Med anledning av Götaholmarens blogg, som skrivs av den för övrigt eminente skribenten Fredrik “Rasta” Airosto, kunde jag inte låta bli att kommentera senaste tidens skriverier om lokalfotbollens död.

Faktum är att det inte varit så få klubbar på 10 år som ställer upp inom Göteborgs lokalfotboll som just nu. Senast lade Lundby IF ner sin herrlagsverksamhet och flera klubbar har gått i samma fälla. Det är lätt att det blir panik över den här frågan. Var är vår kära gärdsgårdsserie på väg? Kommer vi ens att ha några lokalfotbollsklubbar om 10 år? Varför vill ingen spela i hemvävda föreningar längre?

Jag skulle inte alls vilja påstå att jag är någon expert inom Göteborgs lokalfotboll så som “Rasta” är, men jag håller inte med om att lokalfotbollen är död. Däremot håller den på att ändra form och det mesta del av godo enligt mig. Den håller på att bli självsanerande.

Jag tänker ta ett exempel från verkligheten för att vi någonstans skall förstå dilemmat som uppstått de senaste åren med, i mitt tycke, alldeles för MÅNGA lag inom lokalfotbollen. Förra året var jag tränare i BK Wobbler, som huserar i Division 6B Göteborg. Vi spelade då våra hemmamatcher på Överåsvallen, vi och tre andra lag. Det var Gårda BK (numera i Division 4, då i Division 5), Olskrokens IF (numera nedlagd, då i Division 5) samt Lunden ÖBK (numera Division 4, då i Division 3), utöver BK Wobbler.

Det är alltså fyra föreningar som slåss om både utrymme, tider och spelare i ett relativt litet upptagningsområde, i alla fall sett till konkurrensen runt omkring. Det är knappast en självklarhet att spelare som bor i dessa delar av stan skall spela i någon av dessa fyra klubbar då det inte är särskilt långt till andra stadsdelar med andra klubbar. Varför spela på Överåsvallen när det tar 10 min med spårvagn till Guldheden, Centrum eller någonannan närliggande stadsdel som också har fotbollsklubbar?

Vi var alltså fyra klubbar i en stadsdel (Överås) som enligt folkbokföringen har 2499 invånare. I Gråbo, cirka 3 mil utanför stan, bor det över 4000 invånare och där är det bara en klubb som finns, Lekstorps IF. Visst, räkningen är inte helt rättvis då dessa klubbars upptagningsområde inte bara är Överås, men jag tror ni förstår var jag vill komma. Fyra klubbar slåss på en liten yta om samma utrymmen, samma spelare och samma tider och dessutom mot andra fritidsaktiviteter, där det garanterat finns ett större utbud i Göteborg än det gör “på vischan”.

Det är inte som utanför stan där ortens enda förening är en självklarhet att spela i om man vill spela fotboll, här är konkurrensen mördande. Det är utövarnas marknad och jag hör ytterst få lokalklubbar som säger att “vi har inte plats för fler spelare” eller “det är fullt, prova någon annanstans”. Det är så gott som alltid ont om folk i de lokala serierna, framförallt när motivationen börjar tryta och resultaten går emot klubben. Förra året fick jag själv, som tränare som lagt skorna på hyllan för länge sedan, spela en match från start. Vi hade inga avbytare och hade antagligen fått ställa WO annars, trots att vi hade nästan 30 man i truppen “på pappret”.

Hur är det möjligt?

Jag vill inte kasta kritik mot min förra klubb för det är inte det det här handlar om, utan om vilken situation som klubbarna i Göteborg utsätts för just nu. Det är en djävulskt svår situation där utövarna kan välja och vraka bland alternativ. De vet om att klubbarna behöver dem mer än tvärtom. Det märks om inte annat på matchdagen då alla återbud strömmar in och en desperat tränare får gräva långt ned i telefonkatalogen för att slippa WO (jag är övertygad om att alla lokala tränare känner igen sig i detta).

Jag kan inte uttala mig om hur lokalfotbollen var för 20-30 år sedan, men min känsla är att det är ett helt annat klimat idag där spelarna är i maktställning gentemot klubbarna i de lägre divisionerna. Spelarna kan ställa krav, ha synpunkter och önskemål på klubbarna, men så fort klubbarna ställer förväntningar på spelarna så händer inte särskilt mycket. Ofta blir föreningarna rädda här för att ha förväntningar, i rädsla för att tappa spelarna. Detta är något jag upplevt i många klubbar, så detta är inget klubbspecifikt problem utan ett strukturellt sådant. Så den stora förklaringen till lokalfotbollsdöden är helt enkelt ett resultat av att spelarna kan ställa större krav på föreningarna och att klubbarna då hamnar i händerna på spelarnas tillfälliga motivation.

Jag läste i GP för något år sedan att antalet fotbollsspelare, tvärtemot vad som skrivits nu på slutet, inte alls minskar utan att det är ungefär detsamma, men att de väljer andra former av sin fotboll. Några av dem spelar i Korpen, som växt enormt de senaste åren, och några av dem spelar i enklare spontanformer, som typ Fysiken där det går att anmäla sig per enstaka gånger när man har tid över. Det hänger givetvis ihop med vår ändrade livsstil, där vi inte längre kan eller vill lova bort oss 2-3 kvällar i veckan utan vill ha det lite mer flexibelt.

