UEFA A – Check!

2016-06-11

Efter nio långa, jobbiga och tuffa månader kan jag till sist avslöja för bloggen – Han är klar! Johan Solinger innehar numera UEFA A-utbildning!

Johan Solinger - UEFA A-utbildad på tränarlinjen på Halmstad Högskola.

En mycket nöjd, nyexaminerad, fotbollstränare och elev av spelet.

 

Ja, det kanske inte är speciellt originellt att göra ett slags homagecitat med riktning mot Glenn Hysén, men det svårt att beskriva det på något annat sätt än med orden äntligen, glädje och lättnad.

När jag påbörjade min tränarutbildning i Halmstad i höstas visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag har ju gått totalt 16 år i skolan och hade väl inte direkt höga förväntningar på att jag skulle lära mig som mest det här läsåret. Det viktiga var att plocka ut den där UEFA A-utbildningen, men det skulle visa sig att jag inte kunde ha mer fel. I år har jag lärt mig otroligt mycket, inte bara om spelet fotboll utan även om hur en instruerar sina spelare, om vikten av tydlighet och vilken ledarskapsfilosofi som passar mig bäst. Bland mycket annat, skall tilläggas.

Jag trodde på många sätt och vis att jag var Guds gåva till fotbollen, som Rikard Norling så vitsigt uttryckte det häromdagen i en intervju. När jag jämför mig med den jag var för nio månader sedan är det nästan patetiskt. Då trodde jag i min enfald att jag kunde otroligt mycket om fotboll, idag är jag betydligt mer ödmjuk.

Det stämmer det som sägs – Att en fotbollstränare, en elev av spelet, aldrig på riktigt blir fullärd. Men det är klart att en utbildning gör det lite lättare att förstå och därför rekommenderar jag ALLA fotbollstränare att genomgå denna utbildning. För det behövs i ett klimat där vi går alldeles för mycket på diffusa begrepp som “känsla”, “feeling” och liknande. Fotbollen kan bli konkret och tydlig med hjälp av kunskap.

Det var alltså inte bara att “plocka ut” en utbildning så att den “syntes på pappret”. Och jag ska inte ljuga för er. Emellanåt har det varit tufft med höga krav från de instruktörer vi haft, som om inte de personliga målen har varit nog så höga. Lägg därtill sedan alla eldiga diskussioner med studiekamraterna, debatter som ibland inneburit mer eller mindre stela lunchraster… Men på det stora hela ett mycket givande klimat där vi har lärt oss av varandra, där jag har förstått att det inte alltid är målet som är grejen utan också resan.

Det finns många personer under året som gett mig mycket kunskap och vetskap, men några vill jag lyfta fram lite särskilt. Till att börja med Mats Altemyr, som hela tiden har varit rak och tydlig i din feedback mot mig. Jag medger att du ibland har varit hård mot mig, på gränsen till för hård, men aldrig orättvis. Det är ett klimat jag uppskattar som jag tror leder till utveckling.

Ingemar Nilsson, som till skillnad från Altemyr har gett mig mer filosofiska vinklingar till hur en fotbollstränare kan tänka och delat med sig av gråzonerna. Även Jens Gustafsson, som jag tyvärr bara fick nöjet att ha ett par månader innan du stack till AIK (och senare IFK Norrköping), vill jag tacka för dina småtips och vikten av att träna in mönster i såväl försvars- som anfallsspel.

Utöver det har jag en mängd med kurskamrater som gett mig otroligt intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. Bilresorna upp och ner mellan Göteborg och Halmstad har utan tvekan varit veckans höjdpunkter. Ni vet vilka ni är.

Och nu, efter nio månaders hårt arbete är jag äntligen framme – UEFA A, det nästhögsta steget på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege.

Ett steg som förhoppningsvis bara är ett av många på min personliga resa…

Advertisements

Igår skrev GP-skribenten Eric Hilmersson ett blogginlägg med namnet Hata kvadraten, en text som ni kan läsa här: http://blogg.gp.se/hilmersson/2016/02/26/hata-kvadraten/

Av någon anledning hamnade undertecknad i en mindre Twitterstorm där jag inte bara tog den gode Hilmersson i försvar, utan också gick till ganska skarpt angrepp mot kvadraten som fotbollsövning. Mitt påstående var att kvadraten, i dess ursprungliga form, inte är en bra övning om vi vill utveckla bra fotbollsspelare.

