I read somewhere that a regular wage earner on average gets fired once per lifetime. Some never gets fired, others several times, but the average is once per person and lifetime. Within football, this number is definitely a low one. In particular, at higher levels, it is more common to have a couple of severance pay in their back pocket.

It is not rare to hear people say that the football / soccer world has become too cynical. Everything is about results and when they are not enough, a coach gets fired (let’s face it, it’s easier and cheaper to kick a coach than a whole team). Sometimes the results are not enough. Ask Fabio Capello who was fired from Real Madrid despite winning the Spanish league. The reason? They played dull football, the board said.

Now, when coach icons like Sir Alex Ferguson and Arsene Wenger have put the bag on the shelf, it has in some way become a kind of pink skimmer of the times that has gone by. That it was better before when coaches actually got the chance and the clubs dared to invest in them in the long run. Note that it took a while before Sir Alex actually started winning titles. It is not rarely described that Manchester United’s patience and belief in long-term and continuity were crucial to laying the foundations for the success that would later symbolize the club.

Of course, it’s not hard to dream back to these times, not at least for us coaches. We would like to keep our jobs by writing long contracts and then praying and asking for patience. At the same time, I can not help thinking we have become a bit too nostalgic here. That football + continuity does not always lead to success. Wenger, who certainly had a couple of really good seasons, can anyone honestly say he has been succesful in recent years?

Misunderstand me right here. I think of course everyone should get a chance to do their job. My coach god, Brian Clough, got 44 days in Leeds United before he got sacked. Obviously, it was a strange employment and nothing I recommend, but what says that long-term always leads to success?

I recently read an article about AC Milan, describing their recent majesty era in the mid-2000s. When they won the Champions League in 007, the players were Paolo Maldini, Gennaro Gattuso and Clarence Seedorf. Then, the explanation for the success was the club’s continuity, that these experienced players stood for stability and long-term. When they left the same tournament less than a year later against Arsenal, the excuse was that Milan had not renewed. This despite the fact that it was basically the same team that as less than a year earlier lifted the same cup. What was previously shouted was now what was criticized. Can not make up your mind, eh? 

This issue becomes extra important at the lower levels of football. Not rarely, the squads changes radically from year to year. The core of the group usually consists, but in Sweden, in many cases it is a whole new team that will be gathered in January versus January the year before. Some players move, others test the wings in a new club, a third will have children, a fourth will study and so on. Trying to work on the same methods as the year before, despite the fact that the group is basically completely changed, would be a sort of suicide mission.

Even at higher levels, this is a problem. Attractive players move to larger clubs, the bad ones got sold or the contract expires, long-term injuries forces the club to panic signings. And then the coach is there with a whole new group of players. Then it’s not easy to be long-term.

My point here is that this thing with long term is certainly a good thing, but also a kind of football utopia. Why do we dream of something that is impossible to get? Of course, we will not make changes just because we can, but I think the key to being successful as a football coach is rather about daring to innovate, finding new approaches and always wanting to develop. Wenger ran on with the same old ideas year after year, finally the reality caught him. Just as it now seems to make for José Mourinho.

Sir Alex is an interesting example. Although he lasted for a long time, he dared to constantly develop his ideas and methods. United really did not play the same from when he took over to what he left. He also had no problems eliminating players who no longer delivered. In most cases, coaches usually become nostalgic and refuse to abandon a winning concept, but not Ferguson. It honors him and shows somewhere that long-term is not a worthy goal in itself. It is rather about developing.

Somewhere, I believe that long-term and continuity are needed to some extent, but there is a limit to it. Development is much more important than continuity. Otherwise, we stagnate as a coaches and get worse, or others get better. Where this limit is, I do not know. Expecting large-scale works during a season may be too demanding, but adhering to the same method when no major results or improvements have been seen in 4-5 years may be dumbfounded.

I am tired of talking about long-term.
Let’s talk about development instead, shall we?

Advertisements

Det är lite drygt tre månader sedan jag tog över uppdraget som huvudtränare för BK Wobblers A-lag i Göteborgs Division 6B. Med dessa snart 100 dagar på posten faller det på sin plats med en kortare reflektion över hur denna tid har varit.

Först och främst har det varit sanslöst kul, roligt och givande! Precis på det sättet jag trodde att det skulle vara. Att känna tugget från omklädningsrummet, drivet på träningarna, när en övning sitter som ett smäck och när adrenalinet pumpar inför matcherna. Detta älskar jag och det är det som gör alla de timmarna jag lägger på detta värt att spendera min tid på. Jag lägger ner någonstans mellan 15-20 timmar på fotbollen utöver mitt heltidsjobb och sociala umgänge, så det skulle vara väl vara sjutton också om jag inte tycker att det är kul. Den dagen jag inte tycker det eller känner att jag inte längre utvecklas som tränare är det dags att gå vidare.

