Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Advertisements

En gång är ingen, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Ja, så skulle jag kunna sammanfatta mina känslor efter gårdagens snöpliga uddamålsförlust mot Göteborgs Studenternas IF hemma på Överåsvallen. För tredje gången den här säsongen tappar vi poäng i slutminuterna mot ett topp 4-lag i serien. För mig är det ingen slump, det är ett mönster.

Men först vill jag skriva lite om matchen som trots allt utspelade sig igår i ett höstigt Lunden i Göteborg. Efter smockan senast mot Santos Cruzazul IF var vi kanske inte avhängda från en bra placering i tabellen, men hade åtminstone en jobbig uppförsbacke att ta oss i genom. I omklädningsrummet inför matchen pratade vi mycket om vikten att göra en bra prestation och insats istället för att fokusera på resultatet. Att det inte skulle bli som i andra halvlek i lördags då vi mentalt inte var med i matchen utan vara närvarande.

Vi mötte ju GSIF i vårens premiär. Även då blev det en redig baksmälla. Efter en försäsong där vi gått i genom sex raka segrar gjorde vi ett riktigt magplask och torskade med 1-5 på bortaplan. Den gången tillät vår motståndare oss att hålla i bollen så mycket vi ville och idkade i princip ingen press alls på oss när vi hade bollen i backlinjen. Istället backade de hem och satte in pressen först när vi skulle spela oss i genom mittfältet, där de straffade oss hårt med sina omställningar. Dessutom var de mer än lovligt duktiga på fasta situationer, något som vi vid den matchens tillfälle inte behärskade tillräckligt bra.

Med detta i åtanke visste vi att vår motståndare antagligen skulle möta oss på samma sätt, i och med att det hade varit så framgångsrikt. Jag måste verkligen passa på att berömma GSIF för sin konsekvens. Oavsett vad det står i matchen är de trogna sin spelidé i 90 minuter plus tillägg. Det är låg press, låg backlinje, invänta misstag, ställa om och sedan satsa på fasta situationer. Det går att tycka vad man vill om det (ni som läser min blogg regelbundet VET vad jag tycker om det…), men det är effektivt och svårt att inte imponeras över deras övertygelse. De är duktigt organiserade, fysiska och tuffa att möta i närkamper och på huvudet i boxen.

Vi kände oss trygga med att ha mest boll, så det ville vi gärna fortsätta med, men vi pratade mycket om inför matchen att vara beredda på deras omställningar, att få alla på rätt sida direkt vid bolltapp för hinna organisera oss (GSIF är inte speciellt duktiga på att spela ett eget spel runt ett samlat försvar). Vi skulle också i så stor mån som möjligt undvika att ge dem onödiga fasta situationer på vår planhalva, just eftersom de var så vassa i boxen i luftspelet. För att kunna såra dem offensivt ville jag att vi skulle utnyttja vårt kantspel och komma så ofta som möjligt i två-mot-en situationer, med överlapp mellan ytterback och yttermittfältare.

Förberedelserna kunde ha varit bättre inför match, detta var vår femte match med en helt nykomponerad backlinje (!), men samtidigt är det lika för alla lagen den här delen av säsongen. Det är mycket sjukdomar, en del långtidsskador, en del plugg, jobb och barn som kommer emellan och det är lika för alla, men vi kände oss ändå säkra på att ta poäng om vi följde ovanstående punkter.

Matchen började dock knackigt. Jag tror ju mycket på kontinuitet och att då återigen spela med en ny backlinje inger knappast trygghet. Vi hade svårt att hitta tryggheten i spelet samtidigt som pressen från GSIF, i alla fall till en början, var betydligt högre än jag trodde. Återigen visade det sig att de skulle bli farliga på frisparkar och hörnor och de hade tidigt några bra lägen att sätta pannan på bollen i mål, men vi lyckades freda målet med stor hjälp av vår målvakt och uppoffrande arbete i egen box.

