Så har det hänt igen. Ännu en förlust som seglade in i slutskedet på en match. Den som påstod att det var oflyt innan får nu backa ett par steg och inse att så inte är fallet. Men idag var i alla fall analysen betydligt enklare än vid tidigare matcher. Orken tröt.

Men, vi tar det från början.

Inför dagens bortamatch mot Syrianska ArameiskaGamlestadsvallen har vi i BK Wobbler haft ett kraftigt manbortfall. När jag tog ut truppen var endast tolv spelare tillgängliga. Flera bortresta, många långtidsskador och sjukdomar satte käppar i hjulet. Dagen innan match satte jag således mig själv på upp pappret, ifall jag skulle behövas, och fick dessutom tag på ytterligare en spelare som kunde komma in på kort varsel.

Det skulle visa sig vara viktigt. Under lördagen tillsjuknade två spelare så till den grad att de inte kunde spela plus att en annan kände av en tidigare skada alltför väl. Återstod då tio spelare plus mig, alltså elva spelare. Hade jag inte skrivit upp mig själv hade fått lämna WO eller spela med tio spelare från start. Kanske inte det scenariot jag hoppades på innan säsongen, men det var bara att ta på sig benskydden och snöra skorna för första fotbollsmatchen på flera år.

Uppladdningen kunde definitivt varit bättre, men du gällde det att lägga fokus på rätt saker – Det vill säga spelarna som FAKTISKT var där och ville spela för klubbmärket på bröstet.

I och med vårt fåtaliga manskap gällde det att försöka skapa så mycket vilopauser som möjligt, försöka hålla i bollen och vila med den i så god mån som möjligt för att återhämta oss. Vi var inställda på att vi inte skulle få hålla i så mycket boll idag, vilket mycket riktigt stämde. Syrianska Arameiska må inte ha vunnit sedan i juni, men hade många avbytare och hemmaplansfördel, sådant kommer man långt med i sexan.

Vi låg alltså lågt, försökte täcka ytor i så god mån som möjligt och ville få dem att bli stillastående. Bortsett från första kvarten där vi mest försökte hitta våra positioner tycker jag att vi fick bra koll på vår motståndare. I och med vår låga utgångsposition var det svårt för dem att komma förbi med fart. De stod ofta på hälarna och fick passa runt bollen, men utan att komma till några nämndvärda chanser. Det var händelsefattigt och det fick det gärna vara för min del.

Efter ett tag började vi komma in i matchen och fick lite längre anfall och några fasta situationer. Efter en slarvig målvaktsretur sätter vi också in ledningsmålet. Kanske inte det mest rättvisa, men det gäller att ta chanserna när de kommer och inte be om ursäkt.

I värmen som uppstod gällde det återigen att hamna på rätt sida och hålla tätt. Ytorna var små och de hade problem att ta sig in. Ärligt talat var det mest långskott utanför boxen de fick till och de var sällan jättefarliga, vår målvakt hade full koll på dem. Därför kändes det förstås surt när de slår en längre lyra mot vårt straffområde, vår målvakt felbedömer bollbanan och den studsar över honom till en fri Syrianska Arameiska-spelare som enkelt kan rulla in bollen i mål. Ett kostsamt misstag, men samtidigt har han räddat oss många gånger under säsongen. Misstag gör alla.

1-1 bara minuten innan halvtid.

Trots detta var jag relativt nöjd i halvtid. Vi låg rätt i positionerna och gjorde det svårt för dem att hitta ytor och det skulle vi fortsätta med.

Andra halvlek blev en tuffare historia för oss, framförallt eftersom att det nu började märkas att vi inte hade avbytare. Då Syrianska Arameiska hade avbytare utnyttjade de detta till fullo och försökte få oss att röra oss mycket i djupled, vilket blev svårt för oss. Det blev många defensiva löpningar som tog på lungorna. Trots detta har de inga riktigt rena lägen och får mest rikta in sig på inlägg eller långskott, som vi ofta har väl hand om. Vi är inte helt ofarliga när vi sticker upp heller och har några chanser som vi med bättre skärpa borde ha gjort något av.