Personligen tycker jag att det är kanonbra. Det kan låta motsägelsefullt, men jag tycker det är strålande att de som fortfarande vill spela fotboll, men kanske inte på regelbunden basis, får alternativ som Korpen, Fysiken med mera. De slipper krav och förväntningar på sig och kan spela fotboll när andan faller på. Min förhoppning är att detta hade inneburit att “vår” fotboll i det riktiga seriesystemet kunde utövas av de som vill prioritera sin fotboll högt och som har tiden, lusten och orken att träna 2-3 gånger i veckan.

Men så är inte alltid fallet.

Många gånger träffar jag spelare i våra divisioner som inte vill lova att de kan träna ens en kväll i veckan. De kanske har tvättid då. Jag träffar spelare som gärna går med i en förening men som sedan lägger in brasklappen att de inte kan spela matcher på vardagskvällar eller helger. Däremot funkar måndagsmorgnar bra. Jag träffar spelare som gärna vill spela, men bara om det är på naturgräs eller om de vet att de får starta och spela minst 80 minuter. Fastän de bara klarar 25.

Jag förstår att ni säkert flinar lite nu, men faktum är att ovanstående är vanligare än man tror.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man är med i en så kallat “riktig” fotbollsklubb om man inte själv vill prioritera sin fotboll. Det finns en hel drös med alternativ för de som vill spela på oregelbunden basis, men som ändå skriver kontrakt med föreningar som tränar 2-3 gånger i veckan. Ett löfte som de redan vet på förhand att det inte går att hålla.

Ofta får jag förklaringen att “man vill väl spela riktig fotboll, på en riktig elvamannaplan, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, men inte i Korpen, det är ju inte på riktigt”. Nej, det är helt rätt, det köper jag. Men varför ska man då spela riktig fotboll, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, när man inte ens vill lägga in en helhjärtad insats? Varför vill man spela riktig fotboll, men inte ens kan tänka sig att träna regelbundet?

För min del är detta en gåta. Det blir lite en “äta kakan, men ändå behålla den”-situation. Man vill gärna vara med på kalaset, men man vill inte vara med och fixa i ordning eller röja efteråt.

Detta är givetvis föreningens frågor där varje förening får göra som de vill, men de har själva satt sig i denna situation. Regler har det tummats på och förväntningarna har skruvats ner och i slutändan blir det en ond cirkel.

För min del är att det ett ansvarstagande att vara en del av en riktig fotbollsklubb. Jag tar ansvar för att jag kan vara med på regelbunden basis, att jag vill träna fotboll och prioritera den. Känner jag inte att jag har tiden, orken eller lusten, men kanske ändå vill spela någon gång då och då, finns det andra alternativ som är fullvärdiga. Ta dem istället! Dessvärre verkar många ha missat det och behandlar våra riktiga och organiserade fotbollsserier som om det vore vilken fest som helst där man kan komma och gå som man vill.

En lösning hade givetvis kunnat vara att flera klubbar slår ihop sina verksamheter. Jag tränar just nu BK Häckens damlag på Hisingen och även om vi har det relativt bra ställt så behövs det spelare. På Hisingen har vi relativt många damklubbar som slåss om samma spelare, samma utrymmen och samma tider. Där hade en lösning kunnat vara att flera slår ihop sina verksamheter för att dels erbjuda högre kvalité, bättre tider och alltid ha många spelare på träning (något som alla uppskattar), men här är det prestige och stolthet som sitter i vägen. Man vill helt enkelt vara “egen”, då dör man hellre än att försöka vara pragmatisk och överleva.

Tänk om Olskroken, istället för att självdö, hade gått ihop med BK Wobbler och kanske Gårda istället? De hade gett dem bättre träningstider, fler spelare, bra drag på träningarna, mer kompetens, bättre förutsättningar. Varför gör man då inte det? Svälj stoltheten är min medicin.

Jag både tror och hoppas att flera föreningar vågar ha förväntningar på sina spelare och ledare. Det innebär kanske i förlängningen att några fler klubbar de närmaste åren får lägga ned sina verksamheter medan vissa slås ihop, men det är ett nödvändigt ont som jag ser det. Det är en självsanering som behövs i våra divisioner. Förhoppningsvis leder det till att våra serier blir präglade av klubbar med engagerade spelare och ledare som vill prioritera sin fotboll, medan de som vill ha det på skoj och lek har fullvärdiga alternativ i Korpen, Fysiken och annat.

Jag tror det blir roligare för alla inblandade och att risken för misskommunikation, dåligt samvete och liknande försvinner. Trots allt handlar det om att vi alla skall få ut det vi vill av vår fotboll.

Vissa av oss vill ha det mest på skoj ibland – Välj då Korpen, Fysiken och andra alternativ.
Vissa vill satsa mer och prioritera den högre i våra liv – Spela organiserad fotboll.

Det är inget fel på något av dem, man väljer själv.

Men välj för fan inte att båda äta kakan och behålla den.

Advertisements

Som ni redan har kunnat läsa så är jag numera utan klubb inför säsongen 2016. Tanken är inte att jag skall vara det så länge till.

2016 vill jag komma till en klubb och ett lag bestående av spelare som vill satsa seriöst på att utveckla sin fotboll, så väl individuellt som kollektivt. Förra året ledde jag ett herrseniorlag, men jag är mycket öppen för förslag. Såväl herr-, dam– som ungdomslag är intressanta, samt även att vara assisterande på högre nivåer (division 3 och uppåt).

Det viktiga är inte ålder eller kön, utan att det är en grupp av spelare som vill något med sin fotboll och som vill utvecklas, samt en stabil förening med en bra värdegrund som jag kan stå bakom. Jag har höga ambitioner med mitt tränarskap och vill givetvis träna ett lag så högt upp som möjligt, men motivationen, viljan att utvecklas och en fin förening är förutsättningar.

Alla förslag som motsvarar ovanstående kriterier mottages tacksamt.

Det som ni får i utbyte är en ung och ambitiös tränare som just nu pluggar på tränarutbildningen. Kursen heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. När kursen är klar i vår kommer jag att kvittera ut mitt UEFA A-diplom, den nästhögsta utbildningen (motsvarande gamla Steg 3 / Advanced) som går att genomföra.

Vill ni veta mer om mitt ledarskap eller min fotbollsfilosofi får ni gärna klicka på ovanstående länkar i menyn här på hemsidan, alternativt gärna kontakta mig på antingen johan@solinger.se , telefonnummer 0763-690970 eller via twitter på @johansolinger så berättar jag mer.

Ser fram emot att just din förening hör av sig!

Nu är det eftersäsongstider, en period där det kanske inte händer så mycket på planen men desto mer vid sidan om. Därför har jag lite nyheter att dela med mig av.

Efter diskussioner mellan mig och klubben BK Wobbler har vi bestämt att avbryta vårt samarbete. Det innebär att jag inte kommer att träna laget under nästa säsong. Jag vill poängtera att detta är ett beslut som tagits ömsesidigt mellan mig och klubben i en god ton. Detta är något som också växt fram under en period från bådas sidor, vilket gör beslutet än mer rätt för samtliga parter. Förhoppningsvis innebär det att såväl klubb som tränare får ut det som de vill av sin fotboll.

BK Wobbler skriver även lite kort om detta på sin egna hemsida:
http://bkwobbler.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1068:johan-och-wobbler-gar-skilda-vagar&catid=78&Itemid=54

Jag vill tacka hela klubben och alla spelare för den här tiden, men det finns givetvis några som betytt extramycket för mig personligen.

Först och främst går det inte att komma ifrån ordförande och sportchef Rikard Attling. Han har trott på mig och mina idéer och var personen som vill få in mig i föreningen. För det tålamodet han haft vill jag tacka honom, samt även att han vågade att satsa på en relativt oprövad tränare på seniornivå. Det resulterade i den bästa placeringen för klubben på tre år, så friskt vågat, hälften vunnet!

Rickard Peterson, min assisterande, vill jag också tacka. Han har gett mig mycket råd under säsongen på osjälviskt sätt, vilket har gjort att jag utvecklat mig själv som tränare under 2015. Även David Pettersson, min andra assisterande, har betytt mycket, inte minst genom sin pålitlighet och att han alltid ställt upp för laget i första hand på ett osjälviskt sätt. Utan DP hade säsongen inte gått så bra som den gjort.

Tack för den här tiden och lycka till under säsongen 2016!

Fortfarande eftersäsongstider, men det innebär inte att bloggen lägger sig ner och dör.

Jag har fullt upp med mina studier på Halmstad Högskola där jag pluggar Tränarskap med inriktning fotboll. Målet är att jag till sommaren skall kunna kvittera ut mitt UEFA A-diplom (motsvarande gamla Steg 3 och Advanced på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege).

Som ett led i att bli en bättre ledare fick jag i uppgift att presentera min ledarskapsfilosofi. Vad står jag för i mitt ledarskap? Vad är mina ledstjärnor? Hur vill jag leda andra?

Presentationen hade jag i tisdags på Halmstad Högskola och är givetvis filmad för er beskådan. På nedanstående Youtube-video redogör jag för min ledarskapsfilosofi under lite drygt 18 minuter.

Håll till godo och hör mer än gärna av er om ni har kommentarer, synpunkter eller frågor!

 

Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.

Igårkväll spelade vi i BK Wobbler årets sista hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod Härryda IF, ett lag som vi efter en ytterst heroisk insats tog tre poäng mot borta i våras. Detta efter att vi hamnat i ett underläge 1-2 med en man mindre. En av årets mest minnesvärda bragdsmatcher, men också en match där vi kände att vi egentligen var betydligt bättre än vår motståndare.

Härryda IF är ett lag, likt många andra i Göteborgs division 6B, som satsar mycket på sitt kontringsspel. De kör vad jag kallar för Drillo-fotboll – Det är inte mer än 2-3 passningar sedan skall bollen upp på offensiv planhalva. Det går att tycka mycket om den taktiken, men ni som läser min blogg frekvent vet att jag inte gillar den.

Inte det minsta.

Det har inte så mycket med estetik att göra, även om det är en fin detalj som jag uppskattar. Det har mer att göra med att jag tror att det lag som på långsikt satsar på att ha bollen så länge som möjligt också vinner matcher i det större perspektivet. Trots förlusten igår tror jag på det.

Men det handlar om att göra det på rätt sätt också.

Härryda är som sagt bra på en sak, vi på många och det började också bra. Första tio minuterna spelar vi behärskat och kontrollera händelserna. Vi har några intressanta anfall och det känns som att vi kan vinna detta tidigt och stort. Den bilden delar många av mina spelare med mig efter matchen.

Sedan händer något.

På en snabb kontring sätter de något oförtjänt med 0-1. Ingen fara, vi har tagit igen underlägen förut, men inom en 15-minutersperiod leder gästerna plötsligt med 0-3. Vi ser skakade ut, som ett korthus som när som helst blåser omkull. Alla målen har varit snarlika; Ett par snabba passningar i djupled in på offensiv planhalva och vi blir straffade direkt.

Fyra skott på mål resulterar i tre mål för gästerna från grannkommunen. En närmast klinisk effektivitet förstås och motståndarna själva såg förvånade ut. När dessutom vår målvakt går sönder i slutet på första halvlek börjar nog många ana det värsta. Vi får motvilligt ställa in en utespelare i mål, samtidigt som vi mentalt håller på att brisera. Nu handlar allt om att hålla halvleken ut för att klara av anstormningen.

Innan matchen pratade jag om att Härryda IF är ett lag vi slår i 99 fall av 100. Plötsligt låg vi under med 0-3. Det är klart att det blir skakigt då, men det blir lätt så när vi inte jobbar som ett lag. Lagdelarna hjälpte inte varandra, kommunicerade inte, jobbade inte ihop som en enhet utan som isolerade öar. Då spelar det ingen roll om vi har individuellt sett bättre spelare, vi kommer ändå att misslyckas.

I sådana lägen hamnar jag som tränare i en prekär sits. Skall jag göra byten när vi ligger under med 0-3 i halvtid? I så fall vilka? Eller ska jag behålla alla på plan och ge dem förtroendet, så att de inte känner sig nedtryckta?

Svår balansgång helt klart och som är olika för varje gång. Min åsikt var att jag hade tagit ut det bästa laget för dagen och att det var L A G E T, inte enskilda spelare, som förlorat första halvlek. Skulle jag byta skulle jag behöva byta alla elva, samt även mig själv. Därför gav jag samtliga nytt förtroende att reda ut det i andra halvlek, minus den skadade målvakten.

Taktiken förändrade jag inte nämnvärt. Det var inte den som felat oss, utan hur vi jobbade ihop som grupp. Kroppsspråket mellan varandra var negativt, mycket gamnackar, ingen kommunikation. Det har inte med taktik att göra utan hur vi som grupp arbetar (eller inte samarbetar) mot samma mål.

I andra går vi ut mycket mer bestämt och det märks. Härryda hade fyra skott i första halvlek, i andra var det knappt över halva. De hade inte ens ett skott mot (!) mål, detta trots att vi hade en utespelare som målvakt. Visst, de backade hem, men hade stora ytor att jobba på. Men vi tryckte ner dem i skorna rejält och det gav resultat.

En bit in i andra trycker vi dit 1-3 och senare även 2-3 och har därmed vittring mot Härrydas mål. Jag byter in nya, fräscha spelare för att bibehålla trycket, får in spelare som går in med attityd och vill göra mål, som bara ser möjligheter. Vi går även ner på en trebackslinje i slutet, men tyvärr grinar ineffektiviteten oss i ansiktet.

Matchen slutar 2-3 till Härryda IF.

Givetvis en enorm missräkning för oss. Jag anser fortfarande att gästerna, med all respekt för dem, är ett sämre fotbollslag än BK Wobbler. Det visar vi också i andra halvlek, men når inte hela vägen fram. Hade vi spelat i tio minuter längre hade vi inte bara kvitterat utan antagligen vunnit matchen, men nu är ju en fotbollsmatch endast 90 minuter. Inte 100.

Men vi har också ett problem med lag som kontrar på oss. Vi har dilemman när motståndarna ställer frågor i djupled och det är något vi måste lära oss att hantera. Oavsett vilken spelidé som väljs så kommer det alltid att finnas saker som prioriteras bort. Med vår offensiva spelidé kommer vi att ligga högt i utgångspositionerna och det gör att vi blir sårbara bakom backlinjen. Det är något vi måste jobba intensivt på.

Det är nyttigt med läxor, men det är dyra. Oavsett divisionstillhörighet. Igår lärde vi oss en oss som kostade oss tre poäng och möjligen en plats på övre halvan av division 6B.

En match kvar borta mot Rambergets SK söndagen den 18 oktober. Då lär vi veta om vi slutar femma, sexa eller sjua.

Och som ni vet vill jag som bekant alltid vinna…

Nu när vi är i sluttampen av hösten duggar matcherna tätt innan seriens säck skall knytas ihop. Igårkväll hade vi i BK Wobbler årets enda fredagsmatch, hemma på Överåsvallen dessutom, mot BK S:T Jakob. Ett lag som vi mötte för bara några veckor sedan, då borta på Ruddalen, och vann den matchen tämligen komfortabelt med 4-1. Det blev en ny repris på detta resultat – Även igår gick vi segrande ut med 4-1 och bröt därmed en fyra matcher lång förlustsvit.

Det är lätt hänt att ett lag säckar ihop lite på hösten, speciellt som i vårt fall där vi inte har någon möjlighet på de riktigt fina placeringarna och inte heller kan åka ur serien. Vi är i ett slags ingemansland och då är kan motivationen tryta. Därför är det extraviktigt att ta tillvara på de här tillfällen och våga prova nya grepp. Under en säsong brukar annars tiden vara en bristvara, men nu när vi kan spela matcher utan press på resultat har vi råd att testa saker som vi i vanliga fall kanske inte hade gjort. Nya övningar på träningar, ett annat spelsystem och liknande är saker som går att prova då resultathetsen är mindre. Då finns det också möjligheten att bygga något inför nästa säsong och därmed få ett litet försprång på 2016.