Det skulle jag inte (eller?) ha sagt.

Mitt Twitterflöde var bokstavligen bombarderat av fotbollsmänniskor som ville berätta hur fel jag hade. Argumenten varierade, några menade på att det är en alldeles utmärkt passningsövning där spelarna får träna på tillslag, någon annan att de fick träna på att göra tunnlar och en tredje som menade att spelarna tränade på teknik. Det vanligaste argumentet var dock att kvadraten är en rolig övning, något som spelarna gör för att ha kul, få igång träning med att snacka av sig och skratta ihop.

Min ambition med den här texten är att förklara min syn på kvadraten, varför jag anser att det är en dålig övning i sin mest rena form och varför jag tror folk blir så upprörda över mina åsikter.

Men vi tar det här från början, för den som inte är helt insatt.

Kvadraten är en övning som från början skapades av forskare, lärare och instruktörer på Halmstad Högskola för ett antal årtionden sedan. Det fanns förvisso liknande övningar i Spanien under beteckningen el Rondo sedan tidigare, men kvadraten skiljer sig framförallt i sin form och utförande mycket från det spanska fenomenet. Syftet var att skapa en fotbollsövning där spelarna fick ha så mycket boll som möjligt, träna på tillslag och att skapa ett snabbt passningsspel.

I sitt grundutförande är kvadraten precis vad det låter – En liksidig kvadrat med varierande längd beroende på spelarnas kunskapsnivå och en motspelare i mitten. Motspelarens roll är att bryta bollbanan genom att pressa spelarna som står på sidorna. Spelarna som står på sidorna skall i sin tur passa runt bollen i kvadraten och hålla den borta från motspelaren så länge som möjligt. I vissa mer eller mindre lokala varianter har spelaren i mitten fått göra upphopp, squats eller armhävningar som straff om denne inte lyckats ta bollen under en viss tidsrymd, men det tillhör inte ursprungsformen av övningen utan kan snarare ses som ett sätt att krydda upp drillen för de inblandade.

I grund och botten är ju idén mycket god.

Jag menar, bolltouch får spelarna så det räcker och blir över. De måste spela bollen snabbt för att inte tappa den till motspelaren i mitten och tillslagen kan variera mellan att använda utsida, insida, vrist och så vidare. Dessutom en övning som i många fall leder till många skratt och att spelarna i en lugn miljö får snacka av sig.

Så varför är jag då så kritisk mot den kvadraten, om den nu är så fantastisk?

1. VAD är syftet EGENTLIGEN med övningen? Är det en försvars- eller anfallsövning? Är det motspelaren i mitten som tränas eller är det spelarna som försöker hålla bollen i liv?

Här får jag alltid olika svar och i vissa fall står de som skall svara som fågelholkar.

Om det nu ÄR en anfallsövning, vilket håll skall spelarna anfalla? Att anfalla är att ta sig framåt i spelplanen i djupled mot motspelarnas mål, som bekant. Jag ser i alla fall inga spelare på en fotbollsplan som bara försöker hålla i bollen så länge som möjligt utan en strävan att ta sig framåt i plan.

Om det nu ÄR en försvarsövning, varför pressar då motspelaren ENSAM i ytan? Grundregeln inom press & täck är att om spelaren saknar någon som täcker så går man inte upp i press, eftersom spelaren i 4-mot-1-situation snabbt blir överspelad. Kan ni se framför er i en 4-mot-1-situation då motspelarna kontrar och den sista backen går upp i press? Troligtvis inte, denne skulle antagligen försöka att täcka ytan så gott som möjligt och låta motspelarna göra första draget.

2. Övningen är inte riktningsbestämd, det vill säga att det inte finns något tydligt mål med övningen för de som skall spela runt bollen. Som jag skrev tidigare, vilket håll skall de åt?

Det finns inget fotbollslag i världen som bara försöker hålla i bollen utan att ta sig framåt.

3. Ponera att det är en passningsövning, varför står då alla spelare på sidorna så gott som stillastående? I ett passningsspel vill vi oftast se spelare i rörelse som gör sig spelbar, hittar nya ytor och så vidare. På grund av sin yta och konstruktion uppmanar inte kvadraten i sin mest klassiska form till detta.

