Igår skrev GP-skribenten Eric Hilmersson ett blogginlägg med namnet Hata kvadraten, en text som ni kan läsa här: http://blogg.gp.se/hilmersson/2016/02/26/hata-kvadraten/

Av någon anledning hamnade undertecknad i en mindre Twitterstorm där jag inte bara tog den gode Hilmersson i försvar, utan också gick till ganska skarpt angrepp mot kvadraten som fotbollsövning. Mitt påstående var att kvadraten, i dess ursprungliga form, inte är en bra övning om vi vill utveckla bra fotbollsspelare.

Det skulle jag inte (eller?) ha sagt.

Mitt Twitterflöde var bokstavligen bombarderat av fotbollsmänniskor som ville berätta hur fel jag hade. Argumenten varierade, några menade på att det är en alldeles utmärkt passningsövning där spelarna får träna på tillslag, någon annan att de fick träna på att göra tunnlar och en tredje som menade att spelarna tränade på teknik. Det vanligaste argumentet var dock att kvadraten är en rolig övning, något som spelarna gör för att ha kul, få igång träning med att snacka av sig och skratta ihop.

Min ambition med den här texten är att förklara min syn på kvadraten, varför jag anser att det är en dålig övning i sin mest rena form och varför jag tror folk blir så upprörda över mina åsikter.

Men vi tar det här från början, för den som inte är helt insatt.

Kvadraten är en övning som från början skapades av forskare, lärare och instruktörer på Halmstad Högskola för ett antal årtionden sedan. Det fanns förvisso liknande övningar i Spanien under beteckningen el Rondo sedan tidigare, men kvadraten skiljer sig framförallt i sin form och utförande mycket från det spanska fenomenet. Syftet var att skapa en fotbollsövning där spelarna fick ha så mycket boll som möjligt, träna på tillslag och att skapa ett snabbt passningsspel.

I sitt grundutförande är kvadraten precis vad det låter – En liksidig kvadrat med varierande längd beroende på spelarnas kunskapsnivå och en motspelare i mitten. Motspelarens roll är att bryta bollbanan genom att pressa spelarna som står på sidorna. Spelarna som står på sidorna skall i sin tur passa runt bollen i kvadraten och hålla den borta från motspelaren så länge som möjligt. I vissa mer eller mindre lokala varianter har spelaren i mitten fått göra upphopp, squats eller armhävningar som straff om denne inte lyckats ta bollen under en viss tidsrymd, men det tillhör inte ursprungsformen av övningen utan kan snarare ses som ett sätt att krydda upp drillen för de inblandade.

I grund och botten är ju idén mycket god.

Jag menar, bolltouch får spelarna så det räcker och blir över. De måste spela bollen snabbt för att inte tappa den till motspelaren i mitten och tillslagen kan variera mellan att använda utsida, insida, vrist och så vidare. Dessutom en övning som i många fall leder till många skratt och att spelarna i en lugn miljö får snacka av sig.

Så varför är jag då så kritisk mot den kvadraten, om den nu är så fantastisk?

1. VAD är syftet EGENTLIGEN med övningen? Är det en försvars- eller anfallsövning? Är det motspelaren i mitten som tränas eller är det spelarna som försöker hålla bollen i liv?

Här får jag alltid olika svar och i vissa fall står de som skall svara som fågelholkar.

Om det nu ÄR en anfallsövning, vilket håll skall spelarna anfalla? Att anfalla är att ta sig framåt i spelplanen i djupled mot motspelarnas mål, som bekant. Jag ser i alla fall inga spelare på en fotbollsplan som bara försöker hålla i bollen så länge som möjligt utan en strävan att ta sig framåt i plan.

Om det nu ÄR en försvarsövning, varför pressar då motspelaren ENSAM i ytan? Grundregeln inom press & täck är att om spelaren saknar någon som täcker så går man inte upp i press, eftersom spelaren i 4-mot-1-situation snabbt blir överspelad. Kan ni se framför er i en 4-mot-1-situation då motspelarna kontrar och den sista backen går upp i press? Troligtvis inte, denne skulle antagligen försöka att täcka ytan så gott som möjligt och låta motspelarna göra första draget.

2. Övningen är inte riktningsbestämd, det vill säga att det inte finns något tydligt mål med övningen för de som skall spela runt bollen. Som jag skrev tidigare, vilket håll skall de åt?

Det finns inget fotbollslag i världen som bara försöker hålla i bollen utan att ta sig framåt.

3. Ponera att det är en passningsövning, varför står då alla spelare på sidorna så gott som stillastående? I ett passningsspel vill vi oftast se spelare i rörelse som gör sig spelbar, hittar nya ytor och så vidare. På grund av sin yta och konstruktion uppmanar inte kvadraten i sin mest klassiska form till detta.

En genomsnittlig passning färdas någonstans mellan 11-15 meter per sekund, beroende på tillslag. En stillastående fotbollsspelare kommer upp i cirka 3 meter per sekund. Om en kvadrat då är säg 10 X 10 meter så kan ni snabbt räkna ut att det inte finns en spelare som kan hinna upp en felslagen passning, vilket gör att spelarna blir stillastående. Vi hinner helt enkelt inte upp passningar som slås 4-5 meter fel.

4. Varför finns det en tillslagsbegränsning? Jag har aldrig varit med om att en domare blåser av spelet om en spelare använder tre touch på bollen. Det är inte tresteg vi sysslar med utan fotboll.

Någon kanske vill hävda att tillslagsbegränsning gör att det blir ett snabbare passningsspel, men blir det verkligen det? Jag tycker snarare att det blir ett pressat spel där medspelarna stressar iväg en illaslagen passning snarare än att ta emot bollen, titta upp efter alternativ och ha bra tillslagsteknik på bollen vid passningsögonblicket.

Om nu kvadraten är 10 X 10 meter så tar det mindre än en sekund innan bollen når mig som medspelare. Om en motspelare kommer mot mig i full fart plöjer denna pressande spelare någonstans mellan 6-8 meter per sekund. Det innebär att jag har mindre än två sekunder på mig att ta emot bollen, titta upp, välja ett alternativ och passa bollen. Inte ens Xavi hade varit nöjd med den betänketiden, han hade varit skogstokig över att bli passad i ett så pressat läge.

Hade det inte varit bättre utan denna begränsning? Om spelarna kladdar för länge lär ju den som pressar ta bollen ifrån dem, så begränsningen behövs således icke. Det som gör mig mest gråtfärdiga med denna begränsning är att vi använder den i yngre åldrar. Slutresultatet är att vi får spelare i vuxen ålder som är livrädda så fort de får bollen och försöker slå iväg den så fort som möjligt. Det behöver vi inte.

Däremot behöver vi spelare som är trygga med att ha bollen och som vill hålla i den, spelare som inte blir livrädda så fort någon kommer in i press. Med denna begränsning i yngre åldrar skapar vi spelare som lär sig att hålla i bollen är fel och det är bekymmersamt.

