My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

As some of you already know, it became official this weekend – I leave BK Häcken women’s team. My period at the club became only one year.

Of course it is a sad decision, however, it is a decision that has evolved over time. As usual, it is not a single reason that made me come to this point, but I will try to summarize the reasons as clearly and simply as possible.

First and foremost, I want to clarify that there is no schism between me and BK Häcken. We have throughout the year had a good dialogue and tried to find a common ground to extend my contract. Unfortunately, the club and I wanted different things.

We have made tremendous strides in our development, a year ago hardly anyone knew about BK Häcken women’s team, now it is commonly known. When I came here for less than a year ago, we had 15 players in the squad in total, three of which were long-term injuries. Now, the squad holds over 30 players. So even if the results could have been better, we have been in a construction stage that has taken more time than we anticipated. Now there is a good foundation to stand on.

I wanted to invest even more in the women’s team and bring them into the elite divisons, something that the club also wanted aswell, but the board wanted to take it a little more slow than me. I wanted to speed things up, they wanted to take it easy. There is no trouble in that, I understand them fully and respect it even if I disagree with them.

While it is of course sad, I do not regret my time at the club. It has been an incredibly rewarding year where I especially understood the importance of social interaction between players. Unfortunately, I underestimated it during the year, which resulted in some conflicts that worried the team as a whole. There were many new players in a short time, we more than doubled the squad numbers in just a few months. Naturally, this affected the result.

Another thing I analysed wrongly was our own ability to attack. Unfortunately we had not enough skilled player types to solve the complex gaming system, and I should have realized that earlier. Once I adjusted the idea of the game to be a bit more cynical, results also came at the end of the season. We had a more points than last year, scored more goals and conceded fewer. Although hopes for greater investment was not realized, it was an improvement over the year before.

However, I am both proud and happy about my year as Head Coach of BK Häcken. My greatest achievement is that I put the women’s team on the map. Before this year, barely anyone knew  that the club had a women’s team, now it’s like I said widely known. The seriousness within the squad has also increased. Now it is a much more professional bunch available on site who wants something with their football. It is a great foundation for the next coach to get into.

During my time as Head Coach of BK Häcken, there were people that meant much to me. First and foremost my Assistant Coach Erika Faith, who was the one who took me to the club in the first place. She’s also been a good friend when we discussed everything from training schedules to leadership. She will go far in her coaching career.

I also want to thank Anders Wahrnberg, who was my boss. He let me basically have free hands when it came to building the team. Other people in the staff, as goalkeeper coach Mats Pervik and physio Seppo Koskimies has been extremely valuable for our cause. The office, with Karro and Richard, have set up with everything from laundry to player registrations. For that I owe you big time.

Finally, a big thank you to the squad, which has been both ambitious and a great team to work with. It will be incredibly interesting to see how next season unfolds for them.

Me and BK Häcken are not separated like enemies, but as friends. There is no farewell, but see you later.

What comes now, then? 

Well, as you probably have noticed, almost everything on the website is in English. I have over the past year prompted many foreign visitors on the website, ordinary readers as well as clubs and sports managers abroad, who wanted an English version. It would be a bit too much work to maintain the website in both Swedish and English, so that is why the website from now will be in English.

Regarding my coaching career, I will be incredibly selective about what I undertake. If I should jump on a head coaching assignment next year there must be a sporting ambition that is exciting, a clear and well-structured organization around the team and the club, and economic tools that enables the vision.

I will not be actively running around and chasing jobs, maybe I will put up an ad on this website, but I will be careful with what I’m giving myself into.

If nothing interesting will emerge in 2017, I will spend time with my family, but also do some freelance work. Lectures may be necessary while I go in as an instructor somewhere where I can coach the players on my terms. This is to keep the coach muscle alive, for coaching is just like a muscle – If you do not practice the muscle will get weaker.

The blog is bound to live even in 2017, so nothing to worry about there. Perhaps it will be more posts as long as I am unemployed.

Stay tuned! 

Opera VS fotboll

2016-10-10

Det är spännande tider, nuförtiden. Inte bara för att det är höst, löv som faller och serier som avgörs utan också utanför vår fotbollssfär. Så sent som igårkväll var det partiledardebatt i SVT och inatt drabbade kombattanterna i den amerikanska presidentkampanj samman. Därför blir veckans blogg därmed lite politisk (men var lugna, fotboll kommer också med på ett hörn).

För några dagar sedan läste jag en intressant tweet från Mats Enquist, generalsekreterare för SEF (Svensk Elitfotboll). Där citerade han Dan Persson där det ordagrant stod:

“Varför skall opera subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera?”

Det följdes förvisso av en blinkande smiley, men åsikten är nog så tydlig – Varför skall de som vill gå och se opera subventioneras så till den milda grad när de i regel har större inkomster än de som ser på exempelvis fotboll?

Frågan är lika intressant som den är befogad. Jag förstår också det väcker ett visst blod hos folk när en läser dessa summor som svenskt kulturliv får i bidrag per år:

http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/%C3%B6kat-st%C3%B6d-till-g%C3%B6teborgsoperan-1.984347

Det rör sig om pengar i miljardklassen, varav bespottade Göteborgsoperan får 113 miljoner av dessa. Mycket pengar givetvis och som säkerligen sticker i ögonen på de föreningsmänniskor som får kämpa livet ur sig för att sälja Bingolotter för att ha råd med ett träningsläger i Danmark.

Varför skall de där kultursnobbarna som redan lever livet på en räkmacka dessutom få rabatt på sina biljetter till Chess när jag redan kryper på mina bara knän?

Förutom att den sista raden bygger på någon slags fördom att endast de välbärgade ser på opera och musikaler (vilket antagligen inte är hela sanningen, men det får väl en undersökning bekräfta i så fall) så finns det en rad med argument till varför bidragslandskapet ser ut som det gör. En annan kan ju diskutera varför vi överhuvudtaget ens skall subventionera vare sig idrott eller kultur när vi har åldersdomshem och skolor som har svårt med sina ekonomier, men det är en annan fördelningsdebatt.

Innan vi går in på varför det är så att operabiljetter subventioneras, är det verkligen så att idrotten går helt lottlös?

http://www.rf.se/Idrottensfinansiering?

Ovanstående länk är från Riksidrottsförbundet. Utöver att det är mycket ideellt arbete som framställs så bidrar kommunerna med 3,5 miljarder svenska kronor per år i billigare (och i vissa fall ingen) hyra av anläggningarna som finns. Utöver det ges kontanta bidrag, också de från kommunerna, på cirka en miljard kronor per år. Då har vi inte heller räknat upp pengar som inte kommer från staten, så som sponsring, medlemavgifter, matchintäkter etc.

Helt plötsligt framstår den där miljarden som Kulturrådet delar ut inte särskilt stor i relation. Vilket inte heller är så konstigt sett till att idrotten är Sveriges största folkrörelse, då bör de ju även få störst del av kakan.

Jag är fullt medveten om att en mängd med bidrag och intäkter inte tas med i dessa kalkyler, men vi kan nog med bestämdhet fastslå att idrotten i varje fall inte får mindre pengar än säg operan.

