As you probably already noticed, my website has a new, more international, address.

Previously, everything was in Swedish and you could come here via

Now, it’s a new era, everything is in English and now you come here by the address

Even the e-mail address is changed from to

However, you can still access the website via the old address during the remainder of 2016, but in 2017 this address will shut down. Then it’s just the COM addresses that works, but obviously I answer email in both Swedish and English.

There are some of you who wondered what happened to the old blog posts written in Swedish. These are still here under the category of old posts (see the bottom of the website), but all new posts will be written in English.

If you have any more questions on this, please feel free to contact me, tentatively at the new address.

 My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

As some of you already know, it became official this weekend – I leave BK Häcken women’s team. My period at the club became only one year.

Of course it is a sad decision, however, it is a decision that has evolved over time. As usual, it is not a single reason that made me come to this point, but I will try to summarize the reasons as clearly and simply as possible.

First and foremost, I want to clarify that there is no schism between me and BK Häcken. We have throughout the year had a good dialogue and tried to find a common ground to extend my contract. Unfortunately, the club and I wanted different things.

We have made tremendous strides in our development, a year ago hardly anyone knew about BK Häcken women’s team, now it is commonly known. When I came here for less than a year ago, we had 15 players in the squad in total, three of which were long-term injuries. Now, the squad holds over 30 players. So even if the results could have been better, we have been in a construction stage that has taken more time than we anticipated. Now there is a good foundation to stand on.

I wanted to invest even more in the women’s team and bring them into the elite divisons, something that the club also wanted aswell, but the board wanted to take it a little more slow than me. I wanted to speed things up, they wanted to take it easy. There is no trouble in that, I understand them fully and respect it even if I disagree with them.

While it is of course sad, I do not regret my time at the club. It has been an incredibly rewarding year where I especially understood the importance of social interaction between players. Unfortunately, I underestimated it during the year, which resulted in some conflicts that worried the team as a whole. There were many new players in a short time, we more than doubled the squad numbers in just a few months. Naturally, this affected the result.

Another thing I analysed wrongly was our own ability to attack. Unfortunately we had not enough skilled player types to solve the complex gaming system, and I should have realized that earlier. Once I adjusted the idea of the game to be a bit more cynical, results also came at the end of the season. We had a more points than last year, scored more goals and conceded fewer. Although hopes for greater investment was not realized, it was an improvement over the year before.

However, I am both proud and happy about my year as Head Coach of BK Häcken. My greatest achievement is that I put the women’s team on the map. Before this year, barely anyone knew  that the club had a women’s team, now it’s like I said widely known. The seriousness within the squad has also increased. Now it is a much more professional bunch available on site who wants something with their football. It is a great foundation for the next coach to get into.

During my time as Head Coach of BK Häcken, there were people that meant much to me. First and foremost my Assistant Coach Erika Faith, who was the one who took me to the club in the first place. She’s also been a good friend when we discussed everything from training schedules to leadership. She will go far in her coaching career.

I also want to thank Anders Wahrnberg, who was my boss. He let me basically have free hands when it came to building the team. Other people in the staff, as goalkeeper coach Mats Pervik and physio Seppo Koskimies has been extremely valuable for our cause. The office, with Karro and Richard, have set up with everything from laundry to player registrations. For that I owe you big time.

Finally, a big thank you to the squad, which has been both ambitious and a great team to work with. It will be incredibly interesting to see how next season unfolds for them.

Me and BK Häcken are not separated like enemies, but as friends. There is no farewell, but see you later.

What comes now, then? 

Well, as you probably have noticed, almost everything on the website is in English. I have over the past year prompted many foreign visitors on the website, ordinary readers as well as clubs and sports managers abroad, who wanted an English version. It would be a bit too much work to maintain the website in both Swedish and English, so that is why the website from now will be in English.

Regarding my coaching career, I will be incredibly selective about what I undertake. If I should jump on a head coaching assignment next year there must be a sporting ambition that is exciting, a clear and well-structured organization around the team and the club, and economic tools that enables the vision.