Gårdagens fokus, och även hela höstens koncentrationsområde, har legat på vår offensiv pressidé. Jag tror på en idé om att vi skall jobba med en direkt återerövring av bollen vid förlust på offensiv planhalva. Dels för att vi kan vinna bollen högt och därmed ställa om, dels för att vi på så vis kan stressa motståndarna till misstag och dels också för att vi kan förhindra eller fördröja en kontring genom en tidig press. Vi i svensk fotboll brukar annars bli upplärda att jobba mycket med indirekt återerövring, att först täcka upp ytor, markera motståndare och SEDAN sätta in pressen. Visst, på så vis undviker vi pinsamma kontringar, men det innebär också att vi återigen får starta våra anfall från egen planhalva istället för att kunna såra motståndarna i och runt deras straffområde.

På kontinenten är det betydligt vanligare med direkt återerövring (Barcelona, Borussia Dortmund under Jürgen Klopp och Marcelo Bielsas alla skapelser är utmärkta exempel på detta), men här i Sverige har vi valt en annan väg. Därför är också direkt återerövring något som är svårt att jobba med, många spelare måste lära om sig från grunden och jobba med nya beteenden. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med seniorspelare som det gäller i detta fallet, och vi har haft vår beskärda del av diskussioner i ämnet. Men det blir bättre och bättre och detta ville vi givetvis dokumentera, för att påskina våra framsteg. Därför valde vi att filma matchen för att kunna göra en videoanalys, en metod som jag på sikt tror kommer bli vanligare och vanligare inom fotbollen. Det återstår att se hur mycket vi kan få ut av videon, men onekligen finns det ett intresse av spelarna att se sig själva “in action”. Det blir också tydligare för dem vad de gör rätt och vad de behöver förändra i sitt spel, de ser det svart på vitt istället för att höra på mig när jag tjatar.

Matchen då?

Ja, även om motivationen säkerligen var i varierande grad så satte vi ändå igång ett par anfall och tog tag i den berömda taktpinnen. Inom ett par minuter hade vi också gjort ledningsmålet och trummade på för mer. Det såg betryggande ut och det brukar ju vara då det smäller till därbak, vilket mycket riktigt hände. BK S:T Jakob har snabba spelare och de satsar mycket på sitt omställningsspel, vilket kan vara ett bra vapen då vi ofta står högt med vår backlinje som ett resultat av den intensiva pressen på offensiv planhalva. Vi har i regel mycket snabba backar och har inga problem i djupled, men vid just detta tillfälle small det till och det stod 1-1 på Överåsvallen. Plötsligt var det vi som var stirriga och motståndarna som skapade chanser. Det såg lite oroligt ut, minst sagt, och själv hoppades jag på halvtidsvilan där vi kunde samla ihop grabbarna. Vi skulle ju ta detta enkelt, speciellt sett till att motståndet spelar i de lägre delarna av vår serie.

Men sedan har vår egen interna skyttekungen en trevlig period. En boll som är på väg att rinna ut över vänsterkanten fångas upp och spelas in i straffområdet. Något turligt får anfallaren träff och vi leder med 2-1. Inte orättvist kanske, men långt ifrån logiskt då S:T Jakob skapat en del på slutet. De påföljande minuterna smäller han till två gånger till, vilket gör att han får till ett äkta hattrick.

4-1 i halvtid och matchen är så gott som död. Det märktes tydligt att vi mötte ett bottenlag här för de hade lite att hota med tillbaka. När en säsong gått emot så mycket som de gjort för dem är det svårt att resa sig, det blir en självuppfyllande profetia att det skiter sig för att det skiter sig och så var det i det här fallet. Jag ber vår defensiv mittfältare att städa upp i ytan framför backlinjen och att våra mittbackar skall vara beredda på djupledsbollar, vilket gör att vi stänger matchen helt i andra. Det blir aldrig spännande och vi vinner komfortabelt med 4-1, trots att vi får en utvisning emot oss i slutskedet, en repris på samma resultat som vi fick med oss från Ruddalen mot samma motstånd för några veckor sedan.

En vanlig dag på jobbet kanske, men ändå viktigt att bryta en fyra matcher lång förlustsvit och få till en bra avslutning. Vi har femteplatsen i vår egna händer och det skulle därmed bli klubbens bästa placering sedan 2012. Även om det inte ger uppflyttning så är det viktigt att avsluta en säsong snyggt och komma in i 2016 med en positiv känsla.

Om inte annat så kan ju en bra match alltid hamna på video.

Så har det hänt igen. Ännu en förlust som seglade in i slutskedet på en match. Den som påstod att det var oflyt innan får nu backa ett par steg och inse att så inte är fallet. Men idag var i alla fall analysen betydligt enklare än vid tidigare matcher. Orken tröt.

Men, vi tar det från början.