Men uppenbarligen är det inte det som stör idrottskramarna, utan att de som gillar opera och musikaler skall få någon rabatt överhuvudtaget på sina biljetter. Att de med sina skattepengar skall ombesörja att andra kan gå och se West Side Story.

Egentligen är det befängt att ställa opera och fotboll mot varandra, men eftersom vi måste… Hur många ställen kan jag se opera på i Sverige? Inte i närheten av lika många av som jag kan se fotboll på. Det innebär att tillfällena är få för dem som faktiskt vill se på opera i Sverige i relation till att se på fotboll. Det går inte lika många operaföreställningar som det går fotbollsmatcher på ett år.

Hade vi inte subventionerat biljetter till opera hade kanske denna konstform på sikt dött ut i Sverige. Vissa hävdar att det är rätt eftersom “det är vad marknaden säger”, men är det verkligen så vi skall driva skattefördelningen det här landet?

Att börja följa utbud och efterfrågan?

Ska vi tänka så är det flera typer av projekt och institutioner som vi får lägga ner eftersom efterfrågan är för liten. Duchennes muskeldystrofi är en av världens mer ovanliga sjukdomar. Skall vi sluta forska i detta eftersom det är så få människor som faktiskt drabbas? Självklart inte, men det är dessa marknadstankar som vi oftast tampas emot när vi tänker på skattepengar.

Missförstå mig rätt här, jag älskar fotboll.

Men att sluta subventionera opera för att det är fler personer som har idrott som största intresse är inte ett samhälle jag vill leva i. Hur mycket jag än älskar fotboll så tycker jag så.

Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi försöker samsas om vad våra gemensamma resurser skall gå till och där flera behov skall tillgodoses. Det är i sig ett omöjligt projekt, men alternativet att låta marknadskrafter styra hur vi bygger vårt samhälle och fördelar våra skattepengar låter inte speciellt trevligt.

Att vi ibland betalar skatt för sådant som vi egentligen inte vill betala skatt för är i sig inget unikt eller ens konstigt. När jag inte ägde bil kunde jag inte förstå varför jag skulle betala skatt så att underhållet av vägarna var av hög standard, som ett exempel. Jag hade ingen gammal mormor som var på ålderdomshem, varför skulle jag pröjsa för att andra skulle ha det gött på hemmen?

Det är ju lite det som är halva grejen med skatt, att vi tillsammans betalar så att samhället blir en bra plats för så många som möjligt. Det innebär ibland att jag får betala för sådant som jag själv kanske inte får användning av personligen, men som kommer samhället till gagn. Att bara rationalisera bort kultur för att den inte utövas eller älskas av lika många som idrott är inte en väg jag vill gå. Och skulle en nu inte tycka om det kan vi ju rösta om hur vi skall fördela våra resurser om två år när det är val.

Kultur behövs likväl som idrott, äldrevård, skola och vägarbeten.

Det är ju en ganska fin och solidarisk tanke, egentligen, att betala skatt och försöka dela ut.
Låt oss inte förstöra den.

* * * * *

P.S.

Jag vill poängtera att jag inte har något otalt med Mats Enquist, det bara råkar vara så att jag tycker att fördelningen som det ser ut just nu inte är det största bekymret vi har inom svensk politik.

D.S.

Filmtajm!

2016-08-05

Det är fredag och det betyder givetvis fredagsmys!

Efter några tunga inlägg på bloggen tänkte jag dela med mig av lite mer rörlig material i form av lite videos som jag spelat in under året. Det är allt från taktikskolor till övningar och videoanalyser.

Något kanske är intressant för er att kika på, kanske inget alls eller så tittar ni på alla – Det beror säkerligen på vilka filmer som går på dumburken ikväll.

Betrakta och kommentera gärna, trevlig helg!

Jag redogör min ledarskapsfilosofi på Halmstad Högskola under läsåret som gått.

För den som klarar av den knepiga vinkeln så är det en övning jag gjorde på tränarutbildningen som heter Jägarkvadde. Jag är i vanlig fall inte så förtjust i just kvadraten, men detta är en variant som bidrar med rörelse på både ben och huvud, samt som gynnar den som pressar i större utsträckning.

På en kylslagen träning i februari tränade jag och min assisterande tränare på positionsförsvaret i BK Häckens damlag. För att göra det extratydligt för dem hur de skulle förhålla sig till varandra gjorde vi en slags konografi – En övning utan motspelare för att vi skulle lära oss hur vi skall stå på match.

På försäsongen hade vi en hel del videoanalysgenomgångar för att gå i genom vår spelidé. Här är vid ett tillfälle i mars där vi går genom senaste matchen mot Brämhults IK.

Några månader senare följde upp detta, för att se vad som behövde finjusteras. Färsk video.

På träningslägret på Hönö höll jag i en föreläsning vid namn “Du blir bra på det du tränar på!”.

Jag tänker inte länka till varje videoklipp då det är i åtta delar utspridda på 80 minuter, men vill du kika närmare kan du gå in på mina YT-kanal och se alla andra delar. Speciellt intressant för er som vill veta mer om fotbollsfys.

Nedan följer ett gäng med taktikskolor som jag gjort där jag mer i detalj förklarar hur jag vill spela på en fotbollsplan.

Ja, hur skall yttermittfältaren lösa den här situationen?

Ja, hur skall yttermittfältaren lösa den här situationen?

Det röda laget anfaller mot de blåa på sin egna vänsterkant. Tack vare en skicklig teknisk manöver har den röda yttermittfältaren lyckats dribbla förbi den blåa ytterbacken och tagit sig in i straffområdet. Precis som spelaren lärt sig på träning väljer denne att spela bollen snett inåtbakåt, ett mönster laget har gnuggat på de senaste träningarna.

Men PRECIS när passningen slås upptäcker yttermittfältaren det fasansfulla – Det är INGEN där!

I den luckan som yttern har skapat, mellan ytterback och mittback, där det normalt sett skall stå en sugen forward eller central mittfältare som följt med upp, är det nu tomt. Yttern inser detta försent och passningen är redan avlossad. På ett retfullt enkelt sätt tar det blåa lagets försvarare hand om bollen och kan ställa om på det röda laget.

Yttermittfältaren, som gjort en så fin fotbollsaktion genom att ta sig förbi sin försvarare och gjort PRECIS så som de har tränat in, blir vansinnig. Spelaren slår ut med armarna åt sina lagkamrater, skäller och gapar på dem. “Varför var ni inte där ni skulle vara?”, vrålar han och struntar således att ta löpningen hemåt.

I omställningen som följer gör det blåa laget mål.

Det här är inte helt ovanligt att se på en fotbollsplan. Lagkamrater som gormar på varandra för att de inte är på rätt plats vid rätt tillfälle, där mönstrena som en har jobbat med på träning inte sitter på match och så vidare. Det skapar givetvis frustration, men hur skall spelarna egentligen lösa en situation som denna ovan, när alla mönster och planer en haft gått i stöpet?