Kanske dessvärre lite väl uppoffrande, för vid en tilltrasslad situation i straffområdet går en röd spelare omkull när vår defensiva mittfältare försöker gå på boll. Han träffar bollen förvisso, men får också med sig spelaren i fallet. Kan tyckas hårt dömd, men min känsla var precis som domaren Esad Resho Daris – Det var straff. Vår målvakt är på bollen, men lyckas inte tippa ut den och det står 0-1 efter en jobbig start.

Kanske var det våra hemmafans, som dagen till era tog med sig färgglatt pyro till Överåsvallen, kanske något annat, men åt oss in i matchen igen, så som vi brukar göra. Vi spelade enkelt, behöll tålamodet och hitta vårt spel igen. Om första halvan var gästernas så tog vi över andra halvan. Vi har bland annat en trippelchans på en hörna, men Studenternas duktiga målvakt står i vägen alla tre gångerna. Nu börjar vi också hitta lägena ut med kanterna och sårar dem när vi breddar, men resultatet 0-1 står sig halvtiden ut.

Jag är lite kluven i halvtid. Det är givetvis inte alls bra att vi ligger under med 0-1, men samtidigt har vi tagit tag i taktpinnen rejält. Vi dominerar bollinnehavet, kommer till chanser och gör det svårt för dem att komma till lägen. Där och då vill jag inte förändra för mycket, men jag vill betona för spelarna vikten av att vi bibehåller tålamodet. Vi får inte börja med otåliga och slå bollar i blindo utan fortsätta att mala ner motståndarna.

Andra halvlek börjar så som första slutar, med att vi styr matchbilden. Vi trummar på ordentligt, men GSIF gör det svårt för oss. De är välorganiserade och ger inte bort ytor gratis. Samtidigt så byts de friskt från deras bänk för att ha fräscha lirare på plan som kan hålla uppe laget i anfallen. Deras forwards ligger ständigt på rulle för kontring, men min känsla är ändå att vi har läget under kontroll. Trots allt hade vi ändå pratat om deras omställningslägen innan matchen, så vi var beredda.

Men bolluslingen ville inte in och ju längre matchen gick desto dyrare var råden. Jag flyttade fram spelare i planen och gick lite mer på risk för att kunna få till en kvittering. I den 70:e minuten får vi en frispark en bit utanför deras straffområde. Vår mittfältare ser att deras annars så duktige målvakt står dåligt placerade och satsar på skott. Den hamnar mitt i målet, men dimper ner med en hård kraft via ribban och in. Pyrot når nya höjder på läktarna och det står 1-1.

Fullt rättvist, sett till hur vi trummat på. Och nu var det alltså 20 minuter kvar.

Det blir lite mer hawaii nu än tidigare, men fortfarande vi som styr matchen och vi går för ett segermål. Vi har några lägen, men det märks också att matchen har tagit styggt på våra spelare. Flera spelare signalerar för att de behöver byta. Det är nu det märks att vi har det tunnsått och att många är sjuka och skadade, för även om vi har några spelare att byta in så är det spelare som i överlag är offensiva. I ett läge där vi helst hade behövt defensiva spelartyper.

Jag får kasta om lite så att vi får mer trygga roller och få in fräscha ben, men givetvis är det inte optimalt. Samtidigt så borde jag här varit mer förutseende. Bytena jag gör kommer när det är mindre än tio kvar. Kanske skulle de skolats in tidigare i matchen för att komma in rätt i positionerna, att spela sista tio på en match är svårt, speciellt om man spelar på för sig själv ovana positioner. Det får jag helt enkelt ta lärdom av, för så sent kan jag inte vänta med de bytena.

