För lite drygt en vecka sedan meddelade nuvarande förbundskapten Erik Hamrén att han slutar efter sommarens EM-slutspel i Frankrike. Ett inte helt oväntat besked sett till hur opinionen sett ut mot honom, även om han resultatmässigt inte har mycket att skämmas över.

Nu är vi ännu inte framme vid sommarens mästerskap, en turnering som säkerligen lär definiera Hamréns eftermäle, men facit så här långt har varit två lyckade EM-kval och ett missat VM-slutspel. I EM 2012 åkte Sverige ut efter förluster mot dels hemmanationen Ukraina och dels mot England, kanske inte direkt bra men inte heller chockerande. I VM-kvalet torskade de mot ett Portugal med en Cristiano Ronaldo på uppåtjack. Förvisso var det senaste kvalet minst sagt skakigt, men resultaten räknas och de tog sig till EM efter två starka insatser mot Danmark. I sommar har de hamnat i en minst sagt tuff grupp och lär få det svårt att ta sig vidare, möjligen att en tredjeplats skulle kännas realistisk.

Så, sisådär sex år efter att Hamrén tillträdde till posten med sin shining, tron på att vinna medaljer och offensiva gladfotboll – Vad ska vi sätta för betyg på denna minst sagt lynniga förbundskapten?

Jag tänker inte ljuga om att jag aldrig riktigt var förtjust i hans föregångare, Lars Lagerbäck. Missförstå mig rätt, jag har en stor respekt för hans kunskap och förmåga att nå lyckade kvalresultat, men jag menar på att sett till materialet han hade till sitt förfogande borde Sverige vunnit fler slutspelsmatcher än vad de gjorde under Lagerbäck-eran. När Sverige var som bäst under 2000-talet hade han Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg till sitt förfogande. Jämför det med Marcus Berg, Emil Forsberg och Andreas Granqvist så är det en viss klasskilnnad i material. Ändå har förväntningarna varit högre på Hamrén, kanske för att han tidigt kom in med en vilja att vinna medaljer som uttalat mål.

Jag gillade Hamréns tro på att han ville spela en passningsinriktad fotboll för att uppnå resultat och hans optimism. Äntligen en ledare som ville uttala ett tydligt mål och som ville satsa framåt! Men då är det också självklart att fallhöjden är högre när misslyckandena väl hopar sig. Olyckskorparna var snabbt framme vid kadavret när det väl var nedskjutet.

Det ögonblick som jag tror förändrade Hamrén i grunden var den där höstkvällen 2010 i Amsterdam. Sverige hade fram tills dess haft ett lyckat EM-kval med storsegrar i bagaget. Sverige skulle åka till den nederländska huvudstaden och rulla ut Holland, possesionfotbollens hemland, på deras egna arena.

Ja, ni minns själva hur det gick. 4-1-torsk och totalt skeppsbrott. Ett landslag i spillror och spelare som tappade sina platser för all framtid.

Där och då tror jag att Erik Hamrén blev feg. Han blev mera rädd om sitt rykte, mer rädd för att misslyckas, så han valde att återgå till den defensiva organisationen som gjorde Lagerbäck så framgångsrik. Det var nödvändigtvis inget dåligt sett till resultaten, men tror någon på allvar att detta spel kommer att leda Sverige till den första mästerskapsmedaljen sedan 1994?

Hamrén har svängt från offensiv gladfotboll till att gå i Lagerbäcks fotspår och köra med hängslen och livrem. Han har helt tappat sin röda tråd och det är omöjligt att veta vad han idag står för som ledare och fotbollsvisionär.

Det är också där jag känner att Hamrén har sitt största misstag som förbundskapten. Hade han verkligen trott på sin spelidé och sitt tänk hade han inte vänt kappan efter vinden efter en förlust i Amsterdam. Han hade stått kvar vid sin tanke och fortsatt i den riktningen han stakat ut. Det är så stora ledare gör, anser jag. Istället vek han sig för opinonen och slutade att vara sig själv.

I min tränarroll har jag alltid tänkt att jag hellre förlorar mitt uppdrag för att jag gör det jag tror på än får stanna kvar med en idé som jag inte alls tror på. Självklart kan man ändra sig om man inser att man har fel, men något sådant har jag aldrig hört Hamrén uttala sig om. Taktiska direktiv har ändrats från ena minuten till den andra, spelare som var självklara är ute i kylan och veligheten har nått oanade höjder.