I will not be actively running around and chasing jobs, maybe I will put up an ad on this website, but I will be careful with what I’m giving myself into.

If nothing interesting will emerge in 2017, I will spend time with my family, but also do some freelance work. Lectures may be necessary while I go in as an instructor somewhere where I can coach the players on my terms. This is to keep the coach muscle alive, for coaching is just like a muscle – If you do not practice the muscle will get weaker.

The blog is bound to live even in 2017, so nothing to worry about there. Perhaps it will be more posts as long as I am unemployed.

Stay tuned! 

Bara pojkar & män


Igår läste jag en intressant sammanställning av Fotbollskanalens Kamil Bochenski. I korta ordalag visar artikeln på att det är få elitklubbar på herrsidan som satsar på en egen dam- och flickverksamhet. I vissa fall har man bara flicklag, men inget damlag, och i många fall inte ens en sådan sektion. Bara pojkar och män.

Mer om detta kan ni läsa här:

Jag fann artikel intressant ur fler än en aspekt, inte minst eftersom BK Häckens damlag nämns i texten. Så nedan kommer några högljudda tankar från min sida.

Till att börja med är BK Häcken den enda elitklubben på herrsidan i 031-området som också har ett representationslag för damer. Vare sig GAIS, ÖIS eller IFK Göteborg har det, möjligen att vi kan ha Qviding som ett exempel då de har ett herrlag i division 1 och ett damlag i division 2.

Jag har flera gånger funderat på varför det är så och jag tror i ärlighetens namn att det mesta stavas pengar. Jag tror inte att elitklubbarna ser hur de ska få någon bäring i att ha en damverksamhet och därför skippar att ha en sådan. Intäkterna är mycket lägre på damsidan jämfört mot herr och intresset likaså och kanske ytterligare ett skäl till varför flera väljer bort en fungerande dam- och flickverksamhet. Sedan kan det säkert vara som Svante Samuelsson säger att de inte vill konkurrera ut de mindre klubbarna som har bra flicksektioner, vilket ju är en fin tanke men då borde ju detsamma gälla även på pojksidan då de även där rent praktiskt tar spelare och konkurrerar ut mindre klubbar. Tankekedjan blir helt enkelt inte konsekvent då det pratas om att inte konkurrera ut på flicksidan, men på pojksidan finns en annan idé om hur verksamheten skall byggas upp.

Det jag kan tycka är beklämmande är att många av de klubbar som i alla fall på pappret säger att de står för mångfald och gärna vill se en mer uppblandad publik på läktarna snarare än bara unga män inte själva lever som de lär. Vill de ha fler flickor och damer på matcher och visa att de står för mångfald så är det självklart att de skall ha en flick- och damverksamhet, hur ska de annars få med sig kvinnorna?

Så i slutändan tror jag inte att det handlar om konkurrens eller dylikt utan att de antingen är ointresse eller en resursfråga. Det sistnämnda kan jag förstå. Som jag skrev tidigare är intäkterna inte lika stora på damsidan och därmed inte heller resurserna.

Vi i BK Häcken har ett damlag i division 3 och ett herrlag i allsvenskan. Det skulle vara direkt oförskämt av oss att förvänta oss samma resurser som herrlaget sett till våra position. Förutsättningarna skall ges efter var man är och det tycker jag vi har så det räcker och blir över. Vi har egen träningsanläggning, eget material och utrustning, eget omklädningsrum och spelar alla våra hemmamatcher på nybyggda Bravida Arena, precis som herrlaget. Ur det hänseendet behandlar klubben oss med stor värdighet och visar att damlaget har ett egenvärde. Det skall inte bara vara något som ser “snyggt ut” på pappret utan något som faktiskt skapar mervärde till klubben.