Matchen börjar lida mot sitt slut och det känns som att vi äntligen skall ro hem en pinne till Överåsvallen, men sedan kommer kallduschen. De spelar ut bollen på nytt på vår vänsterkant och det blir ett nytt inläggsläge. Ärligt talat tror jag inte att motståndarens intention var att få på ett skott, men ett skott blir det som seglar i en fantastisk bollbana till 2-1. Det går att argumentera hur mycket som helst om  att han antagligen hade tänkt sig ett inlägg och misslyckades, men faktum kvarstod att de hade tagit ledningen.

Några minuter kvar och vi försöker trycka på, men får som bäst en halvchans. Vi räcker inte till och hemmalaget får sin första seger på mer än tre månader.

Såhär några timmar efteråt känns det givetvis helt otroligt bittert. Fjärde förlusten i slutskedet på en match och dessutom fjärde raka torsken för oss i BK Wobbler. Samtidigt måste man sätta prestationen i ljuset av förutsättningarna. Vi kommer med tio spelare plus mig, inga avbytare, gassande sol på bortaplan. Jag har inte spelat fotboll på ett par år och vår ena centrala mittfältare har inte tränat med laget sedan i somras. Det borde innebära tokförlust med flera måls skillnad, men vi gjorde en taktiskt sätt helt korrekt match. Vi skapar chanser ur det lilla bollinnehav vi har, står lågt och får motståndarna stillastående.

Jag har svårt att veta hur vi skulle gjort det annorlunda. Det vi verkligen hade behövt hade varit fler spelare, så vi kunde fått friskt blod och kunde hålla upp spelet mer, men det går inte att göra något åt förutsättningarna när man väl är där. Sådant får vi jobba på i vår organisation i BK Wobbler, så att vi har fulla matchtrupper.

Det kan låta som världens sämsta ursäkt till en förlust, men så enkelt är det – Syrianska Arameiska var inga fotbollsprinsar, men vi kunde inte matcha dem när orken tröt och inte hade något att svara med. Hade vi haft full matchtrupp hade vi gett dem en rejäl match, det är jag 100 % säker på. De som var där gjorde vad de skulle för klubbmärket och det är dem jag lägger fokus på. De gjorde en kanoninsats idag och har INGET att skämmas för.

Nu tar vi nya tag inför fortsättningen.

Sex träningar och tre matcher kvar av säsongen 2015 och nu gäller det att avsluta snyggt, så vi får en skön känsla inför 2016. Säsongen kan verka körd, vi kan varken åka ur eller gå upp, men det är ändå viktigt med goda prestationer.

För med kontinuerligt bra prestationer kommer också bra resultat.

Advertisements

En sådan där natt man inte kan somna på, tätt följd av en morgon där man helst inte vill gå upp ur sängen.

Att förlora är givetvis aldrig kul, men än värre givetvis att göra det så klart och stort som vi gjorde igår. Speciellt tråkigt när det finns en laddning i luften om att vi kan få med oss alla poängen hem, men när det sedan blir pannkaka av alltihop blir det som att luften går ur en (ja, här kommer alla klyschiga liknelser på en och samma gång). Att då försöka sig på att skriva någon slags matchanalys är inte speciellt motiverande, men måste likväl göras för att fortsätta utvecklas.

Innan gårdagens möte mot topptippade FC BosonaGamlestadsvallen pratade vi om att vi ville stänga ned dem centralt. Så istället för vår sedvanliga 4-1-3-2 tog vi bort en anfallare och körde med två defensiva mittfältare. I och med deras spetskompetens i offensiven ville vi säkra bakåt och ge stöd till backlinjen. Jag trodde inför matchen att vi skulle få svårt att få mycket boll mot Bosona och att det var bättre att vi att vi lät dem ha bollen för att sedan kontra.

