Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.

Advertisements

Som så många gånger förr handlar det om de berömda marginalerna.

I några matcher i år har vi haft dem emot oss. Förlusterna mot FC Heden och Santos Cruzazul IF var sådana matcher där vi borde tagit alla pinnar efter bländande spel, men istället fick inga. Mycket stolpe ut, men igår var det äntligen dags för lite payback time.

Igår mötte vi i BK Wobbler Syrianska Arameiska Föreningen hemma på Överåsvallen. Och om vädret hade lite borderline (hagel och sol om vartannat) så gäller detsamma vårt spel. Ena stunden fint passningsspel med rörelse, i andra fall klarar vi inte ens av enkla uppspel längs med backen. Vår match var absolut inte bra, kanske till och med en av våra sämre insatser för säsongen, men ändå likväl avgick vi med segern.

Innan match pratade vi om vi skulle spela enkelt så vi tidigt kom in i vårt passningsspel, behålla tålamodet för att skapa längre anfall och slutligen våga vara tuffa utan att vara oschyssta. Vi hade på känn att spelarna i Syrianska Arameiska skulle tappa humöret om vi spelade tufft mot dem, vilket visade sig stämma då de fick flera gula kort för protester och även ett rött sådant.

Vi lyckas förvisso med det sistnämnda, men vårt passningsspel är inte i närheten av den nivån vi klarat av tidigare på såväl träning som match. Vi ska förvisso komma ihåg att vi möter ett bra motstånd som straffar oss om vi inte är beslutsamma, deras press var hög från start, men vi ska ändå göra det bättre. Bortsett från första 10-15 minuterna, då vi även gör 1-0, så kommer vi aldrig upp i vår standard. Det ser ängsligt och trevande ut, många passar som går fel och mycket bolltapp. Där har vi något att jobba på, helt klart.

Det är tyvärr också i uppspelsfasen vi släpper in båda våra mål. Jag och min assisterande David Pettersson snackade om det här innan match, att vi antagligen har släppt in hälften av våra mål på fasta och andra hälften på grund av slarv i uppspelsfasen. Vi tappar boll i kritiska lägen som straffar sig. Kanske behöver vi spela enklare i uppspelen, kanske behöver vi bli skickligare, men något måste hända här.

Det jag dock tar med mig, trots den mediokra insatsen, är de tre poängen och att vi reser oss från ett 1-2-underläge i andra halvlek. Känslan att avgöra med några minuter kvar är i det närmaste obeskrivlig och är viktigt för moralen. Nu fick vi med oss en skitseger, rent ut sagt.

Sådant kan bli viktigt i slutändan. Nu har vi alla förutsättningar kvar att avsluta vårsäsongen på ett fint sätt.

En ny svidande förlust igårkväll hemma på Överåsvallen blev det mot FC Heden. Kanske inte helt oväntat sett till att “Real Heden” är tippade att vinna hela Division 6B, men det gör ju knappast att såret svider mindre. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig så skall vi i BK Wobbler vara rejält missnöjda med noll poäng.

FC Heden har tidigare under säsongen spelat ett 4-2-3-1 med en bred uppställning, men lämnade överraskande nog till en betydligt mer rak 4-4-2 med hög press på vårt innermittfält. Det överraskade mig, men det som förvånade mig mest var att vi inte lyckades vinna mittfältskampen trots vår övertalighet. Kanterna blev blottade och trots att vi pratade om det innan match så kom de fram där gång på gång.

0-1 sker däremot på många individuella misstag. Vi missar helt att gå upp i press på bollhållare som kan pricka in bollen mot en ensam anfallare som ingen tagit markering på. Ett tamt avslut senare och vi ligger under. Det var givetvis många bitar som inte funkade i den sekvensen och när de kort därpå trycker in 2-0 på kontring från kanten blir det mycket gamnacke.

I andra bestämmer vi oss för att stänga deras kanter och övergå till en rak 4-4-2. Det visar sig göra susen, vi stänger dem helt och de har knappt en målchans i andra. Vi dunkar snabbt in en reducering och med vind i seglen trummade vi på för ett kvitteringsmål.

Men det kom inte.

Trots mängder av målchanser, misstänkta straffsituationer, hörnor i horder så gick inte bolluslingen in. Effektiviteten var förödande och vi borde både ha kvitterat och vunnit den här matchen långt innan den 90: e minuten. Istället kan FC Heden på en kontring i slutet när vi går ner på trebackslinje i slutet göra slutresultatet 1-3.

Surt givetvis, sett till att vi gör en så pass bra andra halvlek, men effektiviteten visar sitt fula ansikte för BK Wobbler och vi blir utan poäng på nytt. Kanske inte överraskande sett till motståndet, men till matchen helt klart. Vi borde givetvis tidigare stängt till kanterna och där brast min matchcoachning bitvis, samtidigt som vi ändå trots allt har tillräckligt med chanser för att avgöra.

Nu väntar några dagar ledigt innan vi i nästa vecka har två träningar och sedan match på bortaplan mot nykomlingen Landala IF. Då har vi match den 26 april och sedan igen hemma mot Sjövalla FK den 28 april. Tätt schema och vi skulle verkligen behöva lite poäng nu för att få vind i seglen.

