Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Advertisements

Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.

En gång är ingen, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Ja, så skulle jag kunna sammanfatta mina känslor efter gårdagens snöpliga uddamålsförlust mot Göteborgs Studenternas IF hemma på Överåsvallen. För tredje gången den här säsongen tappar vi poäng i slutminuterna mot ett topp 4-lag i serien. För mig är det ingen slump, det är ett mönster.

Men först vill jag skriva lite om matchen som trots allt utspelade sig igår i ett höstigt Lunden i Göteborg. Efter smockan senast mot Santos Cruzazul IF var vi kanske inte avhängda från en bra placering i tabellen, men hade åtminstone en jobbig uppförsbacke att ta oss i genom. I omklädningsrummet inför matchen pratade vi mycket om vikten att göra en bra prestation och insats istället för att fokusera på resultatet. Att det inte skulle bli som i andra halvlek i lördags då vi mentalt inte var med i matchen utan vara närvarande.

Vi mötte ju GSIF i vårens premiär. Även då blev det en redig baksmälla. Efter en försäsong där vi gått i genom sex raka segrar gjorde vi ett riktigt magplask och torskade med 1-5 på bortaplan. Den gången tillät vår motståndare oss att hålla i bollen så mycket vi ville och idkade i princip ingen press alls på oss när vi hade bollen i backlinjen. Istället backade de hem och satte in pressen först när vi skulle spela oss i genom mittfältet, där de straffade oss hårt med sina omställningar. Dessutom var de mer än lovligt duktiga på fasta situationer, något som vi vid den matchens tillfälle inte behärskade tillräckligt bra.

Med detta i åtanke visste vi att vår motståndare antagligen skulle möta oss på samma sätt, i och med att det hade varit så framgångsrikt. Jag måste verkligen passa på att berömma GSIF för sin konsekvens. Oavsett vad det står i matchen är de trogna sin spelidé i 90 minuter plus tillägg. Det är låg press, låg backlinje, invänta misstag, ställa om och sedan satsa på fasta situationer. Det går att tycka vad man vill om det (ni som läser min blogg regelbundet VET vad jag tycker om det…), men det är effektivt och svårt att inte imponeras över deras övertygelse. De är duktigt organiserade, fysiska och tuffa att möta i närkamper och på huvudet i boxen.

Vi kände oss trygga med att ha mest boll, så det ville vi gärna fortsätta med, men vi pratade mycket om inför matchen att vara beredda på deras omställningar, att få alla på rätt sida direkt vid bolltapp för hinna organisera oss (GSIF är inte speciellt duktiga på att spela ett eget spel runt ett samlat försvar). Vi skulle också i så stor mån som möjligt undvika att ge dem onödiga fasta situationer på vår planhalva, just eftersom de var så vassa i boxen i luftspelet. För att kunna såra dem offensivt ville jag att vi skulle utnyttja vårt kantspel och komma så ofta som möjligt i två-mot-en situationer, med överlapp mellan ytterback och yttermittfältare.

Förberedelserna kunde ha varit bättre inför match, detta var vår femte match med en helt nykomponerad backlinje (!), men samtidigt är det lika för alla lagen den här delen av säsongen. Det är mycket sjukdomar, en del långtidsskador, en del plugg, jobb och barn som kommer emellan och det är lika för alla, men vi kände oss ändå säkra på att ta poäng om vi följde ovanstående punkter.

Matchen började dock knackigt. Jag tror ju mycket på kontinuitet och att då återigen spela med en ny backlinje inger knappast trygghet. Vi hade svårt att hitta tryggheten i spelet samtidigt som pressen från GSIF, i alla fall till en början, var betydligt högre än jag trodde. Återigen visade det sig att de skulle bli farliga på frisparkar och hörnor och de hade tidigt några bra lägen att sätta pannan på bollen i mål, men vi lyckades freda målet med stor hjälp av vår målvakt och uppoffrande arbete i egen box.

Kanske dessvärre lite väl uppoffrande, för vid en tilltrasslad situation i straffområdet går en röd spelare omkull när vår defensiva mittfältare försöker gå på boll. Han träffar bollen förvisso, men får också med sig spelaren i fallet. Kan tyckas hårt dömd, men min känsla var precis som domaren Esad Resho Daris – Det var straff. Vår målvakt är på bollen, men lyckas inte tippa ut den och det står 0-1 efter en jobbig start.

Kanske var det våra hemmafans, som dagen till era tog med sig färgglatt pyro till Överåsvallen, kanske något annat, men åt oss in i matchen igen, så som vi brukar göra. Vi spelade enkelt, behöll tålamodet och hitta vårt spel igen. Om första halvan var gästernas så tog vi över andra halvan. Vi har bland annat en trippelchans på en hörna, men Studenternas duktiga målvakt står i vägen alla tre gångerna. Nu börjar vi också hitta lägena ut med kanterna och sårar dem när vi breddar, men resultatet 0-1 står sig halvtiden ut.

