Arrows and circles... They are everywhere!

Arrows and circles… They are everywhere!

Now, at last, I have compiled my futsal philosophy for public display.

You can find my futsal philosophy HERE.

Please enjoy!

Here I am, for the first time as a Key Instructor for Gothenburg Football Association.

As many of you know if, I have no Head Coaching duties this season. For the moment I am on parental leave, which of course is both fantastic and fun. What happens next season, I do not know yet, and I must admit that it begins to itch in the fingers and that I would like take over a team sometime in the future. But until then, I try to combine my maternity leave with a couple of minor tasks and some of them I intend to present for you now with this blog post.

It is no secret that I have been thrilled with the sport futsal. Last winter, I made the coaching course on the matter and in January I had the opportunity to utilize my skills when I was asked to be an expert commentator for a game in the Swedish top flight for men. After this, the carousel has rolled up properly and after awhile I was asked to be an expert for Futsalmagasinet, Sweden’s largest portal about futsal. There, I write a blog which is focused on coaching. I write about tactics, training schedules, game philosophy, leadership and a lot of other subjects that is about coaching.

This blog is in Swedish and can be found at this address:
http://www.futsalmagasinet.se/category/blogg/taktiktavlan/

I’ve been asked if I would be interested in taking over a team in futsal, which I must admit is interesting. Futsal is an interesting sport in many ways, and has great potential, not at least here in Sweden. I’ve actually had a few inquiries, but nothing that feels really hot so far. It is required that there is a sufficiently high sporting level and that there is good potential to grow as a club for me to be interested. But I close no doors yet, of course.

I still have not released football / soccer though. A while ago, I was asked by the Gothenburg Football Association to become a Key Instructor. A mission that means that I coach at talent training sessions (what is now meant by the word “talent” is an entirely different discussion, but more on that matter eventually) and raises the educational level of both players and leaders in the Gothenburg area. Obviously a very flattering mission which in any case at the moment does not take much of my time, which fits perfectly with my obligations as a parent and an expert at Futsalmagasinet.

Yesterday was my first day as a Key Instructor, one day that actually offered sun and a lot of fun memories. Some brief reflections on my part is that it was incredibly fun to get back to the training ground. I’ve been missing it for almost half a year. It was also nice to know that I still can coach with high energy and commitment, although of course it goes down a little after a day out on the pitch. After all, we coached hundreds of players for nearly five hours, you get tired after that.

Other reflections I did after my first day is how important the organization is. As I said, hundred of player trained at Heden and then you need to have the logistics to work so that the training does not suffer. Another factor that is important is to be studious as coach. I am thinking primarily of the coaching process. It is striking to me that many of the prejudices I have unfortunately was confirmed when many young players feel it is important to do things quickly rather than to do them right. Several times yesterday, I noticed players who several times tried to rushed to do things quickly, but instead of doing it right it becomes wrong. There is a difficult balance here for a coach.

Should I look the other way and praise when it’s right, or point out the shortcomings and try to get them to do the right things?

For my part, it becomes clear that there is no point in doing things quickly if it is wrong, so I’m more for the way to do it slowly and properly. Then it is easier to increase the speed and difficulty. It’s not about cutting players, it is about giving them the right tools to succeed so they can be as good as they can be.

Are you starting to cut corners with the simple things, then what will happen when you do difficult things? No, it’s better to do it properly from the start. Of course, you make a difference between what is important or not, but basically everything must be done properly – From hitting a pass on the right foot to pick up the balls after a shot exercise.

Proper behavior creates winners, that is what I think. But more on that subject in another blog post for the future…

Another thing that struck me is that the skill level of young players is incredibly different. Another may have come incredibly far in his / her development, another lie far behind. It is a challenge to adapt the training session so that everyone gets something out of it. But the important thing is not always trying to do things to the maximum, but optimally. A setting that I think you will get far with.


In addition to this, it was a brilliant day that I will remember for a long time.
It will be interesting to see how it unfolds as I get warmed up, but right now it’s a good feeling.

Although of course I miss being a Head Coach, it is not bad to be a futsal expert and a key instructor in anticipation of something good.

Opera VS fotboll

2016-10-10

Det är spännande tider, nuförtiden. Inte bara för att det är höst, löv som faller och serier som avgörs utan också utanför vår fotbollssfär. Så sent som igårkväll var det partiledardebatt i SVT och inatt drabbade kombattanterna i den amerikanska presidentkampanj samman. Därför blir veckans blogg därmed lite politisk (men var lugna, fotboll kommer också med på ett hörn).

För några dagar sedan läste jag en intressant tweet från Mats Enquist, generalsekreterare för SEF (Svensk Elitfotboll). Där citerade han Dan Persson där det ordagrant stod:

“Varför skall opera subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera?”