Inför dagens bortamatch mot Syrianska ArameiskaGamlestadsvallen har vi i BK Wobbler haft ett kraftigt manbortfall. När jag tog ut truppen var endast tolv spelare tillgängliga. Flera bortresta, många långtidsskador och sjukdomar satte käppar i hjulet. Dagen innan match satte jag således mig själv på upp pappret, ifall jag skulle behövas, och fick dessutom tag på ytterligare en spelare som kunde komma in på kort varsel.

Det skulle visa sig vara viktigt. Under lördagen tillsjuknade två spelare så till den grad att de inte kunde spela plus att en annan kände av en tidigare skada alltför väl. Återstod då tio spelare plus mig, alltså elva spelare. Hade jag inte skrivit upp mig själv hade fått lämna WO eller spela med tio spelare från start. Kanske inte det scenariot jag hoppades på innan säsongen, men det var bara att ta på sig benskydden och snöra skorna för första fotbollsmatchen på flera år.

Uppladdningen kunde definitivt varit bättre, men du gällde det att lägga fokus på rätt saker – Det vill säga spelarna som FAKTISKT var där och ville spela för klubbmärket på bröstet.

I och med vårt fåtaliga manskap gällde det att försöka skapa så mycket vilopauser som möjligt, försöka hålla i bollen och vila med den i så god mån som möjligt för att återhämta oss. Vi var inställda på att vi inte skulle få hålla i så mycket boll idag, vilket mycket riktigt stämde. Syrianska Arameiska må inte ha vunnit sedan i juni, men hade många avbytare och hemmaplansfördel, sådant kommer man långt med i sexan.

Vi låg alltså lågt, försökte täcka ytor i så god mån som möjligt och ville få dem att bli stillastående. Bortsett från första kvarten där vi mest försökte hitta våra positioner tycker jag att vi fick bra koll på vår motståndare. I och med vår låga utgångsposition var det svårt för dem att komma förbi med fart. De stod ofta på hälarna och fick passa runt bollen, men utan att komma till några nämndvärda chanser. Det var händelsefattigt och det fick det gärna vara för min del.

Efter ett tag började vi komma in i matchen och fick lite längre anfall och några fasta situationer. Efter en slarvig målvaktsretur sätter vi också in ledningsmålet. Kanske inte det mest rättvisa, men det gäller att ta chanserna när de kommer och inte be om ursäkt.

I värmen som uppstod gällde det återigen att hamna på rätt sida och hålla tätt. Ytorna var små och de hade problem att ta sig in. Ärligt talat var det mest långskott utanför boxen de fick till och de var sällan jättefarliga, vår målvakt hade full koll på dem. Därför kändes det förstås surt när de slår en längre lyra mot vårt straffområde, vår målvakt felbedömer bollbanan och den studsar över honom till en fri Syrianska Arameiska-spelare som enkelt kan rulla in bollen i mål. Ett kostsamt misstag, men samtidigt har han räddat oss många gånger under säsongen. Misstag gör alla.

1-1 bara minuten innan halvtid.

Trots detta var jag relativt nöjd i halvtid. Vi låg rätt i positionerna och gjorde det svårt för dem att hitta ytor och det skulle vi fortsätta med.

Andra halvlek blev en tuffare historia för oss, framförallt eftersom att det nu började märkas att vi inte hade avbytare. Då Syrianska Arameiska hade avbytare utnyttjade de detta till fullo och försökte få oss att röra oss mycket i djupled, vilket blev svårt för oss. Det blev många defensiva löpningar som tog på lungorna. Trots detta har de inga riktigt rena lägen och får mest rikta in sig på inlägg eller långskott, som vi ofta har väl hand om. Vi är inte helt ofarliga när vi sticker upp heller och har några chanser som vi med bättre skärpa borde ha gjort något av.

Matchen börjar lida mot sitt slut och det känns som att vi äntligen skall ro hem en pinne till Överåsvallen, men sedan kommer kallduschen. De spelar ut bollen på nytt på vår vänsterkant och det blir ett nytt inläggsläge. Ärligt talat tror jag inte att motståndarens intention var att få på ett skott, men ett skott blir det som seglar i en fantastisk bollbana till 2-1. Det går att argumentera hur mycket som helst om  att han antagligen hade tänkt sig ett inlägg och misslyckades, men faktum kvarstod att de hade tagit ledningen.

Några minuter kvar och vi försöker trycka på, men får som bäst en halvchans. Vi räcker inte till och hemmalaget får sin första seger på mer än tre månader.

Såhär några timmar efteråt känns det givetvis helt otroligt bittert. Fjärde förlusten i slutskedet på en match och dessutom fjärde raka torsken för oss i BK Wobbler. Samtidigt måste man sätta prestationen i ljuset av förutsättningarna. Vi kommer med tio spelare plus mig, inga avbytare, gassande sol på bortaplan. Jag har inte spelat fotboll på ett par år och vår ena centrala mittfältare har inte tränat med laget sedan i somras. Det borde innebära tokförlust med flera måls skillnad, men vi gjorde en taktiskt sätt helt korrekt match. Vi skapar chanser ur det lilla bollinnehav vi har, står lågt och får motståndarna stillastående.

Jag har svårt att veta hur vi skulle gjort det annorlunda. Det vi verkligen hade behövt hade varit fler spelare, så vi kunde fått friskt blod och kunde hålla upp spelet mer, men det går inte att göra något åt förutsättningarna när man väl är där. Sådant får vi jobba på i vår organisation i BK Wobbler, så att vi har fulla matchtrupper.