Men det har också varit tufft på vägen, betydligt svårare än vad jag någonsin trodde. Innan jag gick in i tränarrollen hade i alla fall jag massor av förutfattade meningar om hur det skulle vara, vilka svårigheter som fanns och hur jag skulle tackla dem. Så här med facit i hand kan jag säga att att vara fotbollstränare är ett extremt komplext uppdrag. Det är inte bara det att du skall ha koll på din fotboll, ha välplanerade träningar och ta ut matchtrupper, du måste också möta alla sociala utmaningar som ämbetet innebär. Jag har för mig att Pep Guardiola har sagt att tränarsysslan består till 20 % av fotbollskunnande och 80 % av social kompetens och även om jag inte håller med till fullo så kan jag förstå vad han menar.

För så är det; det finns många viljor inom ett fotbollslag. Allt om hur vi skall spela, till vilka övningar vi skall göra till vilka som skall bli uttagna till match. Det är otroligt många och starka åsikter och även om jag anser att detta är lite av tjusningen med fotbollen, att alla tycker något, så kan det ibland vara frustrerande. Det handlar om att vara socialt smidig och kunna bemöta alla dessa viljor på rätt sätt och försök motivera dem till att göra rätt saker och övertyga dem om att vi måste göra det på ett visst sätt. Sedan är jag alltid inställd på att alla inte kan hålla med mig, men det viktiga är att de respekterar mig lika mycket som jag respekterar dem för att kunna arbeta ihop mot ett gemensamt mål. Vi vill ju alla samma sak, men vi tror på olika sätt att nå dit.

Utöver det har jag emellanåt känt att jag kanske har varit lite för naiv i min planering. En övning som jag tror skall ta 20 minuter kan ibland lätt klocka på 35 minuter för att det tar tid att instruera, förklara och genomföra. Jag har tagit mig den tiden för att det är viktigare att göra något bra än att göra flera grejer halvdant, men givetvis har det ibland skapat bekymmer när det kommer till planeringen.

Jag har också upptäckt att det är viktigt att vara noggrann och förutseende hur spelarna kommer att ta emot en övning. På något märkligt vis känns det alltid som att fotbollsspelare försöker hitta “hålet” i en övning så att de kan knäcka koden och göra den så enkel som möjligt. Många gånger blir jag förbluffad över hur kreativa de är när de fuskar, när de snarare borde lägga den tiden på att göra övningen bra och rätt. Så det handlar många gånger om att räkna ut hur de kommer att göra övningen och parera i förtid, annars finns en stor risk att det utnyttjas på fel sätt.

Jag har flera gånger behövt ompröva mitt ledarskap. Jag har en stark tro på dialog och ömsesidig respekt, att jag inte vill vara den där sadisttränaren á la Fabio Capello som står vid sidlinjen och skriker sina spelare döva, men har under ett par tillfällen fått göra små justeringar. Min rådgivande assisterande, den duktige Rickard Peterson, har flera gånger sagt att fotbollsspelare är naturligt lata och att man måste vara på dem som en blåslampa för att få dem att göra rätt saker. Även om jag inte helt håller med honom i den beskrivningen förstår jag vad han menar, det gäller att vara hård vid tillfällen då jag behöver vara det.

Tidigare har jag också lagt stor vikt vid att få träningarna att flyta på och följa ett schema, ibland nästan kollat på klockan för att de ska tajmas rätt. Nu försöker jag istället att vara med mer i övningarna, bryta dem och instruera dem hur jag vill att de skall spela. Jag vill absolut inte sitta på alla svaren för då får jag dumma fotbollsspelare som bara kommer att vänta på mina lösningar, men ibland skadar det inte att pausa en övning och förklara hur vi skall lösa den. Speciellt inte om övningen som sådan är ny för truppen.

Om vi ska prata plussidor så har de flesta spelare på de individuella samtalen sagt att de tycker att träningarna känns kul och inspirerande, samt att de gillar den offensiva spelidén. Det gläder mig att vi är på samma tåg och det känns som att jag och spelartruppen har en god kommunikation. Sådant underlättar mycket inför framtiden.

Jag är nöjd med att vi har ett bra go i laget och att vi har roligt ihop, samt att de verkar inspirerade till vår spelidé. Men jag behöver jobba med det sociala, att lägga mer tid på samtal med gruppen och även inför densamma för att hitta gemensamma lösningar. Att ta mer kommando och prata om HUR vi skall lösa våra problem och ge dem lite nycklar, även om jag inte vill ge dem alla svaren på en gång. Det är sådant jag kommer ägna mina närmaste månader till.

Nu närmast är det bara tre träningsveckor och två matcher innan seriepremiären sätter igång den 11 april. Då ska vi förhoppningsvis få mer koll på vårt spel generellt, men att jag också skall fortsätta att utvecklas som tränare.

Räkna med mer reflektioner allt eftersom tiden går!