Det i särklass vanligaste svaret en spelare får från sin tränare, vågar jag påstå, är “använd din spelförståelse”. Det låter ju förvisso fint, men det rymmer sällan någon förklaring kring vad eller hur tränaren menar. Det leder oss också onekligen in på den centrala frågan – Vad ÄR spelförståelse?

Det skulle vara enkelt för mig att skriva något i stil med “det får du upptäcka själv” eller “det är att förstå spelet”, men så pass luddiga svar sysslar vi inte med här. Jag ogillar själv i livet generellt när saker beskrivs på ickekonkret sätt och jag gissar på att spelare gör detsamma. Ett sådant svar må kanske inte vara fel i sig, men hjälper knappast adepten att hitta svaret.

Påpassligt nog så finns det faktiskt en lika delar konkret som faktiskt beskrivning av vad spelförståelse består av enligt UEFA:s nya tränarutbildning. “Att förstå spelet fotboll” består av fyra olika faser i denna ordning:

1. UPPFATTA
2. VÄRDERA
3. BESLUTA 
4. AGERA

Hur skulle detta då kunna fungera på en fotbollsplan?

Jo, först behöver jag UPPFATTA situationen som jag befinner mig i. Jag behöver se mig omkring vad som händer med både mig själv, mina medspelare och motspelare. Det pratas ofta om att bra fotbollsspelare har sett vad som kommer hända långt innan det händer och det beror på deras sätt att UPPFATTA vad som händer på en fotbollsplan. De rör på huvudet i 360 grader jämt och ständigt och låter blicken falla på alla delar av planen, inte bara det som sker i ens omedelbara närhet. Spelaren gör alltså inte så mycket mer än att ta in så mycket information som möjligt i denna fas.

Nästa del är att VÄRDERA all information som kommit in. Ska jag passa bollen vidare eller hålla i den? Och om jag nu skall passa, skall jag göra en kort- eller långpassning? Eller driva med bollen själv? Spelaren VÄRDERAR nu alla alternativ denne har och försöker således hitta den bästa lösningen för situationen.

När spelaren till sist tagit fram alla sina alternativ måste denne ta ett BESLUT om vad denne skall göra. Det kan vara allt från att passa en kortpassning istället för en långpassning eller vad det nu må vara, men det är ett BESLUT baserat på att det är det bästa alternativ utefter den informationen denne har hämtat in.

Slutligen kommer det som vi som åskådare ser utåt – Själv aktionen, när spelaren AGERAR efter sitt beslut. För det är en sak att ta beslutet, men en annan att faktiskt genomföra och agera efter det. Det är ju ofta där kråksången kommer in, men det handlar oftast mer om det tekniska än om det rent spelförståelsemässiga.

Kortfattat; Först uppfattar spelaren situationen, därefter värderar denne alla alternativ, tar förhoppningsvis det bästa beslutet och slutligen agerar efter det. Och detta tar inte några minuter, den här processen. I bästa fall får spelaren ett par sekunder på sig, men normalt sett ett par tiondelar eller ännu värre hundradelar. Inte mycket till tid, således.

Men hur tränar en upp spelförståelse?

Vissa hävdar att det inte går att träna upp, jag hävdar motsatsen. Till att börja med får du träna spelaren i att se situationerna, att uppfatta vad som sker. Det gör tränaren genom att skapa övningar där spelaren ofta får vara med i olika situationer och på så vis uppfatta dem. På så vis tränar vi informationsinhämtningen, för det är trots allt det som första fasen är, att hämta in informationen.

Som tränare vill vi ofta sätta spelare i situationer där det finns många olika lösningar, det gör att de tränar sitt sätt att ta in information och hur de tar beslut. Blir det då träningar med övningar som inte ger dem chansen att ta beslut så blir de inte bättre på spelförståelse. På match får spelaren sällan mycket tid på sig att ta beslut, det innebär att vi måste sätta spelaren i olika scenarier så att de, istället för att rangordna alla alternativ, VET vad de skall göra eftersom de blivit satta i den här situationen så många gånger innan. Det är alltid lättare att ta ett beslut om jag har erfarenhet från en liknande situation tidigare, men det gör det också enklare att ändra beslut eftersom spelaren vet om att olika situationer kräver olika lösningar.

Jag såg en reklamfilm för ett tag sedan med Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén där de ville få människor att bli lite mer trafiksmarta, eller TQ som de kallade det. Där beskrev de flera olika trafiksituationer som om det vore en fotbollsmatch. Ett kul grepp där det finns stora likheter med hur en beskriver spelförståelse.

Som ett exempel; Jag går mot trafikljus som är grönt, men innan jag går över så vrider jag ändå huvudet åt båda håll för att se att det inte kommer någon trafik (UPPFATTAR). Jag ser att 50 meter längre bort kommer en bil i 120 knyck som inte har en chans att hinna stanna innan rödljuset. Nu börjar jag VÄRDERA mina alternativ; Normalt sett hade det varit helt rätt att gå över vägen då det är grönt ljus för mig, men längre bort kommer dåren i 120 kilometer i timmen. Så jag BESLUTAR mig då för att stå kvar, eftersom jag bedömer att det är bästa alternativet för stunden. Jag bestämmer mig för att stå kvar och AGERAR efter det.

Detta går givetvis att applicera på ovanstående scenario som jag inledde den här texten med, den om yttermittfältaren.

Yttern har ju kommit in i straffområdet efter bortdribblingen av sin back, men som ni säkert varit noggranna med när ni läst så tittade inte spelaren upp innan passningen som de tränat in. Spelaren UPPFATTADE inte situationen, att det inte fanns någon medspelare dit som denne passar, eftersom denne inte tog in information genom att vrida på huvudet och tittade. I och med det så använde spelaren inte någon spelförståelse, utan agerade bara på instinkt eller invant mönster, utan att se vad som händer. Detta händer oerhört ofta på framförallt lägre nivåer, för hur ofta hör man inte “sorry, jag såg inte att du var där” eller “förlåt, jag trodde du var där borta”. Allt detta beror på att spelarna missar första fasen i spelförståelse – Alltså att UPPFATTA situationen.

Självklart har yttermittfältaren ovan all rätt i världen att vara förbannad på sina lagkamrater som inte gjort det de pratat om på träning, men kan det finnas information som spelaren glömt bort att ta in i detta? Kanske har den centrala mittfältaren fått en tackling och legat ner i gräset och hann således inte upp? Kan det vara så att forwardsparet har blivit bortmarkerade?

Omöjligt för yttermittfältaren att veta eftersom den inte alls ser sig omkring och försöker förstå situationen.

Hade denna spelare haft en bättre uppfattningsförmåga hade denne förstått att spelaren får lösa situationen på ett annat sätt, kanske att själva avlossa ett skott mot bortre stolpen där de båda forwardsen finns, beredda på en retur från målvakten. Istället för att passa till en spelare som inte finns där.

Det är också det kreativitet handlar om för mig – Att med hjälp av sin spelförståelse tolka situationen och ändra sin aktion för att det inte längre är det bästa beslutet.

Så nästa gång ni ser en spelare som gestikulerar vilt över spelare som inte är på rätt plats vid rätt tillfälle – Fråga denne om den verkligen har tittat efter före.