Det följdes förvisso av en blinkande smiley, men åsikten är nog så tydlig – Varför skall de som vill gå och se opera subventioneras så till den milda grad när de i regel har större inkomster än de som ser på exempelvis fotboll?

Frågan är lika intressant som den är befogad. Jag förstår också det väcker ett visst blod hos folk när en läser dessa summor som svenskt kulturliv får i bidrag per år:

http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/%C3%B6kat-st%C3%B6d-till-g%C3%B6teborgsoperan-1.984347

Det rör sig om pengar i miljardklassen, varav bespottade Göteborgsoperan får 113 miljoner av dessa. Mycket pengar givetvis och som säkerligen sticker i ögonen på de föreningsmänniskor som får kämpa livet ur sig för att sälja Bingolotter för att ha råd med ett träningsläger i Danmark.

Varför skall de där kultursnobbarna som redan lever livet på en räkmacka dessutom få rabatt på sina biljetter till Chess när jag redan kryper på mina bara knän?

Förutom att den sista raden bygger på någon slags fördom att endast de välbärgade ser på opera och musikaler (vilket antagligen inte är hela sanningen, men det får väl en undersökning bekräfta i så fall) så finns det en rad med argument till varför bidragslandskapet ser ut som det gör. En annan kan ju diskutera varför vi överhuvudtaget ens skall subventionera vare sig idrott eller kultur när vi har åldersdomshem och skolor som har svårt med sina ekonomier, men det är en annan fördelningsdebatt.

Innan vi går in på varför det är så att operabiljetter subventioneras, är det verkligen så att idrotten går helt lottlös?

http://www.rf.se/Idrottensfinansiering?

Ovanstående länk är från Riksidrottsförbundet. Utöver att det är mycket ideellt arbete som framställs så bidrar kommunerna med 3,5 miljarder svenska kronor per år i billigare (och i vissa fall ingen) hyra av anläggningarna som finns. Utöver det ges kontanta bidrag, också de från kommunerna, på cirka en miljard kronor per år. Då har vi inte heller räknat upp pengar som inte kommer från staten, så som sponsring, medlemavgifter, matchintäkter etc.

Helt plötsligt framstår den där miljarden som Kulturrådet delar ut inte särskilt stor i relation. Vilket inte heller är så konstigt sett till att idrotten är Sveriges största folkrörelse, då bör de ju även få störst del av kakan.

Jag är fullt medveten om att en mängd med bidrag och intäkter inte tas med i dessa kalkyler, men vi kan nog med bestämdhet fastslå att idrotten i varje fall inte får mindre pengar än säg operan.

Men uppenbarligen är det inte det som stör idrottskramarna, utan att de som gillar opera och musikaler skall få någon rabatt överhuvudtaget på sina biljetter. Att de med sina skattepengar skall ombesörja att andra kan gå och se West Side Story.

Egentligen är det befängt att ställa opera och fotboll mot varandra, men eftersom vi måste… Hur många ställen kan jag se opera på i Sverige? Inte i närheten av lika många av som jag kan se fotboll på. Det innebär att tillfällena är få för dem som faktiskt vill se på opera i Sverige i relation till att se på fotboll. Det går inte lika många operaföreställningar som det går fotbollsmatcher på ett år.

Hade vi inte subventionerat biljetter till opera hade kanske denna konstform på sikt dött ut i Sverige. Vissa hävdar att det är rätt eftersom “det är vad marknaden säger”, men är det verkligen så vi skall driva skattefördelningen det här landet?

Att börja följa utbud och efterfrågan?

Ska vi tänka så är det flera typer av projekt och institutioner som vi får lägga ner eftersom efterfrågan är för liten. Duchennes muskeldystrofi är en av världens mer ovanliga sjukdomar. Skall vi sluta forska i detta eftersom det är så få människor som faktiskt drabbas? Självklart inte, men det är dessa marknadstankar som vi oftast tampas emot när vi tänker på skattepengar.

Missförstå mig rätt här, jag älskar fotboll.

Men att sluta subventionera opera för att det är fler personer som har idrott som största intresse är inte ett samhälle jag vill leva i. Hur mycket jag än älskar fotboll så tycker jag så.

Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi försöker samsas om vad våra gemensamma resurser skall gå till och där flera behov skall tillgodoses. Det är i sig ett omöjligt projekt, men alternativet att låta marknadskrafter styra hur vi bygger vårt samhälle och fördelar våra skattepengar låter inte speciellt trevligt.

Att vi ibland betalar skatt för sådant som vi egentligen inte vill betala skatt för är i sig inget unikt eller ens konstigt. När jag inte ägde bil kunde jag inte förstå varför jag skulle betala skatt så att underhållet av vägarna var av hög standard, som ett exempel. Jag hade ingen gammal mormor som var på ålderdomshem, varför skulle jag pröjsa för att andra skulle ha det gött på hemmen?