Det är mycket lättare att lära en spelare som håller i bollen att släppa den i rätt tid, än att lära en spelare som aldrig fått hålla i den att våga hålla i den. Därför ska vi inte heller ha några tillslagsbegränsningar i övningar som kvadraten.

5. Varför är alla spelarna på samma spelavstånd? I unga år lär vi oss att vi i vårt anfallsspel skall sprida ut oss på olika avstånd, såväl korta som långa, för att ge bollhållaren alternativ. Men här har vi alla spelare på 10 meters avstånd!

Jag hade varit mycket missnöjd med mina spelare om de alla hade stått i samma spelavstånd när vi har bollen och det tror jag att de flesta hade varit.

6. Övningen är inte matchlik. Det är i och för sig inget krav i sig, det finns många övningar som inte är matchlika men som funkar som färdighetsövningar, men i det här fallet finns det mycket att anmärka på. Exempelvis, om vi nu ska prata om spelförståelse, hur mycket sådant tränar vi upp i den här övningen? Hur ofta behöver vi vrida på huvudet bakåt i den klassiska kvadraten så att inte en motspelare kommer upp i ryggen när vi tar emot passningen?

På en fotbollsplan är det självklart att en spelare som är felvänd tittar bakom sin rygg när de får en passning, men i denna övning finns ingen sådan press. Vi behöver inte tänka på det alls, men när vi spelar matcher måste vi det. Är det då så smart att ha en övning som gör att vi inte behöver tänka på att titta omkring oss?

7. Ur ett uppvärmning-perspektiv (förberedelseträning), hur bra är egentligen kvadraten? Visst, de i mitten får ju springa lite grann, men alla andra? Övningens konstruktion innebär ju att förloraren får stå i mitten. Lek med tanken att vi har spelare som är så duktiga på kvadraten att de aldrig behöver stå i mitten, vilket inte är helt osannolikt. Det innebär att vi har spelare som inte har sprungit EN ENDA METER innan vi går in i den riktiga fotbollsträningen. De har stått stilla, på samma ställe, böjt sitt knä och slagit bredsidor. Hur förberedda är deras kroppar på att efter en kvart utan att springa särskilt många meter helt plötsligt gå in i ett smålagsspel med närkamper?

Hur många delar av kroppen blir aktiverade i kvadraten? Får vi verkligen igång bålen, så att vi lättare kan göra skuldertacklingar på träningen? Blir höfterna ordentlig uppvärmda? Har knäna fått känna på lättare belastning innan de går in ett tuffare matchspel för att slippa skador?

Ur ett fysperspektiv finns det mycket att anmärka på i kvadraten, då alla de kroppsdelar som vi använder under en fotbollsmatch inte får komma igång. Risken är att vi har inte tillräckligt förberedda spelare som går in i träning med tuffare spel.

Och efteråt kliar alla sig i håret och undrar varför vi har skador.

8. Ska vi verkligen bli bäst i världen på att slå passar på 10 meter? Eller vill vi jobba med att passa i vinklar, skapa nya trianglar, komma rättvända? Om det är det sistnämnda är den klassiska kvadraten ingen höjdare eftersom detta inte sker naturligt sett till övningens konstruktion.

9. Ur ett beteendeperspektiv, hur bra är det egentligen att vi hånar en spelare som är i mitten på kvadraten? Hur känner sig de spelaren?

Det är lätt att tro att “alla” gillar kvadraten, men så är det inte. Det är Hilmerssons text ett exempel på. Jag vet spelare som medvetet väljer att komma sent till träningar för att slippa bli förödmjukade i kvadraten. Sådant skapar knappast lagkänsla.

10. Om vi nu ska träna på tunnlar, är inte det bättre att göra det i en miljö där vi spelar en-mot-en eller två-mot-en?

Jag vet inte hur det är med er, men hade jag kommit i ett fyra-mot-ett-läge på offensiv planhalva hade jag knappast försökt tunnla min motspelare. Jag hade försökt passa eller skjuta. Det är betydligt mer effektivt än att försöka tunnla sin motspelare.

Listan kan göras hur lång som helst, men detta är bara ett axplock av orsaker som gör att jag inte använder mig av den klassiska kvadraten. I sin ursprungsform är kvadraten en övning som förvisso leder till skratt, men inte till att utveckla fotbollsspelare.

Däremot KAN kvadraten, med skickliga tränare och spelare och ett par justeringar, bli en övning som kan ge något till laget. Det kan räcka med att göra sidorna olika långa, ha olika stora ytor, ha flera motspelare i mitten, ta bort dumma tillslagsbegränsningar och så vidare så kan vi ha en övning som absolut är funktionell i sitt tekniska utförande. Det viktiga är att tänka ut en kvadde som på något sätt simulerar en riktig matchsituation, vilket den klassiska 4-mot-1-kvadden knappast gör på grund av ovanstående anledningar.

Jag träffade en tränarkollega en gång som sade att de allsvenska tränarna körde kvadraten och att till och med Barcelona gjorde det i vissa uppvärmningar. Då får vi börja med att skilja äpplen från päron. Utan att vara insatt i detalj så tränar dessa lag cirka 10 timmar per vecka på en fotbollsplan (exklusive fys, teori etc) under en matchtät period. Det innebär att om de spelar kvadde 15 minuter varje träning, har de 8 timmar och 45 minuter fotbollsträning kvar på veckan. Skulle ett lag som bara tränar 2-3 gångar i veckan göra kvadraten 15 minuter varje träning har de kvar någonstans mellan 2 timmar och 30 minuter till 3 timmar och 45 minuter i ren fotbollsträning. Det är, som ni ser, en monstruös skillnad mot att ha kvar 8 timmar och 45 minuter.

När lagen på lägre nivåer då har så lite riktig fotbollsträning, ont om att få plantider, varför då inte lägga den tiden på en övning som faktiskt är matchlik, funktionell och nyttig? Om ni tränar 60 pass på ett år innebär det att ni lägger 15 timmar (!) per säsong att passa 10-meterspassar. Finns det inget bättre att göra av den tiden?

Så var det ju det här med att det är en rolig övning.

På den punkten har jag inget att säga emot. Den bjuder till skratt, glädje och en avslappnad miljö. No questions about that. Alla gör sin egna val och jag är inte person någon att säga åt folk vad de ska tycka är roligt. Så länge man vet med sig att man gör kvadraten för att spelarna tycker att det är skoj och inte för att den utvecklar passningsspelet så har jag inget emot den.

Men en tanke bara – Kvadraten har inte patent på glädje. Det finns hur många övningar som helst som är matchlika och funktionella som dessutom är roliga. Ni kan till och med utveckla den för att göra den till en nyttig övning. Om nu bara kvadraten är den enda roliga övningen, varför tränar vi inte bara på det till 100 %?

Jag tror att den stora anledningen till folks irritation på mitt uttalande har att göra med konservatism. Det kan jag förstå. Har man spelat kvadraten 15 minuter varje träning i 20 år och sedan får höra att det är en kass övning om man vill skapa bra fotbollsspelare så hade jag också blivit förbannad.