En genomsnittlig passning färdas någonstans mellan 11-15 meter per sekund, beroende på tillslag. En stillastående fotbollsspelare kommer upp i cirka 3 meter per sekund. Om en kvadrat då är säg 10 X 10 meter så kan ni snabbt räkna ut att det inte finns en spelare som kan hinna upp en felslagen passning, vilket gör att spelarna blir stillastående. Vi hinner helt enkelt inte upp passningar som slås 4-5 meter fel.

4. Varför finns det en tillslagsbegränsning? Jag har aldrig varit med om att en domare blåser av spelet om en spelare använder tre touch på bollen. Det är inte tresteg vi sysslar med utan fotboll.

Någon kanske vill hävda att tillslagsbegränsning gör att det blir ett snabbare passningsspel, men blir det verkligen det? Jag tycker snarare att det blir ett pressat spel där medspelarna stressar iväg en illaslagen passning snarare än att ta emot bollen, titta upp efter alternativ och ha bra tillslagsteknik på bollen vid passningsögonblicket.

Om nu kvadraten är 10 X 10 meter så tar det mindre än en sekund innan bollen når mig som medspelare. Om en motspelare kommer mot mig i full fart plöjer denna pressande spelare någonstans mellan 6-8 meter per sekund. Det innebär att jag har mindre än två sekunder på mig att ta emot bollen, titta upp, välja ett alternativ och passa bollen. Inte ens Xavi hade varit nöjd med den betänketiden, han hade varit skogstokig över att bli passad i ett så pressat läge.

Hade det inte varit bättre utan denna begränsning? Om spelarna kladdar för länge lär ju den som pressar ta bollen ifrån dem, så begränsningen behövs således icke. Det som gör mig mest gråtfärdiga med denna begränsning är att vi använder den i yngre åldrar. Slutresultatet är att vi får spelare i vuxen ålder som är livrädda så fort de får bollen och försöker slå iväg den så fort som möjligt. Det behöver vi inte.

Däremot behöver vi spelare som är trygga med att ha bollen och som vill hålla i den, spelare som inte blir livrädda så fort någon kommer in i press. Med denna begränsning i yngre åldrar skapar vi spelare som lär sig att hålla i bollen är fel och det är bekymmersamt.

Det är mycket lättare att lära en spelare som håller i bollen att släppa den i rätt tid, än att lära en spelare som aldrig fått hålla i den att våga hålla i den. Därför ska vi inte heller ha några tillslagsbegränsningar i övningar som kvadraten.

5. Varför är alla spelarna på samma spelavstånd? I unga år lär vi oss att vi i vårt anfallsspel skall sprida ut oss på olika avstånd, såväl korta som långa, för att ge bollhållaren alternativ. Men här har vi alla spelare på 10 meters avstånd!

Jag hade varit mycket missnöjd med mina spelare om de alla hade stått i samma spelavstånd när vi har bollen och det tror jag att de flesta hade varit.

6. Övningen är inte matchlik. Det är i och för sig inget krav i sig, det finns många övningar som inte är matchlika men som funkar som färdighetsövningar, men i det här fallet finns det mycket att anmärka på. Exempelvis, om vi nu ska prata om spelförståelse, hur mycket sådant tränar vi upp i den här övningen? Hur ofta behöver vi vrida på huvudet bakåt i den klassiska kvadraten så att inte en motspelare kommer upp i ryggen när vi tar emot passningen?

På en fotbollsplan är det självklart att en spelare som är felvänd tittar bakom sin rygg när de får en passning, men i denna övning finns ingen sådan press. Vi behöver inte tänka på det alls, men när vi spelar matcher måste vi det. Är det då så smart att ha en övning som gör att vi inte behöver tänka på att titta omkring oss?

7. Ur ett uppvärmning-perspektiv (förberedelseträning), hur bra är egentligen kvadraten? Visst, de i mitten får ju springa lite grann, men alla andra? Övningens konstruktion innebär ju att förloraren får stå i mitten. Lek med tanken att vi har spelare som är så duktiga på kvadraten att de aldrig behöver stå i mitten, vilket inte är helt osannolikt. Det innebär att vi har spelare som inte har sprungit EN ENDA METER innan vi går in i den riktiga fotbollsträningen. De har stått stilla, på samma ställe, böjt sitt knä och slagit bredsidor. Hur förberedda är deras kroppar på att efter en kvart utan att springa särskilt många meter helt plötsligt gå in i ett smålagsspel med närkamper?