Det är ju lite det som är halva grejen med skatt, att vi tillsammans betalar så att samhället blir en bra plats för så många som möjligt. Det innebär ibland att jag får betala för sådant som jag själv kanske inte får användning av personligen, men som kommer samhället till gagn. Att bara rationalisera bort kultur för att den inte utövas eller älskas av lika många som idrott är inte en väg jag vill gå. Och skulle en nu inte tycka om det kan vi ju rösta om hur vi skall fördela våra resurser om två år när det är val.

Kultur behövs likväl som idrott, äldrevård, skola och vägarbeten.

Det är ju en ganska fin och solidarisk tanke, egentligen, att betala skatt och försöka dela ut.
Låt oss inte förstöra den.

* * * * *

P.S.

Jag vill poängtera att jag inte har något otalt med Mats Enquist, det bara råkar vara så att jag tycker att fördelningen som det ser ut just nu inte är det största bekymret vi har inom svensk politik.

D.S.

Filmtajm!

2016-08-05

Det är fredag och det betyder givetvis fredagsmys!

Efter några tunga inlägg på bloggen tänkte jag dela med mig av lite mer rörlig material i form av lite videos som jag spelat in under året. Det är allt från taktikskolor till övningar och videoanalyser.

Något kanske är intressant för er att kika på, kanske inget alls eller så tittar ni på alla – Det beror säkerligen på vilka filmer som går på dumburken ikväll.

Betrakta och kommentera gärna, trevlig helg!

Jag redogör min ledarskapsfilosofi på Halmstad Högskola under läsåret som gått.

För den som klarar av den knepiga vinkeln så är det en övning jag gjorde på tränarutbildningen som heter Jägarkvadde. Jag är i vanlig fall inte så förtjust i just kvadraten, men detta är en variant som bidrar med rörelse på både ben och huvud, samt som gynnar den som pressar i större utsträckning.

På en kylslagen träning i februari tränade jag och min assisterande tränare på positionsförsvaret i BK Häckens damlag. För att göra det extratydligt för dem hur de skulle förhålla sig till varandra gjorde vi en slags konografi – En övning utan motspelare för att vi skulle lära oss hur vi skall stå på match.

På försäsongen hade vi en hel del videoanalysgenomgångar för att gå i genom vår spelidé. Här är vid ett tillfälle i mars där vi går genom senaste matchen mot Brämhults IK.

Några månader senare följde upp detta, för att se vad som behövde finjusteras. Färsk video.

På träningslägret på Hönö höll jag i en föreläsning vid namn “Du blir bra på det du tränar på!”.

Jag tänker inte länka till varje videoklipp då det är i åtta delar utspridda på 80 minuter, men vill du kika närmare kan du gå in på mina YT-kanal och se alla andra delar. Speciellt intressant för er som vill veta mer om fotbollsfys.

Nedan följer ett gäng med taktikskolor som jag gjort där jag mer i detalj förklarar hur jag vill spela på en fotbollsplan.

Vi ska börja dagens blogg med ett tankeexperiment; Vi leker med idén att du har ett barn som är redo att börja i förstaklass. Ni packar den fina ryggsäcken för första skoldagen. Det är en anteckningsbok, en linjal, några blyertspennor och kanske en frukt som mellanmål. Ni går hand i hand en vacker augustidag och lämnar av ert barn till en leende lärare.

Eftersom det är första skoldagen får alla föräldrar vara med och sitta längst bak i klassrummet för att beskåda den första skoldagen. Även om det givetvis är en känsla av stolthet som sköljer över dig är det något som känns konstigt när ni går hem några timmar senare. För visst var det något märkligt med den här läraren?

Samtidigt som du satt längst bak så observerade du många suspekta uttalanden. Som när ett av barnen vill mäta hur lång skolbänken var med den medhavda linjalen, men blev hejdad.

Linjal? Äh, på min tid hade vi ögonmått. Det är inte så noggrant, förklarade läraren.

Eller när ett annat barn vill visa en uträkning i sin räknebok.

Anteckningsbok? Men vad i allsin’ dar använder du blyertspennorna till? På min tid fick vi använda huvudet, skrockade läraren.

Eller som när ditt eget barn vill äta den medhavda frukten som ni så omsorgsfullt valde ut i affären för just denna skoldag.

Frukt? Att det skulle vara nyttigt är bara skrock, berättade läraren och slängde helt sonika ner äpplet i soptunnan.

Eller som… Ja, ni fattar säkert var jag vill komma.