Fotbollen är tyvärr en konservativ sport där många har svårt att lämna gamla värderingar åt sidan. Fotbollsfysen (mer om det i ett senare inlägg) är ett annat exempel på det. Det finns spelare och tränare som fortfarande tror att en löparrunda på en mil tränar upp spelarnas kondition, men då vet de oftast inte vad fotbollsuthållighet är. Springer vi verkligen rakt fram, i uppförsbackar och på grus, på en fotbollsplan? Eller springer vi baklänges, i sidled, hoppar, sprintar i 5 sekunder, står stilla, går och sedan sprintar igen? Ett löppass är inte matchlikt, vill man åt fotbollsuthållighet ska vi träna fotboll och inte löpning i skogen.

Men jag både tror och hoppas att jag med detta inlägg har kunnat föra fram mina åsikter i frågan och kanske kan någon lära sig något på det också. Kanske har någon ändrat sig, kanske inga alls.

Jag vill förtydliga att alla får göra vad de vill på sina träningar. Om de gillar kvadraten och kan leva med att det inte är världens mest matchlika övningen utan bara vill ha kul så varsegoda. Så länge ni inte inbillar er att det är en bra fotbollsövning.

Kvadraten är lite grann som godis – Det är gott, men inte speciellt nyttigt.

Advertisements

Nu när vi är i sluttampen av hösten duggar matcherna tätt innan seriens säck skall knytas ihop. Igårkväll hade vi i BK Wobbler årets enda fredagsmatch, hemma på Överåsvallen dessutom, mot BK S:T Jakob. Ett lag som vi mötte för bara några veckor sedan, då borta på Ruddalen, och vann den matchen tämligen komfortabelt med 4-1. Det blev en ny repris på detta resultat – Även igår gick vi segrande ut med 4-1 och bröt därmed en fyra matcher lång förlustsvit.

Det är lätt hänt att ett lag säckar ihop lite på hösten, speciellt som i vårt fall där vi inte har någon möjlighet på de riktigt fina placeringarna och inte heller kan åka ur serien. Vi är i ett slags ingemansland och då är kan motivationen tryta. Därför är det extraviktigt att ta tillvara på de här tillfällen och våga prova nya grepp. Under en säsong brukar annars tiden vara en bristvara, men nu när vi kan spela matcher utan press på resultat har vi råd att testa saker som vi i vanliga fall kanske inte hade gjort. Nya övningar på träningar, ett annat spelsystem och liknande är saker som går att prova då resultathetsen är mindre. Då finns det också möjligheten att bygga något inför nästa säsong och därmed få ett litet försprång på 2016.

Gårdagens fokus, och även hela höstens koncentrationsområde, har legat på vår offensiv pressidé. Jag tror på en idé om att vi skall jobba med en direkt återerövring av bollen vid förlust på offensiv planhalva. Dels för att vi kan vinna bollen högt och därmed ställa om, dels för att vi på så vis kan stressa motståndarna till misstag och dels också för att vi kan förhindra eller fördröja en kontring genom en tidig press. Vi i svensk fotboll brukar annars bli upplärda att jobba mycket med indirekt återerövring, att först täcka upp ytor, markera motståndare och SEDAN sätta in pressen. Visst, på så vis undviker vi pinsamma kontringar, men det innebär också att vi återigen får starta våra anfall från egen planhalva istället för att kunna såra motståndarna i och runt deras straffområde.

På kontinenten är det betydligt vanligare med direkt återerövring (Barcelona, Borussia Dortmund under Jürgen Klopp och Marcelo Bielsas alla skapelser är utmärkta exempel på detta), men här i Sverige har vi valt en annan väg. Därför är också direkt återerövring något som är svårt att jobba med, många spelare måste lära om sig från grunden och jobba med nya beteenden. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med seniorspelare som det gäller i detta fallet, och vi har haft vår beskärda del av diskussioner i ämnet. Men det blir bättre och bättre och detta ville vi givetvis dokumentera, för att påskina våra framsteg. Därför valde vi att filma matchen för att kunna göra en videoanalys, en metod som jag på sikt tror kommer bli vanligare och vanligare inom fotbollen. Det återstår att se hur mycket vi kan få ut av videon, men onekligen finns det ett intresse av spelarna att se sig själva “in action”. Det blir också tydligare för dem vad de gör rätt och vad de behöver förändra i sitt spel, de ser det svart på vitt istället för att höra på mig när jag tjatar.

Matchen då?

Ja, även om motivationen säkerligen var i varierande grad så satte vi ändå igång ett par anfall och tog tag i den berömda taktpinnen. Inom ett par minuter hade vi också gjort ledningsmålet och trummade på för mer. Det såg betryggande ut och det brukar ju vara då det smäller till därbak, vilket mycket riktigt hände. BK S:T Jakob har snabba spelare och de satsar mycket på sitt omställningsspel, vilket kan vara ett bra vapen då vi ofta står högt med vår backlinje som ett resultat av den intensiva pressen på offensiv planhalva. Vi har i regel mycket snabba backar och har inga problem i djupled, men vid just detta tillfälle small det till och det stod 1-1 på Överåsvallen. Plötsligt var det vi som var stirriga och motståndarna som skapade chanser. Det såg lite oroligt ut, minst sagt, och själv hoppades jag på halvtidsvilan där vi kunde samla ihop grabbarna. Vi skulle ju ta detta enkelt, speciellt sett till att motståndet spelar i de lägre delarna av vår serie.

Men sedan har vår egen interna skyttekungen en trevlig period. En boll som är på väg att rinna ut över vänsterkanten fångas upp och spelas in i straffområdet. Något turligt får anfallaren träff och vi leder med 2-1. Inte orättvist kanske, men långt ifrån logiskt då S:T Jakob skapat en del på slutet. De påföljande minuterna smäller han till två gånger till, vilket gör att han får till ett äkta hattrick.

4-1 i halvtid och matchen är så gott som död. Det märktes tydligt att vi mötte ett bottenlag här för de hade lite att hota med tillbaka. När en säsong gått emot så mycket som de gjort för dem är det svårt att resa sig, det blir en självuppfyllande profetia att det skiter sig för att det skiter sig och så var det i det här fallet. Jag ber vår defensiv mittfältare att städa upp i ytan framför backlinjen och att våra mittbackar skall vara beredda på djupledsbollar, vilket gör att vi stänger matchen helt i andra. Det blir aldrig spännande och vi vinner komfortabelt med 4-1, trots att vi får en utvisning emot oss i slutskedet, en repris på samma resultat som vi fick med oss från Ruddalen mot samma motstånd för några veckor sedan.

En vanlig dag på jobbet kanske, men ändå viktigt att bryta en fyra matcher lång förlustsvit och få till en bra avslutning. Vi har femteplatsen i vår egna händer och det skulle därmed bli klubbens bästa placering sedan 2012. Även om det inte ger uppflyttning så är det viktigt att avsluta en säsong snyggt och komma in i 2016 med en positiv känsla.

Om inte annat så kan ju en bra match alltid hamna på video.