Unga flickor känner inte att de får rätt förutsättningar och då väljer de att gå till klubbar som satsar på sin damverksamhet. I Göteborg har vi flertalet klubbar som bara är inriktade mot damer, just för att det är så många klubbar som inte väljer att satsa på damer alls. Där är Göteborgs DFF, Kopparberg och Jitex några exempel. Kvinnliga fotbollsspelare är inte oresonliga, vilket många verkar tro. De förväntar sig inte att ha samma förutsättningar som ett herrlag som spelar i eliten, men de förväntar sig att ha bra möjligheter att utvecklas utefter den positionen de befinner sig på.

Jag tror som sagt att många av klubbarna skulle få enorma synergieffekter av att ha en fungerande dam- och flickverksamhet och jag hoppas de ändrar på sig i den frågan. Vill vi få in fler kvinnor inom föreningslivet i allmänhet och fotboll i synnerhet så är det i princip ett måste. Svenska Fotbollsförbundet trummar ofta på om att så många skall kunna spela så mycket, så bra och så länge som möjligt, men de förutsättningarna finns inte för alla idag. Flera tjejer slutar tidigt med sin fotboll för de har ingenstans att ta vägen.

Kort sagt – Det är OK om klubbarna utan damlag väljer att inte ha någon dam- eller flickverksamhet för att resurserna saknas, men gnäll då inte på att det är för få kvinnor på matcher, att det är en för homogen målgrupp som handlar i deras souvenirshoper eller att de vill visa på mångfald.

De kan inte ha kakan och äta den.

Fotografering i de vackraste av färger.

Fotografering i de vackraste av färger.

Det har varit lite stiltje här på bloggen, minst sagt. Över två månader sedan senaste inlägget. Orsaken till detta har varit att jag under hela vintern har suttit i möten och åter möten med flera klubbar i jakten på min nästa uppdragsadress.

Jag har gått långa promenader och funderat över vilket steg som skulle vara bäst för min framtid som fotbollstränare och därför känns det extrakul att nu, med en bra bit över 60 dagar sedan jag senast skrev här, kunna avslöja vilket lag jag skall träna kommande säsong.

Nu är det äntligen klart, påskrivet och officiellt – Med start måndag tar jag över som huvudansvarig tränare för BK Häckens damlag i division 3.

Men då undrar ni säkert nu, varför valde jag att gå till Häcken?

Jag har sedan i november haft samtal med ett 10-tal klubbar, många av dem i betydligt högre divisioner och mer pengar i lönekuvertet, så alternativ har det inte varit ont om. Flera av uppdragen som jag erbjudits har varit prestigefyllda och det har varit en ära att ha varit nämnd i samma sammanhang som dessa föreningar, men jag bestämde mig tidigt för helt andra kriterier.

Det viktigaste för mig var att komma till en klubb där jag kände att jag kunde utveckla och själv utvecklas. Till en föreningen där jag kunde vara med på en resa och bygga upp något nytt, men också till en förening där jag kände att jag kunde växa in i kostymen.

BK Häckens damlag spelar för tillfället i division 3 och slutade trea från slutet förra året. Detta till trots är det ett lag som tagit stora kliv på kort tid och nu vill de göra en nysatsning för att etablera damsektionen än mer för att komma till nästa nivå. Damsektionen är ännu relativt ung inom föreningen och det finns många bra förutsättningar att utveckla både laget och klubben på långsikt, vilket tilltalade mig mycket i diskussionerna med Anders Wahrnberg (vill även passa på och tacka juniortränaren och kurskamraten Erika Faith för förmedlad kontakt, utan dig hade jag inte varit här), ungdoms- och breddansvarig i BK Häcken. Det finns helt enkelt mycket outnyttjad potential att hämta för en lagbyggare som jag ändå anser mig själv vara, en oslipad diamant om ni så vill.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det känns som att “komma hem”, i och med mina starka sympatier för Hisingen i allmänhet och Häcken i synnerhet. Jag tror det är en direkt nödvändighet att känna starkt för föreningen i det här uppdraget och där råder det inga diskussioner om vilket klubbmärke som ligger mig närmast hjärtat. Det kommer onekligen att klappa lite extra innanför bröstkorgen när jag gör mitt första träningspass på Slätta Damm eller min första match på Bravida Arena. Att det dessutom logistikmässigt sett är den bästa lösningen för mig (inte ens en kvart från min egen ytterdörr) är inte direkt en nackdel med tanke på att jag kommer att förälder i till sommaren. Sådant har också vägt in i mitt beslut.