Jag är lite kluven i halvtid. Det är givetvis inte alls bra att vi ligger under med 0-1, men samtidigt har vi tagit tag i taktpinnen rejält. Vi dominerar bollinnehavet, kommer till chanser och gör det svårt för dem att komma till lägen. Där och då vill jag inte förändra för mycket, men jag vill betona för spelarna vikten av att vi bibehåller tålamodet. Vi får inte börja med otåliga och slå bollar i blindo utan fortsätta att mala ner motståndarna.

Andra halvlek börjar så som första slutar, med att vi styr matchbilden. Vi trummar på ordentligt, men GSIF gör det svårt för oss. De är välorganiserade och ger inte bort ytor gratis. Samtidigt så byts de friskt från deras bänk för att ha fräscha lirare på plan som kan hålla uppe laget i anfallen. Deras forwards ligger ständigt på rulle för kontring, men min känsla är ändå att vi har läget under kontroll. Trots allt hade vi ändå pratat om deras omställningslägen innan matchen, så vi var beredda.

Men bolluslingen ville inte in och ju längre matchen gick desto dyrare var råden. Jag flyttade fram spelare i planen och gick lite mer på risk för att kunna få till en kvittering. I den 70:e minuten får vi en frispark en bit utanför deras straffområde. Vår mittfältare ser att deras annars så duktige målvakt står dåligt placerade och satsar på skott. Den hamnar mitt i målet, men dimper ner med en hård kraft via ribban och in. Pyrot når nya höjder på läktarna och det står 1-1.

Fullt rättvist, sett till hur vi trummat på. Och nu var det alltså 20 minuter kvar.

Det blir lite mer hawaii nu än tidigare, men fortfarande vi som styr matchen och vi går för ett segermål. Vi har några lägen, men det märks också att matchen har tagit styggt på våra spelare. Flera spelare signalerar för att de behöver byta. Det är nu det märks att vi har det tunnsått och att många är sjuka och skadade, för även om vi har några spelare att byta in så är det spelare som i överlag är offensiva. I ett läge där vi helst hade behövt defensiva spelartyper.

Jag får kasta om lite så att vi får mer trygga roller och få in fräscha ben, men givetvis är det inte optimalt. Samtidigt så borde jag här varit mer förutseende. Bytena jag gör kommer när det är mindre än tio kvar. Kanske skulle de skolats in tidigare i matchen för att komma in rätt i positionerna, att spela sista tio på en match är svårt, speciellt om man spelar på för sig själv ovana positioner. Det får jag helt enkelt ta lärdom av, för så sent kan jag inte vänta med de bytena.

Hur som helst, matchen fortgår och båda lagen är sugna på tre poäng, men vi känns hetare. Det är då det händer som inte får hända. GSIF ligger lågt i pressen när vi rullar i backlinjen, men när vi slår upp bollen mot vår nye vänsterback (som är högerfotad) sätter de in stöten. Vi förlorar bollen på mittplan och det går fort. Spelarna flaggar för offside, men domaren står rätt placerad och är säker på sin sak. Det blir ett friläge som sätts i mål i 87:e matchminuten.

1-2.

Vi försöker mobilisera krafterna att få till en kvittering, flyttar upp vår målvakt i slutet på en hörna. Men matchen slutar 1-2 till GSIF.

Tungt, oerhört tungt, givetvis. Vi tackar motståndarna för matchen i en oerhört tät match, men känslan är ju givetvis att vi skall ha åtminstone en poäng i den här matchen. Jag och motståndarnas tränare, trevlige Fernando Lorca, pratar lite efter matchen och båda är överens om att domaren gör en ojämn insats åt båda hållen. Det är självklart lätt att vara hemmablind, men när till och med vår motståndare tycker att vi borde haft minst en straff så kanske det ligger något i det. Ingen skugga skall dock falla över domaren, han försöker göra sitt uppdrag ensam i en svår situation. Som jag brukar säga; Om vi inte är i Champions Leaugue kan vi inte förvänta oss CL-insatser av domare heller. Alla gör misstag.

I omklädningsrummet efteråt snackar vi ner matchen och även om det är dystra miner tror jag alla kände att vi gjorde en bra prestation. Vi har ett stort bortfall på spelare, en helt ny backlinje (igen!) och ändå äger vi matchen i stora delar. Resultatet borde vara i vår favör, men idag får vi nöja oss med prestationen.

När jag går min sedvanliga promenad hem tänker jag på säsongen som varit. Vi har förvisso fem matcher kvar, men det börjar ju onekligen dra ihop sig till höst och en slags summering. Även om den stora analysen gott får vänta på sig några månader när det finns distans till säsongen så finns det vissa slutsatser att ta.

En av dem är att detta var den tredje uddamålsförlusten där vi släpper in mål alldeles i slutskedet. Dessutom mot ett topplag igen (Santos borta i våras, FC Heden borta i somras och så nu då). Ibland pratar man om flyt respektive oflyt i fotboll. Det är lätt att hamna i sådana klyschor, att det beror på tur och otur när saker händer så snöpligt. Självfallet kan man ha olycksfall i arbetet, men det är skillnad på när saker händer av ren slump och när det börjar finnas fog för en analys.

Som jag inledde denna blogg; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast ren slump.