Jag brukar inte ha ett problem att ta förluster. Det brukar många som håller på med fotboll se som något provocerande. Får ofta höra glirningar i stil med “vad fan, vill du inte vinna, eller?”, men de har också helt missförstått poängen.

Jag älskar att vinna, det gör jag.
Och jag hatar också att förlora.

Det är sant, men det innebär att jag inte kan hantera ett nederlag. Tvärtom välkomnar jag dem. Oftast är de indikationer på vad jag behöver jobba med för att uppnå bra prestationer med de lag jag basar över. De blir som nyttiga lektioner som jag kan ta med mig för att fortsätta min utveckling som framgångsrik fotbollstränare.

Men de finns också de förlusterna där jag står vid sidlinjen och inte begriper ett skit. Då jag står som en fågelholk och inte förstår ett jota av vad som händer på plan. Eller rentav att jag känner att allt jobb jag lagt ned slängs i en papperskorg inom loppet av bara ett par minuter.

Det är då jag blir förbannad.
Men first things first.

I onsdags hade vi i BK Wobbler vår tredje raka hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod de överlägsna serieledarna FC Bosona, ett lag som gått fram som en ångvält genom vår serie och i princip krossat de flesta motståndare. När vi mötte dem i våras fick vi oss en jobbig lektion då vi torskade med 0-4 på bortaplan. En match där jag som tränare hade gjort de flesta tänkbara fel jag kunde komma på.

Jag hade gett mina spelare för mycket instruktioner, vilket gjort det otydligt för dem.
Jag hade förändrat för mycket i taktiken.
Jag hade målat upp vår motståndare som en gigant och antagligen skrämt upp mina spelare.
Slutligen hade jag lagt alldeles för mycket fokus på defensiven, vilket gjorde att vi i princip hade noll chanser framåt mot vår antagonist.

Dessa saker ville jag förändra till vårt returmöte. Jag ville att vi skulle ha ett eget spel, men i och med att vi mötte en motståndare som gjort 70 mål på 15 matcher ville jag prioritera defensiven. Men istället för att ställa om formationerna fullständigt utgick från vårt ursprungssystem och gav varje spelare specifika roller jag ville att de skulle inta. Spelarna har under en period känt att de velat ha tydligare roller om vad de ska göra på plan vid specifika situationer, så jag lade gott om tid vid matchgenomgången att förklara deras uppgifter så att alla kände sig trygga.

Mitt mål med matchen var att ge Bosona så lite yta som möjligt. Så istället för att ställa vår backlinje högt, som vi brukar göra för att sätta press på våra motståndare och för att ställa dem offside, ville jag ha ett så pass lågt lag som möjligt. Nästintill ett ultralågt försvar och även ett lågt mittfält och anfall. Alla spelare på rätt planhalva och när vi vann bollen försöka bredda spelet så mycket som möjligt och gå på kontring. Tänk så som Roma när de mötte Barcelona i veckans omgång av Champions Leaugue, då får ni er en bra uppfattning.

Jag brukar predika om vikten av bollinnehav, men den här matchen insåg jag att vi skulle möta en mycket bra motståndare. Bosona är ett spelförande lag och vi var tvungna att ha respekt inför deras skicklighet. Jag hade inget problem med att låta dem trilla med boll på mittplan. Gärna för min del, för det innebar att de inte fann ytor. När de inte fanns ytor skulle de prova långbollen och med tanke på deras dåliga huvudspel var jag mycket lite orolig inför det faktumet. De vill ju spela bollen på fötter eller yta, inte på huvudet.

Det kändes som att alla spelare förstod sina uppgifter och att allt var klart och tydligt.
Alla nickade och gick ut och gjorde en fokuserad uppvärmning.

Vad som sedan händer skulle nog inte ens världens mest välbetalda idrottspsykolog kunna beskriva.

Istället för att ha låg backlinje så vilade den en bra bit över halva vår planhalva.
Istället för att ha låga utgångspositioner stod vi relativt högt.
Istället för att låta dem ha bollen och ha låg press gick vi över i medelpress.

Resultatet?
Förstörd och bränd pannkaka.

FC Bosonas skickliga spelare upptäckte givetvis att vi stod alldeles för högt och lade bollen bakom vår backlinje. Och även om våra försvarare inte är långsamma, tvärtom bland de snabbare i sexan, så är det ingenting mot Bosonas anfallare och mittfältare. Deras accleration är beundransvärt snabb och när de får en boll på ytan så vinner de enkelt 4-5 meter på våra backar. Vår ena mittback kommer in sent och fäller motståndaren och det blir straff.

Pang!
0-1 och vi har inte ens spelat tre minuter.

Mardrömmen fortsätter givetvis, trots att jag försökte ge instruktioner om att sänka backlinjen, och innan halvleken är slut står det 0-3. Alla mål ett resultat av att vi står alldeles för högt upp i banan, trots att vi pratade om raka motsatsen innan matchen. Vår matchplan var förstås rökt och nu var det ingen idé längre att stå lågt eller att ha obefintlig press, nu var vi ju tvungna att gå framåt istället.

Andra halvlek blir förstås bättre. Inte bara som ett resultat av att vi har något lägre utgångspositioner (som vi borde haft från början!) utan också för att serieledarna givetvis också slår av lite på takten. De leder med tre mål och har ingen anledning att stressa och slösa kraft. Vi vinner lite dueller mot det halvloja motståndet i andra och får faktiskt med oss 1-1 i andra halvlek, så resultatet räddas totalt upp till 1-4. Så någon slags heder kommer vi väl undan med, även om prestationen är usel och förlusten vår största på hemmaplan den här säsongen.

Både i halvlek och efter match var jag gruvligt arg. Jag kände mig snuvad på konfettin, när jag hade lagt ned åtskilliga timmar att ge rätt taktiska ingångar inför matchen för att vi skulle vara förberedda. Jag tyckte också att instruktionerna var begripliga och tydliga, men ändå gör spelarna precis raka motsatsen mot vad jag sagt.

Jag brukar som sagt inte ha problem att ta förluster.
Jag brukar inte heller ha problem att ta kritik. Tvärtom så välkomnar jag sådant, speciellt om den är befogad.

Men när spelarna inte tar till sig enkla instruktioner inför match på vad jag förväntar mig att de skall göra, då blir jag asförbannad.

Där och då kom den berömda hårtorken fram. Jag vill konfrontera dem direkt och fråga vad det var frågan om, för från mitt håll sett såg det ut som att de med flit valde att göra raka motsatsen mot vad jag hade sagt. Att de helt enkelt sket i mina instruktioner. Jag brukar inte vara den som blir arg, men nu kände jag att måttet var rågat. Jag fick en känsla av att spelarna hade för mycket lättja och hade en nonchalant inställning till matchen. Överhuvudtaget kände jag mig illa berörd över att de så totalt ignorerade matchplanen.

