As you probably already noticed, my website has a new, more international, address.

Previously, everything was in Swedish and you could come here via http://www.solinger.se

Now, it’s a new era, everything is in English and now you come here by the address www.johansolinger.com

Even the e-mail address is changed from johan@solinger.se to hello@johansolinger.com

However, you can still access the website via the old address during the remainder of 2016, but in 2017 this address will shut down. Then it’s just the COM addresses that works, but obviously I answer email in both Swedish and English.

There are some of you who wondered what happened to the old blog posts written in Swedish. These are still here under the category of old posts (see the bottom of the website), but all new posts will be written in English.

If you have any more questions on this, please feel free to contact me, tentatively at the new address.

 My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

As some of you already know, it became official this weekend – I leave BK Häcken women’s team. My period at the club became only one year.

Of course it is a sad decision, however, it is a decision that has evolved over time. As usual, it is not a single reason that made me come to this point, but I will try to summarize the reasons as clearly and simply as possible.

First and foremost, I want to clarify that there is no schism between me and BK Häcken. We have throughout the year had a good dialogue and tried to find a common ground to extend my contract. Unfortunately, the club and I wanted different things.

We have made tremendous strides in our development, a year ago hardly anyone knew about BK Häcken women’s team, now it is commonly known. When I came here for less than a year ago, we had 15 players in the squad in total, three of which were long-term injuries. Now, the squad holds over 30 players. So even if the results could have been better, we have been in a construction stage that has taken more time than we anticipated. Now there is a good foundation to stand on.

I wanted to invest even more in the women’s team and bring them into the elite divisons, something that the club also wanted aswell, but the board wanted to take it a little more slow than me. I wanted to speed things up, they wanted to take it easy. There is no trouble in that, I understand them fully and respect it even if I disagree with them.

While it is of course sad, I do not regret my time at the club. It has been an incredibly rewarding year where I especially understood the importance of social interaction between players. Unfortunately, I underestimated it during the year, which resulted in some conflicts that worried the team as a whole. There were many new players in a short time, we more than doubled the squad numbers in just a few months. Naturally, this affected the result.

Another thing I analysed wrongly was our own ability to attack. Unfortunately we had not enough skilled player types to solve the complex gaming system, and I should have realized that earlier. Once I adjusted the idea of the game to be a bit more cynical, results also came at the end of the season. We had a more points than last year, scored more goals and conceded fewer. Although hopes for greater investment was not realized, it was an improvement over the year before.

However, I am both proud and happy about my year as Head Coach of BK Häcken. My greatest achievement is that I put the women’s team on the map. Before this year, barely anyone knew  that the club had a women’s team, now it’s like I said widely known. The seriousness within the squad has also increased. Now it is a much more professional bunch available on site who wants something with their football. It is a great foundation for the next coach to get into.

During my time as Head Coach of BK Häcken, there were people that meant much to me. First and foremost my Assistant Coach Erika Faith, who was the one who took me to the club in the first place. She’s also been a good friend when we discussed everything from training schedules to leadership. She will go far in her coaching career.

I also want to thank Anders Wahrnberg, who was my boss. He let me basically have free hands when it came to building the team. Other people in the staff, as goalkeeper coach Mats Pervik and physio Seppo Koskimies has been extremely valuable for our cause. The office, with Karro and Richard, have set up with everything from laundry to player registrations. For that I owe you big time.

Finally, a big thank you to the squad, which has been both ambitious and a great team to work with. It will be incredibly interesting to see how next season unfolds for them.

Me and BK Häcken are not separated like enemies, but as friends. There is no farewell, but see you later.

What comes now, then? 

Well, as you probably have noticed, almost everything on the website is in English. I have over the past year prompted many foreign visitors on the website, ordinary readers as well as clubs and sports managers abroad, who wanted an English version. It would be a bit too much work to maintain the website in both Swedish and English, so that is why the website from now will be in English.

Regarding my coaching career, I will be incredibly selective about what I undertake. If I should jump on a head coaching assignment next year there must be a sporting ambition that is exciting, a clear and well-structured organization around the team and the club, and economic tools that enables the vision.

I will not be actively running around and chasing jobs, maybe I will put up an ad on this website, but I will be careful with what I’m giving myself into.

If nothing interesting will emerge in 2017, I will spend time with my family, but also do some freelance work. Lectures may be necessary while I go in as an instructor somewhere where I can coach the players on my terms. This is to keep the coach muscle alive, for coaching is just like a muscle – If you do not practice the muscle will get weaker.

The blog is bound to live even in 2017, so nothing to worry about there. Perhaps it will be more posts as long as I am unemployed.

Stay tuned! 

Opera VS fotboll

2016-10-10

Det är spännande tider, nuförtiden. Inte bara för att det är höst, löv som faller och serier som avgörs utan också utanför vår fotbollssfär. Så sent som igårkväll var det partiledardebatt i SVT och inatt drabbade kombattanterna i den amerikanska presidentkampanj samman. Därför blir veckans blogg därmed lite politisk (men var lugna, fotboll kommer också med på ett hörn).

För några dagar sedan läste jag en intressant tweet från Mats Enquist, generalsekreterare för SEF (Svensk Elitfotboll). Där citerade han Dan Persson där det ordagrant stod:

“Varför skall opera subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera?”

Det följdes förvisso av en blinkande smiley, men åsikten är nog så tydlig – Varför skall de som vill gå och se opera subventioneras så till den milda grad när de i regel har större inkomster än de som ser på exempelvis fotboll?