Jag vill passa på att tacka alla föreningar som hört av sig för visat intresse och lycka till med era kommande säsonger. Det har varit smickrande med ett så pass stort intresse som det varit.

Summa summarum känns det otroligt inspirerande att ta på sig de vackraste av färger och inleda ett nytt kapitel på min tränarresa, både för mig själv och för BK Häcken. Givetvis kommer ni, kära läsare, få följa med från första parkett här på hemsidan.

Framförallt hoppas jag att vi snart syns på match på Bravida snart igen.


Som ni redan har kunnat läsa så är jag numera utan klubb inför säsongen 2016. Tanken är inte att jag skall vara det så länge till.

2016 vill jag komma till en klubb och ett lag bestående av spelare som vill satsa seriöst på att utveckla sin fotboll, så väl individuellt som kollektivt. Förra året ledde jag ett herrseniorlag, men jag är mycket öppen för förslag. Såväl herr-, dam– som ungdomslag är intressanta, samt även att vara assisterande på högre nivåer (division 3 och uppåt).

Det viktiga är inte ålder eller kön, utan att det är en grupp av spelare som vill något med sin fotboll och som vill utvecklas, samt en stabil förening med en bra värdegrund som jag kan stå bakom. Jag har höga ambitioner med mitt tränarskap och vill givetvis träna ett lag så högt upp som möjligt, men motivationen, viljan att utvecklas och en fin förening är förutsättningar.

Alla förslag som motsvarar ovanstående kriterier mottages tacksamt.

Det som ni får i utbyte är en ung och ambitiös tränare som just nu pluggar på tränarutbildningen. Kursen heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. När kursen är klar i vår kommer jag att kvittera ut mitt UEFA A-diplom, den nästhögsta utbildningen (motsvarande gamla Steg 3 / Advanced) som går att genomföra.

Vill ni veta mer om mitt ledarskap eller min fotbollsfilosofi får ni gärna klicka på ovanstående länkar i menyn här på hemsidan, alternativt gärna kontakta mig på antingen , telefonnummer 0763-690970 eller via twitter på @johansolinger så berättar jag mer.

Ser fram emot att just din förening hör av sig!

Nu är det eftersäsongstider, en period där det kanske inte händer så mycket på planen men desto mer vid sidan om. Därför har jag lite nyheter att dela med mig av.

Efter diskussioner mellan mig och klubben BK Wobbler har vi bestämt att avbryta vårt samarbete. Det innebär att jag inte kommer att träna laget under nästa säsong. Jag vill poängtera att detta är ett beslut som tagits ömsesidigt mellan mig och klubben i en god ton. Detta är något som också växt fram under en period från bådas sidor, vilket gör beslutet än mer rätt för samtliga parter. Förhoppningsvis innebär det att såväl klubb som tränare får ut det som de vill av sin fotboll.

BK Wobbler skriver även lite kort om detta på sin egna hemsida:

Jag vill tacka hela klubben och alla spelare för den här tiden, men det finns givetvis några som betytt extramycket för mig personligen.

Först och främst går det inte att komma ifrån ordförande och sportchef Rikard Attling. Han har trott på mig och mina idéer och var personen som vill få in mig i föreningen. För det tålamodet han haft vill jag tacka honom, samt även att han vågade att satsa på en relativt oprövad tränare på seniornivå. Det resulterade i den bästa placeringen för klubben på tre år, så friskt vågat, hälften vunnet!