Hårtorken, som den kallades efter Sir Alex Fergusons världsberömda utskällningar, gjorde entré, om än i mindre skala (så pass bra pipa har jag inte). Jag brukar inte skälla ut spelare, jag tror i längden att det är kontraproduktivt, men jag berättade tydligt vad jag tyckte om den bristfälliga prestationen. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra eftersom vi inte lydde matchplanen, det var min känsla.

Jag tror att eftersnacket var en bra diskussion för båda parter.

Många av spelarna var självkritiska och tog till sig av feedbacken. Vissa av dem erkände att fokuset kanske låg på fel saker och att de helt enkelt inte var tillräckligt koncentrerade. Att de hade glömt bort instruktionerna när domaren blåste igång.

Kanon!

Sådant gillar jag, när en annan människa kan ha distans och förstå sina brister, det är något jag värdesätter högt. Givetvis fanns det spelare som inte höll med, men det hör ju till. Alla kan inte tycka lika om allt, men diskussionen som dök upp var nyttig för gruppen. För att nå utveckling behöver vi vara självkritiska och ha högt i tak, då går det inte bara att dunka varandra om ryggen utan att faktiskt våga ta en verbal strid. En grupp ja-sägare brukar sällan nå segrar.

Även jag fick min berömda släng av sleven. Några kände att vi borde gått i genom vårt upplägg mycket mer på den matchförberedande träningen och där har de en bra synpunkt. Men samtidigt är det då också av vikt att de tar till sig av instruktionerna på träning, för om de inte gör det innan en match mot serieledarna har jag svårt att förstå hur de skall ta till sig det på en träning. En annan synpunkt är att de vill ha mycket tydligare direktiv och att vi jobbar mer i detalj med hur vi skall spela. Även det är saker jag kommer att ta med mig av det nyttiga eftersnacket.

Summa summarum var det mycket bra att rensa luften för gruppen. Jag har under en period varit inne på att våra prestationer har varit medelmåttiga, men att vi ändå fått med oss resultat tack vare lite tur men också att vi har i grund och botten bra spelare. Då funkar det att slarva när vi möter lag som Sjövalla, Landala och Göteborgs BK, men mot bra motstånd håller det inte. Då blir man brutalt avklädd om man inte följer matchplanen, vilket vi blev.

Resultat är bra, förstås, men om man bara stirrar sig blind på dem och skiter i prestationen kommer man att få det jobbigt när verkligheten kommer ikapp. Det gjorde den mot Bosona i onsdags.

Den här säsongen har varit mycket lärorik, både för mig som tränare och för laget. Mycket dyr lärosäsong förvisso, men ändå utvecklande. Förhoppningsvis kan vi ta med oss detta in till säsongen 2016. Men innan dess har vi fyra matcher kvar av 2015 som jag vill avsluta så pass snyggt som möjligt, så vi har positiva känslor att spinna vidare på.

Vi går mot rätt håll, helt klart.
Även om det inte går så fort som jag hade önskat.

Det finns en stor risk när ni läser den här texten att ni ser mig som en dålig förlorare. Låt mig därför tidigt slå fast några saker; Nej, jag är ingen dålig förlorare som inte kan ta en förlust. Jag hatar förvisso att förlora, men det betyder inte att jag inte kan applådera en motståndare som gör en bättre match än oss.

Igår var det precis så; Vi mötte en motståndare som bättre klarade av stridens hetta och vann matchen fullt rättvist. Vi i BK Wobbler kunde inte hantera det och istället för att spela som ett samspelt lag börjar vi bli irriterade på varandra, gnälliga och använde ett osunt kroppsspråk gentemot varandra. Alla började spela för sig själva och det vann vår motståndare Santos Cruzazul IF på.

De vann fullt rättvist.
Inget snack om den saken.

Så förluster kan jag ta, speciellt om de känns rättvisa, vilket fallet var igår. Jag har däremot mycket svårare att ta när det blir sviktande respekt från motståndarnas sida.

För mig är fotboll något vackert.

Det är det roligaste jag vet och det är därför jag vecka efter vecka, oavsett årstid, går till träning och match med ett leende. Det skall vara en sport där vi, utöver att ha kul, också skall visa respekt mot domare, motståndare och inte minst oss själva. Speciellt på våra relativt låga nivåer där inget är på direkt liv eller död. Det är ingen allsvensk plats på spel med ett gäng miljoner inblandade, utan en vanlig seriematch i Göteborgs division 6B.

Jag brukar min vana trogen hälsa på motståndare innan match, skaka hand och önska lycka till. Jag tycker det hör till för att skapa en positiv atmosfär. Sedan är det helt okej under match att visa känslor, att få reagera och känna passion. Det är en del av spelet och man kan vara irriterade på varandra, men det är viktigt att kunna ta varandra i hand efteråt och tacka för en god match.

Men det som hände igår i matchen mot Santos Cruzazul IF tycker jag dessvärre var bortom det som jag anser är “en del av spelet”.

Ni vet ibland när man ser matcher som El Classico mellan Real Madrid och FC Barcelona när spelarna efter varje domslut omringar domaren, protesterar, gestikulerar, skäller och låter tid som skulle gå till fotboll istället handla om gnäll? Fotbollsspelare som egentligen är alldeles för bra för att hålla på att käbbla men istället för att spela lägger ner tid på skitsaker?

Precis så var matchen igår.

Efter varje domslut, varje avblåsning, varje frispark, efter allt skulle det protesteras. Spelare från motståndarsidan skulle ljudligt visa sitt missnöje på såväl spanska som svenska. De omringade domaren ett flertal gånger, vägrade acceptera domslut och skulle till varje pris berätta för domaren vad de tyckte. Det blev fem gula kort till slut, varav fyra för snack. Det är mycket.

Som om det inte räckte var det lika högljudd från deras bänk. Såväl tränare som avbytare och lagledare skulle berätta vad de tyckte om domarens insats. De skrek och gestikulerade med all önskvärd tydlighet från sidlinjen och klev ibland även innanför den, som för att understryka sitt missnöje med domarens insats.

Till sist brann det till i huvudet på mig.
Jag sade åt dem att hålla käften.

Jag är inte känd för att vara den som tänder snett, jag är en lugn person som inte lätt låter mig provoceras, men till sist kände jag att det fick räcka. Det var i vissa stunder inte en fotbollsmatch som utspelade sig därute utan ett slags dåligt avsnitt av Debatt där alla på ett skrikigt sätt skulle bevisa hur ofördelade de hade blivit.

Jag erkänner att det inte var smart gjort av mig att be motståndarens bänk att hålla käften. Det var oetiskt, dumt och ett tecken på dåligt omdöme från min sida och det ber jag också ödmjukt om ursäkt för till Santos Cruzazul IF. Det var korkat gjort och där visade jag dålig respekt gentemot motståndaren. Där och då var jag inte det föredömet jag vill vara.

Givetvis blev hela deras stab skogstokig på mig för detta och det med all rätta. Jag vidhåller fortfarande dock att de sysslade med något annat än fotboll där ett bra tag, men det var ändå respektlöst gjort av mig. Det är jag ledsen för.