Hur många delar av kroppen blir aktiverade i kvadraten? Får vi verkligen igång bålen, så att vi lättare kan göra skuldertacklingar på träningen? Blir höfterna ordentlig uppvärmda? Har knäna fått känna på lättare belastning innan de går in ett tuffare matchspel för att slippa skador?

Ur ett fysperspektiv finns det mycket att anmärka på i kvadraten, då alla de kroppsdelar som vi använder under en fotbollsmatch inte får komma igång. Risken är att vi har inte tillräckligt förberedda spelare som går in i träning med tuffare spel.

Och efteråt kliar alla sig i håret och undrar varför vi har skador.

8. Ska vi verkligen bli bäst i världen på att slå passar på 10 meter? Eller vill vi jobba med att passa i vinklar, skapa nya trianglar, komma rättvända? Om det är det sistnämnda är den klassiska kvadraten ingen höjdare eftersom detta inte sker naturligt sett till övningens konstruktion.

9. Ur ett beteendeperspektiv, hur bra är det egentligen att vi hånar en spelare som är i mitten på kvadraten? Hur känner sig de spelaren?

Det är lätt att tro att “alla” gillar kvadraten, men så är det inte. Det är Hilmerssons text ett exempel på. Jag vet spelare som medvetet väljer att komma sent till träningar för att slippa bli förödmjukade i kvadraten. Sådant skapar knappast lagkänsla.

10. Om vi nu ska träna på tunnlar, är inte det bättre att göra det i en miljö där vi spelar en-mot-en eller två-mot-en?

Jag vet inte hur det är med er, men hade jag kommit i ett fyra-mot-ett-läge på offensiv planhalva hade jag knappast försökt tunnla min motspelare. Jag hade försökt passa eller skjuta. Det är betydligt mer effektivt än att försöka tunnla sin motspelare.

Listan kan göras hur lång som helst, men detta är bara ett axplock av orsaker som gör att jag inte använder mig av den klassiska kvadraten. I sin ursprungsform är kvadraten en övning som förvisso leder till skratt, men inte till att utveckla fotbollsspelare.

Däremot KAN kvadraten, med skickliga tränare och spelare och ett par justeringar, bli en övning som kan ge något till laget. Det kan räcka med att göra sidorna olika långa, ha olika stora ytor, ha flera motspelare i mitten, ta bort dumma tillslagsbegränsningar och så vidare så kan vi ha en övning som absolut är funktionell i sitt tekniska utförande. Det viktiga är att tänka ut en kvadde som på något sätt simulerar en riktig matchsituation, vilket den klassiska 4-mot-1-kvadden knappast gör på grund av ovanstående anledningar.

Jag träffade en tränarkollega en gång som sade att de allsvenska tränarna körde kvadraten och att till och med Barcelona gjorde det i vissa uppvärmningar. Då får vi börja med att skilja äpplen från päron. Utan att vara insatt i detalj så tränar dessa lag cirka 10 timmar per vecka på en fotbollsplan (exklusive fys, teori etc) under en matchtät period. Det innebär att om de spelar kvadde 15 minuter varje träning, har de 8 timmar och 45 minuter fotbollsträning kvar på veckan. Skulle ett lag som bara tränar 2-3 gångar i veckan göra kvadraten 15 minuter varje träning har de kvar någonstans mellan 2 timmar och 30 minuter till 3 timmar och 45 minuter i ren fotbollsträning. Det är, som ni ser, en monstruös skillnad mot att ha kvar 8 timmar och 45 minuter.

När lagen på lägre nivåer då har så lite riktig fotbollsträning, ont om att få plantider, varför då inte lägga den tiden på en övning som faktiskt är matchlik, funktionell och nyttig? Om ni tränar 60 pass på ett år innebär det att ni lägger 15 timmar (!) per säsong att passa 10-meterspassar. Finns det inget bättre att göra av den tiden?

Så var det ju det här med att det är en rolig övning.

På den punkten har jag inget att säga emot. Den bjuder till skratt, glädje och en avslappnad miljö. No questions about that. Alla gör sin egna val och jag är inte person någon att säga åt folk vad de ska tycka är roligt. Så länge man vet med sig att man gör kvadraten för att spelarna tycker att det är skoj och inte för att den utvecklar passningsspelet så har jag inget emot den.