Det är nämligen första steget mot en bättre spelförståelse.

Vi ska börja dagens blogg med ett tankeexperiment; Vi leker med idén att du har ett barn som är redo att börja i förstaklass. Ni packar den fina ryggsäcken för första skoldagen. Det är en anteckningsbok, en linjal, några blyertspennor och kanske en frukt som mellanmål. Ni går hand i hand en vacker augustidag och lämnar av ert barn till en leende lärare.

Eftersom det är första skoldagen får alla föräldrar vara med och sitta längst bak i klassrummet för att beskåda den första skoldagen. Även om det givetvis är en känsla av stolthet som sköljer över dig är det något som känns konstigt när ni går hem några timmar senare. För visst var det något märkligt med den här läraren?

Samtidigt som du satt längst bak så observerade du många suspekta uttalanden. Som när ett av barnen vill mäta hur lång skolbänken var med den medhavda linjalen, men blev hejdad.

Linjal? Äh, på min tid hade vi ögonmått. Det är inte så noggrant, förklarade läraren.

Eller när ett annat barn vill visa en uträkning i sin räknebok.

Anteckningsbok? Men vad i allsin’ dar använder du blyertspennorna till? På min tid fick vi använda huvudet, skrockade läraren.

Eller som när ditt eget barn vill äta den medhavda frukten som ni så omsorgsfullt valde ut i affären för just denna skoldag.

Frukt? Att det skulle vara nyttigt är bara skrock, berättade läraren och slängde helt sonika ner äpplet i soptunnan.

Eller som… Ja, ni fattar säkert var jag vill komma.

Vi skulle aldrig få för oss att lämna våra barn till en skola med en lärare som i exemplet ovan. Det hade blivit ramaskri och insändare i lokaltidningen. Att skicka våra barn som skall lära sig för livet till en lärare som uppenbarligen inte har någon slags pedagogiskt utbildning, än mindre en lärarlicens, framstår som otänkbart idag. Våra barn skall ha en bra utbildning att stå på så de får bra förutsättningar i livet.

Samma sak gäller på många andra områden. Vi skulle aldrig gå till en tandläkare eller doktor som inte utbildat sig, till exempel. Ändå gör vi precis detta vecka ut och vecka in, skickar oss själva och våra barn till ställen där de som leder saknar adekvat utbildning och förmåga till kritiskt tänkande. Som uteslutande använder sina egna erfarenheter vid upplärningstillfället och struntar i om deras kunskaper inte har varit aktuella sedan 1976 blankt.

Ja, jag pratar givetvis om fotbollen.

I dessa sommartider, när flera fotbollsskolor startar upp, blir det som allra, allra tydligast. Förväntansfulla barn som hoppas få lära sig allt om det gröna gräsets schack och får en tränare som i bästa fall har ögnat i genom en handbok framför Let’s Dance. Ibland blir utfallet hårresande obehagligt. Som när jag ser tränare som på allvar försöker lära ut tiki-taka-fotboll till sexåringar som aldrig sett en boll innan i hela sitt liv. Än mindre vet de vad en passning är. Eller som förordar elvamannafotboll vid nioårsåldern för att “de måste ju ändå lära sig någon gång”. Eller tränare som beodrar 10 km i löparrundan för sina 12-åringar, trots att det vare sig är matchlikt eller speciellt effektivt ur fotbollsperspektiv.

Listan kan göras hur lång som helst, men egentligen klandrar jag inte de här tränarna. Ofta är det någon engagerad förälder som blivit tillfrågad för “ingen annan vill ju ta i det”. Och istället för att ta en tränarkurs och försöka förstå hur en på ett så pass bra sätt som möjligt tränar våra barn i att spela fotboll så blir det att en går på sina egna erfarenheter på vad en själv gillade när en spelade fotboll. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt alla gånger, men alltför ofta baseras dessa erfarenheter på gamla skrönor och sanningar som vi idag, med lite distans, kan säga är direkt felaktiga i fotbollsperspektiv.

Jag hade kanske inte blivit upprörd över detta om det inte hade varit så att det är just barn som far illa. De får “lära sig” hur fotboll skall gå till ur amatörtränarens perspektiv och till sist blir det deras sanning också, samtidigt som det inte skapas optimala förutsättningar för att de ska kunna bli så bra som möjligt. Så när de själva blir tränare en dag lär de ut precis samma saker som deras tränare felaktigt lärde ut många år tidigare…

Återigen klandrar jag inte tränarna i fråga, utan framförallt klubbarna. Ger de verkligen alla sina barn- och ungdomstränare rätt möjligheter att lyckas? Innan de startar upp ett nytt lag borde varje enskild klubb säkra utbildning för tränarna som är aktuella, så att standarden på träningarna höjs. Jag vet att det kan låta som att jag slår mig själv för bröstet nu, men i BK Häcken vet jag att de i alla fall på pappret, i sin policy, har som krav att alla tränare, oavsett nivå, minst skall ha UEFA C-utbildning, vilket är den lägsta utbildningsnivån och som max kräver en helg att klara. Sedan att detta inte alltid följs är en annan fråga gällande uppföljning (som ju egentligen förbundet borde följa upp för att ha någon slags kontrollfunktion).

Är det för mycket begärt att alla tränare som jobbar med barn och ungdomar som minst skall ha denna enkla, basala utbildning? Jag tycker inte det, men uppenbarligen tycker inte klubbarna att detta är viktigt.

Vi har läst mycket om Island och deras fotbollsunder under den senaste månaden och hur deras satsning på tränarutbildning har skapat en otrolig mängd duktiga fotbollsspelare. Där har de gått in och målmedvetet satsat på utbildning på sina tränare och ställt krav att de bör ha en hög lägsta nivå. Visst finns det en skillnad, som i att planhyran är betydligt lägre på Island än i Sverige och att de pengarna som skulle gått till våra tränare istället handlar om planhyror, men faktum kvarstår – Är en helg för mycket begärt?

Vill vi ha duktigt skolade fotbollsspelare måste vi förstå vidden av att ha välutbildade tränare som kan lära ut rätt saker, och inte bara det som de själva lärde sig. Att vara tränare är en konst och ett hantverk, det räcker inte med att ha spelat för att förstå de pedagogiska verktyg som används till fullo. Ingen knod borde få acceptera att tränas av en person utan legitim tränarutbildning, lika lite som vi vill skicka våra barn till en lärare utan utbildning.

Nu har jag skrivit en hel del om barn- och ungdomsfotboll, men konceptet borde gå att ta högre upp i åldrarna. Vi har idag cirka 1000 tränare i Sverige med som lägst UEFA A, den nästhögsta nivån på tränarstegen. Ändå är det förvånansvärt många tränare som på hög nivå precis under eliten som delvis och ibland helt saknar någon form av utbildning. De får sina uppdrag på kontakter och nätverk istället för vad de faktiskt kan, ofta på bekostnad på duktiga tränare som lagt ned både tid och pengar på en utbildning som i slutändan inte spelar någon roll. De får ändå inga tränarjobb.