Men det som sedan hände gjorde inte deras agerande bättre. Det var inga snälla ord som flög från deras bänk heller, en vattenflaska sparkades i riktning vårt bås (som jag sedermera gav tillbaka efter match till tränaren för att påvisa att sådant sparkar man inte iväg mot någon) och till och med deras tränare klev över sin tekniska zon och IN i vår zon för att berätta att sådär minsann tilltalar man inte någon.

Han må ha rätt i sak, men det ger honom inte heller rätt att trampa in i vår tekniska zon mitt under match. Det ger inte heller hans stab rätt att sparka en vattenflaska i riktning vårt bås eller att låta alla gestikulera hejvilt innanför sidlinjen efter varje domslut.

Domaren, Torkel Carlström som jag tycker gjorde vad han kunde under en hetsig match, försökte be deras bänk att lugna ned sig, men förgäves. Det blev snarare än mer högljudd därifrån. Jag har haft Torkel Carlström som domare innan och tycker att han gör sitt uppdrag bra, brukar vara ordningsam och komma en halvtimme innan utsatt tid.

Precis som oss ledare och spelare gör han också misstag givetvis, det är ju ändå division 6, men det är naturligt. Trots allt spelar vi inte i Champions League och då kan vi inte förvänta oss domare på den nivån heller. Gör vi misstag, gör de misstag. Lägg väl märke till att jag, som tränare för det laget som FÖRLORADE matchen totalt sett är nöjd med domarens insats. Då har jag ännu svårare att begripa deras reaktioner på domsluten när de vinner.

Jag börjar redan nu förstå vad ni tänker när ni läser detta, men låt mig klargöra några saker;

Att reagera när man känner att ett domslut är felaktigt – Absolut, det är normalt.
Att vilja snacka med domaren för att veta vad man gjort fel – Inga konstigheter.
Att vara missnöjd med ett domslut – Också normalt.
Att ryckas med i matchen – Självklart!

Att ha som strategi att omringa domaren efter varje domslut – Inte OK!
Att ständigt gnälla, protestera & gestikulera mot domaren – Inte OK!
Att låta hela bänken skrika inne i den tekniska zonen och visa dåligt kroppsspråk – Inte OK!
Att sparka vattenflaskor till motståndarnas bås – Inte OK!
Att komma över till motståndarnas tekniska zon och tillrättavisa tränare – Inte OK!

Eller som i mitt fall; Att be motståndarnas bänk att hålla käften – Verkligen inte OK!

Jag skrev tidigare att jag tycker att fotbollen är en vacker sport och det står jag fast vid. Det betyder också att jag inte tycker att den skall smutsas ner. Att omringa domare, låta hela bänken skrika högljudd i en teknisk zon efter varje domslut, inkräkta på motståndarens tekniska zon eller för den sakens skulle be motståndarna hålla käften är inte vackert alls. Inte någonstans.

Jag tycker att detta är en viktig fråga för den avgör vilken sport vi vill ha. Ytterst handlar det om vilken syn vi har på motståndaren och varandra i allmänhet men på domaren i synnerhet.

För mig är domaren helig.

Du behöver absolut inte tycka samma sak som domaren, men du skall ändå respektera att denne har ett svårt uppdrag där de försöker skipa rättvisa. Alla som någon gång haft visselpipan i munnen vet hur svårt det är och därför är det viktigt att visa respekt. Annars finns det en stor risk att ingen längre vill vara domare, för vem fan vill stå där och döma när folk inte visar respekt?

Jag skulle bli skogstokig på mina spelare om de var så respektlösa gentemot domaren. Det handlar om värdighet. I vårt lag är det snarare kutym att säga åt den lagkamraten som beter sig illa att skärpa till sig och gå därifrån. Det har med sunt förnuft, hyfs och respekt att göra.

Men hos gårdagens motståndare var det snarare tvärtom. De vill påverka domaren så mycket som möjligt genom sina protester, skrik och gnäll. Och det gällde hela vägen från bänk till planens spelare. Alla agerade likadant.

Vi pratar ju ofta om att vi vill ha en sport som är rent från sådant här, så varför låter vi det fortsätta? Det är ju ingen som tycker att det är kul när vi ser sådant i El Classico, så varför gör vi det då själva? Jag förstår att man vill vinna, men vill man det till varje pris? I  en divison 6-match?!

För mig är svaret självklart; Att vinna till varje pris är inte ett alternativ. Någonstans måste man känna att man kan stå där, rakryggad efter en match och känna att man visat respekt gentemot lagkamrater, motståndare, domare och publik. Vad är en seger värd om man inte har några värderingar, om man inte har någon moral? Någonstans måste man kunna se sig själv i spegeln efter en match också och känna att man är stolt över det man gjort. Det tycker jag är viktigt.

För när alla medaljer, pokaler och segrar och är borta – Vad finns då kvar?

Jag vill belysa det här problemet för jag tror att detta inte bara en division 6-fråga, utan om fotbollen i stort. Jag ser nästan aldrig samma gnäll och protesterande i andra sporter. I handboll springer man tillbaka till sin egen zon när man fått ett domslut emot sig, inget lallande med domaren där inte för då släpper man in ett mål. I machosporten ishockey får bara lagkapten diskutera med domaren och där är det mycket sällan något gnäll på domaren, i alla fall inte på samma sätt som i fotbollen. Vad fan, skulle du filma inom ishockeyn skulle du bli utskrattad, men i vårt sport ses det som “en del av spelet”.

Efter matchen mot Santos Cruzazul IF tackade jag domaren för en bra match, trots omständigheterna, och bad om ursäkt för mina mindre välvalda ord i riktning motståndarnas bänk. Jag tycker det är viktigt att kunna be om ursäkt när man betett sig illa, så jag gick även över till deras sida och tackade för matchen och bad om ursäkt till tränaren.

Det enda svaret jag fick var “det är lugnt, det är en del av spelet”.
Och det är väl också där vi skiljer oss åt.

Att de tycker att det är respektlöst när någon ber dem hålla käften och att jag tycker det är lika respektlöst att omringa domaren, gestikulera med hela bänken och kliva över och in i motståndarnas tekniska zon.

Jag går just nu på tränarutbildningen i Halmstad och jag har inte läst en enda rad om att “det är en del av spelet” att gnälla, protestera och gestikulera mot domaren. Där står det snarare om vikten av fair play och vilket ansvar vi ledare har gentemot spelare, klubb och publik och upprätthålla vett och etikett på en fotbollsplan.

Jag kommer alltid att stå upp för sporten fotboll och att den i så hög grad som möjligt skall vara en beundransvärd och vacker sport. Att det skall finnas moral och ideal som vi försöker uppnå och aldrig tumma på. Att inte svärta ned den sporten som enligt entydiga källor är världens största. Den skall inte förstöras av gnäll, protester, skrik, hån eller andra respektlösa beteende utan förknippas med glädje, underhållning & sammanhållning.

Det är vad fotboll är för mig.