Inför VM-kvalet hoppades jag att han skulle våga satsa på sin offensiva spelidé och slussa in nya spelare i landslaget så att de var som mest förberedda inför EM 2016. Alltså att redan då ta in dem i laget och bygga en ny stomme. Istället satsades det på samma gamla namn och en återgång till en spelidé som han från start sade att han skulle bort ifrån. Hade de gått till VM hade det kanske varit förlåtet, men med facit i hand måste man fråga sig vad vi vann på det. En åldersstigen trupp utan någon generationsväxling och en ålderdomlig spelidé. Hade det inte varit bättre att åka ur VM-kvalet, men succesivt tagit in rätt spelare och byggt upp en ny filosofi?

Vem ska då ersätta Erik?

Jag vet inte, men min rädsla är att vi kommer att återgå till en defensiv fotboll som tar oss till mästerskap i bästa fall, men inte så mycket längre. Du kan inte vinna turneringar på att gneta dig fram, då måste du kunna ställa om till en filosofi där vi kan diktera villkoren emellanåt. Att ha något att svara på när vi behöver göra mål. Men i och med Hamréns svaga opiononsläge är jag övertygad om att nästa förbundskapten kommer att stå för det radikalt motsatta. Det är trist och kommer att göra ett generation av duktiga fotbollsspelare inte kommer att representera vårt herrlandslag, eftersom det är en fotboll som inte passar dem.

Sex år efter att Hamrén tillträdde vet jag fortfarande inte vilken typ av fotboll han står för eller hur han är som ledare. Han pratar om en massa värdeord, men går aldrig in konkret på vad det betyder. Det är bara en massa fina ord.

Lars Lagerbäck sade en intressant sak i sitt Sommarprat för några år sedan, och det är att en fotbollstränare aldrig får hänge sig till populism. Att välja spelare eller taktik utefter vad publiken vill ha. Vi tränare tar de besluten vi tar för att vi följer vår linje och vill lagets bästa både på lång- och kortsikt.

Jag tror fortfarande att Erik Hamrén år 2009 var rätt val som förbundskapten.
Det är synd bara att Erik Hamrén år 2016 ändrar sig lika ofta som det är nya löpsedlar.

Advertisements

Det är inte så ofta jag skriver om internationell fotboll i den här bloggen. Ofta skriver jag om mina reflektioner som tränare och våra gemensamma äventyr i min nuvarande klubb BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B, men idag gör jag ett litet undantag.

Mestadels eftersom jag är lite förbannad, milt sagt.

I lördags förlorade Sverige den viktiga EM-kvalmatchen borta mot Ryssland med 0-1 i Moskva. Och omedelbart kom domedagsrubriker upp.

Bort med Hamrén!
In med Lagerbäck – Igen!

Det känns som alla fotbollssupportrar har kort minne. Att de bara sätter upp fingret i skyn så fort förlusterna kommer och ser vad som är “flavour of the month”. Just nu är det Lasse Lagerbäck som är månadens smak. Jajamen, samma person som vi för lite drygt sex år sedan var så trötta på att vi började stå på barrikaderna för att få honom avsatt.

Nu är det samma visa igen, fast tvärtom.

Erik Hamrén kom in som en yrvind till det svenska landslaget för herrar hösten 2009. Borta var den tråkiga, stela imagen som Lagerbäck bjudit på. Nu skulle det spelas offensiv fotboll med mycket mål och emellanåt lite dans i Skavlan på fredagar.

Så långt allt väl och det gick bra till en början. Men sedan kom vändpunkten, så som jag ser det – Kölhalningen i Amsterdam.

Sverige hade under ett år gått spikrakt uppåt under Hamrén. Det var trevlig fotboll, en frejdig sådan med mycket mål och många segrar. När vi så skulle möta bronsmedaljören från VM i Sydafrika var det inte med bävan i rösten utan snarare ett beslutsamt “kom an, visa vad ni går för, vi är Sverige och vi viker oss aldrig!”.

Och vi minns ju alla vad som hände sedan, eller hur?