Jag kan förstå att det är svårt att locka tränare på division 6- och 7-nivå och därmed borde vi inte heller ha några direkta kunskapskrav där (mer än tidigare nämnda UEFA C), men det vore rimligt att anta att tränare i division 4 och 5 åtminstone borde ha UEFA B som lägst.

Därefter borde tränare som är aktiva inom de nationella serierna under eliten, alltså division 1-3, åtminstone ha UEFA A. Det är ju ändå nationella serier vi pratar om och inte vilka skitdivisioner som helst. I Allsvenskan / Superettan finns redan kunskapskrav på UEFA Pro, så där behövs inga ytterligare krav.

Klubbar som ändå anställer tränare utan rätt utbildningsnivå skall antingen åtgärda detta genom att låta aktuella tränaren genom utbildning under det närmaste kalenderåret. Skulle det ändå inte genomföras blir klubben antingen bestraffad med böter eller i värsta fall tvångsnedflyttade. Det må låta hårt, men om föreningarna inte får spela med spelare som saknar licens eller är avstängda, varför ska vi då tillåta dem att ha tränare utan rätt utbildning?

Så för att summera; Inför licenskrav på föreningarna enligt nedanstående ordning.

UEFA C – Barn- och ungdomsfotboll, samt lägre divisionerna 6-7
UEFA B – Förbundsserierna division 4-5
UEFA A – Nationsserierna division 1-3
UEFA PRO – Allsvenskan / Superettan (finns redan idag)

Klubbar som inte skickar sina tränare på adekvata utbildningar bötfälls eller degraderas, så att det ligger i deras intresse att ha fler utbildade tränare.

Detta är väl en lysande idé, Svenska Fotbollsförbundet?

På så vis skapar vi mer trygga och utbildade tränare som i sin tur skapar bättre förutsättningar för att vi skall få så många som möjligt att så länge som möjligt bli så bra som möjligt (om möjligt).

För ingen spelare borde få ha en tränare som saknar rätt utbildning, lika lite som ett barn som får en lärare som saknar lärarlicens.

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Igår spelade vi i BK Häckens damlag vårsäsongens sista match innan sommarens ledighet. Det blev 0-0 och en delad poäng med Sävedalens IF, ett resultat som jag inte tror att någon var nöjd men en prestation som känns lovande inför i höst.

På tal om prestationer är det ju sådant som en alltid skall utvärdera, kanske inte minst vi tränare som hela tiden måste se processer. Var är vi på väg? Går det åt rätt håll? Vad kan jag förbättra, både som ledare och fotbollstränare, för att bli ännu bättre?

Jag tror benhårt på utveckling av individer och är själv en person som ofta sätter upp egna mål för mig själv. Det finns å andra sidan en tendens att jag mest tittar på det jag inte är så nöjd med när det gäller mig själv (till skillnad från mina spelare där jag försöker poängtera allt bra de gör), men utveckling handlar om att inte alltid slå sig själv på axeln. I alla fall inte för ofta eller för mycket.

Så, vad är jag nöjd med under våren?

Ja, till att börja med att jag är mycket tydligare i vad jag vill se på fotbollsplanen. Var skall mina spelare stå? Hur ska vi spela? Hur ska det se ut? Sådana frågor har jag ställt mig ofta och det har resulterat i bättre och mer genomtänkta träningar där spelarna får träna på sina respektive roller. Detta gör att de får en matchlik träning på ett helt annat sätt än vad de fick förra året. Ibland har jag verkligen tagit till absurdum när vi gjort skuggspel och gått runt planen för att visa på de mönster jag vill åt, men jag tror sådant gör det extratydligt för spelarna hur det skall se ut. Jag är i varje fall en person som måste se saker för att förstå dem.

Jag är också nöjd med att jag kommit in i ett nytt lag och ny klubb och börjat sätta en organisation. Det har varit den största utmaningen och även om vi inte är i mål än har vi tagit bort mycket energiläckage och fokuserar numera på rätt saker. Det känns bra och är en bra förutsättning inför hösten och framtiden.

Vad kan jag förbättra inför hösten, då?

Jo, paradoxalt nog tydligheten. Att vara tränare är lustigt. Jag är betydligt tydligare än jag var för ett år sedan, men upplever ofta att jag kan bättre. Att spelarna inte alltid förstår och att jag behöver jobba på hur jag förmedlar kunskap om vår spelidé. Kanske behöver jag använda andra metoder, nya medier och nya infallsvinklar? Inte otroligt, men framförallt gå in mer i detalj hur jag vill att det skall se ut på planen. Det skall inte vara en slump att vi vinner, utan en följd av att en tydlig idé och ett lika tydligt agerande från vår sida.

Jag vill också bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Vi i BK Häcken har en fantastisk situation, med egen träningsanläggning, nybyggd arena och goda förutsättningar i stort. Ändå tror jag inte våra spelare alltid greppar det, att de tar det för givet. Att detta är deras rättighet att få ta del av, snarare än deras möjlighet. Det behöver jag påtala och ställa kravbilden, då kommer vi också få en mer homogen grupp. Det kräver förstås en förening som är med på noterna och det kommer kanske ta längre tid än ett par månader att komma dit, men jag tror det är viktigt att jag är medveten om att jag emellanåt varit för tillåtande. Och även om ett flexibelt ledarskap inte alls är dumt emellanåt så kan det lätt ha gått till överdrift här.

Så, tydlighet och kravbild skall jag jobba på i höst.

Förhoppningsvis kan ni läsa ett glatt blogginlägg om det i november. Eller ett ledsamt sådant där jag inte alls i nöjd. Men då är det ingen idé att hänga läpp. Då är det bara att ta tag i det igen och jobba vidare mot det stora målet. För motgångar kommer jag alltid att ha som ledare och fotbollstränare, frågan är bara hur jag hanterar dem.

Det är trots allt det som kallas utveckling.

I vanlig ordning hamnade jag i ett twitterbråk häromdagen. Det är en ful vana jag har, men ibland har jag svårt att helt enkelt hålla käften. I sociala medier generellt finns det en tendens att vara ett vattenhål för att vädra åsikter utan behöva hänvisa till vare sig pålitliga källor eller fakta, något som irriterar undertecknad så till den milda grad att jag blandar mig i diskussioner från både höger och vänster (inte politiskt menat, mest bildligt talat).

Häromdagen var det så dags igen då jag hamnade i bråk med ingen mindre än den erkända sportkommentatorn Robert Perlskog (bland annat, men han får vara galjonsfiguren för den här dispyten). Den här gången handlade det om talangutveckling och tidig selektering bland unga fotbollsspelare.

I flera årtionden har vi i Sverige haft Elitflick-/pojkläger i Halmstad, något som på senare år alltmer har ifrågasatts och flera förbund har nu valt att helt strunta i att skicka spelare till detta läger. Detta har fått fotbollsfolket att helt tappa fattningen.

Hur ska vi nu kunna få fram talanger? Det måste ju börjas i tid! Vi kan ju inte konkurrera internationellt om vi inte lägger krut på våra framtida spelare!

Och så vidare och så vidare.

