. Men det är klart att en utbildning gör det lite lättare att förstå och därför rekommenderar jag ALLA fotbollstränare att genomgå denna utbildning. För det behövs i ett klimat där vi går alldeles för mycket på diffusa begrepp som “känsla”, “feeling” och liknande. Fotbollen kan bli konkret och tydlig med hjälp av kunskap.

Det var alltså inte bara att “plocka ut” en utbildning så att den “syntes på pappret”. Och jag ska inte ljuga för er. Emellanåt har det varit tufft med höga krav från de instruktörer vi haft, som om inte de personliga målen har varit nog så höga. Lägg därtill sedan alla eldiga diskussioner med studiekamraterna, debatter som ibland inneburit mer eller mindre stela lunchraster… Men på det stora hela ett mycket givande klimat där vi har lärt oss av varandra, där jag har förstått att det inte alltid är målet som är grejen utan också resan.

Det finns många personer under året som gett mig mycket kunskap och vetskap, men några vill jag lyfta fram lite särskilt. Till att börja med Mats Altemyr, som hela tiden har varit rak och tydlig i din feedback mot mig. Jag medger att du ibland har varit hård mot mig, på gränsen till för hård, men aldrig orättvis. Det är ett klimat jag uppskattar som jag tror leder till utveckling.

Ingemar Nilsson, som till skillnad från Altemyr har gett mig mer filosofiska vinklingar till hur en fotbollstränare kan tänka och delat med sig av gråzonerna. Även Jens Gustafsson, som jag tyvärr bara fick nöjet att ha ett par månader innan du stack till AIK (och senare IFK Norrköping), vill jag tacka för dina småtips och vikten av att träna in mönster i såväl försvars- som anfallsspel.

Utöver det har jag en mängd med kurskamrater som gett mig otroligt intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. Bilresorna upp och ner mellan Göteborg och Halmstad har utan tvekan varit veckans höjdpunkter. Ni vet vilka ni är.

Och nu, efter nio månaders hårt arbete är jag äntligen framme – UEFA A, det nästhögsta steget på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege.

Ett steg som förhoppningsvis bara är ett av många på min personliga resa…