Vi skulle aldrig få för oss att lämna våra barn till en skola med en lärare som i exemplet ovan. Det hade blivit ramaskri och insändare i lokaltidningen. Att skicka våra barn som skall lära sig för livet till en lärare som uppenbarligen inte har någon slags pedagogiskt utbildning, än mindre en lärarlicens, framstår som otänkbart idag. Våra barn skall ha en bra utbildning att stå på så de får bra förutsättningar i livet.

Samma sak gäller på många andra områden. Vi skulle aldrig gå till en tandläkare eller doktor som inte utbildat sig, till exempel. Ändå gör vi precis detta vecka ut och vecka in, skickar oss själva och våra barn till ställen där de som leder saknar adekvat utbildning och förmåga till kritiskt tänkande. Som uteslutande använder sina egna erfarenheter vid upplärningstillfället och struntar i om deras kunskaper inte har varit aktuella sedan 1976 blankt.

Ja, jag pratar givetvis om fotbollen.

I dessa sommartider, när flera fotbollsskolor startar upp, blir det som allra, allra tydligast. Förväntansfulla barn som hoppas få lära sig allt om det gröna gräsets schack och får en tränare som i bästa fall har ögnat i genom en handbok framför Let’s Dance. Ibland blir utfallet hårresande obehagligt. Som när jag ser tränare som på allvar försöker lära ut tiki-taka-fotboll till sexåringar som aldrig sett en boll innan i hela sitt liv. Än mindre vet de vad en passning är. Eller som förordar elvamannafotboll vid nioårsåldern för att “de måste ju ändå lära sig någon gång”. Eller tränare som beodrar 10 km i löparrundan för sina 12-åringar, trots att det vare sig är matchlikt eller speciellt effektivt ur fotbollsperspektiv.

Listan kan göras hur lång som helst, men egentligen klandrar jag inte de här tränarna. Ofta är det någon engagerad förälder som blivit tillfrågad för “ingen annan vill ju ta i det”. Och istället för att ta en tränarkurs och försöka förstå hur en på ett så pass bra sätt som möjligt tränar våra barn i att spela fotboll så blir det att en går på sina egna erfarenheter på vad en själv gillade när en spelade fotboll. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt alla gånger, men alltför ofta baseras dessa erfarenheter på gamla skrönor och sanningar som vi idag, med lite distans, kan säga är direkt felaktiga i fotbollsperspektiv.

Jag hade kanske inte blivit upprörd över detta om det inte hade varit så att det är just barn som far illa. De får “lära sig” hur fotboll skall gå till ur amatörtränarens perspektiv och till sist blir det deras sanning också, samtidigt som det inte skapas optimala förutsättningar för att de ska kunna bli så bra som möjligt. Så när de själva blir tränare en dag lär de ut precis samma saker som deras tränare felaktigt lärde ut många år tidigare…

Återigen klandrar jag inte tränarna i fråga, utan framförallt klubbarna. Ger de verkligen alla sina barn- och ungdomstränare rätt möjligheter att lyckas? Innan de startar upp ett nytt lag borde varje enskild klubb säkra utbildning för tränarna som är aktuella, så att standarden på träningarna höjs. Jag vet att det kan låta som att jag slår mig själv för bröstet nu, men i BK Häcken vet jag att de i alla fall på pappret, i sin policy, har som krav att alla tränare, oavsett nivå, minst skall ha UEFA C-utbildning, vilket är den lägsta utbildningsnivån och som max kräver en helg att klara. Sedan att detta inte alltid följs är en annan fråga gällande uppföljning (som ju egentligen förbundet borde följa upp för att ha någon slags kontrollfunktion).

Är det för mycket begärt att alla tränare som jobbar med barn och ungdomar som minst skall ha denna enkla, basala utbildning? Jag tycker inte det, men uppenbarligen tycker inte klubbarna att detta är viktigt.

Vi har läst mycket om Island och deras fotbollsunder under den senaste månaden och hur deras satsning på tränarutbildning har skapat en otrolig mängd duktiga fotbollsspelare. Där har de gått in och målmedvetet satsat på utbildning på sina tränare och ställt krav att de bör ha en hög lägsta nivå. Visst finns det en skillnad, som i att planhyran är betydligt lägre på Island än i Sverige och att de pengarna som skulle gått till våra tränare istället handlar om planhyror, men faktum kvarstår – Är en helg för mycket begärt?

Vill vi ha duktigt skolade fotbollsspelare måste vi förstå vidden av att ha välutbildade tränare som kan lära ut rätt saker, och inte bara det som de själva lärde sig. Att vara tränare är en konst och ett hantverk, det räcker inte med att ha spelat för att förstå de pedagogiska verktyg som används till fullo. Ingen knod borde få acceptera att tränas av en person utan legitim tränarutbildning, lika lite som vi vill skicka våra barn till en lärare utan utbildning.