Det kan låta som världens sämsta ursäkt till en förlust, men så enkelt är det – Syrianska Arameiska var inga fotbollsprinsar, men vi kunde inte matcha dem när orken tröt och inte hade något att svara med. Hade vi haft full matchtrupp hade vi gett dem en rejäl match, det är jag 100 % säker på. De som var där gjorde vad de skulle för klubbmärket och det är dem jag lägger fokus på. De gjorde en kanoninsats idag och har INGET att skämmas för.

Nu tar vi nya tag inför fortsättningen.

Sex träningar och tre matcher kvar av säsongen 2015 och nu gäller det att avsluta snyggt, så vi får en skön känsla inför 2016. Säsongen kan verka körd, vi kan varken åka ur eller gå upp, men det är ändå viktigt med goda prestationer.

För med kontinuerligt bra prestationer kommer också bra resultat.

Jag brukar inte ha ett problem att ta förluster. Det brukar många som håller på med fotboll se som något provocerande. Får ofta höra glirningar i stil med “vad fan, vill du inte vinna, eller?”, men de har också helt missförstått poängen.

Jag älskar att vinna, det gör jag.
Och jag hatar också att förlora.

Det är sant, men det innebär att jag inte kan hantera ett nederlag. Tvärtom välkomnar jag dem. Oftast är de indikationer på vad jag behöver jobba med för att uppnå bra prestationer med de lag jag basar över. De blir som nyttiga lektioner som jag kan ta med mig för att fortsätta min utveckling som framgångsrik fotbollstränare.

Men de finns också de förlusterna där jag står vid sidlinjen och inte begriper ett skit. Då jag står som en fågelholk och inte förstår ett jota av vad som händer på plan. Eller rentav att jag känner att allt jobb jag lagt ned slängs i en papperskorg inom loppet av bara ett par minuter.

Det är då jag blir förbannad.
Men first things first.

I onsdags hade vi i BK Wobbler vår tredje raka hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod de överlägsna serieledarna FC Bosona, ett lag som gått fram som en ångvält genom vår serie och i princip krossat de flesta motståndare. När vi mötte dem i våras fick vi oss en jobbig lektion då vi torskade med 0-4 på bortaplan. En match där jag som tränare hade gjort de flesta tänkbara fel jag kunde komma på.

Jag hade gett mina spelare för mycket instruktioner, vilket gjort det otydligt för dem.
Jag hade förändrat för mycket i taktiken.
Jag hade målat upp vår motståndare som en gigant och antagligen skrämt upp mina spelare.
Slutligen hade jag lagt alldeles för mycket fokus på defensiven, vilket gjorde att vi i princip hade noll chanser framåt mot vår antagonist.

Dessa saker ville jag förändra till vårt returmöte. Jag ville att vi skulle ha ett eget spel, men i och med att vi mötte en motståndare som gjort 70 mål på 15 matcher ville jag prioritera defensiven. Men istället för att ställa om formationerna fullständigt utgick från vårt ursprungssystem och gav varje spelare specifika roller jag ville att de skulle inta. Spelarna har under en period känt att de velat ha tydligare roller om vad de ska göra på plan vid specifika situationer, så jag lade gott om tid vid matchgenomgången att förklara deras uppgifter så att alla kände sig trygga.

Mitt mål med matchen var att ge Bosona så lite yta som möjligt. Så istället för att ställa vår backlinje högt, som vi brukar göra för att sätta press på våra motståndare och för att ställa dem offside, ville jag ha ett så pass lågt lag som möjligt. Nästintill ett ultralågt försvar och även ett lågt mittfält och anfall. Alla spelare på rätt planhalva och när vi vann bollen försöka bredda spelet så mycket som möjligt och gå på kontring. Tänk så som Roma när de mötte Barcelona i veckans omgång av Champions Leaugue, då får ni er en bra uppfattning.

Jag brukar predika om vikten av bollinnehav, men den här matchen insåg jag att vi skulle möta en mycket bra motståndare. Bosona är ett spelförande lag och vi var tvungna att ha respekt inför deras skicklighet. Jag hade inget problem med att låta dem trilla med boll på mittplan. Gärna för min del, för det innebar att de inte fann ytor. När de inte fanns ytor skulle de prova långbollen och med tanke på deras dåliga huvudspel var jag mycket lite orolig inför det faktumet. De vill ju spela bollen på fötter eller yta, inte på huvudet.

Det kändes som att alla spelare förstod sina uppgifter och att allt var klart och tydligt.
Alla nickade och gick ut och gjorde en fokuserad uppvärmning.

Vad som sedan händer skulle nog inte ens världens mest välbetalda idrottspsykolog kunna beskriva.

Istället för att ha låg backlinje så vilade den en bra bit över halva vår planhalva.
Istället för att ha låga utgångspositioner stod vi relativt högt.
Istället för att låta dem ha bollen och ha låg press gick vi över i medelpress.

Resultatet?
Förstörd och bränd pannkaka.

FC Bosonas skickliga spelare upptäckte givetvis att vi stod alldeles för högt och lade bollen bakom vår backlinje. Och även om våra försvarare inte är långsamma, tvärtom bland de snabbare i sexan, så är det ingenting mot Bosonas anfallare och mittfältare. Deras accleration är beundransvärt snabb och när de får en boll på ytan så vinner de enkelt 4-5 meter på våra backar. Vår ena mittback kommer in sent och fäller motståndaren och det blir straff.