Hur som helst, matchen fortgår och båda lagen är sugna på tre poäng, men vi känns hetare. Det är då det händer som inte får hända. GSIF ligger lågt i pressen när vi rullar i backlinjen, men när vi slår upp bollen mot vår nye vänsterback (som är högerfotad) sätter de in stöten. Vi förlorar bollen på mittplan och det går fort. Spelarna flaggar för offside, men domaren står rätt placerad och är säker på sin sak. Det blir ett friläge som sätts i mål i 87:e matchminuten.

1-2.

Vi försöker mobilisera krafterna att få till en kvittering, flyttar upp vår målvakt i slutet på en hörna. Men matchen slutar 1-2 till GSIF.

Tungt, oerhört tungt, givetvis. Vi tackar motståndarna för matchen i en oerhört tät match, men känslan är ju givetvis att vi skall ha åtminstone en poäng i den här matchen. Jag och motståndarnas tränare, trevlige Fernando Lorca, pratar lite efter matchen och båda är överens om att domaren gör en ojämn insats åt båda hållen. Det är självklart lätt att vara hemmablind, men när till och med vår motståndare tycker att vi borde haft minst en straff så kanske det ligger något i det. Ingen skugga skall dock falla över domaren, han försöker göra sitt uppdrag ensam i en svår situation. Som jag brukar säga; Om vi inte är i Champions Leaugue kan vi inte förvänta oss CL-insatser av domare heller. Alla gör misstag.

I omklädningsrummet efteråt snackar vi ner matchen och även om det är dystra miner tror jag alla kände att vi gjorde en bra prestation. Vi har ett stort bortfall på spelare, en helt ny backlinje (igen!) och ändå äger vi matchen i stora delar. Resultatet borde vara i vår favör, men idag får vi nöja oss med prestationen.

När jag går min sedvanliga promenad hem tänker jag på säsongen som varit. Vi har förvisso fem matcher kvar, men det börjar ju onekligen dra ihop sig till höst och en slags summering. Även om den stora analysen gott får vänta på sig några månader när det finns distans till säsongen så finns det vissa slutsatser att ta.

En av dem är att detta var den tredje uddamålsförlusten där vi släpper in mål alldeles i slutskedet. Dessutom mot ett topplag igen (Santos borta i våras, FC Heden borta i somras och så nu då). Ibland pratar man om flyt respektive oflyt i fotboll. Det är lätt att hamna i sådana klyschor, att det beror på tur och otur när saker händer så snöpligt. Självfallet kan man ha olycksfall i arbetet, men det är skillnad på när saker händer av ren slump och när det börjar finnas fog för en analys.

Som jag inledde denna blogg; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast ren slump.

Lägger vi då till det faktumet att vi inte tagit ett enda poäng mot något av lagen som ligger topp fyra i årets tabell så börjar saker och ting klarna. Vi är utomordentligt stabila mot lagen som ligger under oss i tabellen (inte ett enda tappat poäng där), men samtidigt förtvivlat svårt att vinna mot topplagen. Vid endast ett tillfälle i år har vi snott poäng mot ett lag som vid tillfället låg högre upp än oss i tabellen, nämligen Syrianska Arameiska. Lägg där till det faktum att vi inte spelat en enda oavgjort match, vare sig på försäsongen, Östra Cupen eller serien. Bara vinster eller förluster.

För mig är det inte en slump.
Det är ett mönster.

Återigen, vad detta beror på får gott vänta till efter säsongen då vi får göra en större analys, men detta är fakta. Inga åsikter, bara ren fakta.

Men vi måste sluta skylla alla uddamålsförluster på otur. Jag hör ofta att vi tror att vi “så mycket bättre än alla andra lag i serien” eller att “de har tur, vi slår dem alla dar i veckan”. Men sanningen är att vi inte tagit ett enda poäng i år mot vare sig GSIF, FC Heden, Santos Cruzazul IF eller FC Bosona. Vi har haft sju försök, alla har slutat med förlust. Detta är som sagt inte en slump, det är fakta.

