Is this how a good coach looks like?

Is this how a good coach looks like?

A few days ago I received a question that I still do not know how to answer. It was an old player I had in a previous team, which now is a student of the new football / soccer coach education, who wondered “what is a good coach”. Despite my years as a coach, I have to admit that the question caught me off guard.

What is a good coach?
A few years ago I would have been much more sure about the answer.

When I started my career, the answer was plain and simple that “a good coach is a coach who win games”. Rather one-dimensional, I think today, but I thought so then. Then, I thought that football / soccer was only about winning. Today I’m older, maybe not necessarily wiser, but more versed in how complex the issue really is. Above all, I have encountered coaches who I thought were skilled instructors, but they have not always succeeded on the pitch. The same goes the other way, I have met some coaches which I thought was incompetent, yet time and again manages to win games.

Obviously I no longer think that it is enough to win games to be a good coach, but I would still like to throw in a disclaimer. What is a good coach is to some extent a subjective question. Different people respond differently depending on the role one has in this context. A player certainly has a completely different view of the matter than a coach colleague, to take one example.

However, I want to write a nuanced post of what a good coach might be.

Far too often, I end up in discussions where people compare resumes and titles with each other to decide who is a better coach. Is Brian Clough better than Lars Lagerbäck? Clough has won two European Cups, but on the other hand, Lagerbäck made brilliant results with small resources in the national teams as Sweden and Iceland. Clough has never coached a national team, Lagerback has not coached a club team at top flight level. It differs 30-40 years between their two greatest triumphs. Can you even compare them?

These discussions have a tendency to stick to the number of trophies, but is it really just the price cabinet that decides whether you are a good coach or not? Should not conditions, or what level you are on, play a part here? Or what the purpose is of your coaching deed? Is it better to win titles in a team like Manchester City, with virtually endless resources and huge potential, than to remain in division 3 with a team that does not even own their own football / soccer pitch?

Many issues, of course, that creates shade to the main issue. It is not quite as simple that a good coach is a coach who win trophies, there must be other factors as well.

Let’s say we have a coach who works with children. This coach cannot win any Champions League trophies or World Cup-medals. Is it just that the coach should be compared to? Or are there other values? Maybe that many children continue with their football / soccer well into the adulthood, or that the children learn something new about football / soccer on the next training session?

Play with the idea that we compare Pep Guardiola with a football / soccer coach for children aged 6-9 years. Although both have the same title on their business cards (football / soccer coach), it is in many aspects different jobs. The other one coaches elite players at the highest top level, the other one coaches toddlers at the grassroots level. You cannot compare them. But both can still be good football / soccer coaches.

I read a study a few years ago on what the adult players wanted from their coach. It was all kinds of possible options they could answer. A tactical genius. A good educator. And so on. However, what stood out was that the most important characteristic was that the coach would be socially competent. It was by far the most important point. On a good second place, but still far from the first, was that the coach should possess football / soccer knowledge.

To be “socially competent” or “possess football / soccer knowledge” is a very vague concept, but it’s still interesting answers, although the survey was not very scientific and is a few years old. But somehow it testifies that there is not a clear answer to the question of what a good coach is.

For me, the leadership philosophy is important here (you can read mine here on my website), a document that I think all serious coaches should write. A text describing what you think is a good leader, an idol image after how I should act in my role as a coach. It is obviously extremely personal, but then you at least have a map and compass of what you think is a good coach.

So, after all this waffle – What is a good coach?

My answer is that there are probably as many answers to that question as there are people on earth. So it is very subjective. Some want a socially competent coach, others want a clear instructor while someone wants a tactician.

But one thing I want you to take with you after reading this post – When you compare coaches, define first what you think is a good coach. And understand that the issue is much more complex than to simply discuss the size of the prize cabinet.

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

För er som känner mig vet att jag håller Brian Clough högt. I många fall en lite bortglömd tränare, men som med små medel nådde stora framgångar i mindre klubbar i England.

Jag som 80-talist är ju egentligen lite för ung för att verkligen kunna relatera till Clough, men jag vet att när jag bestämde mig för att bli fotbollstränare så sökte jag inspiration och frön till en hållbar spelidé. Jag fastnade omedelbart för den här engelsmannen, som inte bara var en sann förespråkare av att spela en offensiv fotboll längs med marken i en tid då alla brittiska lag var stöpta i samma 4-4-2-mall med långbollar och tuff fysik som signaturmelodi. Han var en modig pionjär i ett klimat som direkt hånskrattade åt hans idéer och njöt av att se honom misslyckas, men han vek ändå aldrig från sitt ideal om den fina fotbollen. Att han dessutom var en sann citatmaskin gjorde ju inte saken sämre, en slags föregångare till mediala José Mourinho om man så vill.