Men en tanke bara – Kvadraten har inte patent på glädje. Det finns hur många övningar som helst som är matchlika och funktionella som dessutom är roliga. Ni kan till och med utveckla den för att göra den till en nyttig övning. Om nu bara kvadraten är den enda roliga övningen, varför tränar vi inte bara på det till 100 %?

Jag tror att den stora anledningen till folks irritation på mitt uttalande har att göra med konservatism. Det kan jag förstå. Har man spelat kvadraten 15 minuter varje träning i 20 år och sedan får höra att det är en kass övning om man vill skapa bra fotbollsspelare så hade jag också blivit förbannad.

Fotbollen är tyvärr en konservativ sport där många har svårt att lämna gamla värderingar åt sidan. Fotbollsfysen (mer om det i ett senare inlägg) är ett annat exempel på det. Det finns spelare och tränare som fortfarande tror att en löparrunda på en mil tränar upp spelarnas kondition, men då vet de oftast inte vad fotbollsuthållighet är. Springer vi verkligen rakt fram, i uppförsbackar och på grus, på en fotbollsplan? Eller springer vi baklänges, i sidled, hoppar, sprintar i 5 sekunder, står stilla, går och sedan sprintar igen? Ett löppass är inte matchlikt, vill man åt fotbollsuthållighet ska vi träna fotboll och inte löpning i skogen.

Men jag både tror och hoppas att jag med detta inlägg har kunnat föra fram mina åsikter i frågan och kanske kan någon lära sig något på det också. Kanske har någon ändrat sig, kanske inga alls.

Jag vill förtydliga att alla får göra vad de vill på sina träningar. Om de gillar kvadraten och kan leva med att det inte är världens mest matchlika övningen utan bara vill ha kul så varsegoda. Så länge ni inte inbillar er att det är en bra fotbollsövning.

Kvadraten är lite grann som godis – Det är gott, men inte speciellt nyttigt.

Fortfarande eftersäsongstider, men det innebär inte att bloggen lägger sig ner och dör.

Jag har fullt upp med mina studier på Halmstad Högskola där jag pluggar Tränarskap med inriktning fotboll. Målet är att jag till sommaren skall kunna kvittera ut mitt UEFA A-diplom (motsvarande gamla Steg 3 och Advanced på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege).

Som ett led i att bli en bättre ledare fick jag i uppgift att presentera min ledarskapsfilosofi. Vad står jag för i mitt ledarskap? Vad är mina ledstjärnor? Hur vill jag leda andra?

Presentationen hade jag i tisdags på Halmstad Högskola och är givetvis filmad för er beskådan. På nedanstående Youtube-video redogör jag för min ledarskapsfilosofi under lite drygt 18 minuter.

Håll till godo och hör mer än gärna av er om ni har kommentarer, synpunkter eller frågor!

 

Som många av redan vet om påbörjade jag för några veckor sedan en ny etapp i mitt tränarskap – Tränarutbildningen. Nu ska jag inte bara bli coach på planen, utan även på pappret också.

Kursen jag går heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. Redan under de få veckor som gått har jag lärt mig massor, både om mig själv, ledarskap och fotboll i stort, trots den korta tiden i skolbänken. Det är verkligen inte svårt att motivera mig för att gå upp i ottan för att köra till Halmstad. Till sommaren är tanken att jag skall plocka ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Steg 3 eller AvanceradSvenska Fotbollsförbundets tränarstege. Den nästhögsta utbildningsnivån för fotbollstränare, alltså, då Pro-licensen är den högsta och direkt nödvändig för att vara huvudtränare i Superettan eller Allsvenskan.

Pro-licensen kommer jag också till som småningom, men nu är det alltså fokus på A-diplomet som gäller. Under kursens gång kommer jag, precis som med min fotboll generellt, att dela med mig av vad jag lär mig och vad vi gör på utbildningen.

Nedanstående text är mitt första producerade arbete på kursen, en uppgiften som handlade om att sammanfatta sin kunskapsfilosofi. Kort sammanfattat handlade det om att definiera var jag som fotbollstränare hämtar min kunskap i från och vad jag legitimerar som “rätt” kunskap. Räcker det att ett lag blir framgångsrika med en metod för att jag ska tillämpa den på mitt lag? Eller krävs det vetenskapliga studier som stärker teorierna? Vad krävs för att jag ska tycka att en övning är bra?