Resonemanget känns igen från en annan diskussion från slutet av förra året då Göteborgs Fotbollsförbund bestämde sig för att slopa serietabeller inom barnfotbollen. Detta är uppenbart ett ämne som både engagerar och upprör människor inom fotbollen.

På ena sidan har vi de som tror på tidig selektering, att bara lägga krutet på våra mest intressanta framtidsnamn och att detta är enda väg att nå framgång internationellt. På andra sidan har vi de som pekar på att du omöjligen kan veta vilka spelare som kommer att bli framtida världsstjärnor när de bara är 13 år gamla och inte ser någon poäng i elitläger ur det syftet.

Själv står jag klart på den andra sidan, att för tidig selektering snarare stjälper en hjälper oss att få nya landslagsspelare. För mig är ekvationen mycket enkel – Ju senare du väljer att selektera desto större chans har du att pricka rätt i urvalsprocessen. Det är helt enkelt mycket enklare att se vem som kommer att spela i Allsvenskan när de är 13 år istället för 19 år eftersom vi i det senare exemplet har mycket mer information att gå på än i det första.

Inom idrottsforskningen finns det en term som kallas för Relative Age Effect (förkortas RAE). I korthet innebär den i att de tidiga ungdomsåren premieras spelare som är tidig i sin utveckling, som snabbt blir stora, långa och starka. Detta gäller i regel personer födda tidigt på året, medan de som är födda i andra halvan allt som oftast är mindre i växten och har svårare att hävda sig i de tidiga åren. Som ett exempel är det inte ovanligt att se en mycket snabbt spelare i 13-årsåldern som springer in mål på löpande band, men i takt med att denna person blir äldre kommer de andra spelarna ikapp och konkurrensfördelen försvinner.

Denna effekt suddas som småningom ut allt äldre spelarna blir då deras fysiska utveckling blir “färdig”. Då börjar det mer handla om deras fotbollsutbildning och hur kompletta där inom sporten.

Det forskningsresultaten kort och gott säger är att det i stort sett är poänglöst med för tidig selektering och talangläger eftersom vi i 13-årsåldern har mycket små chanser att lista ut vilka som kommer att bli världsstjärnor, allt på grund av RAE. Exempel på spelare som utvecklats sent är Miroslav Klose som var 21 år (!) innan han började spela i Bundesliga. Zlatan Ibrahimovic ett annat då han inte fick spela seniorfotboll i Malmö FF förrän han var 18 år gammal. Messi hade aldrig ens fått chansen på ett i elitläger i Halmstad eftersom han var så kort att han behövde tillväxthormoner för att överhuvudtaget hävda sig i Barcelona.

Trots detta envisas personer som Robert Perlskog med att vi skall satsa på tidig selektering för att identifiera talanger, ett i stort sett hopplöst uppdrag då vi inte kan veta vilka som blir elitspelare i den åldern. Spelare utvecklas annorlunda och tar olika tid på sig, vilket ovanstående exempel är tydliga bevis på. Min tes är att vi, istället för tidig selektering, väljer att låta så många spelare som möjligt få spela så länge som möjligt. Det innebär att vi får ett större urval av spelare och kan på ett mycket säkrare sätt identifiera vilka spelare som kommer hamna i eliten.

Att vi måste ha en urvalsprocessen någon gång är självklart och oundvikligt, men varför så tidigt? Ingen kan helt enkelt veta vem som blir bra när de är 13 år. Chansen att lyckas i sitt urval är att ha många att välja på, och jag tror det är lättare att vaska fram bra spelare om urvalet är 10 000 spelare istället för 3000.

Det är lätt att tro att tanken med RAE är något unikt för fotbollen, men i så gott som varje idrott har de sett samma tendenser – Att det är i stort sett omöjligt att ta reda på vilka som blir världsstjärnor. För varje underbarn som lyckas är otal med andra underbarn som misslyckas, men de syns aldrig i någon statistik.

Verkar ovanstående rimligt?

Det tycker i varje fall inte Robert Perlskog och hans gelikar som dessutom vill slå ett slag för att spelare mycket tidigare skall satsa på en särskild sport. Att ha allsidig träning, prova på andra idrotter är tydligen bluff och båg. Säg det till Emil Forsberg som dubblerade sin fotboll med innebandy, till Henke Larsson som dubblerade med sport.

Eller varför inte Ibrahimovic, som dumt nog dubblerade med kampsport. Riktigt dumt, han hade kanske blivit något om han lät bli…

Nu låter det kanske som jag bashar nämnda Perlskog (vilket jag i och för sig gör), men jag tror att många tänker som nämnda sportkommentator. Fotbollsfolk är i regel ett otroligt konservativt släkte. Vi gör saker för att “så har vi alltid gjort” eller “så har det alltid varit”, utan en tanke på att det vi tidigare har gjort kanske inte var ultimat.

Så därför håller vi oss fast vid kvadraten (fastän vi vet att den inte är matchlik), med slitna klyschor som “vinnarskallar” (utan att någon kan definiera exakt vad en sådan spelare gör) eller att vi helt enkelt skall toppa våra ungdomslag när de är 13 år. Fotbollsfolk är, enligt min erfarenhet, skygga för att ta in forskning inom sin idrott.

För vad skulle hända om de, gud förbjude, HADE FEL och blev motbevisade av forskning?

Jag vet inte hur många gånger jag dragit fram forskning i diskussioner, hänvisat till studier eller pekat på källor och fått höra “men så funkar inte fotboll, fotboll är inte som en bok”. Det verkar som att det har gått helt förbi dessa herrar (ja, för de är tyvärr oftast herrar) att forskning bygger på resultat och fakta som i sin tur stödjs av år av observationer och praktiska erfarenheter. De bygger inte sina teser på att sitta på sin kammare och fundera ut en teori – De TESTAR den i VERKLIGHETEN!

De åker ut, träffar spelare, följer deras utveckling, går i genom journaler och drar slutsatser av sitt enorma material. De kommer inte på idéer en sen kväll på Avenyn.

Men detta verkar inte ha gått in hos en del och det är minst sagt beklagligt. Det innebär att vi gör saker som är direkt kontraproduktiva mot våra ungdomar och tränar på sätt som är direkt felaktiga för att få fram bra fotbollsspelare.

Men det kanske inte är så viktigt.

Det är tydligen mer intressant att stå för en felaktigt grundad åsikt än att vara ödmjuk.

UEFA A – Check!

2016-06-11

Efter nio långa, jobbiga och tuffa månader kan jag till sist avslöja för bloggen – Han är klar! Johan Solinger innehar numera UEFA A-utbildning!

Johan Solinger - UEFA A-utbildad på tränarlinjen på Halmstad Högskola.

En mycket nöjd, nyexaminerad, fotbollstränare och elev av spelet.

 

Ja, det kanske inte är speciellt originellt att göra ett slags homagecitat med riktning mot Glenn Hysén, men det svårt att beskriva det på något annat sätt än med orden äntligen, glädje och lättnad.