Och den dagen den mer består av dessa tråkigheter kanske det inte längre är värt att vara kvar inom fotbollen, då kanske det är läge att göra något annat. Men där är jag inte idag utan är fast besluten om att slåss för det vackra i fotbollen. Den är värd att kämpa för.

För det är världens vackraste sport.

Jag ångrar och ber om ursäkt för mitt beteende, men ångrar också att jag inte mer tydligt markerade vikten av respekt. Sådant kommer väl när man har mer rutin, men ändå. Jag kunde gjort mer, både för att upprätthålla och för att påvisa vikten av denna respekt.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot vare sig klubbens spelare eller ledare som personer. De var jättetrevliga innan match och verkar vara ett sympatiskt gäng, det är väl just när det är match som de inte är så respektfulla. Att alla vill vinna är en sak och är förståeligt, men att förvandla en fotbollsmatch till en cirkus något annat. Till skillnad från dem tycker jag inte att detta är “en del av spelet”.

Jag önskar dem lycka till i fortsättningen (ja, jag gör det verkligen!), men hoppas också att de förstår att man skall visa domaren respekt. Precis som jag som behöver visa mina motståndare mer respekt än jag gjorde igår.

Santos Cruzazul är ett alldeles för bra fotbollslag för att vara så respektlösa mot domaren.
Alldeles för bra.

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

För er som känner mig vet att jag håller Brian Clough högt. I många fall en lite bortglömd tränare, men som med små medel nådde stora framgångar i mindre klubbar i England.

Jag som 80-talist är ju egentligen lite för ung för att verkligen kunna relatera till Clough, men jag vet att när jag bestämde mig för att bli fotbollstränare så sökte jag inspiration och frön till en hållbar spelidé. Jag fastnade omedelbart för den här engelsmannen, som inte bara var en sann förespråkare av att spela en offensiv fotboll längs med marken i en tid då alla brittiska lag var stöpta i samma 4-4-2-mall med långbollar och tuff fysik som signaturmelodi. Han var en modig pionjär i ett klimat som direkt hånskrattade åt hans idéer och njöt av att se honom misslyckas, men han vek ändå aldrig från sitt ideal om den fina fotbollen. Att han dessutom var en sann citatmaskin gjorde ju inte saken sämre, en slags föregångare till mediala José Mourinho om man så vill.

Ett tag slukade jag varenda intervju, match och dokumentär som jag kunde hitta med karln på Youtube, just eftersom han var så intressant. Jag har säkert sett spelfilmen The Damned United fler gånger än jag har fingrar och tårar och även om den enligt utsago skall vara kraftigt kryddad kan jag inte låta bli att nyfiken på denna tränare. Därför köpte jag också boken Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson, en biografi som tydligen skall vara den mest sanningsenliga, mest kritiska och samtidigt mest heltäckande boken på ämnet Brian Clough.

Boken tar sin början i den unge Brians uppväxt i den karga industristaden Middlesbrough och avslutas precis efter hans sista bittra fajt med Nottingham Forest under tidigt 90-tal. Från hans första stapplande steg som ung fotbollsspelare och lovande talang till grön tränarnykomling och sedermera dubbel europacupmästare. Med andra ord en extremt allsidig bok. Det som är mest intressant, och som också får mest utrymme, är hans tränargärning, men även hans karriär som spelare får också en del plats.

Jag förstår tidigt in i boken att Cloughie, som han även kallades, drevs av ett skarpt hämndbegär, revanschlusta och av stolthet i allt han gjorde. Han skulle motbevisa allt och alla och hade många personliga vendettor, vilket boken ger många tydliga exempel på. Bitterheten han kände när hans spelarkarriär dog allt för tidigt på grund av en klumpig målvaktsutrusning gjorde att han fick bränsle till att uppnå något som tränare (även om det krävdes en hel del övertalning från andra håll också) och samma sak när hans älskade Derby County blev bortdömda av en påstått mutad domare i europacup-semifinalen borta mot Juventus, då han svor att han skulle ta hem den där djävla bucklan (lite “den där djävla champions” á la Ibra på den, va?) till England för att hedra sin bortgångne mors minne. Hans mor för övrigt som värdesatte en akademisk utbildning och hade svårt att förstå Brians förtjusning i fotboll, det krävs inte mycket för att inse att den unge Clough ville bevisa ett och annat för sin kära mamma.

Hämnd och hat verkade annars vara starka drivkrafter hos honom, vilket för övrigt verkar vara vanligt förekommande hos flera stora idrottspersonligheter. Hans rivalitet med den lugne, artige och fotbollsmässigt fege Don Revie är välkänd och kulminerade när han fick sparken från Leeds United då de i direktsänd TV hade ett regelrätt sandlådebråk som saknar motstycke i fotbollshistorien. 25 minuter helt bisarrt bra TV-underhållning, om ni inte sett det innan.

Som jag började detta inlägg så var Clough en förespråkare av kortpassningsspel och en fotboll som baserades på bollinnehav i en tid då 4-4-2 med långbollar var mallen alla lag i England utgick ifrån. Det är lätt att tro hans vilja till att underhålla publiken var den stora poängen, vilket väl i och för sig inte verkar oviktigt för honom, men det mest intressanta är att han valde att spela ett sådant spel för att han trodde att det var det som skulle ge honom flest segrar över tid. Det fanns alltså en långsiktig tanke i att spela possessionfotboll och inte bara för att det såg fint ut, vilket också hans resultatrad visade. Inte bara att han vann lilla Derbys första ligatitel, på fem år överträffade han bedriften då han tog lika lilla Nottingham Forest från botten av andradivisionen (nuvarande The Championship) till två raka ligatitlar och inte minst två raka europacuptitlar. Allt detta med en bländande fotboll som inte sällan ser ut som en tidig prototyp till dagens Barcelona eller varför inte Ajax. En bedrift som varken Pep Guardiola, José Mourinho eller Carlo Ancelotti av dagens tränardemoner har lyckats med. Inte ens Sir Alex Ferguson har gjort en sådan insats.

Clough bevisade att det gick att kombinera fint spel med goda resultat och titlar och även om hans envishet att aldrig vidareutveckla sitt koncept blev hans fall (i sin sista match som tränare åkte Nottingham Forest ur högsta ligan) så borde han få mer respekt och uppmärksamhet för sina insatser. Städer där de inte har glömt honom dock är framförallt Derby och Nottingham, men även Middlesbrough och Sunderland, där han var spelare, har ett kärt minne av denna ikon för sina insatser på plan.

Men trots sina triumfer finns det givetvis onda sidor hos denna legendar. Trots att han var en förespråkare för offensiv fotboll och var en charmig citatmaskin så fanns det baksidor av hans ledarskap. På grund av sina tuffa uppväxt och framförallt allt hårda motgångar blev Cloughie med tiden extremt paranoid och litade i princip inte på någon, inte ens sin betrodde assisterande Peter Taylor som var minst lika viktigt för framgången som Brian själv var. Han lärde sig snabbt kargheten i branschen och att människor aldrig kommer ihåg mer än det senaste resultatet (vilket även titeln anspelar på då han tidigt förstod att han aldrig skulle få ett tack från vare sig direktörer, fans eller journalister).