Lägger vi då till det faktumet att vi inte tagit ett enda poäng mot något av lagen som ligger topp fyra i årets tabell så börjar saker och ting klarna. Vi är utomordentligt stabila mot lagen som ligger under oss i tabellen (inte ett enda tappat poäng där), men samtidigt förtvivlat svårt att vinna mot topplagen. Vid endast ett tillfälle i år har vi snott poäng mot ett lag som vid tillfället låg högre upp än oss i tabellen, nämligen Syrianska Arameiska. Lägg där till det faktum att vi inte spelat en enda oavgjort match, vare sig på försäsongen, Östra Cupen eller serien. Bara vinster eller förluster.

För mig är det inte en slump.
Det är ett mönster.

Återigen, vad detta beror på får gott vänta till efter säsongen då vi får göra en större analys, men detta är fakta. Inga åsikter, bara ren fakta.

Men vi måste sluta skylla alla uddamålsförluster på otur. Jag hör ofta att vi tror att vi “så mycket bättre än alla andra lag i serien” eller att “de har tur, vi slår dem alla dar i veckan”. Men sanningen är att vi inte tagit ett enda poäng i år mot vare sig GSIF, FC Heden, Santos Cruzazul IF eller FC Bosona. Vi har haft sju försök, alla har slutat med förlust. Detta är som sagt inte en slump, det är fakta.

Här gäller det att vara självkritisk i alla delar. Såväl spelare som ledare som jag som ansvarig huvudtränare måste rannsaka oss själva och förstå att serier vinns inte om inte jobbet görs. Vi är femma just nu i division 6B Göteborg. Bättre än gäng som Sjövalla & Landala, sämre än lag som GSIF & Heden.

Varken mer eller mindre.

Det har vi att förhålla oss till och nu handlar det om att vara ödmjuk inför uppgiften, knyta näven i fickan och jobba hårdare. Resultat kommer genom bra prestationer och hårt arbete, inte genom avsaknad av självinsikt.

Mot mig själv är jag allra hårdast. Detta är förvisso mitt år 1 som ansvarig huvudtränare för ett seniorlag, men jag sätter ändå pressen på mig själv. Jag är inte tillräckligt bra just nu. För att vi skall höjas måste jag bli en bättre instruktör, en bättre taktiker, göra bättre övningar. ALLT måste bli bättre.

Jag tänker inte sitta och tycka att “allt är bra som det är”, för det är de inte. För att nå utveckling måste jag rannsaka mig själv och laget, hitta lösningar på hur vi skall bli bättre. Jag är beredd att ta ansvar för lagets resultat och prestationer och kommer inte gömma mig bakom floskler som tur och otur.

För som sagt; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Igårkväll avslutade vi i BK Wobbler vårsäsongen mot Rambergets SK hemma på Överåsvallen. Att det var sommar i luften var tydligt – Det var tokvarmt på uppvärmningen samtidigt som solen idylliskt gick ner över de närliggande bostadshusen.

Ska man vara sådan så var vädret vår raka motsats mot hur vårt spel sett ut de senaste matcherna. Vi har gnetat, krigat och grisat till oss två raka inför den här matchen, vilket förvisso är ett bevis på moral då vi vänt två underlägen i båda matcherna, men nu ville vi annat med den här matchen. Jag ville se att vi kunde komma tillbaka till vårt spel i den här matchen, så att vi utöver tre poäng kunde visa att vi kan mer än att strida till oss segrar.

Vi hade tre punkter inför matchen:
1. Fullt ös från start – Ta tag i matchen direkt och visa att vi vill något!
2. Få igång passningsspelet direkt – Spela enkelt, var spelbara och kommunicera!
3. Om det blir för tajt i mitten – Utnyttja våra löpstarka kanter!

Döm om min besvikelse när vi inte uppfyller någon av dessa nycklar i första halvlek. Första minuterna får Ramberget stå och trilla boll, samtidigt som vi inte alls går in med beslutsamhet vare sig i löpningar eller dueller. Redan efter fem minuter kan deras högerytter med lätthet sprinta förbi sin försvarare, enkelt lägga in bollen i straffområdet där en (en!) ensam anfallare mot tre försvarare omarkerad får lägga in 0-1. Kalldusch deluxe. I den situationen såg vi slappa och ofokuserade ut.

Efter ett par minuter börjar vi beta oss in i matchen igen, men det ser fortfarande stingsligt ut. Rörelsen från mittfält och anfall är för dåligt, ingen möter eller går på djupet. Känslan är att ingen vill ha boll. Det slutar allt som oftast med att vi försöker trä in bollarna via mitten, trots att det är smälltjockt där som följd av RSKs femmannamittfält. Uppspelen förloras gång på gång och vi får farliga kontringar emot oss.

Som en blixt från klar himmel lyckas vi dock kvittera. Efter en soloprestation av vår offensiva mittfältare hittar han vår djupledsspringande (äntligen!) anfallare som läckert chippar över målvakten till 1-1 Gott så, men det rådde full aktivitet från oss på bänken. Vi behövde använda kanterna mer, våga utmana och vara betydligt mer beslutsamma. Det såg alldeles för slätstruket ut och vi var tvungna att agera i tid. Det kunde inte vänta till paus.