Ett tag slukade jag varenda intervju, match och dokumentär som jag kunde hitta med karln på Youtube, just eftersom han var så intressant. Jag har säkert sett spelfilmen The Damned United fler gånger än jag har fingrar och tårar och även om den enligt utsago skall vara kraftigt kryddad kan jag inte låta bli att nyfiken på denna tränare. Därför köpte jag också boken Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson, en biografi som tydligen skall vara den mest sanningsenliga, mest kritiska och samtidigt mest heltäckande boken på ämnet Brian Clough.

Boken tar sin början i den unge Brians uppväxt i den karga industristaden Middlesbrough och avslutas precis efter hans sista bittra fajt med Nottingham Forest under tidigt 90-tal. Från hans första stapplande steg som ung fotbollsspelare och lovande talang till grön tränarnykomling och sedermera dubbel europacupmästare. Med andra ord en extremt allsidig bok. Det som är mest intressant, och som också får mest utrymme, är hans tränargärning, men även hans karriär som spelare får också en del plats.

Jag förstår tidigt in i boken att Cloughie, som han även kallades, drevs av ett skarpt hämndbegär, revanschlusta och av stolthet i allt han gjorde. Han skulle motbevisa allt och alla och hade många personliga vendettor, vilket boken ger många tydliga exempel på. Bitterheten han kände när hans spelarkarriär dog allt för tidigt på grund av en klumpig målvaktsutrusning gjorde att han fick bränsle till att uppnå något som tränare (även om det krävdes en hel del övertalning från andra håll också) och samma sak när hans älskade Derby County blev bortdömda av en påstått mutad domare i europacup-semifinalen borta mot Juventus, då han svor att han skulle ta hem den där djävla bucklan (lite “den där djävla champions” á la Ibra på den, va?) till England för att hedra sin bortgångne mors minne. Hans mor för övrigt som värdesatte en akademisk utbildning och hade svårt att förstå Brians förtjusning i fotboll, det krävs inte mycket för att inse att den unge Clough ville bevisa ett och annat för sin kära mamma.

Hämnd och hat verkade annars vara starka drivkrafter hos honom, vilket för övrigt verkar vara vanligt förekommande hos flera stora idrottspersonligheter. Hans rivalitet med den lugne, artige och fotbollsmässigt fege Don Revie är välkänd och kulminerade när han fick sparken från Leeds United då de i direktsänd TV hade ett regelrätt sandlådebråk som saknar motstycke i fotbollshistorien. 25 minuter helt bisarrt bra TV-underhållning, om ni inte sett det innan.

Som jag började detta inlägg så var Clough en förespråkare av kortpassningsspel och en fotboll som baserades på bollinnehav i en tid då 4-4-2 med långbollar var mallen alla lag i England utgick ifrån. Det är lätt att tro hans vilja till att underhålla publiken var den stora poängen, vilket väl i och för sig inte verkar oviktigt för honom, men det mest intressanta är att han valde att spela ett sådant spel för att han trodde att det var det som skulle ge honom flest segrar över tid. Det fanns alltså en långsiktig tanke i att spela possessionfotboll och inte bara för att det såg fint ut, vilket också hans resultatrad visade. Inte bara att han vann lilla Derbys första ligatitel, på fem år överträffade han bedriften då han tog lika lilla Nottingham Forest från botten av andradivisionen (nuvarande The Championship) till två raka ligatitlar och inte minst två raka europacuptitlar. Allt detta med en bländande fotboll som inte sällan ser ut som en tidig prototyp till dagens Barcelona eller varför inte Ajax. En bedrift som varken Pep Guardiola, José Mourinho eller Carlo Ancelotti av dagens tränardemoner har lyckats med. Inte ens Sir Alex Ferguson har gjort en sådan insats.

Clough bevisade att det gick att kombinera fint spel med goda resultat och titlar och även om hans envishet att aldrig vidareutveckla sitt koncept blev hans fall (i sin sista match som tränare åkte Nottingham Forest ur högsta ligan) så borde han få mer respekt och uppmärksamhet för sina insatser. Städer där de inte har glömt honom dock är framförallt Derby och Nottingham, men även Middlesbrough och Sunderland, där han var spelare, har ett kärt minne av denna ikon för sina insatser på plan.