Hela havet stormade och ut på andra sidan kom ett demolerat landslag. Vi hade förlorat med 1-4 och fick rädda det som kunde räddas.

Jag tycker att det var där och då som Hamrén blev en feg tränare. Han fick mycket kritik i media för sitt försvarshaveri. Han ansågs vara alldeles för naiv för att leda ett landslag av Sveriges kaliber. Att åka till Amsterdam för att spela ut världens tredje bästa landslag ansågs vara direkt korkat.

Och det var det kanske också, men tyvärr slog det slint åt andra hållet. Jag tror tyvärr att Hamrén började bry sig för mycket om vad alla tyckte om hans jobb istället för att göra det han trodde var bäst för laget. Han blev populistisk och började ta ut spelare som just då var i ropet, ändrade spelsystem för att blidka kritiker och gick ifrån det som en gång tog honom till förbundskaptensposten – Hans mod.

Självklart skulle Hamrén inte fortsätta på samma linje som innan fadäsen i Amsterdam, men det innebar ju inte att allt han hade byggt upp var värdelöst. I min värld finns det en fotboll som både kan bottna i det som Lagerbäck byggde upp, den defensiva stabiliteten, och det som Hamrén åtminstone ett tag jobbade med, den offensiva frejdigheten. Idag är vår förbundskapten nästan fegare än Lagerbäck själv var. I lördags ställde han verkligen upp med hängsle och livrem med sin 4-5-1 borta mot Ryssland. Ärligt talat, är inte det ett drag som Lasse Lagos lika gärna hade kunnat gjort för dig tio år sedan i en tuff kvalmatch på bortaplan?

Nu går det som bekant bra för Lagerbäck igen. Han är i skrivandets stund så gott som klar för EM med sitt Island och nu längtar vi tillbaka till hans stordåd. Och även om jag tycker att Lagerbäck fick oförtjänt med kritik så är det också lätt att glömma varför han en gång inte ansågs vara tillräckligt bra som förbundskapten.

Med det materialet han hade borde han tagit Sverige längre i åtminstone i något av de mästerskapen han var delaktig i.

Mellberg var då en av Europas tjugo bästa mittbackar, Ljungberg var en del av det Arsenal som gick obesegrade genom ligan och tog sig till CL-final, Henke Larsson gick in och avgjorde samma final för FC Barcelona, Ibrahimovic var en lovande världstalang.

Vad har vi idag att jämföra med?
Jo, vi har en Antonsson som spelar i FC Köpenhamn, en Durmaz som inte får vara med i Olympiakos CL-trupp samt en Toivonen som spelar i ett bottenlag i England.

Viss skillnad på kvalité, va?

Lars Lagerbäck ÄR en bra tränare, men skulle vi ta tillbaka honom skulle vi antagligen få samma sak igen – En tränare som tråcklar oss till slutspel men när det väl är utslagsmatcher så går inte hängsle och livrem längre. Han stora styrka är att vara svårbesegrad, men han är ingen tränare som tar medaljer.

Det är lätt att stirra sig blind på hans framgångar med Island, men faktum är att det också är en bra spelargeneration där, med lirare som spelar i många bra klubbar KONTINUERLIGT i Europa. Dessutom har det i många år sett bra ut på ungdomssidan för dem. Detta är givetvis ingen garanti för framgång, men säger ändå något om hur slug Lasse är när han väljer lag. Det var kanske en överraskning att det skulle gå SÅ HÄR bra för Island, men knappast en skräll sett till råmaterialet.

Jag håller med om att Erik Hamrén har förlorat sig själv och blivit en skugga av sitt forna jag. Han är en fegis, men just nu är han den förbundskapten vi har. Resultatmässigt har han gjort det vi kunde förvänta oss av honom (slutspel EM 2012, ut i playoff i VM-kvalet mot Portugal). Där är jag inte säker på att Lagerbäck hade gjort bättre. Och vinner Sverige ikväll mot Österike är ju allt frid och fröjd igen.

Skulle dock Sverige missa EM är det ett monumentalt fiasko. Hamrén kommer att sitta kvar som längst till EM nästa sommar eller som kortast när kvalet är slut. Jag tror varken han eller Svenska Fotbollsförbundet vill att han fortsätter.