Vårt 2-1-kommer också som ett resultat av att vi använder kanten mer och jobbar oss SEDAN inåt i banan, men det ser fortfarande styltigt ut från sidan. Vi behåller ledningen i halvtid på ett i närmaste mirakulöst sätt. Så dåligt har vi inte spelat på hela säsongen, ändå leder vi matchen.

I halvtid pratar vi om att höja vårt spel, för så som det såg ut var det mer små individuella prestationer som gett oss ledningen än ett lagspel. Solen hade på Nils-Eric Johansson-vis varit vår motståndare i första då vi fått motsolen i plytet hela första halvlek, då den fortfarande var stark så visste vi att motståndarna skulle få det tufft med den. Detta gällde det att utnyttja till vår fördel.

Andra halvlek börjar betydligt bättre än första. Vi börjar kontrollera matchen, men det känns inte sällan farligt när RSK sticker upp på kontring. Matchen väger lite när jag kallar in vårt första byte, en vindsnabb anfallare för att kunna skapa ytor både för sig själv och andra. Det blir ett genidrag. Hans första bolltouch resulterar i ett mycket viktigt 3-1-mål.

I takt med att RSK måste släppa lite mer på handbromsen så kan vi med lätthet kontrollera händelserna och utnyttja misstagen. Vi gör 4-1 och när en RSK-spelare tappar humöret och skallar (!) vår anfallare åker han ut från plan. Ridå för Ramberget.

Vi spelar sedan av matchen utan att imponera.

I omklädningsrummet rådde en glad stämning, men jag ville höja ett varningens finger innan vi gick ut på sommarledighet. Förvisso har vi tagit tre raka segrar, men med det spelet vi haft kommer det inte räcka långt mot topplagen. Om vi vill något med vår säsong måste vi höja oss gällande passningsspel, spelbarhet och press-spel, för på samtliga punkter är det för lojt emellanåt. Nu löste vi biffen mot Rambergets SK, men vi behöver vara ödmjuka och förstå att vi har mycket att bli bättre på.

För hårt?

Kanske, och min mening var inte att skapa domedagsstämning när vi vunnit vårfinalen med 4-1, men jag vill inte att vi ska vara mätta. Det går att förlora men ha bra tendenser i sitt spel, likväl som det går att vinna men vara på väg neråt. Sådant måste vi akta oss för. Även om poäng är viktigt är det inte allt, trender är också viktigt att se och med vårt spel vi har nu är det en tidsfråga innan vi åker på däng. Därför är det av vikt att vi redan nu ställer in siktet på den 6 augusti då vi möter Göteborgs SIF i återstarten av serien.

Under tiden blir det några veckors ledighet både för mig och för spelarna. Spelarna har så kallat frivilliga träningar redan i början på juli och skall även lägga några individuella pass i veckan för att hålla sig i trim. Att komma tillbaka från semestern med öl- och bullmage är ingen hit, speciellt inte när vi nu har ett så pass intressant tabelläge som vi har med en hängmatch till godo på toppen.

Själv skall jag som bekant gifta mig och bli Coach Solinger (mer internationell touch på den, va?) istället för Karlsson Sjögren, sedan skall jag lägga mestadels av semestern åt reflektion kring vårsäsongen. Jag har varit i BK Wobbler i mer än ett halvår nu och det är dags att börja resonera kring hur det gått. Därför tar även bloggen några veckors paus innan jag i mitten på juli kommer med lite allmänna reflektioner om lagets insats i allmänhet och min i synnerhet som lagets tränare. Reflektion är viktigt för att uppnå förbättring, och bättre vill jag alltid bli.

Bäst i världen, till och med.

Glad sommar, kära bloggläsare, så syns vi om några veckor med en reflektionsblogg innan vi sätter igång återstarten av serien!

Den femte seriematchen för säsongen slutade dessvärre i förlust. Här är jag (orange väst) i full färd med att instruera våra spelare under match.

Den femte seriematchen för säsongen slutade dessvärre i förlust. Här är jag (orange väst) i full färd med att instruera våra spelare under match.

Efter två inledande förluster hade vi inför dagens match borta mot Santos Cruz Azul IFSälöfjordsvallen på Hisingen två raka vinster mot nykomlingarna Landala och Sjövalla. Framförallt 7-2-islossning i den sista matchen kändes skönt och vi i BK Wobbler gick in med gott självförtroende.

SCA har varit lite av seriens överraskning. De tippades i FCF-bloggen av Dalla att komma sist i vår tabell, men hade tre raka segrar inför dagens holmgång med 2-5-vinsten borta mot GSIF (som vi i vår torskade mot med 5-1 i premiären) som ett utstickande resultat. Vi visste att det var ett tekniskt lag med bollskickliga spelare, så därför var det viktigt att vinna bollinnehavet.

Min filosofi har alltid varit att det mest effektiva sättet att hindra motståndarna från att göra mål är att hindra dem från att ha bollen och det var vår infallsvinkel i den här matchen.

Och vi gör verkligen en strålande första halvlek.