Jag fick åtminstone delvis rätt. Vi lyckades stänga ned dem centralt och gav dem inga ytor. Förvisso fick de stå och motta bollar bakom vår backlinje, men då vi var bättre i luftrummet än Bosona så såg jag inga bekymmer i det. Det krävs knivskarp precision i passen och ett i närmaste perfekt mottag för att lyckas med en sådan boll bakom vår backlinje, vi spelade med lätthet bort dem där.

Tråkigt nog släpper vi tidigt in ett mål, dock. I uppspelsfasen slarvar vi och med en oturlig touch friställer vi deras forward på vår vänsterkant. Trots att han inte är i perfekt vinkel kan han med ett klassavslut göra mål redan efter åtta minuter. Där och då spricker vi matchplan tyvärr och istället för att stänga till måste vi öppna upp oss mer.

Defensivt ser det bra ut i första halvlek, men vi kommer ingenstans offensivt. Att spela med en anfallare är svårt, det fick Wobbler bittert erfara förra säsongen, och vi lyckas inte kontra mot dem på kanterna som vi snackade om. Löpningar är få eller för sena och passningskvalitén för dålig för att på allvar kunna hota dem. Vi har som bäst en semichans i slutet på halvleken.

Vi behöver givetvis satsa framåt för att komma någon vart och jag offrar en defensiv mittfältare mot en till anfallare. I början på andra ser det bättre ut, men i precis fel tillfälle förlorar vi bollen igen (!) i uppspelsfasen. De ser att vår målvakt är långt ut och drar ett skott, som inte alls ser otagbart ut, som går in. 2-0 till Bosona och det börjar bli jobbigt.

Vi överger vår låga press och satsar mer framåt, men blottas bakåt betänkligt. Båda deras sista mål kommer på två kontringar när vi satsar allt för att komma tillbaka. Det blir ridå, helt enkelt.

Det är lätt att skylla på otur och att vi får mål emot oss i fel lägen i matchen, men faktum är att vi förlorat fyra matcher av sju möjliga och alla dessa har varit mot lag på övre halvan. Det kan omöjligen vara en slump. Vi är inte tillräckligt trygga med boll, har för låg passningsprocent och slarvar i uppspelsfasen.

Men mycket av förlusten tar jag på mig. Jag hade haussat upp Bosona för mycket inför matchen och nästan skrämt upp spelarna, kändes det som. Det såg ängsligt ut och där gjorde jag helt fel. Jag lade för mycket fokus på motståndarna, gav för mycket information, vilket gjorde att det blev rörigt och okoncist för spelarna. Det tar jag på mig och borde gjort mycket bättre.

Därför är jag extra mycket besviken idag. På laget i allmänhet (klarar vi ens av fem pass i rad?!), men på mig i synnerhet.

Det är lätt som tränare att bli självkritisk. Borde jag gjort så här istället? Varför blev resultatet så här? Vad kunde jag gjort annorlunda? Sanningen är att vi rent taktiskt inte kunde gjort mycket annorlunda. Det är inte där vi förlorar matchen, utan det är på hur jag förbereder spelarna och vår låga passningsprocent. Det tar jag med mig.

Passande nog är det helg med släkt och vänner på agendan så jag för några dagar kan glömma besvikelsen, det lär behövas. Men samtidigt vill jag ladda upp ordentligt för att ge killarna bästa möjliga träning redan på måndag.

Jag, precis som laget, behöver höja mig flera steg för att poängen skall trilla in. Men nog fan skall de komma in, jag har långt ifrån gett upp!

Någon gång skall ju vara den första, så därför är jag därmed intervjuad av Dalla i FCF-bloggen som följer lokalfotbollen i Göteborgs lägre serier. Bloggen är läsvärd i allmänhet (värd att bokmärkas) och nu därmed även i synnerhet.

Många goa citat utlovas och ett lite längre resonemang om BK Wobblers säsong så här långt. Håll till godo!

http://www.fcfiskeback.se/blogg/?p=20177