Det som dock gläder mig är att vi så snabbt kunde ställa om till en klassisk 4-4-2 för att få lite bättre fart på kanterna. Sådant är skönt att ha med sig inför fortsättningen om spelet trasar sönder. Men det betyder inte att vi för den delen skall glömma bort att spela vårt fina passningsspel och vara laget som tar tag i matchpinnen. Vi skall inte vara ett reaktivt fotbollslag, utan ett agerande som dominerar med bollinnehav. På så vis tror jag att vi vinner flest matcher i längden, även om det är viktigt med en varierande spelidé.

Kanske något för den 26 april?

Lördag. 15 grader varmt. Vår i luften. Inga underställ. Och seriepremiär.

Allting var upplagt för fest.
Istället blev det årets baksmälla.

I eftermiddags mötte vi Göteborgs Studenters IFGuldheden Södra i vår seriepremiär i division 6B. Det märktes inför matchen att killarna var laddade och förväntansfulla. Trots allt har vi haft en bra försäsong med fem raka segrar, varav 16-0 i målskillnad på de tre senaste. Lägg därtill ett lyckat träningsläger i Danmark för en vecka sedan och det mesta kändes kanon inför matchen.

Jag behövde knappast jobba med att motivera dem, om vi säger så. Hade jag pumpat dem mer hade antagligen ballongen spruckit, men nu låg den på rätt nivå.

Inför matchen pratade vi om att behålla lugnet första kvarten. I en premiär är det lätt att bli kalv på grönbete och vilja för mycket, istället skulle vi vara coola, lite på vår bolltrygghet och vara dem som dikterade matchbilden. Detta lyckas vi bra med och även om vi inte skapar överdrivet med chanser så känns det stabilt. Vi är tålmodiga, konsekventa och trygga, det är min känsla från sidlinjen.

Dessvärre lyckas GSIF på en tillfällighet och enda chans sätta 1-0 efter en misskommunikation mellan mittback och målvakt. När de sedan gör 2-0 kort därpå tack vare sin stora fysik, något vi i BK Wobbler tyvärr inte är bortskämda med, blir det många huvuden som hänger. Skickligt, eller turligt beroende på hur man ser på det, lyckas vår defensiva mittfältare sätta reducering på distans och vi är med i matchen igen. Vi har en bra period i slutet på första, men det står 2-1 i paus till hemmalaget.

Min känsla i halvtid är att vi är på gång och har lite momentum, men att vi behöver omvandla vårt bollinnehav till fler chanser. Vår rörelse på mittfält och anfall har varit för dålig och vi behövde hota mer i djupled. Med några förändringar trodde vi också att vi skulle ordna det.

Andra halvlek börjar där första slutar; Vi har kontrollen och kommer till avslut mot deras mål. Vi har i en andra våg 2-2 inne i buren på distans, men målet döms bort av domaren. Det är givetvis svårt att se från min position och jag är absolut part i målet, men känslan är att bollen är inne.

Surt nog går GSIF upp och kan med sin stora fysik trycka in 3-1. De är storväxta, pojkarna i GSIF, vilket vi hade stora problem med. Vi går ner på en trebackslinje och provar 3-4-3 och har några chanser att komma igen, men istället gör de 4-1 och ridån känns som ett faktum. Vi byter friskt för att förändra och har några halvlägen som dessvärre inte resulterar. Istället kan motståndarna trycka in 5-1 på sista minuten på långt avstånd och defileringen är ett faktum.

Det som suger mest är inte att vi förlorar, utan att vi gör det utan att GSIF får visa upp hela sitt register. 1-0 ger vi bort och hamnar tidigt i uppförsbacke, samtidigt som de kan spela mycket på våra misstag. Vi rör oss inte och gör oss inte tillräckligt spelbara, vilket försvårar arbetet för vår defensiva mittfältare och den offensiva ditot. Mycket av spelet tidigare under försäsongen är som bortblåst.

Sedan ska vi komma ihåg att det är mycket tillfälligheter. De gör 1-0 på en miss i kommunikationen mellan vår mittback och målvakt, vi får 2-2 bortdömt på ett som känns som ett ickekorrekt sätt, de gör 3-1 i samma veva samtidigt som det känns som att vi behöver sex målchanser för att göra ett mål, medan de gör fem mål på sex chanser.

Men jag gillar inte att skylla i från mig. Detta kändes som årets bottennapp och bra nog så har vi ny match redan på onsdagkväll på Överåsvallen. Då möter vi topptippade FC Heden, ett lag som också hade det tufft i sin premiär och säkerligen vill komma tillbaka i vinnarspåret igen.

Bästa chansen att hämnas är att jobba hårt, vilket vi gör redan på träningen på måndag. Då är rörelse på temat.

Det är 21 matcher kvar och 63 poäng att spela om.
Vi förlorade slaget, men inte kriget.

Det ska i alla fall FC Heden blir varse om på onsdag.