Uppsatsen kanske är i tyngsta laget att läsa, men då det ändå är eftersäsongstider så kan det vara kul med något lite matnyttigare att läsa. Speciellt när nedanstående arbete trots allt resulterade i ett för mig positivt betyg…

Håll till godo!

* * * * *

DEN FÖRNUFTIGA TRÄNAREN
AV: JOHAN SOLINGER

Introduktion

De val vi som fotbollstränare gör baseras i stor utsträckning antingen på våra tidigare erfarenheter, förnuft, föreställningar, tidigare resultat eller vetenskap alternativt en blandning av några av dessa. Planering är en stor del av en fotbollstränares vardag. Vi planerar träningar, samtal och taktik, men vad är det egentligen som avgör hur vi väljer att strukturera upp dessa element?

Inkörsportarna till planering
En inkörsport till de val vi gör är våra tidigare erfarenheter, så kallad socialisation (Stråhlman, 2004), alltså att vi internaliserats av våra tidigare tränare eller grupperingar som haft stort inflytande på hur vi idag väljer att agera i vårt uppdrag. Om vi tidigare har haft en ledare som alltid berömde oss varje gång vi gjorde en uppoffrande hemåtlöpning och att vi blev motiverade av detta fick vi mest troligt en positiv förstärkare, enligt Wadström & Ekvall (2013). Detta beteende kan i sin tur ha blivit självförstärkt så till den milda grad att reaktionen är införlivat i mig och mitt sätt att agera. I slutändan kan det innebär att idag, när jag själv är tränare, väljer att alltid berömma mina spelare när de gör en hemåtlöpning, eftersom jag själv har goda erfarenheter av detta från min tidigare ledare.

Ens egna förnuft kan också vara det som tilltalar valet av planering. Stråhlman (2004) skriver ”Därför blir, när erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val på förnuftsmässiga grunder /…/” (s. 4). Förnuft i det här fallet får vi anta betyder samma sak som vårt förstånd. Det kan mycket väl vara så att jag aldrig har spelat i ett VM-slutspel, men att jag efter ett eget resonerande kommer fram till att det krävs ett stabilt försvarsspel för att vinna en medalj. Jag har absolut ingen faktamässig grund att stå på, men efter en tid på kammaren kan det vara detta som jag tack vare mitt förstånd kommer fram till är det enda rätta.

Förnuftet är närbesläktat med och är svårt att urskilja från våra föreställningar. Stråhlman (2004) skriver ”Därmed finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde), vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används” (s. 6). Våra föreställningar kan givetvis grundas i våra tidigare erfarenheter, men kan likväl innebära att man är fastlåst vid sin synpunkt och vägrar att ändra på sig, vilket omöjliggör progression (Stråhlman, 2004). I ovanstående exempel om VM-slutspelet kanske jag värdesätter försvarsspelet så pass hårt att jag helt struntar i hur vi skall göra mål, för försvaret är det enda viktiga. Hur ska jag då kunna vinna matcher om vi inte jobbar med offensiven? Har vi denna inställning till våra val som tränare är vi relativt definitiva i våra ståndpunkter och inte alls lika reflekterande och självmedvetna som i den förnuftsmässiga ingången.

Tidigare resultat som framgångsrika lag har visat upp kan också avgöra mitt val av planering som tränare. Stråhlman skriver att ”Preferens för hoppteknik står alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande” (s. 87). När det holländska landslaget dominerande i mitten på 70-talet skulle alla helt plötsligt spela totalfotboll eftersom att det tydligt visade på goda utfall. Lagen som följde efter försöka alltså att imitera ett resultatförbättrande exempel.

Slutligen kan vetenskap också spela en avgörande roll i valet av planering. Vetenskap är givetvis inget vedertaget begrepp, men i det här fallet syftar jag på fakta som utgår från forskningsstudier. Om det finns studier som visar att desto mer tid ungdomar får spela matchlika sekvenser desto bättre blir de på att behandla bollen kanske jag utgår från denna forskning när jag gör mina val som tränare.

