Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

Advertisements

Det är lite drygt tre månader sedan jag tog över uppdraget som huvudtränare för BK Wobblers A-lag i Göteborgs Division 6B. Med dessa snart 100 dagar på posten faller det på sin plats med en kortare reflektion över hur denna tid har varit.

Först och främst har det varit sanslöst kul, roligt och givande! Precis på det sättet jag trodde att det skulle vara. Att känna tugget från omklädningsrummet, drivet på träningarna, när en övning sitter som ett smäck och när adrenalinet pumpar inför matcherna. Detta älskar jag och det är det som gör alla de timmarna jag lägger på detta värt att spendera min tid på. Jag lägger ner någonstans mellan 15-20 timmar på fotbollen utöver mitt heltidsjobb och sociala umgänge, så det skulle vara väl vara sjutton också om jag inte tycker att det är kul. Den dagen jag inte tycker det eller känner att jag inte längre utvecklas som tränare är det dags att gå vidare.

Men det har också varit tufft på vägen, betydligt svårare än vad jag någonsin trodde. Innan jag gick in i tränarrollen hade i alla fall jag massor av förutfattade meningar om hur det skulle vara, vilka svårigheter som fanns och hur jag skulle tackla dem. Så här med facit i hand kan jag säga att att vara fotbollstränare är ett extremt komplext uppdrag. Det är inte bara det att du skall ha koll på din fotboll, ha välplanerade träningar och ta ut matchtrupper, du måste också möta alla sociala utmaningar som ämbetet innebär. Jag har för mig att Pep Guardiola har sagt att tränarsysslan består till 20 % av fotbollskunnande och 80 % av social kompetens och även om jag inte håller med till fullo så kan jag förstå vad han menar.

För så är det; det finns många viljor inom ett fotbollslag. Allt om hur vi skall spela, till vilka övningar vi skall göra till vilka som skall bli uttagna till match. Det är otroligt många och starka åsikter och även om jag anser att detta är lite av tjusningen med fotbollen, att alla tycker något, så kan det ibland vara frustrerande. Det handlar om att vara socialt smidig och kunna bemöta alla dessa viljor på rätt sätt och försök motivera dem till att göra rätt saker och övertyga dem om att vi måste göra det på ett visst sätt. Sedan är jag alltid inställd på att alla inte kan hålla med mig, men det viktiga är att de respekterar mig lika mycket som jag respekterar dem för att kunna arbeta ihop mot ett gemensamt mål. Vi vill ju alla samma sak, men vi tror på olika sätt att nå dit.

Utöver det har jag emellanåt känt att jag kanske har varit lite för naiv i min planering. En övning som jag tror skall ta 20 minuter kan ibland lätt klocka på 35 minuter för att det tar tid att instruera, förklara och genomföra. Jag har tagit mig den tiden för att det är viktigare att göra något bra än att göra flera grejer halvdant, men givetvis har det ibland skapat bekymmer när det kommer till planeringen.

Jag har också upptäckt att det är viktigt att vara noggrann och förutseende hur spelarna kommer att ta emot en övning. På något märkligt vis känns det alltid som att fotbollsspelare försöker hitta “hålet” i en övning så att de kan knäcka koden och göra den så enkel som möjligt. Många gånger blir jag förbluffad över hur kreativa de är när de fuskar, när de snarare borde lägga den tiden på att göra övningen bra och rätt. Så det handlar många gånger om att räkna ut hur de kommer att göra övningen och parera i förtid, annars finns en stor risk att det utnyttjas på fel sätt.

Jag har flera gånger behövt ompröva mitt ledarskap. Jag har en stark tro på dialog och ömsesidig respekt, att jag inte vill vara den där sadisttränaren á la Fabio Capello som står vid sidlinjen och skriker sina spelare döva, men har under ett par tillfällen fått göra små justeringar. Min rådgivande assisterande, den duktige Rickard Peterson, har flera gånger sagt att fotbollsspelare är naturligt lata och att man måste vara på dem som en blåslampa för att få dem att göra rätt saker. Även om jag inte helt håller med honom i den beskrivningen förstår jag vad han menar, det gäller att vara hård vid tillfällen då jag behöver vara det.

Tidigare har jag också lagt stor vikt vid att få träningarna att flyta på och följa ett schema, ibland nästan kollat på klockan för att de ska tajmas rätt. Nu försöker jag istället att vara med mer i övningarna, bryta dem och instruera dem hur jag vill att de skall spela. Jag vill absolut inte sitta på alla svaren för då får jag dumma fotbollsspelare som bara kommer att vänta på mina lösningar, men ibland skadar det inte att pausa en övning och förklara hur vi skall lösa den. Speciellt inte om övningen som sådan är ny för truppen.

Om vi ska prata plussidor så har de flesta spelare på de individuella samtalen sagt att de tycker att träningarna känns kul och inspirerande, samt att de gillar den offensiva spelidén. Det gläder mig att vi är på samma tåg och det känns som att jag och spelartruppen har en god kommunikation. Sådant underlättar mycket inför framtiden.

Jag är nöjd med att vi har ett bra go i laget och att vi har roligt ihop, samt att de verkar inspirerade till vår spelidé. Men jag behöver jobba med det sociala, att lägga mer tid på samtal med gruppen och även inför densamma för att hitta gemensamma lösningar. Att ta mer kommando och prata om HUR vi skall lösa våra problem och ge dem lite nycklar, även om jag inte vill ge dem alla svaren på en gång. Det är sådant jag kommer ägna mina närmaste månader till.

Nu närmast är det bara tre träningsveckor och två matcher innan seriepremiären sätter igång den 11 april. Då ska vi förhoppningsvis få mer koll på vårt spel generellt, men att jag också skall fortsätta att utvecklas som tränare.

Räkna med mer reflektioner allt eftersom tiden går!

… Till seriepremiären!

Det känns ju givetvis i magen. Den 11 april möter vi Göteborgs SIF på Guldheden Södra i det som blir min första seriematch som ansvarig huvudtränare på seniornivå.

Jag kan knappt bärga mig tills dess, men naturligtvis har vi spelat en del matcher redan nu för att testa olika formationer, konstellationer och spelare och har även en del kvar innan vi framme vid premiären i april.

I vår första träningsmatch mötte vi lokalrivalerna Olskrokens IFÖveråsvallen den 16 februari. En match mot ett lag som slutade trea i sin Division 5-serie förra året, förvisso utan ny tränare men onekligen ett vasst lag. Här luftade vi många spelare för att så många som möjligt skulle få speltid, vilket innebar två olika elvor per halvlek.

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Vi börjar matchen bra och håller en del i bollen, men blir alldeles för stressade i uppspelsfasen när de pressar högt och har i ärlighetens namn inte mycket att komma med offensivt i första halvlek. Trots en i stort sett nykomponerad backlinje håller vi dock stången bra i en halvtimme, men därefter rasslar det till rejält. Inom loppet av tio minuter släpper vi in tre mål i slutet på halvleken. 0-3 precis innan paus känns surt.

I andra kommer en ny elva ut som ställer sig lite högre och innehar lite mer boll. Olskroken går ju givetvis inte för fullt då de redan har tre mål samt att de gör lite byten, men vi reser oss bra och i slutet gör vi en skön reducering. Vi vinner åtminstone andra halvlek och avslutar med en bra känsla.

Nästa match var min första i tävlingssammanhang för klubben, mot Partille IF FK från Division 4 i första gruppspelsmatchen i Östra Cupen. En mycket svår motståndare förstås, inte minst med tanke på att de har en uttalad målsättning att vara ett topplag i sin serie i år.

Men ärligt talat var jag inte imponerad, det kändes som att det var en klassisk underskattning från deras sida i första och även om de hade mest boll så hade vi vassare chanser till ledningsmålet. Vi hade en bra känsla inför andra och mycket riktigt stack vi upp i en omställning och trycker dit 1-0.

En skräll var i vardande och vi höll ihop bra i minuterna efter målet, men sedan händer samma sak som mot Olskrokens IF; Vi faller ihop som ett korthus.

Först sätter de 1-1 på ett fint anfall från deras sida, men 1-2 sker alldeles för enkelt då de bara vänder upp på vår defensiva mittfältare och prickar simpelt in ledningsmålet. Bara minuter senare får de också en straff då vi är alldeles för heta i eget straffområde.

Vi lyckas hämta oss något genom att reducera till 3-2 kort därefter, men kan inte mobilisera nog med kraft för att ta fixa ett oavgjort resultat. En bra insats mot ett på pappret betydligt starkare motstånd, men förstås bittert att förlora på att vi faller ihop så efter insläppta mål. Vi borde haft med oss en pinne härifrån.

I den avslutande gruppspelsmatchen i cupen mötte vi Angereds FC, ett topplag i sin Division 6-serie och med ambitioner att vara en av utmanarna till seriesegern. Ingen av lagen kunde gå vidare till nästa omgång, så allt handlade om placering.

Och första minuterna var en mardröm. Vi hänger inte alls med och inom loppet av fem minuter har de gjort 0-2 och har ett jätteläge till trean. Återigen korthussyndromet, men vi reser oss betänkligt och i resterande delar av matchen är det vi som har kontroll. Vi har bollinnehavet, vinner närkamper, kommer upp bra i press och har mängder av målchanser men saknar inledningsvis kylan i avsluten.

Det står 1-2 i halvtid och vi matar på i andra. I mitten av halvleken får vi till sist in kvitteringen och i slutet knorrar vi in 3-2 på en frispark. Vändningen är ett faktum.

Här blir vi lite panikslagna och börjar att rensa bollen sista minuterna istället för att lugnt och metodiskt dra ut på tiden, men vi fredar vårt mål och tar årets första seger på försäsongen. Att det dessutom var BK Wobblers första försäsongsseger sedan 2012 gjorde ju inte saken sämre, på det mot ett bra motstånd och en andraplats i en svår cupgrupp dessutom!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Efter det väntade beskedligare motstånd i form av Backatorps IF, vinnare av en Division 7-serie förra året, på vår hemmaplan Överåsvallen. De hade mycket frånvaro på nyckelspelare och det märktes. Trots att det stod 2-2 i halvtid kunde vi skruva upp växeln i andra och gå upp till 5-2 innan de gjorde ett tröstmål mot slutet. I denna match provade vi oss på en 3-2-3-2-formation istället för vår mer traditionella 4-4-2 med smal diamant på grund av backbrist, så sätt till det var ju vinsten ett styrkebesked även om vi givetvis inte skulle släppt in så billiga mål med en vanlig fyrbackslinje.

I lördags var tanken att vi skulle ha mött Bosna IF, ett mittenlag i sin Division 6-serie, uppe på Länsmangårdens IP i mina hemtrakter på Hisingen, men efter en knepig dubbelbokning valde vi att ha internmatch för att på nytt lufta spelare. Ett mycket lyckat event där jag fick se så gott som alla spelare på plan samtidigt som det givetvis var kul att kunna ha något annat än en vanlig träning när vår tänkta träningsmotståndare ställde in. Faktum är att laddningen från spelarna nästan blev bättre av detta, för vem vill förlora årets internmatch mot sina lagkamrater?

Internmatch 2015 - BK Wobbler - Skatås - Lördagen den 14 mars 2015

Internmatch 2015 – BK Wobbler – Skatås – Lördagen den 14 mars 2015

Nu är mer än halva försäsongen gjord och vi har inte mycket tid kvar innan seriepremiären den 11 april. Enligt mina beräkningar har vi endast åtta träningar (träningslägret i Köpenhamn inkluderat), tre träningsveckor samt tre matcher kvar innan dess, varav en av dem spelar vi ikväll mot Hovås / Billdals IF: s P16-lag.

Under den resterande tiden kommer vi att fokusera på att sätta vårt spelsystem samt anamma passningsspel med rörelse, att klara av att hålla i bollen och vara spelförande samt att ha ett proaktivt press-spel.

Vi ska vara ett lag som är offensivt lagda, som vill föra matcher och agera snarare än reagera. Vi kanske inte blir det i år, men innan jag är klar med BK Wobbler vill jag att det är sexans vassaste lag gällande passningsspelet. En hög målsättning förstås, men fullt rimlig enligt mig då vi har materialet för det. Utöver det behöver vi givetvis komma upp i rätt nivå konditionsmässigt för att orka föra spelet, men det är ett arbete som redan är igång och ger resultat för varje träning.

Under dessa två månader har jag lärt mig mycket som nybakad seniortränare. Många gånger får man uppfinna hjulet på nytt, men tack vare bra hjälp från en strukturerad ledarstab samt resonabel spelartrupp har det än så länge gått vägen. Det visar resultaten inte minst. Förhoppningsvis kommer jag snart finna tid till att skriva ett längre blogginlägg om mina reflektioner kring min egen utveckling, men än så länge får ni hålla till godo med mina kortare matchanalyser enligt ovan.

Med det sagt ska det bli intressant att fortsätta resan, såväl den yttre som den inre, och den fortsätter ikväll i de södra delarna av stan!