Här gäller det att vara självkritisk i alla delar. Såväl spelare som ledare som jag som ansvarig huvudtränare måste rannsaka oss själva och förstå att serier vinns inte om inte jobbet görs. Vi är femma just nu i division 6B Göteborg. Bättre än gäng som Sjövalla & Landala, sämre än lag som GSIF & Heden.

Varken mer eller mindre.

Det har vi att förhålla oss till och nu handlar det om att vara ödmjuk inför uppgiften, knyta näven i fickan och jobba hårdare. Resultat kommer genom bra prestationer och hårt arbete, inte genom avsaknad av självinsikt.

Mot mig själv är jag allra hårdast. Detta är förvisso mitt år 1 som ansvarig huvudtränare för ett seniorlag, men jag sätter ändå pressen på mig själv. Jag är inte tillräckligt bra just nu. För att vi skall höjas måste jag bli en bättre instruktör, en bättre taktiker, göra bättre övningar. ALLT måste bli bättre.

Jag tänker inte sitta och tycka att “allt är bra som det är”, för det är de inte. För att nå utveckling måste jag rannsaka mig själv och laget, hitta lösningar på hur vi skall bli bättre. Jag är beredd att ta ansvar för lagets resultat och prestationer och kommer inte gömma mig bakom floskler som tur och otur.

För som sagt; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

Som så många gånger förr handlar det om de berömda marginalerna.

I några matcher i år har vi haft dem emot oss. Förlusterna mot FC Heden och Santos Cruzazul IF var sådana matcher där vi borde tagit alla pinnar efter bländande spel, men istället fick inga. Mycket stolpe ut, men igår var det äntligen dags för lite payback time.

Igår mötte vi i BK Wobbler Syrianska Arameiska Föreningen hemma på Överåsvallen. Och om vädret hade lite borderline (hagel och sol om vartannat) så gäller detsamma vårt spel. Ena stunden fint passningsspel med rörelse, i andra fall klarar vi inte ens av enkla uppspel längs med backen. Vår match var absolut inte bra, kanske till och med en av våra sämre insatser för säsongen, men ändå likväl avgick vi med segern.

Innan match pratade vi om vi skulle spela enkelt så vi tidigt kom in i vårt passningsspel, behålla tålamodet för att skapa längre anfall och slutligen våga vara tuffa utan att vara oschyssta. Vi hade på känn att spelarna i Syrianska Arameiska skulle tappa humöret om vi spelade tufft mot dem, vilket visade sig stämma då de fick flera gula kort för protester och även ett rött sådant.

Vi lyckas förvisso med det sistnämnda, men vårt passningsspel är inte i närheten av den nivån vi klarat av tidigare på såväl träning som match. Vi ska förvisso komma ihåg att vi möter ett bra motstånd som straffar oss om vi inte är beslutsamma, deras press var hög från start, men vi ska ändå göra det bättre. Bortsett från första 10-15 minuterna, då vi även gör 1-0, så kommer vi aldrig upp i vår standard. Det ser ängsligt och trevande ut, många passar som går fel och mycket bolltapp. Där har vi något att jobba på, helt klart.

Det är tyvärr också i uppspelsfasen vi släpper in båda våra mål. Jag och min assisterande David Pettersson snackade om det här innan match, att vi antagligen har släppt in hälften av våra mål på fasta och andra hälften på grund av slarv i uppspelsfasen. Vi tappar boll i kritiska lägen som straffar sig. Kanske behöver vi spela enklare i uppspelen, kanske behöver vi bli skickligare, men något måste hända här.

Det jag dock tar med mig, trots den mediokra insatsen, är de tre poängen och att vi reser oss från ett 1-2-underläge i andra halvlek. Känslan att avgöra med några minuter kvar är i det närmaste obeskrivlig och är viktigt för moralen. Nu fick vi med oss en skitseger, rent ut sagt.

Sådant kan bli viktigt i slutändan. Nu har vi alla förutsättningar kvar att avsluta vårsäsongen på ett fint sätt.

Efter en tuff inledning där vi i BK Wobbler förlorat våra två första matcher i serien hade vi en intensiv matchperiod framför oss. I söndags mötte vi Landala IF borta på Guldheden Södra och igår mötte vi Sjövalla FK hemma på Överåsvallen. Två nykomlingar som precis som vi var i starkt poängbehov och då gärna trepoängare. En tät matchserie som vi gått ur med fullpott – sex poäng av sex möjliga!

Dock inledde vi inte bra. I matchen i söndags mot Landala uppträdde vi så som vi gjort i många matcher nu, ängsligt, blygt och försiktigt. På så vis var det tydligt att vi var ett lag som har haft en jobbig period, självförtroendet satt inte där och det märktes i vårt spel. Vi har också en ful ovana att hamna i lika tidiga som onödiga lägen och hade efter en usel inledning 0-1 i baken och få tendenser på bättre spel.

En förändring jag gjorde inför matchen var att tillfälligt förändra vår formation från en 4-4-2 med smal diamant till en variant av 4-4-2 med mer tydliga yttrar och ett par sittande mittfältare lite längre ner i banan. Det var så vi avslutade matchen mot FC Heden innan dess med gott resultat och det kändes lite mer stabilt då vi hade mer klara instruktioner för kantspelarna. Kanske var det detta som förvirrade, för vi hittade inte alls våra positioner i början av matchen. Vi såg loja ut och hade inte många rätt första 20-25 minuterna.

Efter en instruktion från mig att låta vår vänsterytter, som i vanliga fall gärna spelar offensiv centralmittfältare, lyckades vi överbelasta på mitten och då såg det genast bättre ut. Vi avslutar halvleken bra och gör både 1-1 och 2-1, men ledningen kändes bräcklig. Mycket riktigt visade den sig också vara det och vi släppte in 2-2 tidigt i andra, men trummade sedan på för att vinna matchen.

20 minuter från slutet fick vi också betalt, något oväntat på en fast situation och kan i slutet även fastställa slutresultatet 4-2 till oss. Vi hade ytterligare två bollar på mållinjen som rensades undan så segersiffrorna borde kanske varit större, men samtidigt otroligt skönt att ha fått årets första trepoängare.

Bara två dagar senare skulle vi möte Sjövalla FK på hemmaplan, så det var bara att åka hem och ladda batterierna på nytt i och med det täta spelschemat. Till skillnad från den förra matchen mot Landala hade vi pratat om vikten av att ta kommandot direkt från avspark, vilket vi gjorde med all önskvärd tydlighet.

Detta gällde inklusive mig och övriga i tränarteamet, vi skulle höja nivån avsevärt i energin och utstråla pondus från bänken redan från start. Inget sitta med armarna i kors, helt enkelt, utan full aktivitet från sidlinjen. Redan efter ett par minuter gjorde vi 1-0 och fortsatte att trumma på efter det.

Det blev dock smärtsam tydligt att vi fortfarande behöver jobba på att vårda bollen inom laget och inte bli för ivriga med den, vilket också straffade oss emellanåt. Vi släpper på nytt in två mål, men vinner ändå med klara 7-2 i en islossningskavalkad på slutet. Sjövalla är kanske inte det mest varierande laget i serien sett till sitt passningsspel, så vi kommer att bli straffade om vi inte kan hålla bollen bättre inom laget mot bättre motstånd.

Jag är nöjd med att vi efter en svag inledning har kämpat oss uppåt och tagit två raka segrar, men är långt ifrån nöjd med prestationen i allmänhet och med vårt bollinnehav i synnerhet. Vi har vunnit våra matcher för att vi individuellt sett har bättre fotbollsspelare än Landala och Sjövalla och hade högre intensitet, men det kommer inte räcka mot de bättre lagen i division 6B. Vi behöver skruva upp allting en nivå till för att verkligen kunna konkurrera om de bättre placeringarna.

Nu väntar ett par dagars vila innan vi går på ny träningsvecka på måndag. Nästa helg väntar Santos Cruzazul IF, ett lag som överraskat och gjort bra ifrån sig hittills. Det blir en värdemätare som heter duga för BK Wobbler.

Och i vanlig ordning längtar jag redan!

En ny svidande förlust igårkväll hemma på Överåsvallen blev det mot FC Heden. Kanske inte helt oväntat sett till att “Real Heden” är tippade att vinna hela Division 6B, men det gör ju knappast att såret svider mindre. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig så skall vi i BK Wobbler vara rejält missnöjda med noll poäng.

FC Heden har tidigare under säsongen spelat ett 4-2-3-1 med en bred uppställning, men lämnade överraskande nog till en betydligt mer rak 4-4-2 med hög press på vårt innermittfält. Det överraskade mig, men det som förvånade mig mest var att vi inte lyckades vinna mittfältskampen trots vår övertalighet. Kanterna blev blottade och trots att vi pratade om det innan match så kom de fram där gång på gång.

0-1 sker däremot på många individuella misstag. Vi missar helt att gå upp i press på bollhållare som kan pricka in bollen mot en ensam anfallare som ingen tagit markering på. Ett tamt avslut senare och vi ligger under. Det var givetvis många bitar som inte funkade i den sekvensen och när de kort därpå trycker in 2-0 på kontring från kanten blir det mycket gamnacke.

I andra bestämmer vi oss för att stänga deras kanter och övergå till en rak 4-4-2. Det visar sig göra susen, vi stänger dem helt och de har knappt en målchans i andra. Vi dunkar snabbt in en reducering och med vind i seglen trummade vi på för ett kvitteringsmål.

Men det kom inte.

Trots mängder av målchanser, misstänkta straffsituationer, hörnor i horder så gick inte bolluslingen in. Effektiviteten var förödande och vi borde både ha kvitterat och vunnit den här matchen långt innan den 90: e minuten. Istället kan FC Heden på en kontring i slutet när vi går ner på trebackslinje i slutet göra slutresultatet 1-3.

Surt givetvis, sett till att vi gör en så pass bra andra halvlek, men effektiviteten visar sitt fula ansikte för BK Wobbler och vi blir utan poäng på nytt. Kanske inte överraskande sett till motståndet, men till matchen helt klart. Vi borde givetvis tidigare stängt till kanterna och där brast min matchcoachning bitvis, samtidigt som vi ändå trots allt har tillräckligt med chanser för att avgöra.

Nu väntar några dagar ledigt innan vi i nästa vecka har två träningar och sedan match på bortaplan mot nykomlingen Landala IF. Då har vi match den 26 april och sedan igen hemma mot Sjövalla FK den 28 april. Tätt schema och vi skulle verkligen behöva lite poäng nu för att få vind i seglen.

Det som dock gläder mig är att vi så snabbt kunde ställa om till en klassisk 4-4-2 för att få lite bättre fart på kanterna. Sådant är skönt att ha med sig inför fortsättningen om spelet trasar sönder. Men det betyder inte att vi för den delen skall glömma bort att spela vårt fina passningsspel och vara laget som tar tag i matchpinnen. Vi skall inte vara ett reaktivt fotbollslag, utan ett agerande som dominerar med bollinnehav. På så vis tror jag att vi vinner flest matcher i längden, även om det är viktigt med en varierande spelidé.

Kanske något för den 26 april?

Lördag. 15 grader varmt. Vår i luften. Inga underställ. Och seriepremiär.

Allting var upplagt för fest.
Istället blev det årets baksmälla.

I eftermiddags mötte vi Göteborgs Studenters IFGuldheden Södra i vår seriepremiär i division 6B. Det märktes inför matchen att killarna var laddade och förväntansfulla. Trots allt har vi haft en bra försäsong med fem raka segrar, varav 16-0 i målskillnad på de tre senaste. Lägg därtill ett lyckat träningsläger i Danmark för en vecka sedan och det mesta kändes kanon inför matchen.

