Opera VS fotboll

2016-10-10

Det är spännande tider, nuförtiden. Inte bara för att det är höst, löv som faller och serier som avgörs utan också utanför vår fotbollssfär. Så sent som igårkväll var det partiledardebatt i SVT och inatt drabbade kombattanterna i den amerikanska presidentkampanj samman. Därför blir veckans blogg därmed lite politisk (men var lugna, fotboll kommer också med på ett hörn).

För några dagar sedan läste jag en intressant tweet från Mats Enquist, generalsekreterare för SEF (Svensk Elitfotboll). Där citerade han Dan Persson där det ordagrant stod:

“Varför skall opera subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera?”

Det följdes förvisso av en blinkande smiley, men åsikten är nog så tydlig – Varför skall de som vill gå och se opera subventioneras så till den milda grad när de i regel har större inkomster än de som ser på exempelvis fotboll?

Frågan är lika intressant som den är befogad. Jag förstår också det väcker ett visst blod hos folk när en läser dessa summor som svenskt kulturliv får i bidrag per år:

http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/%C3%B6kat-st%C3%B6d-till-g%C3%B6teborgsoperan-1.984347

Det rör sig om pengar i miljardklassen, varav bespottade Göteborgsoperan får 113 miljoner av dessa. Mycket pengar givetvis och som säkerligen sticker i ögonen på de föreningsmänniskor som får kämpa livet ur sig för att sälja Bingolotter för att ha råd med ett träningsläger i Danmark.

Varför skall de där kultursnobbarna som redan lever livet på en räkmacka dessutom få rabatt på sina biljetter till Chess när jag redan kryper på mina bara knän?

Förutom att den sista raden bygger på någon slags fördom att endast de välbärgade ser på opera och musikaler (vilket antagligen inte är hela sanningen, men det får väl en undersökning bekräfta i så fall) så finns det en rad med argument till varför bidragslandskapet ser ut som det gör. En annan kan ju diskutera varför vi överhuvudtaget ens skall subventionera vare sig idrott eller kultur när vi har åldersdomshem och skolor som har svårt med sina ekonomier, men det är en annan fördelningsdebatt.

Innan vi går in på varför det är så att operabiljetter subventioneras, är det verkligen så att idrotten går helt lottlös?

http://www.rf.se/Idrottensfinansiering?

Ovanstående länk är från Riksidrottsförbundet. Utöver att det är mycket ideellt arbete som framställs så bidrar kommunerna med 3,5 miljarder svenska kronor per år i billigare (och i vissa fall ingen) hyra av anläggningarna som finns. Utöver det ges kontanta bidrag, också de från kommunerna, på cirka en miljard kronor per år. Då har vi inte heller räknat upp pengar som inte kommer från staten, så som sponsring, medlemavgifter, matchintäkter etc.

Helt plötsligt framstår den där miljarden som Kulturrådet delar ut inte särskilt stor i relation. Vilket inte heller är så konstigt sett till att idrotten är Sveriges största folkrörelse, då bör de ju även få störst del av kakan.

Jag är fullt medveten om att en mängd med bidrag och intäkter inte tas med i dessa kalkyler, men vi kan nog med bestämdhet fastslå att idrotten i varje fall inte får mindre pengar än säg operan.

Men uppenbarligen är det inte det som stör idrottskramarna, utan att de som gillar opera och musikaler skall få någon rabatt överhuvudtaget på sina biljetter. Att de med sina skattepengar skall ombesörja att andra kan gå och se West Side Story.

Egentligen är det befängt att ställa opera och fotboll mot varandra, men eftersom vi måste… Hur många ställen kan jag se opera på i Sverige? Inte i närheten av lika många av som jag kan se fotboll på. Det innebär att tillfällena är få för dem som faktiskt vill se på opera i Sverige i relation till att se på fotboll. Det går inte lika många operaföreställningar som det går fotbollsmatcher på ett år.

Hade vi inte subventionerat biljetter till opera hade kanske denna konstform på sikt dött ut i Sverige. Vissa hävdar att det är rätt eftersom “det är vad marknaden säger”, men är det verkligen så vi skall driva skattefördelningen det här landet?

Att börja följa utbud och efterfrågan?

Ska vi tänka så är det flera typer av projekt och institutioner som vi får lägga ner eftersom efterfrågan är för liten. Duchennes muskeldystrofi är en av världens mer ovanliga sjukdomar. Skall vi sluta forska i detta eftersom det är så få människor som faktiskt drabbas? Självklart inte, men det är dessa marknadstankar som vi oftast tampas emot när vi tänker på skattepengar.

Missförstå mig rätt här, jag älskar fotboll.

Men att sluta subventionera opera för att det är fler personer som har idrott som största intresse är inte ett samhälle jag vill leva i. Hur mycket jag än älskar fotboll så tycker jag så.

Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi försöker samsas om vad våra gemensamma resurser skall gå till och där flera behov skall tillgodoses. Det är i sig ett omöjligt projekt, men alternativet att låta marknadskrafter styra hur vi bygger vårt samhälle och fördelar våra skattepengar låter inte speciellt trevligt.

Att vi ibland betalar skatt för sådant som vi egentligen inte vill betala skatt för är i sig inget unikt eller ens konstigt. När jag inte ägde bil kunde jag inte förstå varför jag skulle betala skatt så att underhållet av vägarna var av hög standard, som ett exempel. Jag hade ingen gammal mormor som var på ålderdomshem, varför skulle jag pröjsa för att andra skulle ha det gött på hemmen?

Det är ju lite det som är halva grejen med skatt, att vi tillsammans betalar så att samhället blir en bra plats för så många som möjligt. Det innebär ibland att jag får betala för sådant som jag själv kanske inte får användning av personligen, men som kommer samhället till gagn. Att bara rationalisera bort kultur för att den inte utövas eller älskas av lika många som idrott är inte en väg jag vill gå. Och skulle en nu inte tycka om det kan vi ju rösta om hur vi skall fördela våra resurser om två år när det är val.

Kultur behövs likväl som idrott, äldrevård, skola och vägarbeten.

Det är ju en ganska fin och solidarisk tanke, egentligen, att betala skatt och försöka dela ut.
Låt oss inte förstöra den.

* * * * *

P.S.

Jag vill poängtera att jag inte har något otalt med Mats Enquist, det bara råkar vara så att jag tycker att fördelningen som det ser ut just nu inte är det största bekymret vi har inom svensk politik.

D.S.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: