Nu är det eftersäsongstider, en period där det kanske inte händer så mycket på planen men desto mer vid sidan om. Därför har jag lite nyheter att dela med mig av.

Efter diskussioner mellan mig och klubben BK Wobbler har vi bestämt att avbryta vårt samarbete. Det innebär att jag inte kommer att träna laget under nästa säsong. Jag vill poängtera att detta är ett beslut som tagits ömsesidigt mellan mig och klubben i en god ton. Detta är något som också växt fram under en period från bådas sidor, vilket gör beslutet än mer rätt för samtliga parter. Förhoppningsvis innebär det att såväl klubb som tränare får ut det som de vill av sin fotboll.

BK Wobbler skriver även lite kort om detta på sin egna hemsida:
http://bkwobbler.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1068:johan-och-wobbler-gar-skilda-vagar&catid=78&Itemid=54

Jag vill tacka hela klubben och alla spelare för den här tiden, men det finns givetvis några som betytt extramycket för mig personligen.

Först och främst går det inte att komma ifrån ordförande och sportchef Rikard Attling. Han har trott på mig och mina idéer och var personen som vill få in mig i föreningen. För det tålamodet han haft vill jag tacka honom, samt även att han vågade att satsa på en relativt oprövad tränare på seniornivå. Det resulterade i den bästa placeringen för klubben på tre år, så friskt vågat, hälften vunnet!

Rickard Peterson, min assisterande, vill jag också tacka. Han har gett mig mycket råd under säsongen på osjälviskt sätt, vilket har gjort att jag utvecklat mig själv som tränare under 2015. Även David Pettersson, min andra assisterande, har betytt mycket, inte minst genom sin pålitlighet och att han alltid ställt upp för laget i första hand på ett osjälviskt sätt. Utan DP hade säsongen inte gått så bra som den gjort.

Tack för den här tiden och lycka till under säsongen 2016!

Advertisements
Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

Ikväll var det tänkt att vi skulle ta oss an vår nionde seriematch i Göteborgs division 6B. Så blir det dock inte. Matchen är inställd. Orsak? Vår motståndare, BK S:T Jakob, får inte ihop till fullt lag.

Det var relativt sent som vi fick reda på dessa nyheter. I tisdagskväll hörde vår ordförande och sportchef Rikard Attling av sig med att de hade en förfrågan om att flytta matchen till hösten. Det lustiga i kråksången är att vi redan från början ville flytta matchen eftersom att den krockar med IFK Göteborg – IF Elfsborg på Gamla Ullevi, en tillställning som många av våra spelare ville gå på.

Jag har funderat en hel del på den här inställda matchen.

Å ena sidan är det lätt att tycka att vår motståndare har satt sig i den här situationen själva. De har antagligen en för tunn trupp med för få spelare och har själva haft valet att i god tid be om att ändra matchdatum, men ändå inte accepterat detta. Det skulle absolut inte vara svårt för oss i BK Wobbler att rycka på axlarna och säga “inte vårt problem” och få med oss tre enkla poäng i en walk over-seger. Vi hade fått välbehövliga poäng, våra spelare hade fått vila och vi hade kunnat få in ordinarie gäng till nästa match.

Men det är å andra sidan ett sjukt cyniskt, oempatiskt och osportsligt sätt att se på situationen.

Min åsikt är att, på den nivån vi verkar på, skall försöka agera på ett så medmänskligt och sportsligt sätt som möjligt gentemot mot varandra, publik, motståndare och domare. Det kan låta djäkligt cheesy, men det är min fasta ståndpunkt i den här frågan.

Jag älskar att vinna i allmänhet och fotbollsmatcher i synnerhet, men inte till vilket pris som helst. Med handen på hjärtat, hur glad hade jag varit över att sätta hårt mot hårt, begära WO av motståndarna och kamma hem tre poäng utan att ens behöva stå vid sidlinjen? Antagligen inte alls, möjligen glad över poäng, men utan att ha förtjänat dem.

Dessvärre agerar inte alla på samma sätt. Utan att veta bakomliggande orsaker så fick Härryda IF en WO-seger mot Sjövalla i vår serie. Inget ont om HIF, jag känner ingen där, men var det verkligen totalt omöjligt att flytta den matchen till en annan dag? Var de där tre poängen viktigare än att försöka hitta ett nytt datum så matchen kunde avgöras på plan istället för på ett skrivbord?

Jag har en tränarkollega, Kara Ayan i Hovås / Billdals IF, som ikväll åker ut till skärgården för att möta Styrsö BK i division 5B. De får totalt ihop åtta man till sin bortamatch. Trots detta vill inte SBK byta speldatum, trots att de från början ändrade speldatum från lördag till torsdag för att de hade dubbelbokat av misstag.