När jag påbörjade min tränarutbildning i Halmstad i höstas visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag har ju gått totalt 16 år i skolan och hade väl inte direkt höga förväntningar på att jag skulle lära mig som mest det här läsåret. Det viktiga var att plocka ut den där UEFA A-utbildningen, men det skulle visa sig att jag inte kunde ha mer fel. I år har jag lärt mig otroligt mycket, inte bara om spelet fotboll utan även om hur en instruerar sina spelare, om vikten av tydlighet och vilken ledarskapsfilosofi som passar mig bäst. Bland mycket annat, skall tilläggas.

Jag trodde på många sätt och vis att jag var Guds gåva till fotbollen, som Rikard Norling så vitsigt uttryckte det häromdagen i en intervju. När jag jämför mig med den jag var för nio månader sedan är det nästan patetiskt. Då trodde jag i min enfald att jag kunde otroligt mycket om fotboll, idag är jag betydligt mer ödmjuk.

Det stämmer det som sägs – Att en fotbollstränare, en elev av spelet, aldrig på riktigt blir fullärd. Men det är klart att en utbildning gör det lite lättare att förstå och därför rekommenderar jag ALLA fotbollstränare att genomgå denna utbildning. För det behövs i ett klimat där vi går alldeles för mycket på diffusa begrepp som “känsla”, “feeling” och liknande. Fotbollen kan bli konkret och tydlig med hjälp av kunskap.

Det var alltså inte bara att “plocka ut” en utbildning så att den “syntes på pappret”. Och jag ska inte ljuga för er. Emellanåt har det varit tufft med höga krav från de instruktörer vi haft, som om inte de personliga målen har varit nog så höga. Lägg därtill sedan alla eldiga diskussioner med studiekamraterna, debatter som ibland inneburit mer eller mindre stela lunchraster… Men på det stora hela ett mycket givande klimat där vi har lärt oss av varandra, där jag har förstått att det inte alltid är målet som är grejen utan också resan.

Det finns många personer under året som gett mig mycket kunskap och vetskap, men några vill jag lyfta fram lite särskilt. Till att börja med Mats Altemyr, som hela tiden har varit rak och tydlig i din feedback mot mig. Jag medger att du ibland har varit hård mot mig, på gränsen till för hård, men aldrig orättvis. Det är ett klimat jag uppskattar som jag tror leder till utveckling.

Ingemar Nilsson, som till skillnad från Altemyr har gett mig mer filosofiska vinklingar till hur en fotbollstränare kan tänka och delat med sig av gråzonerna. Även Jens Gustafsson, som jag tyvärr bara fick nöjet att ha ett par månader innan du stack till AIK (och senare IFK Norrköping), vill jag tacka för dina småtips och vikten av att träna in mönster i såväl försvars- som anfallsspel.

Utöver det har jag en mängd med kurskamrater som gett mig otroligt intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. Bilresorna upp och ner mellan Göteborg och Halmstad har utan tvekan varit veckans höjdpunkter. Ni vet vilka ni är.

Och nu, efter nio månaders hårt arbete är jag äntligen framme – UEFA A, det nästhögsta steget på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege.

Ett steg som förhoppningsvis bara är ett av många på min personliga resa…

Pokalens baksida

2016-05-09

Nu är vi inne i maj, vilket innebär att vi går in i högsäsongen för fotboll i vårt avlånga land. Alla serier har så sakteliga kommit igång och några cuper håller på att avverkas. Det märks om inte annat på allehanda sociala medier och de flöden som finns där. På Facebook såg jag den gångna helgen en hel del bilder på pokaler och bucklor som sken ikapp med solskenet och barnens leenden över sina triumfer. Det är mycket eufori, glädje och lycka i dessa bilder, missförstå mig rätt här, men på något sätt blir jag lite olustig över all denna onyanserade propaganda som ledare, klubbar och spelare delar med sig av.

Det pratas mycket och ofta om att det inom barn- och ungdomsfotbollen bör ligga fokus på deltagandet, att kämpa tillsammans oavsett hur det går och att ha roligt, men ändå är det inte riktigt den bilden som förmedlas alla gånger. I regel är klubbar skitdåliga på att uppdatera sina hemsidor och sociala medier när det går motigt resultatmässigt. I bästa fall är det någon kortfattad notis om att det blev en förlust och att “nu tar vi nya tag”, men inte mer än så.

Däremot när det blir klang-och-jubel-föreställningar med mycket mål, medaljer av ädlare valörer eller dylikt, då slås det på stora trumman med mycket bilder och text. Detta gäller för övrigt inte bara inom ungdomsfotbollen utan även på seniornivå, vilket ju är minst lika beklämmande men där det inom barnfotbollen finns ett extra dilemma i att vi fokuserar alldeles för mycket på vikten av att vinna framför utveckling.

Varför är det på här det viset?

Förklaringen är lika ensidig som den är enkel när jag ställer frågan, nämligen att “ingen vill väl läsa om när vi har torskat, hur kul är det?”. Och givetvis är det inte roligt att läsa om förlusterna i sig, det är det ingen som tycker, men ändock finns det ett värde i dem. Framförallt för klubbar som inte befinner sig i den yttersta eliten finns det ett otroligt värde i att inte bara signalera ut vinster och storslagna triumfer, utan att kommunicera om sin vardag och de hinder en ställs inför.

För mig har fotboll alltid varit en lagsport. Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Och även om jag älskar att vinna fotbollsmatcher så är det inte alltid möjligt av olika anledningar. Det räcker med att titta på en vanlig serietabell för att förstå att alla lag kan inte vara vinnare. Det är bara ett lag som blir seriesegrare. Rent matematiskt innebär det att just ditt lag har 8-9 procents chans att stå som slutsegrare. Det är oerhört få förunnat att få vinna en serie och vissa får aldrig uppleva den känslan.

Om nu ALLT handlar om att vinna, vad händer med de elva lagen som inte vinner? Om hela deras verklighet byggs upp på att vinna pokaler och stå som seriesegrare, hur går de vidare om de har det motigt resultatmässigt?

Jag tror att på våra nivåer är det viktigt att det finns andra saker utöver att vinna för att spelare och ledare skall vilja stanna kvar i en förening. Har vi kul ihop? Känner vi att vi utvecklas? Spelar vi på ett sätt som vi kan förlika oss med? Står vår klubb för sunda värderingar? Känner jag att jag är viktig?

Jag tror att klubbarna skjuter sig själva i foten när de bara publicerar när det går bra resultatmässigt, föreningar behöver kommunicera hela tiden och visa att de finns, inte bara när de vinner matcher och turneringar. Tänk dig själv att du är en parvel som spelar fotboll och varje gång ni vinner så skrivs det spaltmeter om dig och ditt lag, men när ni plötsligt förlorar är det tyst… Till sist kommer verkligheten ikapp och i ett värsta fall-scenario slutar spelaren kanske att spela fotboll. De får inte de där rubrikerna längre och känner inte att tiden är värt det.

Det blir extra problematiskt på ungdomssidan då vi bara publicerar och berömmer vinster och medaljer, men så fort det blir förluster händer ingenting. Vad signalerar det till alla barn och ungdomar? Att du syns inte när du förlorar?