Nu har jag skrivit en hel del om barn- och ungdomsfotboll, men konceptet borde gå att ta högre upp i åldrarna. Vi har idag cirka 1000 tränare i Sverige med som lägst UEFA A, den nästhögsta nivån på tränarstegen. Ändå är det förvånansvärt många tränare som på hög nivå precis under eliten som delvis och ibland helt saknar någon form av utbildning. De får sina uppdrag på kontakter och nätverk istället för vad de faktiskt kan, ofta på bekostnad på duktiga tränare som lagt ned både tid och pengar på en utbildning som i slutändan inte spelar någon roll. De får ändå inga tränarjobb.

Jag kan förstå att det är svårt att locka tränare på division 6- och 7-nivå och därmed borde vi inte heller ha några direkta kunskapskrav där (mer än tidigare nämnda UEFA C), men det vore rimligt att anta att tränare i division 4 och 5 åtminstone borde ha UEFA B som lägst.

Därefter borde tränare som är aktiva inom de nationella serierna under eliten, alltså division 1-3, åtminstone ha UEFA A. Det är ju ändå nationella serier vi pratar om och inte vilka skitdivisioner som helst. I Allsvenskan / Superettan finns redan kunskapskrav på UEFA Pro, så där behövs inga ytterligare krav.

Klubbar som ändå anställer tränare utan rätt utbildningsnivå skall antingen åtgärda detta genom att låta aktuella tränaren genom utbildning under det närmaste kalenderåret. Skulle det ändå inte genomföras blir klubben antingen bestraffad med böter eller i värsta fall tvångsnedflyttade. Det må låta hårt, men om föreningarna inte får spela med spelare som saknar licens eller är avstängda, varför ska vi då tillåta dem att ha tränare utan rätt utbildning?

Så för att summera; Inför licenskrav på föreningarna enligt nedanstående ordning.

UEFA C – Barn- och ungdomsfotboll, samt lägre divisionerna 6-7
UEFA B – Förbundsserierna division 4-5
UEFA A – Nationsserierna division 1-3
UEFA PRO – Allsvenskan / Superettan (finns redan idag)

Klubbar som inte skickar sina tränare på adekvata utbildningar bötfälls eller degraderas, så att det ligger i deras intresse att ha fler utbildade tränare.

Detta är väl en lysande idé, Svenska Fotbollsförbundet?

På så vis skapar vi mer trygga och utbildade tränare som i sin tur skapar bättre förutsättningar för att vi skall få så många som möjligt att så länge som möjligt bli så bra som möjligt (om möjligt).

För ingen spelare borde få ha en tränare som saknar rätt utbildning, lika lite som ett barn som får en lärare som saknar lärarlicens.

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Igår spelade vi i BK Häckens damlag vårsäsongens sista match innan sommarens ledighet. Det blev 0-0 och en delad poäng med Sävedalens IF, ett resultat som jag inte tror att någon var nöjd men en prestation som känns lovande inför i höst.

På tal om prestationer är det ju sådant som en alltid skall utvärdera, kanske inte minst vi tränare som hela tiden måste se processer. Var är vi på väg? Går det åt rätt håll? Vad kan jag förbättra, både som ledare och fotbollstränare, för att bli ännu bättre?

Jag tror benhårt på utveckling av individer och är själv en person som ofta sätter upp egna mål för mig själv. Det finns å andra sidan en tendens att jag mest tittar på det jag inte är så nöjd med när det gäller mig själv (till skillnad från mina spelare där jag försöker poängtera allt bra de gör), men utveckling handlar om att inte alltid slå sig själv på axeln. I alla fall inte för ofta eller för mycket.

Så, vad är jag nöjd med under våren?

Ja, till att börja med att jag är mycket tydligare i vad jag vill se på fotbollsplanen. Var skall mina spelare stå? Hur ska vi spela? Hur ska det se ut? Sådana frågor har jag ställt mig ofta och det har resulterat i bättre och mer genomtänkta träningar där spelarna får träna på sina respektive roller. Detta gör att de får en matchlik träning på ett helt annat sätt än vad de fick förra året. Ibland har jag verkligen tagit till absurdum när vi gjort skuggspel och gått runt planen för att visa på de mönster jag vill åt, men jag tror sådant gör det extratydligt för spelarna hur det skall se ut. Jag är i varje fall en person som måste se saker för att förstå dem.

Jag är också nöjd med att jag kommit in i ett nytt lag och ny klubb och börjat sätta en organisation. Det har varit den största utmaningen och även om vi inte är i mål än har vi tagit bort mycket energiläckage och fokuserar numera på rätt saker. Det känns bra och är en bra förutsättning inför hösten och framtiden.

Vad kan jag förbättra inför hösten, då?