Återigen, jag känner inga ledare eller spelare i vare sig Härryda IF eller Styrsö BK, har ingen ambition att starta en bitter fejd och har inte heller alla detaljerna på bordet och vill passa mig för att säga för mycket, men för mig låter det som att man är mer sugen på att få lätta tre poäng än att man är villig att vara sportslig. Visst kan det finnas skäl till att göra en befogad WO, som att åka till en lång bortamatch bara för att se motståndarna ställa in en timme innan avspark, men i många av dessa fall går situationen att lösa med dialog och lite god samarbetsvilja.

If there is a will, there is a way, helt enkelt.

Viljan att få en vinst är större än medkänslan, ärligheten och sportsligheten, vilket jag tycker är oerhört synd att det krupit ner till vår förhållandevis låga divisioner. När blev det så här att poängen blev viktigare än spelglädjen? Är vi beredda att vinna till vilket pris som helst, bara vi får hem de där tre pinnarna? Njuter vi verkligen av dessa segrar eller är det en förlust för fotbollen?

Jag tycker att vi alla har ett ansvar här för att skapa ett klimat där sportsligheten är i centrum. Att öppna för dialog och för att saker händer som gör det svårt att hålla i en match, på samma sätt som vi skall visa respekt mot domaren eller inte heller går ut på en fotbollsplan med avsikten att skada en motståndare. Det handlar om respekt. Viljan att vinna får aldrig bli på bekostnad av fair play, hur präktigt det än må låta.

För vad har vi kvar om vi skalar bort ärligheten, sportsligheten och spelglädjen i fotboll?

Antagligen bara en sport som snubbar som Sepp Blatter kan älska.

Jag instruerar BK Wobblers A-lag under första träningspasset i januari 2015.

Första uteträningen 2015 på Överåsvallen.

Så är äntligen till sist den berömda “kulan i luften”!

Några veckor har gått sedan jag tog över BK Wobblers A-lag och vi har redan nu hunnit med tre veckors försäsongsträning på Överåsvallen / Delsjöhallen. Just mixen av att kunna träna dels inne och dels ute har varit bra för oss i början: ute för att kunna öva på större plan och få till spel på vår egen hemmaplan och inne för att kunna spela mer komprimerat och slippa dåligt väder, men kanske framförallt för att slippa jaga bollar…

Min debutsäsong som fotbollstränare har än så länge varit över förväntan. Mycket av min smidiga ingång vill jag tillskriva klubbens proffsiga (för att vara Division 6) organisation och lagets mogna inställning. Truppen är i en bra ålder, villiga att lära sig nya saker och går att resonera med, samtidigt som styrelsen med ordförande / sportchef Rikard Attling i spetsen har ordnat allting administrativt så jag bara behöver fokusera på fotbollen.

Utöver det har jag fått god hjälp av assisterande Rickard Peterson (med förflutet i Qviding och Fässberg bland annat och som förra året bara huvudtränare i Wobbler). Han har, med sin goda erfarenhet, varit mycket behjälplig och delat med sig av sina råd, samtidigt som han hela tiden har varit noga med att påpeka att det är jag som måste ta de besluten som känns rätt för mig som tränare. David Pettersson, min spelande hjälptränare, har också varit till god hjälp. Dels för att ordna med all utrustning, men dels också för att han kan spelartruppen och förstår hur den fungerar. Dessutom mycket lojal gällande mina instruktioner, en riktig klippa så här långt.

Under de första träningarna har vi jobbat mycket med passningsspelet och spelbarheten, men från start den här veckan skall vi börja att sätta taktiken, spelsystemet och våra roller inom den. Jag vill ha en offensiv inriktning där anfall är bästa försvar, en filosofi som fallit väl ut i truppen än så länge. Om en vecka spelar vi första träningsmatchen ute för året då vi möter lokalrivalen Olskrokens IF (division 5). Wobbler förlorade mot dem 2013 med hela 7-2, så att säga att vi är underdogs är minst sagt än underdrift. Men resultatet är inte det viktiga, utan att vi gör en bra prestation och att vi anammar vårt spelsätt så bra vi kan. Mer kan jag inte begära i första matchen för året.

Även om ett bra resultat inte hade varit fy skam…

Efter en hel del träffar och möten är det till sist klart; Min nya klubb, tillika min första som huvudtränare för ett seniorlag, blir BK Wobbler i Division 6. Mer om det kan ni läsa om på klubbens officiella hemsida på nedanstående länk.

http://www.bkwobbler.se/index.php?option=com_content&view=article&id=972:bk-wobbler-har-ny-traenartrio&catid=1:senaste-nytt&Itemid=54 

Givetvis jätteskoj att det till sist gått i lås. Jag tror att BK Wobbler är helt rätt första steg för mig i min tränarkarriär och att jag kommer att lära mig mycket. För min del blir det viktigt att vara ödmjuk inför deras organisation och mitt i sammanhanget begränsande kunnande, men samtidigt att ha en vilja att komma framåt.

Jag ser fram emot en framgångsrik period på Överåsvallen i Göteborg och att vi förhoppningsvis kan spela en rolig och vinstgivande fotboll.