Men trots sina triumfer finns det givetvis onda sidor hos denna legendar. Trots att han var en förespråkare för offensiv fotboll och var en charmig citatmaskin så fanns det baksidor av hans ledarskap. På grund av sina tuffa uppväxt och framförallt allt hårda motgångar blev Cloughie med tiden extremt paranoid och litade i princip inte på någon, inte ens sin betrodde assisterande Peter Taylor som var minst lika viktigt för framgången som Brian själv var. Han lärde sig snabbt kargheten i branschen och att människor aldrig kommer ihåg mer än det senaste resultatet (vilket även titeln anspelar på då han tidigt förstod att han aldrig skulle få ett tack från vare sig direktörer, fans eller journalister).

Detta återspeglade sig i hans relation till sina spelare, där han blev känd för att vara en obarmhärtig envåldshärskare som gränsade till tyranni. Han gjorde det för vana att förolämpa, krossa och trycka ner sina spelare verbalt så att de var så nere i skorna att han senare kunde forma dem från ett blankt ark. I vissa fall, som i mindre klubbar som Derby där spelarna var så kallade nollor, funkade metoden galant, men i storklubbar som Leeds, där de redan var stjärnor, accepterade inte hans behandling av laget, vilket sedermera ledde till den välkända sparkningen efter endast 44 dagar i tjänst.

Hur mycket jag än gillar Clough för hans tro på den offensiva fotbollen och fantastiska utstrålning så är det svårt att se förbi hur han regelrätt avrättar sina spelare med munnen. Den mannen trodde inte alls på dialog och öppenhet, utan att han satt inne på alla svaren och att spelarna var värdelösa individer som var som bäst när de bara lydde hans order som själlösa nickedockor. Han hade noll förtroende för sina spelare och följde efter dem hem för att lista ut deras hemligheter som älskarinnor, betting och alkohol för att ha hållhake på dem. Brian gjorde en stor poäng av att manipulera allt och alla, inklusive fans, media och styrelser, för att få som han ville, oavsett om det var för att få högre lön eller för att lura till sig mer övergångspengar till spelarköp. Ett extremt oattraktivt drag oavsett om man är fotbollstränare eller inte och något som jag aldrig skulle kunna stå för i mitt ledarskap.

Det är också intressant ju längre in i boken jag kommer att så gott som alla spelare beskriver att han var en hemsk chef som de var livrädda för. Vissa beskriver hur de gömde sig i korridoren när de såg honom komma, vissa hur de fick böter för att de hade dålig hållning och inte kammat sig. Trots detta (eller är det tack vare?) verkade det som att han fick ut maximalt av de till synes ytterst begränsade spelarna och fick dem att uträtta stordåd på såväl nationell som internationell nivå. Hur det är möjligt vet jag inte och kanske är det också just en slump, eftersom verkligheten sedermera kom ikapp den gamle Clough när hans sista titel blev just europacupsegern 1980. Kanske hade han nått än större framgång om han haft mer förtroende för sina spelare? Kanske hade han blivit odödlig på den brittiska tränarscenen?

En sak är säker och det är att om inte hade varit en sucker för intriger och älskat konflikter hade han troligen fått jobbet som förbundskapten för England. Två gånger blev han intervjuad för tjänsten, men blev nekad båda gångerna. Ryktet säger att Clough var en alldeles för kontroversiell karaktär och att han sökte bråk, något som engelska förbundet FA inte uppskattade. Det råder idag, långt efter hans död, en gemensam konsesus i att Brian Clough var den bästa förbundskapten som England aldrig har haft.

Vad ska jag dra för slutsatser av denna boken, då?

Jo, förutom att Brian Clough var en avskyvärd manipulatör som trodde på att härska och söndra för att få sin vilja i genom så var han en fantastisk tränare som med små medel nådde stora resultat på kort tid. Att han stod upp för spelmässiga värderingar som jag uppskattar, men som jag också tror vinner i det långa loppet. På det att han dessutom var en otroligt karismatisk ledare som var uppenbart duktig på att instruera och övertala sina spelare att upprätta stordåd. En slags mer offensivt lagd José Mourinho, som sagt.

Jag vill inte någonstans skyla över eller dölja skönhetsfelen hos denna tränare, men någonstans har alla tränare brister. Ingen är ofelbar och Cloughs brist var att han inte trodde på dialog, öppenhet eller förtroende, tre saker som jag djupt värdesätter i mitt ledarskap. Men han var inte mer än människa och det är för hans tro på den fina fotbollen, hans sätt att uppnå resultat i genom den och hans sätt att vara framför media och spelargrupp som imponerar på mig mest.

Det är också det som gör Brian Clough till en av mina största inspirationskällor i min tränargärning.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som på något sätt är intresserade av fotbollstränare. Det kanske inte är den mest praktiska handboken för tips och råd, men däremot en intressant berättelse om en man som med dåliga förutsättningar gör vatten till vin.