Pang!
0-1 och vi har inte ens spelat tre minuter.

Mardrömmen fortsätter givetvis, trots att jag försökte ge instruktioner om att sänka backlinjen, och innan halvleken är slut står det 0-3. Alla mål ett resultat av att vi står alldeles för högt upp i banan, trots att vi pratade om raka motsatsen innan matchen. Vår matchplan var förstås rökt och nu var det ingen idé längre att stå lågt eller att ha obefintlig press, nu var vi ju tvungna att gå framåt istället.

Andra halvlek blir förstås bättre. Inte bara som ett resultat av att vi har något lägre utgångspositioner (som vi borde haft från början!) utan också för att serieledarna givetvis också slår av lite på takten. De leder med tre mål och har ingen anledning att stressa och slösa kraft. Vi vinner lite dueller mot det halvloja motståndet i andra och får faktiskt med oss 1-1 i andra halvlek, så resultatet räddas totalt upp till 1-4. Så någon slags heder kommer vi väl undan med, även om prestationen är usel och förlusten vår största på hemmaplan den här säsongen.

Både i halvlek och efter match var jag gruvligt arg. Jag kände mig snuvad på konfettin, när jag hade lagt ned åtskilliga timmar att ge rätt taktiska ingångar inför matchen för att vi skulle vara förberedda. Jag tyckte också att instruktionerna var begripliga och tydliga, men ändå gör spelarna precis raka motsatsen mot vad jag sagt.

Jag brukar som sagt inte ha problem att ta förluster.
Jag brukar inte heller ha problem att ta kritik. Tvärtom så välkomnar jag sådant, speciellt om den är befogad.

Men när spelarna inte tar till sig enkla instruktioner inför match på vad jag förväntar mig att de skall göra, då blir jag asförbannad.

Där och då kom den berömda hårtorken fram. Jag vill konfrontera dem direkt och fråga vad det var frågan om, för från mitt håll sett såg det ut som att de med flit valde att göra raka motsatsen mot vad jag hade sagt. Att de helt enkelt sket i mina instruktioner. Jag brukar inte vara den som blir arg, men nu kände jag att måttet var rågat. Jag fick en känsla av att spelarna hade för mycket lättja och hade en nonchalant inställning till matchen. Överhuvudtaget kände jag mig illa berörd över att de så totalt ignorerade matchplanen.

Hårtorken, som den kallades efter Sir Alex Fergusons världsberömda utskällningar, gjorde entré, om än i mindre skala (så pass bra pipa har jag inte). Jag brukar inte skälla ut spelare, jag tror i längden att det är kontraproduktivt, men jag berättade tydligt vad jag tyckte om den bristfälliga prestationen. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra eftersom vi inte lydde matchplanen, det var min känsla.

Jag tror att eftersnacket var en bra diskussion för båda parter.

Många av spelarna var självkritiska och tog till sig av feedbacken. Vissa av dem erkände att fokuset kanske låg på fel saker och att de helt enkelt inte var tillräckligt koncentrerade. Att de hade glömt bort instruktionerna när domaren blåste igång.

Kanon!

Sådant gillar jag, när en annan människa kan ha distans och förstå sina brister, det är något jag värdesätter högt. Givetvis fanns det spelare som inte höll med, men det hör ju till. Alla kan inte tycka lika om allt, men diskussionen som dök upp var nyttig för gruppen. För att nå utveckling behöver vi vara självkritiska och ha högt i tak, då går det inte bara att dunka varandra om ryggen utan att faktiskt våga ta en verbal strid. En grupp ja-sägare brukar sällan nå segrar.

Även jag fick min berömda släng av sleven. Några kände att vi borde gått i genom vårt upplägg mycket mer på den matchförberedande träningen och där har de en bra synpunkt. Men samtidigt är det då också av vikt att de tar till sig av instruktionerna på träning, för om de inte gör det innan en match mot serieledarna har jag svårt att förstå hur de skall ta till sig det på en träning. En annan synpunkt är att de vill ha mycket tydligare direktiv och att vi jobbar mer i detalj med hur vi skall spela. Även det är saker jag kommer att ta med mig av det nyttiga eftersnacket.

Summa summarum var det mycket bra att rensa luften för gruppen. Jag har under en period varit inne på att våra prestationer har varit medelmåttiga, men att vi ändå fått med oss resultat tack vare lite tur men också att vi har i grund och botten bra spelare. Då funkar det att slarva när vi möter lag som Sjövalla, Landala och Göteborgs BK, men mot bra motstånd håller det inte. Då blir man brutalt avklädd om man inte följer matchplanen, vilket vi blev.

Resultat är bra, förstås, men om man bara stirrar sig blind på dem och skiter i prestationen kommer man att få det jobbigt när verkligheten kommer ikapp. Det gjorde den mot Bosona i onsdags.

Den här säsongen har varit mycket lärorik, både för mig som tränare och för laget. Mycket dyr lärosäsong förvisso, men ändå utvecklande. Förhoppningsvis kan vi ta med oss detta in till säsongen 2016. Men innan dess har vi fyra matcher kvar av 2015 som jag vill avsluta så pass snyggt som möjligt, så vi har positiva känslor att spinna vidare på.

Vi går mot rätt håll, helt klart.
Även om det inte går så fort som jag hade önskat.