First, let us start with a fact that, to most people, is no secret at all. I am a BK Häcken fan, a supporter who for many years stood on Sektion G and sang my team to new victories (and losses, all these losses…). I do not dislike or hate any other club, but BK Häcken is my team.

To be a fan is not something strange, most people tend to have a favorite team when they grow up, even though the relationship to the club changes over the years. I have spent big parts of my childhood in Gothenburg, but I have always felt more attracted to the small club from Hisingen Island than IFK Göteborg, one of the few giants in Swedish football / soccer. BK Häcken was the outsider, the opponent who fought against the Goliaths and a team who did this by playing, at times, fantastic football / soccer. It was not always effective, but it was certainly entertaining to look at. It was never boring to watch a game with the club from Hisingen.

Since I became a football / soccer coach, I have more of a professional view of things. Since this is my profession, I am no longer the fan who jumps up and down at the supporter section, but still the club has a safe place in my heart. For all my adult life, except for one year, I have lived on Hisingen, so I have strong connections to the island and the mentality of both the people and the club. Therefore, it has been a great honor to work for the club when I was the Head Coach for the Women’s Team, but as I said I need to have a more professional view of my football / soccer since I work with it every day.

During the last eight seasons, Peter Gerhardsson (also called PG), has been the Head Coach for the Men’s Team in BK Häcken. He is a man you either love or hate, or so it seems anyway. When he came to the club, most of the teams in the Swedish first division played a rather defensive and disciplined football / soccer. He wanted to change that and he told us many times that he was inspired by the football / soccer from the Netherlands and Spain, not England or Italy. The ball was on the ground most of the time and he wanted his team to brave and to take decisions. He did not want puppets who just followed orders, he wanted players who took responsibility.

I must admit something when it comes to PG – We have not always agreed on the same opinions. In fact, in many cases, I think that he has been a naïve coach who never coached his player to have a decent defense. During all his year, the defense was the team’s weak point, still I never felt he was willing to adjust this matter. He did not want his players to be cowards, so he stood by his philosophy.

Now, in retrospect, I think that Gerhardsson, with a more cynical view, could have achieved more on the pitch. He won a league silver and the Swedish cup, regarding of how long time he has been on the post I would have expected more. But beyond the medals we never took, I am forever grateful for his deeds. Mainly for two things – That he showed courage when everybody thought he was stupid and the mentality he brought to BK Häcken.

He may have, at times, been naïve in his football / soccer philosophy, but still he was a man of his word and always tried to play an attractive football / soccer. It was not always effective, as I said, but it takes courage to still command the players to continue to do so when the results are bad. The offensive style became a trademark of BK Häcken, something that everybody in Sweden recognizes. It is unthinkable today that BK Häcken should play a defensive style of play like Iceland did in this summer Euro 2016. Regardless of what I might think of that, it is Gerhard sons work that made many people to have respect for the club. This was not just a small team anymore, it was a contender who fought with the big clubs. All that was thanks to Gerhardsson.

My fondest memory of Gerhardsson was when I wanted to do my final exam of the UEFA A-course at BK Häcken. I were kind of nervous when I asked him, but his answers were as brave as his view on football / soccer. He said yes right away and came with suggestions on when I could come. In the end, I had my final exam in another city, but still this impression was still with me, that Gerhardsson was a positive and brave coach.

Eight long years have come to an end and today, Peter Gerhardsson is no longer the Head Coach of BK Häcken. It is a sad, but nevertheless necessary, fact. I hope PG finds a new club soon where he can bring his ideas into motion. As I said, I have not always agreed with him, but he have my respect nonetheless. Regardless of where he might end up, I will greet him with a standing ovation next time he comes to Bravida Arena.

It is the least I can do for a yellow and black hero.

Advertisements

Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.