Jo, paradoxalt nog tydligheten. Att vara tränare är lustigt. Jag är betydligt tydligare än jag var för ett år sedan, men upplever ofta att jag kan bättre. Att spelarna inte alltid förstår och att jag behöver jobba på hur jag förmedlar kunskap om vår spelidé. Kanske behöver jag använda andra metoder, nya medier och nya infallsvinklar? Inte otroligt, men framförallt gå in mer i detalj hur jag vill att det skall se ut på planen. Det skall inte vara en slump att vi vinner, utan en följd av att en tydlig idé och ett lika tydligt agerande från vår sida.

Jag vill också bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Vi i BK Häcken har en fantastisk situation, med egen träningsanläggning, nybyggd arena och goda förutsättningar i stort. Ändå tror jag inte våra spelare alltid greppar det, att de tar det för givet. Att detta är deras rättighet att få ta del av, snarare än deras möjlighet. Det behöver jag påtala och ställa kravbilden, då kommer vi också få en mer homogen grupp. Det kräver förstås en förening som är med på noterna och det kommer kanske ta längre tid än ett par månader att komma dit, men jag tror det är viktigt att jag är medveten om att jag emellanåt varit för tillåtande. Och även om ett flexibelt ledarskap inte alls är dumt emellanåt så kan det lätt ha gått till överdrift här.

Så, tydlighet och kravbild skall jag jobba på i höst.

Förhoppningsvis kan ni läsa ett glatt blogginlägg om det i november. Eller ett ledsamt sådant där jag inte alls i nöjd. Men då är det ingen idé att hänga läpp. Då är det bara att ta tag i det igen och jobba vidare mot det stora målet. För motgångar kommer jag alltid att ha som ledare och fotbollstränare, frågan är bara hur jag hanterar dem.

Det är trots allt det som kallas utveckling.

Fotografering i de vackraste av färger.

Fotografering i de vackraste av färger.

Det har varit lite stiltje här på bloggen, minst sagt. Över två månader sedan senaste inlägget. Orsaken till detta har varit att jag under hela vintern har suttit i möten och åter möten med flera klubbar i jakten på min nästa uppdragsadress.

Jag har gått långa promenader och funderat över vilket steg som skulle vara bäst för min framtid som fotbollstränare och därför känns det extrakul att nu, med en bra bit över 60 dagar sedan jag senast skrev här, kunna avslöja vilket lag jag skall träna kommande säsong.

Nu är det äntligen klart, påskrivet och officiellt – Med start måndag tar jag över som huvudansvarig tränare för BK Häckens damlag i division 3.

http://www.svenskalag.se/bkhacken-dam/nyheter/756704/ny-tranare-for-dam-seniorerna-2016

http://www.svenskafans.com/fotboll/hacken/ny-tranare-for-damerna-545621.aspx

Men då undrar ni säkert nu, varför valde jag att gå till Häcken?

Jag har sedan i november haft samtal med ett 10-tal klubbar, många av dem i betydligt högre divisioner och mer pengar i lönekuvertet, så alternativ har det inte varit ont om. Flera av uppdragen som jag erbjudits har varit prestigefyllda och det har varit en ära att ha varit nämnd i samma sammanhang som dessa föreningar, men jag bestämde mig tidigt för helt andra kriterier.

Det viktigaste för mig var att komma till en klubb där jag kände att jag kunde utveckla och själv utvecklas. Till en föreningen där jag kunde vara med på en resa och bygga upp något nytt, men också till en förening där jag kände att jag kunde växa in i kostymen.

BK Häckens damlag spelar för tillfället i division 3 och slutade trea från slutet förra året. Detta till trots är det ett lag som tagit stora kliv på kort tid och nu vill de göra en nysatsning för att etablera damsektionen än mer för att komma till nästa nivå. Damsektionen är ännu relativt ung inom föreningen och det finns många bra förutsättningar att utveckla både laget och klubben på långsikt, vilket tilltalade mig mycket i diskussionerna med Anders Wahrnberg (vill även passa på och tacka juniortränaren och kurskamraten Erika Faith för förmedlad kontakt, utan dig hade jag inte varit här), ungdoms- och breddansvarig i BK Häcken. Det finns helt enkelt mycket outnyttjad potential att hämta för en lagbyggare som jag ändå anser mig själv vara, en oslipad diamant om ni så vill.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det känns som att “komma hem”, i och med mina starka sympatier för Hisingen i allmänhet och Häcken i synnerhet. Jag tror det är en direkt nödvändighet att känna starkt för föreningen i det här uppdraget och där råder det inga diskussioner om vilket klubbmärke som ligger mig närmast hjärtat. Det kommer onekligen att klappa lite extra innanför bröstkorgen när jag gör mitt första träningspass på Slätta Damm eller min första match på Bravida Arena. Att det dessutom logistikmässigt sett är den bästa lösningen för mig (inte ens en kvart från min egen ytterdörr) är inte direkt en nackdel med tanke på att jag kommer att förälder i till sommaren. Sådant har också vägt in i mitt beslut.