Vi är tålmodiga med bollen, känns trygga i uppspelen, variera långt och kort och äger bollinnehavet. Deras farligaste chanser kommer ur två fasta situationer, men annars är det vi som har lägena. Dessvärre är vi inte tillräckligt skärpa vid avslutslägena och bränner mycket chanser, men känslan är ändå god efter första. Vi har dem i vårt grepp.

Tyvärr blir den andra halvleken inte lika välspelad, vi blir lite för ivriga att avgöra, vilar inte lika mycket med bollen och tappar även i ork vid hemjobbet. De har flera omställningar när vi tappar boll, men känslan är ändå att vi har dem och att de går på knäna. Vi har ett friläge som prickas i stolpen, ett annat friläge som skjuts mitt på målvakten.

Med mindre än fem kvar blir deras målvakt skadad och jag passar på att ta killarna till sidlinjen. Vi vill vinna matchen och går för det, speciellt när de får kalla in en reservmålis. Med facit i hand kanske jag skulle gjort annorlunda, säkra hemåt och vara nöjd med pinnen, men jag ville verkligen vinna den här matchen. Det kändes som att vi förtjänade det.

Tyvärr gör vi ett misstag på offensiv planhalva, varpå de kontrar och med ett kliniskt avslut trycker de in segermålet. Skottet känns inte otagbart, men är hårt och bestämt och framförallt räcker det för att vinna.

Mindre än en minut senare blåser domaren av och vi får noll poäng.

Självklart ska vi, sett till bollinnehav och chanser, avgöra detta redan i första halvlek. Hade vi spelat om matchen hade vi vunnit detta med 2-0 eller 3-1, men det var inte vår dag idag med avsluten. Samtidigt är jag inte orolig så länge vi kommer till chanser, de kommer sitta som småningom även om det är klen tröst en sådan här regnig lördageftermiddag.

Det är lätt att vara efterklok, men om sanningen skall fram så gör vi i princip allt rätt utom avsluten idag. Vi har spelet, vi har chanserna och vi har kontrollen, så vi bör inte gräva ner oss i onödan. Turligt nog har vi chans till revansch redan på onsdagen då Göteborgs BK gästar oss hemma på Överåsvallen.

Då ska de få känna på ett hungrigt lag som vill få ur all sin frustration.

Lördag. 15 grader varmt. Vår i luften. Inga underställ. Och seriepremiär.

Allting var upplagt för fest.
Istället blev det årets baksmälla.

I eftermiddags mötte vi Göteborgs Studenters IFGuldheden Södra i vår seriepremiär i division 6B. Det märktes inför matchen att killarna var laddade och förväntansfulla. Trots allt har vi haft en bra försäsong med fem raka segrar, varav 16-0 i målskillnad på de tre senaste. Lägg därtill ett lyckat träningsläger i Danmark för en vecka sedan och det mesta kändes kanon inför matchen.

Jag behövde knappast jobba med att motivera dem, om vi säger så. Hade jag pumpat dem mer hade antagligen ballongen spruckit, men nu låg den på rätt nivå.

Inför matchen pratade vi om att behålla lugnet första kvarten. I en premiär är det lätt att bli kalv på grönbete och vilja för mycket, istället skulle vi vara coola, lite på vår bolltrygghet och vara dem som dikterade matchbilden. Detta lyckas vi bra med och även om vi inte skapar överdrivet med chanser så känns det stabilt. Vi är tålmodiga, konsekventa och trygga, det är min känsla från sidlinjen.

Dessvärre lyckas GSIF på en tillfällighet och enda chans sätta 1-0 efter en misskommunikation mellan mittback och målvakt. När de sedan gör 2-0 kort därpå tack vare sin stora fysik, något vi i BK Wobbler tyvärr inte är bortskämda med, blir det många huvuden som hänger. Skickligt, eller turligt beroende på hur man ser på det, lyckas vår defensiva mittfältare sätta reducering på distans och vi är med i matchen igen. Vi har en bra period i slutet på första, men det står 2-1 i paus till hemmalaget.

Min känsla i halvtid är att vi är på gång och har lite momentum, men att vi behöver omvandla vårt bollinnehav till fler chanser. Vår rörelse på mittfält och anfall har varit för dålig och vi behövde hota mer i djupled. Med några förändringar trodde vi också att vi skulle ordna det.

Andra halvlek börjar där första slutar; Vi har kontrollen och kommer till avslut mot deras mål. Vi har i en andra våg 2-2 inne i buren på distans, men målet döms bort av domaren. Det är givetvis svårt att se från min position och jag är absolut part i målet, men känslan är att bollen är inne.

Surt nog går GSIF upp och kan med sin stora fysik trycka in 3-1. De är storväxta, pojkarna i GSIF, vilket vi hade stora problem med. Vi går ner på en trebackslinje och provar 3-4-3 och har några chanser att komma igen, men istället gör de 4-1 och ridån känns som ett faktum. Vi byter friskt för att förändra och har några halvlägen som dessvärre inte resulterar. Istället kan motståndarna trycka in 5-1 på sista minuten på långt avstånd och defileringen är ett faktum.