Skulle man inte uppskatta det så kan man ju alltid läsa alla oneliners. Bara det garanterar ett skratt i sig, det lovar jag.

Ja, jag inser ju nu att jag går in på ett mycket farligt minfält.

Och visst, jag blev glad när vårt U21-landslag med Guidetti, Kiese Thelin, Hiljemark, Tibbling och inte minst förbundskapten Håkan Ericsson bärgade hem Sveriges första mästerskapsguld på ungdomsnivå för några veckor sedan. Det var sannerligen på tiden och insatsen var av naturliga skäl fenomenal.

Jag menar, att Sveriges ens GICK till slutspel var ju ett smärre mirakel i sig, att vända alla underlägen som de gjorde när det såg som mörkast ut vittnade om en stark lagmoral och ett gäng med sugna vinnarskallar. Att de sedan lyckas vända på steken i premiärmatchen mot Italien med en man mindre (!) på plan, att kvittera sent i sista gruppspelsmatchen mot Portugal för att slutligen coolt gå in i straffsparksläggningen med en tro på att “detta fixar vi”.

Det är inte svårt att förstå varför så många tog till sig det här landslaget till sina hjärtan. Det var en trupp fylld med spelare som visade hjärta, mod och vilja, snarare än teknik, briljans och finlir. Det var lite Davids kamp mot Goliat, och sådant brukar ju som bekant inte bara den normala fotbollsfantasten uppskatta utan även den relativt ointresserade marginalåskådaren gilla. Alla vill väl se underdogen vinna, va?

Men nu, när festen är slut, när den sista champagneflaskan är tom, när alla har gått hem… Var det här verkligen bra för svensk fotboll?

Jag brukar akta mig för att använda sådana frågeställningar, men faktum är att i detta fall är undringen befogad.

Trots att det var kul att se en svensk framgång, hade vi någonsin blivit underhållna av detta förvisso medialt charmiga, men ändå spelmässigt tråkiga landslag? Det var som färdas 20 år tillbaka i tiden, då långbollar, riskminimering och passivitet var det som var det svensk fotbollssignumet.

Håkan Ericsson, som jag för övrigt har den största av respekt inför efter att ha läst det gripande reportaget i senaste numret av magasinet Offside (rekommenderas varmt), valde att använda en klassisk 4-4-2 med press och understöd och hela baletten. En backlinje som bestod av två ganska stabbiga mittbackar, framför dem två centrala balansspelare för att städa upp framför eget straffområde (så i realiteten blev det fyra mittbackar!), några snabba yttrar på varsin kant, en stor forward och en kvick iller på topp som springer på allt.

Just detta spelsystem tycker jag mig ha sett i alla år i de lägre divisionerna, jag som trodde sådant var utrotat på elitnivå. Nu fick vi se den i all sin prakt (?) igen och dessutom lyckas få med sig resultaten på landslagsnivå, förvisso enkom U21 men ändå.

Så gott som alla på sociala medier hyllade detta landslag för att de gick tillbaka till det som vi i Sverige traditionellt sett varit mycket bra på, alltså det svetsade kollektivet, hårda försvarsarbetet och med allt inriktat på kontring eller fasta situationer. Sverige byggde upp hela sitt anfallsspel på att spela en längre boll förbi (!) vårt spelskickliga (!!) mittfält, där de sedan hoppades på en individuell prestation av någon av våra anfallare. Sverige hade lägst andel bollinnehav av alla lag i detta U21-EM, ändå vann dem.

Vad säger det till oss som tror på en fotboll som baseras på bollinnehav, rörelse och kortpassningsspel?

Jag vågar påstå att hade detta landslag försökt göra om samma bedrift, med samma metod, hade de antagligen inte ens lyckats kvalificera sig till detta mästerskap i Tjeckien. Det kan verka magstarkt, men för mig var det en rejäl högoddsare att de ens tog sig till EM, rena atombomben att de skulle ta en medalj.

Varför tror jag då inte på detta sätt att spela fotboll?
Jo, av en enkel anledning – Den är reaktiv.

Den fotboll som U21-landslaget praktiserade i Tjeckien bygger på att göra så lite misstag som möjligt, vänta in motståndarens dito och sedan utnyttja detta till absurdum. Den bygger alltså på att vara reaktiv, att låta motståndaren göra första draget och absolut inte under några som helst omständigheter ge bort något i onödan.

För mig luktar det lite feghet, men framförallt rimmar det illa med hur jag är som person och hur jag vill vara som ledare. Jag vill proaktiv, vara den som för och den som dikterar villkoren. Jag hade önskat att vårt landslag var detsamma, ett lag som VILL hålla i bollen, ett lag som VILL styra matchbilden och ett lag som VILL påverka händelserna snarare än låter händelserna komma till dem.