Rickard Peterson, min assisterande, vill jag också tacka. Han har gett mig mycket råd under säsongen på osjälviskt sätt, vilket har gjort att jag utvecklat mig själv som tränare under 2015. Även David Pettersson, min andra assisterande, har betytt mycket, inte minst genom sin pålitlighet och att han alltid ställt upp för laget i första hand på ett osjälviskt sätt. Utan DP hade säsongen inte gått så bra som den gjort.

Tack för den här tiden och lycka till under säsongen 2016!

Fortfarande eftersäsongstider, men det innebär inte att bloggen lägger sig ner och dör.

Jag har fullt upp med mina studier på Halmstad Högskola där jag pluggar Tränarskap med inriktning fotboll. Målet är att jag till sommaren skall kunna kvittera ut mitt UEFA A-diplom (motsvarande gamla Steg 3 och Advanced på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege).

Som ett led i att bli en bättre ledare fick jag i uppgift att presentera min ledarskapsfilosofi. Vad står jag för i mitt ledarskap? Vad är mina ledstjärnor? Hur vill jag leda andra?

Presentationen hade jag i tisdags på Halmstad Högskola och är givetvis filmad för er beskådan. På nedanstående Youtube-video redogör jag för min ledarskapsfilosofi under lite drygt 18 minuter.

Håll till godo och hör mer än gärna av er om ni har kommentarer, synpunkter eller frågor!


Som många av redan vet om påbörjade jag för några veckor sedan en ny etapp i mitt tränarskap – Tränarutbildningen. Nu ska jag inte bara bli coach på planen, utan även på pappret också.

Kursen jag går heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. Redan under de få veckor som gått har jag lärt mig massor, både om mig själv, ledarskap och fotboll i stort, trots den korta tiden i skolbänken. Det är verkligen inte svårt att motivera mig för att gå upp i ottan för att köra till Halmstad. Till sommaren är tanken att jag skall plocka ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Steg 3 eller AvanceradSvenska Fotbollsförbundets tränarstege. Den nästhögsta utbildningsnivån för fotbollstränare, alltså, då Pro-licensen är den högsta och direkt nödvändig för att vara huvudtränare i Superettan eller Allsvenskan.

Pro-licensen kommer jag också till som småningom, men nu är det alltså fokus på A-diplomet som gäller. Under kursens gång kommer jag, precis som med min fotboll generellt, att dela med mig av vad jag lär mig och vad vi gör på utbildningen.

Nedanstående text är mitt första producerade arbete på kursen, en uppgiften som handlade om att sammanfatta sin kunskapsfilosofi. Kort sammanfattat handlade det om att definiera var jag som fotbollstränare hämtar min kunskap i från och vad jag legitimerar som “rätt” kunskap. Räcker det att ett lag blir framgångsrika med en metod för att jag ska tillämpa den på mitt lag? Eller krävs det vetenskapliga studier som stärker teorierna? Vad krävs för att jag ska tycka att en övning är bra?

Uppsatsen kanske är i tyngsta laget att läsa, men då det ändå är eftersäsongstider så kan det vara kul med något lite matnyttigare att läsa. Speciellt när nedanstående arbete trots allt resulterade i ett för mig positivt betyg…

Håll till godo!

* * * * *



De val vi som fotbollstränare gör baseras i stor utsträckning antingen på våra tidigare erfarenheter, förnuft, föreställningar, tidigare resultat eller vetenskap alternativt en blandning av några av dessa. Planering är en stor del av en fotbollstränares vardag. Vi planerar träningar, samtal och taktik, men vad är det egentligen som avgör hur vi väljer att strukturera upp dessa element?