Det som suger mest är inte att vi förlorar, utan att vi gör det utan att GSIF får visa upp hela sitt register. 1-0 ger vi bort och hamnar tidigt i uppförsbacke, samtidigt som de kan spela mycket på våra misstag. Vi rör oss inte och gör oss inte tillräckligt spelbara, vilket försvårar arbetet för vår defensiva mittfältare och den offensiva ditot. Mycket av spelet tidigare under försäsongen är som bortblåst.

Sedan ska vi komma ihåg att det är mycket tillfälligheter. De gör 1-0 på en miss i kommunikationen mellan vår mittback och målvakt, vi får 2-2 bortdömt på ett som känns som ett ickekorrekt sätt, de gör 3-1 i samma veva samtidigt som det känns som att vi behöver sex målchanser för att göra ett mål, medan de gör fem mål på sex chanser.

Men jag gillar inte att skylla i från mig. Detta kändes som årets bottennapp och bra nog så har vi ny match redan på onsdagkväll på Överåsvallen. Då möter vi topptippade FC Heden, ett lag som också hade det tufft i sin premiär och säkerligen vill komma tillbaka i vinnarspåret igen.

Bästa chansen att hämnas är att jobba hårt, vilket vi gör redan på träningen på måndag. Då är rörelse på temat.

Det är 21 matcher kvar och 63 poäng att spela om.
Vi förlorade slaget, men inte kriget.

Det ska i alla fall FC Heden blir varse om på onsdag.

Lagbild inför genrepet mot Österbro IF i Danmark.

Lagbild – 4 april 2015 – Mot Österbro IF – Ishöj, Danmark

Påsken har som bekant tillbringats i vår grannland i väster, Danmark, eller i Köpenhamn närmare bestämt. Vi i BK Wobbler har varit på träningsläger inför seriepremiären lördagen den 11 april mot Göteborgs SIF och gnuggat på detaljerna.

Summa summarum har det varit ett lyckat läger. Detta är ju mitt första läger som huvudtränare och lägret var redan bokat lång tid innan jag kom in i bilden så man får ta lite det som bjuds, men det har ändå på det stora hela blivit mycket lyckat.

Vi har bott på ett centralt vandrarhem, vilket kanske inte alltid har varit till belåtenhet för oss i tränarteamet men desto mer lyckat för spelarna. Det är lätt att glömma bort när jag är på andra sidan, men det sociala är minst lika viktigt för ett fotbollslag och vad passar då bättre än att göra det på ett läger? Jag tror att om vi mår bra tillsammans och trivs i varandras sällskap så växer lagsammanhållningen och på sikt kommer vi då att nå bra prestationer / insatser som i sin tur leder till bra resultat.

Men alldeles enkelt är det inte var man drar gränsen för vad som är OK eller inte på ett läger. I och med att många är med för det sociala så finns det alltid en uppenbar risk att spelare lägger sig alldeles för sent, speciellt när man övernattar i en så pass kulturrik stad som Köpenhamn, men jag tycker att spelarna höll sig på rätt sida gränsen, vilket gläder mig. Jag tror på frihet under ansvar och det tror jag dessutom är nödvändigt när vi har att göra med vuxna männsikor som gör detta på sin fritid. Det är inte min grej att stå med moralpekpinnar om det inte behövs och den här gruppen löser detta utan min inblandning. Dock har jag ingen aning om vad de hade för sig på inkilning för de nya killarna efter sista matchen och tur är väl det…

I genrepet mötte vi Österbro IF, en Köpenhamnbaserad förening med cirka 800 medlemmar. Deras A-lag spelar i motsvarande division 4, så det var en rejäl värdemätare för oss trots att de ställt upp med en reservbetonad trupp kryddad med stjärnorna från första uppställningen. Icke desto mindre ett bra fotbollslag, vilket vi skulle bli varse.

Detta var årets första match på riktigt naturgräs, något av en ovanlighet för oss Göteborgslag i de lägre serierna. Tyvärr förde det med sig allt som är dåligt med naturgräs; sliten, geggig och tung matta. Med andra ord inga goda förutsättningar för finlir, så ingången till matchen var att spela med breda marginaler och stor säkerhet. Att inte slarva i uppspelsfasen och hela tiden vara spelbara på egen planhalva för att inte försätta defensiv mittfältare eller backlinjen i onödigt trångmål.

Detta lyckades vi fint med. Vi använde vår smartness på rätt sätt och var laget som var mest bolltrygga oväntat nog, trots Österbros finare serietillhörighet. De chanser de grävde fram kom på kontring och det var där de var de var det största hotet. De hade ett par snabba killar på kanterna och kunde / borde fått med sig något mål, men vår backlinje spelade uppoffrande och vår målvakt gjorde försäsongens bästa match och höll tätt.

Vi hade å vår sida än fler chanser och lyckades till sist ro hem en stabil 3-0-seger inför premiären. Detta var tredje matchen i rad vi höll nollan och dessutom fick alla anfallare göra mål, vilket givetvis stärker självförtroendet. Ifjol gjorde vi inte ett enda mål på försäsongen, på årets åtta matcher har vi gjort 30. En stor skillnad och känslan är god inför säsongen. Även om vi inte ska tro att vi skall jogga hem serien utan vara ödmjuka så är inställningen att vi kan gå långt om allting klaffar.