Förnuft eller vetenskap?
Jag brukar gilla att ge mig själv epitet den förnuftiga tränaren. Inte bara för att det låter tjusigt, utan också för att jag ofta reflekterar och resonerar med mig själv innan jag tar beslut. Innan jag satte igång min tränargärning funderade jag mycket på vilken spelfilosofi jag skulle anamma. Vilken metod var klokast enligt mig för att hindra motståndaren från att göra mål? Efter noga övervägande kom jag fram till att bollinnehav var nyckeln till noll insläppta mål. Mitt resonemang byggde på att om mitt lag alltid höll i bollen, hur skulle då motståndaren kunna göra mål? Tankegången backades sedan upp av det faktum att lag som Barcelona och Spanien på senare år har varit totalt dominanta med denna metod, jag utgick alltså från sportsliga resultat för att rättfärdiga mitt tillvägagångssätt. Det gjorde mig än mer övertygad om att metoden var rätt och övertygelse är enligt mig viktigt för att skapa förtroende i en trupp. Hur skall jag kunna lära ut något som jag inte själv tror på?

Utan tvekan finns det fallgropar med mitt perspektiv. I en absolut förlängning kan jag få förutfattade meningar om hur fotboll skall spelas, vilket på sikt innebär att jag är obenägen att förändra min procedur. Stråhlman (2004) skriver att ”Detta kan också få som konsekvens att vissa värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen” (s.7). Därför är det viktigt att ständigt vara självmedveten och ha en ständig vilja att utmana sitt förnuft. Wadström och Ekvall (2013) skriver också att ”I vissa grupper, i vissa situationer och med vissa individer behövs vissa ledarbeteenden och i andra sammanhang behövs helt andra ledarbeteenden” (s. 33), vilket ytterligare påvisar vikten av att utmana sitt förnuft över hur en situation skall hanteras.

Omedvetet påverkar också mina tidigare erfarenheter mitt sätt att vara som fotbollstränare. Om jag genom mina metoder når framgångar eller ser tydligt att mina spelare utvecklas får jag med största sannolikhet positiv förstärkning (Wadström, O., & Ekvall, D., 2013) att fortsätta med mitt tillvägagångssätt. Detta funkar givetvis åt båda håll. Om jag baserar min spelfilosofi på Barcelonas sätt att spela fotboll kanske jag når långsiktiga resultat, men i enstaka fall kan jag ändå förlora. Då måste jag börja ha en plan B för att möta eventuellt motstånd på ett annat sätt, eftersom mina tidigare erfarenheter säger mig att det inte går att förlita sig på ett enda sätt att spela. På så vis integrerar mina erfarenheter med mitt förnuft, vilket får mig att förfina mitt tillvägagångssätt och i förlängningen min övertygelse.

Jag lägger alltså vikt vid det egna förnuftet (som i förlängningen blir min övertygelse som krävs då jag måste tro på det jag lär ut), sportsliga resultat samt mina erfarenheter, men vetenskap får lite utrymme hos mig. Studier kan i en del fall snarare handla om att befästa sin förutfattade mening än att verkligen revolutionera sporten (Stråhlman, 2004). Vem som skriver studien har en stor inverkan på validiteten av densamma. I min värld finns det heller ingen exakt vetenskap, i varje fall inte gällande fotboll. ”Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och legitimitet?”, som Stråhlman skriver (s.51).

Sammanfattning
Hela min kunskapsfilosofi kan sammanfattas med att jag väljer den metod som på långsikt gör att jag vinner flest fotbollsmatcher, och i mitt fall har jag efter mycket övervägande valt bollinnehav som tillvägagångssätt. I enstaka matcher eller turneringar (Grekland i EM 2004 som exempel) kan andra lösningar skapa framgångar, men på långsikt är jag övertygad om att det krävs bollinnehav. Det har också sportsliga resultat av bland annat Spanien och Barcelona på senare år bevisat. Det har gjort mig övertygad om att det är rätt metod för framgång och övertygelse krävs i min mening för att vara en slagkraftig tränare. Men återigen, viktigt att ständigt reflektera och ifrågasätta sina metoder samt utgå från sina erfarenheter för att nå progression.

Att sticka en studie under näsan på en spelare övertygar dem knappast, med det kan däremot mitt förnuft göra.

Referenser

Stråhlman, O. (2004). Idrott – Mål eller medel. Några kritiska nedslag i idrottsforskningen. Rapport från Idrottshögskolan Göteborgs Universitet. ISSN 1652-4381. S. 1, 4, 6, 7, 36, 51, 87.

Wadström, O. & Ekvall, D. (2013) Idrottsglädje Prestation Utveckling. Kognitiv beteendeterapi för tränare, idrottare och föräldrar. Mjölby Tryckeri. ISBN 978-91-981441-1-6. S. 16-21, 31-33.