Detta återspeglade sig i hans relation till sina spelare, där han blev känd för att vara en obarmhärtig envåldshärskare som gränsade till tyranni. Han gjorde det för vana att förolämpa, krossa och trycka ner sina spelare verbalt så att de var så nere i skorna att han senare kunde forma dem från ett blankt ark. I vissa fall, som i mindre klubbar som Derby där spelarna var så kallade nollor, funkade metoden galant, men i storklubbar som Leeds, där de redan var stjärnor, accepterade inte hans behandling av laget, vilket sedermera ledde till den välkända sparkningen efter endast 44 dagar i tjänst.

Hur mycket jag än gillar Clough för hans tro på den offensiva fotbollen och fantastiska utstrålning så är det svårt att se förbi hur han regelrätt avrättar sina spelare med munnen. Den mannen trodde inte alls på dialog och öppenhet, utan att han satt inne på alla svaren och att spelarna var värdelösa individer som var som bäst när de bara lydde hans order som själlösa nickedockor. Han hade noll förtroende för sina spelare och följde efter dem hem för att lista ut deras hemligheter som älskarinnor, betting och alkohol för att ha hållhake på dem. Brian gjorde en stor poäng av att manipulera allt och alla, inklusive fans, media och styrelser, för att få som han ville, oavsett om det var för att få högre lön eller för att lura till sig mer övergångspengar till spelarköp. Ett extremt oattraktivt drag oavsett om man är fotbollstränare eller inte och något som jag aldrig skulle kunna stå för i mitt ledarskap.

Det är också intressant ju längre in i boken jag kommer att så gott som alla spelare beskriver att han var en hemsk chef som de var livrädda för. Vissa beskriver hur de gömde sig i korridoren när de såg honom komma, vissa hur de fick böter för att de hade dålig hållning och inte kammat sig. Trots detta (eller är det tack vare?) verkade det som att han fick ut maximalt av de till synes ytterst begränsade spelarna och fick dem att uträtta stordåd på såväl nationell som internationell nivå. Hur det är möjligt vet jag inte och kanske är det också just en slump, eftersom verkligheten sedermera kom ikapp den gamle Clough när hans sista titel blev just europacupsegern 1980. Kanske hade han nått än större framgång om han haft mer förtroende för sina spelare? Kanske hade han blivit odödlig på den brittiska tränarscenen?

En sak är säker och det är att om inte hade varit en sucker för intriger och älskat konflikter hade han troligen fått jobbet som förbundskapten för England. Två gånger blev han intervjuad för tjänsten, men blev nekad båda gångerna. Ryktet säger att Clough var en alldeles för kontroversiell karaktär och att han sökte bråk, något som engelska förbundet FA inte uppskattade. Det råder idag, långt efter hans död, en gemensam konsesus i att Brian Clough var den bästa förbundskapten som England aldrig har haft.

Vad ska jag dra för slutsatser av denna boken, då?

Jo, förutom att Brian Clough var en avskyvärd manipulatör som trodde på att härska och söndra för att få sin vilja i genom så var han en fantastisk tränare som med små medel nådde stora resultat på kort tid. Att han stod upp för spelmässiga värderingar som jag uppskattar, men som jag också tror vinner i det långa loppet. På det att han dessutom var en otroligt karismatisk ledare som var uppenbart duktig på att instruera och övertala sina spelare att upprätta stordåd. En slags mer offensivt lagd José Mourinho, som sagt.

Jag vill inte någonstans skyla över eller dölja skönhetsfelen hos denna tränare, men någonstans har alla tränare brister. Ingen är ofelbar och Cloughs brist var att han inte trodde på dialog, öppenhet eller förtroende, tre saker som jag djupt värdesätter i mitt ledarskap. Men han var inte mer än människa och det är för hans tro på den fina fotbollen, hans sätt att uppnå resultat i genom den och hans sätt att vara framför media och spelargrupp som imponerar på mig mest.

Det är också det som gör Brian Clough till en av mina största inspirationskällor i min tränargärning.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som på något sätt är intresserade av fotbollstränare. Det kanske inte är den mest praktiska handboken för tips och råd, men däremot en intressant berättelse om en man som med dåliga förutsättningar gör vatten till vin.

Skulle man inte uppskatta det så kan man ju alltid läsa alla oneliners. Bara det garanterar ett skratt i sig, det lovar jag.

Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.

För er som känner mig är det inte direkt en hemlighet att jag är en sann Hisingspatriot. När jag flyttade hit första gången 2009 kändes det som att jag hade kommit hem. En gemytlig ö med trevliga människor och fin natur runt varje hörn. Jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja flytta härifrån.

I flera år har människor sagt till mig att detta är en plats där det är mycket våld, kriminalitet och stök. Jag har aldrig lyssnat på dessa människor. Alltid trott att det där de ser händer överallt men att det inte syns lika mycket, att det är lika mycket våldtäkter, pistolhot och rån inne i stan som på Hisingen. Att mediabilden varit orättvis och onyanserad. Att det där görs upp mellan gängen och aldrig inträffar oss andra, hederliga medborgare.

Numera är jag inte så säker.

Igårkväll sköts två människor till döds och ett tiotal skadades svårt på en restaurang på Vårväderstorget, bara 300 meter från min egen ytterdörr. Jag inser ju själv att Hisingen som plats, som en del av problemet, är förvrängt och inte särskilt sanningsenligt utan att det beror på flera faktorer, men samtidigt är ju frågan om det fortfarande går att vara säker här?

Jag har alltid försvarat min ö, för det är så jag ser den som, i vått och torrt. Framförallt mot dumma fördomar och ignoranta idioter. Numera fråga jag mig själv om det kanske är jag som är naiv.

Hisingen är en fantastisk plats som skulle kunna blomstra på så många nivåer, men som på grund av en hemsk skugga inte tillåts det. Det är som med fotbollshuliganer, en liten klick som förstör för den stora massan.

Sex minuter efter att automatvapnena hade skjutit klart på Vår Krog & Bar gick jag förbi Vårväderstorget, lyckligt ovetande om vilken fara jag hade utsatt mig själv för. Istället för skräck känner jag en stor sorg i hjärtat. Det är lite som att se sin gamla missbrukarvän som ständigt hamnar i klaveret; Man vill så gärna att de ska gå bra för dem för man ser så mycket gott i dem, men ständigt faller de dit. Gång på gång på gång.

Jag kommer att fortsätta att stå upp för Hisingen i alla väder, men jag är osäker på om vi någonsin kommer att få en säker ö igen. I alla fall under min livstid.

Det är sådana här händelser som gör att fotbollen känns futtig och meningslös. Dessa människor samlades i kamratlig anda för att titta på en fotbollsmatch – Mötet mellan Barcelona och Manchester City i Champions League.

Det skulle varit en kväll fylld av glädje, avkoppling och samhörighet.
Det slutade med något helt annat.

Hisingen lider med er.