Inkörsportarna till planering
En inkörsport till de val vi gör är våra tidigare erfarenheter, så kallad socialisation (Stråhlman, 2004), alltså att vi internaliserats av våra tidigare tränare eller grupperingar som haft stort inflytande på hur vi idag väljer att agera i vårt uppdrag. Om vi tidigare har haft en ledare som alltid berömde oss varje gång vi gjorde en uppoffrande hemåtlöpning och att vi blev motiverade av detta fick vi mest troligt en positiv förstärkare, enligt Wadström & Ekvall (2013). Detta beteende kan i sin tur ha blivit självförstärkt så till den milda grad att reaktionen är införlivat i mig och mitt sätt att agera. I slutändan kan det innebär att idag, när jag själv är tränare, väljer att alltid berömma mina spelare när de gör en hemåtlöpning, eftersom jag själv har goda erfarenheter av detta från min tidigare ledare.

Ens egna förnuft kan också vara det som tilltalar valet av planering. Stråhlman (2004) skriver ”Därför blir, när erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val på förnuftsmässiga grunder /…/” (s. 4). Förnuft i det här fallet får vi anta betyder samma sak som vårt förstånd. Det kan mycket väl vara så att jag aldrig har spelat i ett VM-slutspel, men att jag efter ett eget resonerande kommer fram till att det krävs ett stabilt försvarsspel för att vinna en medalj. Jag har absolut ingen faktamässig grund att stå på, men efter en tid på kammaren kan det vara detta som jag tack vare mitt förstånd kommer fram till är det enda rätta.

Förnuftet är närbesläktat med och är svårt att urskilja från våra föreställningar. Stråhlman (2004) skriver ”Därmed finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde), vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används” (s. 6). Våra föreställningar kan givetvis grundas i våra tidigare erfarenheter, men kan likväl innebära att man är fastlåst vid sin synpunkt och vägrar att ändra på sig, vilket omöjliggör progression (Stråhlman, 2004). I ovanstående exempel om VM-slutspelet kanske jag värdesätter försvarsspelet så pass hårt att jag helt struntar i hur vi skall göra mål, för försvaret är det enda viktiga. Hur ska jag då kunna vinna matcher om vi inte jobbar med offensiven? Har vi denna inställning till våra val som tränare är vi relativt definitiva i våra ståndpunkter och inte alls lika reflekterande och självmedvetna som i den förnuftsmässiga ingången.

Tidigare resultat som framgångsrika lag har visat upp kan också avgöra mitt val av planering som tränare. Stråhlman skriver att ”Preferens för hoppteknik står alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande” (s. 87). När det holländska landslaget dominerande i mitten på 70-talet skulle alla helt plötsligt spela totalfotboll eftersom att det tydligt visade på goda utfall. Lagen som följde efter försöka alltså att imitera ett resultatförbättrande exempel.

Slutligen kan vetenskap också spela en avgörande roll i valet av planering. Vetenskap är givetvis inget vedertaget begrepp, men i det här fallet syftar jag på fakta som utgår från forskningsstudier. Om det finns studier som visar att desto mer tid ungdomar får spela matchlika sekvenser desto bättre blir de på att behandla bollen kanske jag utgår från denna forskning när jag gör mina val som tränare.

Förnuft eller vetenskap?
Jag brukar gilla att ge mig själv epitet den förnuftiga tränaren. Inte bara för att det låter tjusigt, utan också för att jag ofta reflekterar och resonerar med mig själv innan jag tar beslut. Innan jag satte igång min tränargärning funderade jag mycket på vilken spelfilosofi jag skulle anamma. Vilken metod var klokast enligt mig för att hindra motståndaren från att göra mål? Efter noga övervägande kom jag fram till att bollinnehav var nyckeln till noll insläppta mål. Mitt resonemang byggde på att om mitt lag alltid höll i bollen, hur skulle då motståndaren kunna göra mål? Tankegången backades sedan upp av det faktum att lag som Barcelona och Spanien på senare år har varit totalt dominanta med denna metod, jag utgick alltså från sportsliga resultat för att rättfärdiga mitt tillvägagångssätt. Det gjorde mig än mer övertygad om att metoden var rätt och övertygelse är enligt mig viktigt för att skapa förtroende i en trupp. Hur skall jag kunna lära ut något som jag inte själv tror på?