Jag behövde knappast jobba med att motivera dem, om vi säger så. Hade jag pumpat dem mer hade antagligen ballongen spruckit, men nu låg den på rätt nivå.

Inför matchen pratade vi om att behålla lugnet första kvarten. I en premiär är det lätt att bli kalv på grönbete och vilja för mycket, istället skulle vi vara coola, lite på vår bolltrygghet och vara dem som dikterade matchbilden. Detta lyckas vi bra med och även om vi inte skapar överdrivet med chanser så känns det stabilt. Vi är tålmodiga, konsekventa och trygga, det är min känsla från sidlinjen.

Dessvärre lyckas GSIF på en tillfällighet och enda chans sätta 1-0 efter en misskommunikation mellan mittback och målvakt. När de sedan gör 2-0 kort därpå tack vare sin stora fysik, något vi i BK Wobbler tyvärr inte är bortskämda med, blir det många huvuden som hänger. Skickligt, eller turligt beroende på hur man ser på det, lyckas vår defensiva mittfältare sätta reducering på distans och vi är med i matchen igen. Vi har en bra period i slutet på första, men det står 2-1 i paus till hemmalaget.

Min känsla i halvtid är att vi är på gång och har lite momentum, men att vi behöver omvandla vårt bollinnehav till fler chanser. Vår rörelse på mittfält och anfall har varit för dålig och vi behövde hota mer i djupled. Med några förändringar trodde vi också att vi skulle ordna det.

Andra halvlek börjar där första slutar; Vi har kontrollen och kommer till avslut mot deras mål. Vi har i en andra våg 2-2 inne i buren på distans, men målet döms bort av domaren. Det är givetvis svårt att se från min position och jag är absolut part i målet, men känslan är att bollen är inne.

Surt nog går GSIF upp och kan med sin stora fysik trycka in 3-1. De är storväxta, pojkarna i GSIF, vilket vi hade stora problem med. Vi går ner på en trebackslinje och provar 3-4-3 och har några chanser att komma igen, men istället gör de 4-1 och ridån känns som ett faktum. Vi byter friskt för att förändra och har några halvlägen som dessvärre inte resulterar. Istället kan motståndarna trycka in 5-1 på sista minuten på långt avstånd och defileringen är ett faktum.

Det som suger mest är inte att vi förlorar, utan att vi gör det utan att GSIF får visa upp hela sitt register. 1-0 ger vi bort och hamnar tidigt i uppförsbacke, samtidigt som de kan spela mycket på våra misstag. Vi rör oss inte och gör oss inte tillräckligt spelbara, vilket försvårar arbetet för vår defensiva mittfältare och den offensiva ditot. Mycket av spelet tidigare under försäsongen är som bortblåst.

Sedan ska vi komma ihåg att det är mycket tillfälligheter. De gör 1-0 på en miss i kommunikationen mellan vår mittback och målvakt, vi får 2-2 bortdömt på ett som känns som ett ickekorrekt sätt, de gör 3-1 i samma veva samtidigt som det känns som att vi behöver sex målchanser för att göra ett mål, medan de gör fem mål på sex chanser.

Men jag gillar inte att skylla i från mig. Detta kändes som årets bottennapp och bra nog så har vi ny match redan på onsdagkväll på Överåsvallen. Då möter vi topptippade FC Heden, ett lag som också hade det tufft i sin premiär och säkerligen vill komma tillbaka i vinnarspåret igen.

Bästa chansen att hämnas är att jobba hårt, vilket vi gör redan på träningen på måndag. Då är rörelse på temat.

Det är 21 matcher kvar och 63 poäng att spela om.
Vi förlorade slaget, men inte kriget.

Det ska i alla fall FC Heden blir varse om på onsdag.