Jag vill passa på att tacka alla föreningar som hört av sig för visat intresse och lycka till med era kommande säsonger. Det har varit smickrande med ett så pass stort intresse som det varit.

Summa summarum känns det otroligt inspirerande att ta på sig de vackraste av färger och inleda ett nytt kapitel på min tränarresa, både för mig själv och för BK Häcken. Givetvis kommer ni, kära läsare, få följa med från första parkett här på hemsidan.

Framförallt hoppas jag att vi snart syns på match på Bravida snart igen.

NU KÖR VI!

Jag är egentligen emot att göra någon slags ovärdig reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag.

Eminente Rudy Alvardo har sin blogg GBGfotboll som följer ungdomsfotbollen. En mycket läsvärd hemsida som i alla fall jag läser ett par gånger i veckan. För oss aktiva inom Göteborgsfotbollen i allmänhet och de som är inblandade i den lokala ungdomsfotbollen i synnerhet finns det ingen bättre (eller någon allas för den delen) webbplats att vända sig till.

Jag lägger givetvis till Rudys blogg i min länklista, men här har ni också länkarna till hans respektive plattformar:

BLOGG: http://www.gbgfotboll.com
INSTAGRAM: http://www.instagram.com/gbgfotboll_com
TWITTER: http://www.twitter.com/RudyAlvarado

Ja, jag vet. Jag inser ju själv hur otroligt pretentiös ovanstående rubrik är. Som någon slags feelgood-bok som går att köpa i pocket på närmsta tågstation under skylten “Tag 3 betala för 2”.

Det är lätt att raljera över det, men faktum är att det ÄR viktigt med samtal och dialog, inte minst inom fotbollen men även i samhället i stort. Vi har alldeles för lite tid för att sätta oss ned och prata, det är så otroligt viktigt att vi skall uppnå resultat att vi glömmer bort att det är människor som skall ta oss dit.

Därför var en av mina första och viktigaste punkter när jag tog över huvudansvaret i BK Wobbler att införa individuella samtal. Först ett större inledande, sedan ett kort i mitten av säsongen och sedan ett avslutande under sluttampen.

Under dessa samtal kommer jag, tillsammans med spelaren, att dels prata om dennes nuvarande situation, hur denne trivs i klubben, vad som är bra och dåligt men dels också vilka förväntningar jag har på spelaren, vilken målsättning som är rimlig för laget generellt och personligen samt vad de kräver av mig som deras tränare. På så vis blir rollfördelningen tydlig och vi vet vad vi har att vänta oss av varandra. De får även en kopia på protokollet, så de vet vad vi har pratat om och kan gå tillbaka.

Det är lätt att tro när man har sådana här möten att spelarna kanske inte har något att säga, men faktum är att det verkligen finns hur mycket som helst att prata om. Inget av mina möten med spelarna har gått under den inbokade halvtimmen, vilket väl får ses som att spelarna haft ett stort behov att prata, speciellt när jag är ny in i gänget. Jag tror att det finns ett starkt önskemål från de flesta spelarna, precis som anställda i arbetslivet, att träffas någonstans där det är lugnt och prata om sin arbetssituation.

Sedan gäller det ju givetvis att få snurr på samtalen så att de ger resultat även på fotbollsplanen, men jag är själv övertygad om att dialog krävs för att bygga ett lag. Och det skadar ju knappast att ha lite trevligt under tiden.

Det är lite drygt tre månader sedan jag tog över uppdraget som huvudtränare för BK Wobblers A-lag i Göteborgs Division 6B. Med dessa snart 100 dagar på posten faller det på sin plats med en kortare reflektion över hur denna tid har varit.

Först och främst har det varit sanslöst kul, roligt och givande! Precis på det sättet jag trodde att det skulle vara. Att känna tugget från omklädningsrummet, drivet på träningarna, när en övning sitter som ett smäck och när adrenalinet pumpar inför matcherna. Detta älskar jag och det är det som gör alla de timmarna jag lägger på detta värt att spendera min tid på. Jag lägger ner någonstans mellan 15-20 timmar på fotbollen utöver mitt heltidsjobb och sociala umgänge, så det skulle vara väl vara sjutton också om jag inte tycker att det är kul. Den dagen jag inte tycker det eller känner att jag inte längre utvecklas som tränare är det dags att gå vidare.