Utan tvekan finns det fallgropar med mitt perspektiv. I en absolut förlängning kan jag få förutfattade meningar om hur fotboll skall spelas, vilket på sikt innebär att jag är obenägen att förändra min procedur. Stråhlman (2004) skriver att ”Detta kan också få som konsekvens att vissa värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen” (s.7). Därför är det viktigt att ständigt vara självmedveten och ha en ständig vilja att utmana sitt förnuft. Wadström och Ekvall (2013) skriver också att ”I vissa grupper, i vissa situationer och med vissa individer behövs vissa ledarbeteenden och i andra sammanhang behövs helt andra ledarbeteenden” (s. 33), vilket ytterligare påvisar vikten av att utmana sitt förnuft över hur en situation skall hanteras.

Omedvetet påverkar också mina tidigare erfarenheter mitt sätt att vara som fotbollstränare. Om jag genom mina metoder når framgångar eller ser tydligt att mina spelare utvecklas får jag med största sannolikhet positiv förstärkning (Wadström, O., & Ekvall, D., 2013) att fortsätta med mitt tillvägagångssätt. Detta funkar givetvis åt båda håll. Om jag baserar min spelfilosofi på Barcelonas sätt att spela fotboll kanske jag når långsiktiga resultat, men i enstaka fall kan jag ändå förlora. Då måste jag börja ha en plan B för att möta eventuellt motstånd på ett annat sätt, eftersom mina tidigare erfarenheter säger mig att det inte går att förlita sig på ett enda sätt att spela. På så vis integrerar mina erfarenheter med mitt förnuft, vilket får mig att förfina mitt tillvägagångssätt och i förlängningen min övertygelse.

Jag lägger alltså vikt vid det egna förnuftet (som i förlängningen blir min övertygelse som krävs då jag måste tro på det jag lär ut), sportsliga resultat samt mina erfarenheter, men vetenskap får lite utrymme hos mig. Studier kan i en del fall snarare handla om att befästa sin förutfattade mening än att verkligen revolutionera sporten (Stråhlman, 2004). Vem som skriver studien har en stor inverkan på validiteten av densamma. I min värld finns det heller ingen exakt vetenskap, i varje fall inte gällande fotboll. ”Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och legitimitet?”, som Stråhlman skriver (s.51).

Hela min kunskapsfilosofi kan sammanfattas med att jag väljer den metod som på långsikt gör att jag vinner flest fotbollsmatcher, och i mitt fall har jag efter mycket övervägande valt bollinnehav som tillvägagångssätt. I enstaka matcher eller turneringar (Grekland i EM 2004 som exempel) kan andra lösningar skapa framgångar, men på långsikt är jag övertygad om att det krävs bollinnehav. Det har också sportsliga resultat av bland annat Spanien och Barcelona på senare år bevisat. Det har gjort mig övertygad om att det är rätt metod för framgång och övertygelse krävs i min mening för att vara en slagkraftig tränare. Men återigen, viktigt att ständigt reflektera och ifrågasätta sina metoder samt utgå från sina erfarenheter för att nå progression.

Att sticka en studie under näsan på en spelare övertygar dem knappast, med det kan däremot mitt förnuft göra.


Stråhlman, O. (2004). Idrott – Mål eller medel. Några kritiska nedslag i idrottsforskningen. Rapport från Idrottshögskolan Göteborgs Universitet. ISSN 1652-4381. S. 1, 4, 6, 7, 36, 51, 87.

Wadström, O. & Ekvall, D. (2013) Idrottsglädje Prestation Utveckling. Kognitiv beteendeterapi för tränare, idrottare och föräldrar. Mjölby Tryckeri. ISBN 978-91-981441-1-6. S. 16-21, 31-33.

Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.













På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.