Förhoppningsvis klaffar den redan från början på lördag.
Jag längtar!

8-0 är alltid 8-0

2015-03-29

Dagens träningsmatch mot Surte IS var aldrig något snack – Det var bara ett lag på planen och det var vi i BK Wobbler. 8-0 talar sitt tydliga språk och vi hade bud på mer efter två (!) missade straffsparkar. 27 gjorda mål på 7 träningsmatcher är ett bra snitt, speciellt om vi jämför med fjolårets träningsmatcher som inte slutade i ett enda mål eller poäng under försäsongen.

Surte IS håller egentligen till i division 7, en nivå under oss, och slutade femma i samma serie som Backatorps IF vann. Därför var det viktigt med noggrannheten inför dagens match. Under veckan har vi arbetat på vårt press-spel som bygger på en bolloritenterad totalpress, eller gegenpressing som tyskarna kallar det och som dragits till sin spets i Jürgen Klopps Borussia Dortmund. Vi skall, direkt vid bolltapp på offensiv planhalva, omedelbart arbeta för att ta tillbaka bollen. Detta är både en defensiv och offensiv taktik på samma gång – Defensiv så till vida att den hindrar motståndaren att kontra eller ta sig i genom centralt då de inte får tid att vända upp, offensiv sättet att vi om vi tar tag i bollen kan kontra deras kontring.

I bästa fall erövrar vi bollen och kan gå till attack, i sämsta tvingar vi motståndaren att passa hem bollen, spela långt eller helt sonika tappa den. Ett sådant press-spel kräver givetvis kommunikation och att laget jobbar som en enhet annars så är det lätt att ta sig ur pressen, men också en god kondis då detta spel är extremt krävande.

Idag lyckas vi med det i perioder och stressar sönder ett på pappret sämre lag till en komfortabel 8-0-seger. Detta var vår sista träningsmatch på svensk mark innan träningslägret och har givetvis gett oss ett bra besked inför seriepremiären om mindre än två veckor.

Även om motståndarna var något snäpp eller två sämre än oss på pappret kan man inte be om ursäkt för motståndet utan göra det vi skall göra, vilket alla i BK Wobbler gör idag. Vi hade lika gärna kunnat sluta spela vid 3-0 i halvtid, men fortsätter att trumma på. Sådant är alltid kul för en tränare att se och ingjuter självförtroende i laget.

I påsk är det träningsläger i Danmark och ett genrep mot Österbro IF innan seriepremiären en vecka senare mot Göteborgs SIF.

Jag kan knappt vänta.

… Till seriepremiären!

Det känns ju givetvis i magen. Den 11 april möter vi Göteborgs SIF på Guldheden Södra i det som blir min första seriematch som ansvarig huvudtränare på seniornivå.

Jag kan knappt bärga mig tills dess, men naturligtvis har vi spelat en del matcher redan nu för att testa olika formationer, konstellationer och spelare och har även en del kvar innan vi framme vid premiären i april.

I vår första träningsmatch mötte vi lokalrivalerna Olskrokens IFÖveråsvallen den 16 februari. En match mot ett lag som slutade trea i sin Division 5-serie förra året, förvisso utan ny tränare men onekligen ett vasst lag. Här luftade vi många spelare för att så många som möjligt skulle få speltid, vilket innebar två olika elvor per halvlek.

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Den första elvan som gick ut för årets första träningsmatch mot Olskrokens IF

Vi börjar matchen bra och håller en del i bollen, men blir alldeles för stressade i uppspelsfasen när de pressar högt och har i ärlighetens namn inte mycket att komma med offensivt i första halvlek. Trots en i stort sett nykomponerad backlinje håller vi dock stången bra i en halvtimme, men därefter rasslar det till rejält. Inom loppet av tio minuter släpper vi in tre mål i slutet på halvleken. 0-3 precis innan paus känns surt.

I andra kommer en ny elva ut som ställer sig lite högre och innehar lite mer boll. Olskroken går ju givetvis inte för fullt då de redan har tre mål samt att de gör lite byten, men vi reser oss bra och i slutet gör vi en skön reducering. Vi vinner åtminstone andra halvlek och avslutar med en bra känsla.

Nästa match var min första i tävlingssammanhang för klubben, mot Partille IF FK från Division 4 i första gruppspelsmatchen i Östra Cupen. En mycket svår motståndare förstås, inte minst med tanke på att de har en uttalad målsättning att vara ett topplag i sin serie i år.

Men ärligt talat var jag inte imponerad, det kändes som att det var en klassisk underskattning från deras sida i första och även om de hade mest boll så hade vi vassare chanser till ledningsmålet. Vi hade en bra känsla inför andra och mycket riktigt stack vi upp i en omställning och trycker dit 1-0.

En skräll var i vardande och vi höll ihop bra i minuterna efter målet, men sedan händer samma sak som mot Olskrokens IF; Vi faller ihop som ett korthus.