Men det har också varit tufft på vägen, betydligt svårare än vad jag någonsin trodde. Innan jag gick in i tränarrollen hade i alla fall jag massor av förutfattade meningar om hur det skulle vara, vilka svårigheter som fanns och hur jag skulle tackla dem. Så här med facit i hand kan jag säga att att vara fotbollstränare är ett extremt komplext uppdrag. Det är inte bara det att du skall ha koll på din fotboll, ha välplanerade träningar och ta ut matchtrupper, du måste också möta alla sociala utmaningar som ämbetet innebär. Jag har för mig att Pep Guardiola har sagt att tränarsysslan består till 20 % av fotbollskunnande och 80 % av social kompetens och även om jag inte håller med till fullo så kan jag förstå vad han menar.

För så är det; det finns många viljor inom ett fotbollslag. Allt om hur vi skall spela, till vilka övningar vi skall göra till vilka som skall bli uttagna till match. Det är otroligt många och starka åsikter och även om jag anser att detta är lite av tjusningen med fotbollen, att alla tycker något, så kan det ibland vara frustrerande. Det handlar om att vara socialt smidig och kunna bemöta alla dessa viljor på rätt sätt och försök motivera dem till att göra rätt saker och övertyga dem om att vi måste göra det på ett visst sätt. Sedan är jag alltid inställd på att alla inte kan hålla med mig, men det viktiga är att de respekterar mig lika mycket som jag respekterar dem för att kunna arbeta ihop mot ett gemensamt mål. Vi vill ju alla samma sak, men vi tror på olika sätt att nå dit.

Utöver det har jag emellanåt känt att jag kanske har varit lite för naiv i min planering. En övning som jag tror skall ta 20 minuter kan ibland lätt klocka på 35 minuter för att det tar tid att instruera, förklara och genomföra. Jag har tagit mig den tiden för att det är viktigare att göra något bra än att göra flera grejer halvdant, men givetvis har det ibland skapat bekymmer när det kommer till planeringen.

Jag har också upptäckt att det är viktigt att vara noggrann och förutseende hur spelarna kommer att ta emot en övning. På något märkligt vis känns det alltid som att fotbollsspelare försöker hitta “hålet” i en övning så att de kan knäcka koden och göra den så enkel som möjligt. Många gånger blir jag förbluffad över hur kreativa de är när de fuskar, när de snarare borde lägga den tiden på att göra övningen bra och rätt. Så det handlar många gånger om att räkna ut hur de kommer att göra övningen och parera i förtid, annars finns en stor risk att det utnyttjas på fel sätt.

Jag har flera gånger behövt ompröva mitt ledarskap. Jag har en stark tro på dialog och ömsesidig respekt, att jag inte vill vara den där sadisttränaren á la Fabio Capello som står vid sidlinjen och skriker sina spelare döva, men har under ett par tillfällen fått göra små justeringar. Min rådgivande assisterande, den duktige Rickard Peterson, har flera gånger sagt att fotbollsspelare är naturligt lata och att man måste vara på dem som en blåslampa för att få dem att göra rätt saker. Även om jag inte helt håller med honom i den beskrivningen förstår jag vad han menar, det gäller att vara hård vid tillfällen då jag behöver vara det.

Tidigare har jag också lagt stor vikt vid att få träningarna att flyta på och följa ett schema, ibland nästan kollat på klockan för att de ska tajmas rätt. Nu försöker jag istället att vara med mer i övningarna, bryta dem och instruera dem hur jag vill att de skall spela. Jag vill absolut inte sitta på alla svaren för då får jag dumma fotbollsspelare som bara kommer att vänta på mina lösningar, men ibland skadar det inte att pausa en övning och förklara hur vi skall lösa den. Speciellt inte om övningen som sådan är ny för truppen.

Om vi ska prata plussidor så har de flesta spelare på de individuella samtalen sagt att de tycker att träningarna känns kul och inspirerande, samt att de gillar den offensiva spelidén. Det gläder mig att vi är på samma tåg och det känns som att jag och spelartruppen har en god kommunikation. Sådant underlättar mycket inför framtiden.

Jag är nöjd med att vi har ett bra go i laget och att vi har roligt ihop, samt att de verkar inspirerade till vår spelidé. Men jag behöver jobba med det sociala, att lägga mer tid på samtal med gruppen och även inför densamma för att hitta gemensamma lösningar. Att ta mer kommando och prata om HUR vi skall lösa våra problem och ge dem lite nycklar, även om jag inte vill ge dem alla svaren på en gång. Det är sådant jag kommer ägna mina närmaste månader till.

Nu närmast är det bara tre träningsveckor och två matcher innan seriepremiären sätter igång den 11 april. Då ska vi förhoppningsvis få mer koll på vårt spel generellt, men att jag också skall fortsätta att utvecklas som tränare.

Räkna med mer reflektioner allt eftersom tiden går!