Missförstå mig rätt här, det handlar inte (enbart) om att det skall vara roligt att titta på. Jag läser boken Nobody Ever Says Thank You just nu som handlar om tränarikonen Brian Clough och hans väg till att vinna två raka Europacuptitlar med Nottingham Forest. Det finns goda skäl till att återkomma till denna mycket intressanta bok i bloggform, men sak som slår mig när jag läser den är att Clough anammade en offensiv fotbollsidé där det handlade om att ha bollen längs med marken och vilja diktera villkoren. Inte för att nödvändigtvis underhålla, det var en trevlig sidoeffekt som han uttrycker det, utan för att det var det sättet han trodde på gav flest segrar på långsikt.

Jonas Thern är inne på liknande tankar med sina fotbollsutbildningar och menar på att det är statistiskt bevisat att det laget som har mest bollinnehav i längden vinner betydligt fler fotbollsmatcher än de som inte baserar sitt spel på att ha bollen. För mig är det sunt förnuft – Att det mest effektiva sättet att hindra motståndaren från att göra mål är att själv äga bollen och styra tempot. Om de inte har bollen kan de inte göra mål. För mig finns det inget enklare försvarsspel än bollinnehav, i alla fall i teorin.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmös högskola, basunerade ut på löpsedlarna att just denna framgång var det sämsta som kunde hända svensk talangutveckling (länk för den intresserade HÄR), då vi nu kommer premiera storvuxna brunkare framför teknisk skickliga Messis. Även om jag inte riktigt håller med den gode forskaren så förstår jag hans poäng och tycker det är viktigt att vi höjer samtalstaket, för vi kan inte vara odelat positiva till detta EM-guld, speciellt inte om det blir till bakslag av fotboll som baseras på kortpassningsspel, spelintelligens och teknisk briljans.

Det är lätt att föreställa sig att Håkan Ericsson inte hade material för att spela ett sådant spel, men sanningen är en annan. Hemma i Sverige var Elfsborgs duktige anfallare Viktor Claesson och Carlos Strandberg i CSKA Moskva sågs som för ung trots att han gäckade alla backlinjer i U17-VM för något år sedan, på bänken satt Simon Gustafson med några av allsvenskans finaste passningsfötter, något som Feyenoord uppskattade när de betalade nästan 20 miljoner kronor för honom häromdagen. Ericsson gav honom inte en enda minut i EM. Till och med Simon Tibbling, som i Holland ses som alldeles för skicklig för att sättas på en kant, sätts exakt också på en kant i svenska landslaget eftersom hans djärva passningsspel kanske är lite för våghalsigt för de blågulas smak.

Så materialet fanns, men de bedömde för att få ett kortsiktigt resultat så tog de den andra vägen, med riskminimering, långbollar och reaktivitet. Det är inte bara ett tråkigt sätt att se på fotboll utan direkt sorgligt att vi inte har mer tålamod än så.

Jag är inte så pass svart och vitt så att jag bara vill proklamera för att svenska lag skall spela enligt Ajax-modellen, jag förstår vikten av balans, men just nu har vi alla våra ägg i fel korg. Detta spelsätt funkar ju säkerligen så länge ställningen är 0-0 eller i ledning, men vad skulle Ericsson ha gjort om Sverige låg under med 0-2 efter första kvarten i finalen mot Portugal, vilket ju inte alls hade varit orättvist sett till hur matchen inleddes? Då går det inte att riskminimera längre, då måste man våga hålla i bollen och skapa något själv. Något sådant var Sverige aldrig i närheten av i EM.

Jag har svårt att riktigt glädjas åt detta EM-guld och är uppriktigt orolig för vad som kommer att ske med svensk fotboll på sikt om vi tror att detta är vägen att gå för att nå framgångar på långsikt. Vi måste förstå att det behöver vara en balans mellan taktisk medvetenhet och hårt försvarsarbete ihop med våga hålla i bollen och skapa chanser på egen hand med hjälp av bollinnehav. Visst, vi kanske inte blir ett nytt Barcelona, men vi behöver ju inte heller vara ett Grekland 2004. Om inte annat för att inte skrämma bort publiken från våra fina, nybyggda arenor.

Det sägs att det är vinnarna som skriver historieböckerna och därmed kan ändra om berättelsen till sin fördel.

Om det innebär att vi nu kommer att gå över till att bara spela långbollar i och dödgrävarfotboll i Sverige, ja, då vill i varje fall aldrig jag bli förbundskapten för det här landet.