Frågan är lika intressant som den är befogad. Jag förstår också det väcker ett visst blod hos folk när en läser dessa summor som svenskt kulturliv får i bidrag per år:

http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/%C3%B6kat-st%C3%B6d-till-g%C3%B6teborgsoperan-1.984347

Det rör sig om pengar i miljardklassen, varav bespottade Göteborgsoperan får 113 miljoner av dessa. Mycket pengar givetvis och som säkerligen sticker i ögonen på de föreningsmänniskor som får kämpa livet ur sig för att sälja Bingolotter för att ha råd med ett träningsläger i Danmark.

Varför skall de där kultursnobbarna som redan lever livet på en räkmacka dessutom få rabatt på sina biljetter till Chess när jag redan kryper på mina bara knän?

Förutom att den sista raden bygger på någon slags fördom att endast de välbärgade ser på opera och musikaler (vilket antagligen inte är hela sanningen, men det får väl en undersökning bekräfta i så fall) så finns det en rad med argument till varför bidragslandskapet ser ut som det gör. En annan kan ju diskutera varför vi överhuvudtaget ens skall subventionera vare sig idrott eller kultur när vi har åldersdomshem och skolor som har svårt med sina ekonomier, men det är en annan fördelningsdebatt.

Innan vi går in på varför det är så att operabiljetter subventioneras, är det verkligen så att idrotten går helt lottlös?

http://www.rf.se/Idrottensfinansiering?

Ovanstående länk är från Riksidrottsförbundet. Utöver att det är mycket ideellt arbete som framställs så bidrar kommunerna med 3,5 miljarder svenska kronor per år i billigare (och i vissa fall ingen) hyra av anläggningarna som finns. Utöver det ges kontanta bidrag, också de från kommunerna, på cirka en miljard kronor per år. Då har vi inte heller räknat upp pengar som inte kommer från staten, så som sponsring, medlemavgifter, matchintäkter etc.

Helt plötsligt framstår den där miljarden som Kulturrådet delar ut inte särskilt stor i relation. Vilket inte heller är så konstigt sett till att idrotten är Sveriges största folkrörelse, då bör de ju även få störst del av kakan.

Jag är fullt medveten om att en mängd med bidrag och intäkter inte tas med i dessa kalkyler, men vi kan nog med bestämdhet fastslå att idrotten i varje fall inte får mindre pengar än säg operan.

Men uppenbarligen är det inte det som stör idrottskramarna, utan att de som gillar opera och musikaler skall få någon rabatt överhuvudtaget på sina biljetter. Att de med sina skattepengar skall ombesörja att andra kan gå och se West Side Story.

Egentligen är det befängt att ställa opera och fotboll mot varandra, men eftersom vi måste… Hur många ställen kan jag se opera på i Sverige? Inte i närheten av lika många av som jag kan se fotboll på. Det innebär att tillfällena är få för dem som faktiskt vill se på opera i Sverige i relation till att se på fotboll. Det går inte lika många operaföreställningar som det går fotbollsmatcher på ett år.

Hade vi inte subventionerat biljetter till opera hade kanske denna konstform på sikt dött ut i Sverige. Vissa hävdar att det är rätt eftersom “det är vad marknaden säger”, men är det verkligen så vi skall driva skattefördelningen det här landet?

Att börja följa utbud och efterfrågan?

Ska vi tänka så är det flera typer av projekt och institutioner som vi får lägga ner eftersom efterfrågan är för liten. Duchennes muskeldystrofi är en av världens mer ovanliga sjukdomar. Skall vi sluta forska i detta eftersom det är så få människor som faktiskt drabbas? Självklart inte, men det är dessa marknadstankar som vi oftast tampas emot när vi tänker på skattepengar.

Missförstå mig rätt här, jag älskar fotboll.

Men att sluta subventionera opera för att det är fler personer som har idrott som största intresse är inte ett samhälle jag vill leva i. Hur mycket jag än älskar fotboll så tycker jag så.

Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi försöker samsas om vad våra gemensamma resurser skall gå till och där flera behov skall tillgodoses. Det är i sig ett omöjligt projekt, men alternativet att låta marknadskrafter styra hur vi bygger vårt samhälle och fördelar våra skattepengar låter inte speciellt trevligt.

Att vi ibland betalar skatt för sådant som vi egentligen inte vill betala skatt för är i sig inget unikt eller ens konstigt. När jag inte ägde bil kunde jag inte förstå varför jag skulle betala skatt så att underhållet av vägarna var av hög standard, som ett exempel. Jag hade ingen gammal mormor som var på ålderdomshem, varför skulle jag pröjsa för att andra skulle ha det gött på hemmen?

Det är ju lite det som är halva grejen med skatt, att vi tillsammans betalar så att samhället blir en bra plats för så många som möjligt. Det innebär ibland att jag får betala för sådant som jag själv kanske inte får användning av personligen, men som kommer samhället till gagn. Att bara rationalisera bort kultur för att den inte utövas eller älskas av lika många som idrott är inte en väg jag vill gå. Och skulle en nu inte tycka om det kan vi ju rösta om hur vi skall fördela våra resurser om två år när det är val.

Kultur behövs likväl som idrott, äldrevård, skola och vägarbeten.

Det är ju en ganska fin och solidarisk tanke, egentligen, att betala skatt och försöka dela ut.
Låt oss inte förstöra den.

* * * * *

P.S.

Jag vill poängtera att jag inte har något otalt med Mats Enquist, det bara råkar vara så att jag tycker att fördelningen som det ser ut just nu inte är det största bekymret vi har inom svensk politik.

D.S.