Jag kan personligen tycka att det är samma sak på seniornivå, där det inte står en textrad om det blir förlust men hela sagor när det blir tre poäng. Det är som att vi inte ser gråzonerna, förstår att det finns lärdomar att ta av båda fallen och att det är prestationer som på långsikt ger resultat.

I överlag tror jag att klubbar och föreningar, men även spelare och ledare, behöver tänka på vilken bild vi vill signalera ut. Att klubben och spelarna är mer än pokalerna på väggen eller medaljerna i prisskåpet. Vill vi bara vara en klubb där segrar är det enda som räknas?

I så fall är vi som är med i den klubben inte mer än siffrorna tre poäng, ett poäng eller noll poäng.

Så tänk på det, nästa gång du twittrar, lägger upp bilder på Instagram eller skriver matchreferat – Att vi är mer än våra vinster och förluster. Vi är framförallt ett lag, i med- och motgång. Vi är en förening som tycker det är kul att vinna, men att det finns andra parametrar som för oss är lika viktiga om inte mer betydelsefulla.

Se till att visa det i era flöden, tack!

Jag hamnade i en lika märklig som intressant diskussion häromdagen.

Ni vet hur det kan vara efter en match. Det kan vara heta känslor, frustration, glädje, eufori… Ja, allt det som gör fotbollen så fantastiskt engagerande. Du sitter ner och pratar med en kompis om hur matchen ni precis har bevittnat hur den har varit.

Inte sällan har ni radikalt olika upplevelser av matchen ni precis sett. Det är mer regel än undantag, framförallt när supporterskap är med i bilden och ni håller på två olika klubbar.

En sådan diskussion råkade jag ut för häromdagen, då jag och en vän hade olika infallsvinklar i en match. Det hela höll på att gå över styr, vilket det ofta gör när känslor är inblandade, men hela debatten avslutades tvärt när han sade de väl bevingade orden.

“Äsch, det är ju ingen idé att diskutera med dig, du kan ju ändå ingenting om fotboll” 

Och då slog det mig – Vad menar vi egentligen med att en “kan fotboll”?

Vad är det för typ av kunskap vi pratar om då? Vad gör en annans åsikt mer värd än någon annans?

Jag förstår ju givetvis, så här i efterhand, att min vän inte menade något illa med ordern, men hela den frasen har jag burit med mig sedan dess och den egentliga betydelsen. Jag skulle inte vilja vara så pass oödmjuk och påstå att jag kan allt om fotboll, långt därifrån, men även för mig som snart har ett diplom i UEFA A på tränarutbildningen blev jag nästan kränkt av uttalandet. Hur kunde han ha mage att säga så om min kompetens, när jag faktiskt jobbar och pluggar fotboll?

Jag har börjat förstå att här råder det en stor ickekonsensus om vad som egentligen menas med att “kunna fotboll” och att vi är långt ifrån konsekventa när vi uttrycker detta.

Jag hade nöjet häromdagen att lyssna på Olof Lundhs podcast med Anders Svensson. Denna frispråkiga, föredetta mittfältskreatören, är alltid intressant att lyssna på. Men en sak som han sade som var extra uppseendeväckande och det var när han sade att “jag kan ju mer fotboll än de flesta”.

Jag vill inte kasta skit på Anders Svensson, men vad menar han egentligen med detta?

Jag köper absolut att han har erfarenhet av att ha spelat fotboll på elitnivå både i Sverige och utomlands, men vad är det för kunskap han menar att han besitter?

Är det att han förstår taktiska direktiv?
Är det att han kan förklara de tekniska registret i hur du slår en krossboll?
Är det att han kan allt om Pogba?
Är det att han vet vilka som gjorde alla målen i VM-finalen 1958 samt i vilka minuterna målen gjordes?
Är det att han kan förklara skillnaden mellan kombinationsmarkering, zonmarkering och rak man-man-markering?

Ja, ni förstår själva. Denna “kunskap” som folk pratar om är så pass diffus och oklar så att antingen kan alla eller ingen någonting alls om fotboll.

Extra intressant blev det när nämnde Svensson började prata om träningsupplägg och sina dispyter med tidigare tränaren Jörgen Lennartsson. Hur många träningsupplägg har Svensson själv fått planera upp? Utefter vilka premisser? Och vad var syftet med dessa?

Återigen, min mening är absolut inte att basha på denna landslagslegendar, men jag vill väcka tankar kring vad vi egentligen menar med att “kunna fotboll”. Det är långt ifrån självklart, ändå stöter jag med jämna mellanrum på självutnämnda experter som proklamerar hur mycket de kan om vår kära sport. Som om att “kunna fotboll” är något slags universellt vedertaget begrepp.

Erik Niva, en välkänd krönikör för Sportbladet, har många gånger i sin karriär fått frågan om inte han kunde tänka sig att vara fotbollstränare. Flera gånger har han svarat att han inte alls är lämpad för den uppgiften, att han inte besitter den kompetensen. Det kan låta märkligt för en person som av många anses vara extremt fotbollskunnig, men vittnar också om hans ödmjukhet och stora respekt för de som faktiskt är tränare.

Niva berättade att han förvisso visste mycket om personligheterna inom fotbollen, klubbarnas historia, relationerna mellan de olika personerna i hierarkierna och så vidare, men att han inte hade en aning om hur en jobbade med gruppdynamik, hur en instruerade en spelare att nicka eller vilken prioriteringslista som det fanns inom positionsförsvar. Han menade på att det var skillnad på att veta startelvan i West Ham från säsongen 1974 och att kunna förklara vilka muskler som används när en spelare gör en chippassning.

Detta är givetvis mycket kloka insikter och visar på att det inte finns någon enhetlig “kunskap” om fotboll, utan många olika områden där en kan ha varierande erfarenhetsnivåer av. Som Niva själv är inne på så är det stor skillnad på att kunna rabbla årtalen på Real Madrids alla CL-titlar och att berätta hur avstånden påverkar spelytorna i ett 4-2-3-1-system.

Trots att jag som jobbar med fotboll dagligen kan bli oerhört frustrerad över alla “förståsigpåare” (som i slutändan visar sig blanda ihop äpplen och päron) är det också detta som är lite tjusningen med fotboll. Passionen, intresset och engagemanget – Vad hade vår kära sport varit utan den? Antagligen betydligt fattigare och mycket tråkigare, är mitt svar.

Visst, ibland kan jag avundas personer som har jobb där ingen ifrågasätter deras kunskap. Jag har i varje fall aldrig ens försökt att förklara för en VVS-reperatör hur denna skall genomföra sitt jobb. Men samtidigt, utan det där intresset hade fotbollen varit trist. Och då kanske jag får svälja emellanåt att folk vill förklara för mig hur ett lag skall spela fotboll.

Det enda jag efterspråkar är ett uns av ödmjukhet och respekt inför att kunskap kan se olika ut och vara olika beskaffad.

Även om jag suttit på toaletten i snart 30 år så vet jag fortfarande inte hur en toalett fungerar och skulle aldrig för mitt liv drömma om att förklara det för en reperatör.

Den insikten skulle många som “kan fotboll” må mycket gott av.