Först sätter de 1-1 på ett fint anfall från deras sida, men 1-2 sker alldeles för enkelt då de bara vänder upp på vår defensiva mittfältare och prickar simpelt in ledningsmålet. Bara minuter senare får de också en straff då vi är alldeles för heta i eget straffområde.

Vi lyckas hämta oss något genom att reducera till 3-2 kort därefter, men kan inte mobilisera nog med kraft för att ta fixa ett oavgjort resultat. En bra insats mot ett på pappret betydligt starkare motstånd, men förstås bittert att förlora på att vi faller ihop så efter insläppta mål. Vi borde haft med oss en pinne härifrån.

I den avslutande gruppspelsmatchen i cupen mötte vi Angereds FC, ett topplag i sin Division 6-serie och med ambitioner att vara en av utmanarna till seriesegern. Ingen av lagen kunde gå vidare till nästa omgång, så allt handlade om placering.

Och första minuterna var en mardröm. Vi hänger inte alls med och inom loppet av fem minuter har de gjort 0-2 och har ett jätteläge till trean. Återigen korthussyndromet, men vi reser oss betänkligt och i resterande delar av matchen är det vi som har kontroll. Vi har bollinnehavet, vinner närkamper, kommer upp bra i press och har mängder av målchanser men saknar inledningsvis kylan i avsluten.

Det står 1-2 i halvtid och vi matar på i andra. I mitten av halvleken får vi till sist in kvitteringen och i slutet knorrar vi in 3-2 på en frispark. Vändningen är ett faktum.

Här blir vi lite panikslagna och börjar att rensa bollen sista minuterna istället för att lugnt och metodiskt dra ut på tiden, men vi fredar vårt mål och tar årets första seger på försäsongen. Att det dessutom var BK Wobblers första försäsongsseger sedan 2012 gjorde ju inte saken sämre, på det mot ett bra motstånd och en andraplats i en svår cupgrupp dessutom!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Lagbild efter första försäsongssegern sedan 2012!

Efter det väntade beskedligare motstånd i form av Backatorps IF, vinnare av en Division 7-serie förra året, på vår hemmaplan Överåsvallen. De hade mycket frånvaro på nyckelspelare och det märktes. Trots att det stod 2-2 i halvtid kunde vi skruva upp växeln i andra och gå upp till 5-2 innan de gjorde ett tröstmål mot slutet. I denna match provade vi oss på en 3-2-3-2-formation istället för vår mer traditionella 4-4-2 med smal diamant på grund av backbrist, så sätt till det var ju vinsten ett styrkebesked även om vi givetvis inte skulle släppt in så billiga mål med en vanlig fyrbackslinje.

I lördags var tanken att vi skulle ha mött Bosna IF, ett mittenlag i sin Division 6-serie, uppe på Länsmangårdens IP i mina hemtrakter på Hisingen, men efter en knepig dubbelbokning valde vi att ha internmatch för att på nytt lufta spelare. Ett mycket lyckat event där jag fick se så gott som alla spelare på plan samtidigt som det givetvis var kul att kunna ha något annat än en vanlig träning när vår tänkta träningsmotståndare ställde in. Faktum är att laddningen från spelarna nästan blev bättre av detta, för vem vill förlora årets internmatch mot sina lagkamrater?

Internmatch 2015 - BK Wobbler - Skatås - Lördagen den 14 mars 2015

Internmatch 2015 – BK Wobbler – Skatås – Lördagen den 14 mars 2015

Nu är mer än halva försäsongen gjord och vi har inte mycket tid kvar innan seriepremiären den 11 april. Enligt mina beräkningar har vi endast åtta träningar (träningslägret i Köpenhamn inkluderat), tre träningsveckor samt tre matcher kvar innan dess, varav en av dem spelar vi ikväll mot Hovås / Billdals IF: s P16-lag.

Under den resterande tiden kommer vi att fokusera på att sätta vårt spelsystem samt anamma passningsspel med rörelse, att klara av att hålla i bollen och vara spelförande samt att ha ett proaktivt press-spel.

Vi ska vara ett lag som är offensivt lagda, som vill föra matcher och agera snarare än reagera. Vi kanske inte blir det i år, men innan jag är klar med BK Wobbler vill jag att det är sexans vassaste lag gällande passningsspelet. En hög målsättning förstås, men fullt rimlig enligt mig då vi har materialet för det. Utöver det behöver vi givetvis komma upp i rätt nivå konditionsmässigt för att orka föra spelet, men det är ett arbete som redan är igång och ger resultat för varje träning.

Under dessa två månader har jag lärt mig mycket som nybakad seniortränare. Många gånger får man uppfinna hjulet på nytt, men tack vare bra hjälp från en strukturerad ledarstab samt resonabel spelartrupp har det än så länge gått vägen. Det visar resultaten inte minst. Förhoppningsvis kommer jag snart finna tid till att skriva ett längre blogginlägg om mina reflektioner kring min egen utveckling, men än så länge får ni hålla till godo med mina kortare matchanalyser enligt ovan.

Med det sagt ska det bli intressant att fortsätta resan, såväl den yttre som den inre, och den fortsätter ikväll i de södra delarna av stan!