Det svensk landslagsfotboll behöver är inte Lagerbäck, men inte heller Hamrén. De behöver en tränare som tar fasta på den defensiva skolningen som vi alltid varit bra på, men som också kan bygga en egen spelidé baserat på hur vi bygger upp spelet. En idé som inte bara bygger på att utnyttja motståndarnas misstag.

Min favorit är Nanne Bergstrand.

Efter många års trogen tjänst förtjänar han det, men också för att han besitter ett stort fotbollskunnande. Han kan det defensiva arbetet, men förstår också vikten av att ha en egen spelidé. Det skulle vara ett mycket intressant val av förbundskapten.

Om det blir i höst eller nästa sommar återstår dock att se…

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.

Ja, jag inser ju nu att jag går in på ett mycket farligt minfält.

Och visst, jag blev glad när vårt U21-landslag med Guidetti, Kiese Thelin, Hiljemark, Tibbling och inte minst förbundskapten Håkan Ericsson bärgade hem Sveriges första mästerskapsguld på ungdomsnivå för några veckor sedan. Det var sannerligen på tiden och insatsen var av naturliga skäl fenomenal.

Jag menar, att Sveriges ens GICK till slutspel var ju ett smärre mirakel i sig, att vända alla underlägen som de gjorde när det såg som mörkast ut vittnade om en stark lagmoral och ett gäng med sugna vinnarskallar. Att de sedan lyckas vända på steken i premiärmatchen mot Italien med en man mindre (!) på plan, att kvittera sent i sista gruppspelsmatchen mot Portugal för att slutligen coolt gå in i straffsparksläggningen med en tro på att “detta fixar vi”.

Det är inte svårt att förstå varför så många tog till sig det här landslaget till sina hjärtan. Det var en trupp fylld med spelare som visade hjärta, mod och vilja, snarare än teknik, briljans och finlir. Det var lite Davids kamp mot Goliat, och sådant brukar ju som bekant inte bara den normala fotbollsfantasten uppskatta utan även den relativt ointresserade marginalåskådaren gilla. Alla vill väl se underdogen vinna, va?

Men nu, när festen är slut, när den sista champagneflaskan är tom, när alla har gått hem… Var det här verkligen bra för svensk fotboll?

Jag brukar akta mig för att använda sådana frågeställningar, men faktum är att i detta fall är undringen befogad.

Trots att det var kul att se en svensk framgång, hade vi någonsin blivit underhållna av detta förvisso medialt charmiga, men ändå spelmässigt tråkiga landslag? Det var som färdas 20 år tillbaka i tiden, då långbollar, riskminimering och passivitet var det som var det svensk fotbollssignumet.

Håkan Ericsson, som jag för övrigt har den största av respekt inför efter att ha läst det gripande reportaget i senaste numret av magasinet Offside (rekommenderas varmt), valde att använda en klassisk 4-4-2 med press och understöd och hela baletten. En backlinje som bestod av två ganska stabbiga mittbackar, framför dem två centrala balansspelare för att städa upp framför eget straffområde (så i realiteten blev det fyra mittbackar!), några snabba yttrar på varsin kant, en stor forward och en kvick iller på topp som springer på allt.

Just detta spelsystem tycker jag mig ha sett i alla år i de lägre divisionerna, jag som trodde sådant var utrotat på elitnivå. Nu fick vi se den i all sin prakt (?) igen och dessutom lyckas få med sig resultaten på landslagsnivå, förvisso enkom U21 men ändå.

Så gott som alla på sociala medier hyllade detta landslag för att de gick tillbaka till det som vi i Sverige traditionellt sett varit mycket bra på, alltså det svetsade kollektivet, hårda försvarsarbetet och med allt inriktat på kontring eller fasta situationer. Sverige byggde upp hela sitt anfallsspel på att spela en längre boll förbi (!) vårt spelskickliga (!!) mittfält, där de sedan hoppades på en individuell prestation av någon av våra anfallare. Sverige hade lägst andel bollinnehav av alla lag i detta U21-EM, ändå vann dem.

Vad säger det till oss som tror på en fotboll som baseras på bollinnehav, rörelse och kortpassningsspel?

Jag vågar påstå att hade detta landslag försökt göra om samma bedrift, med samma metod, hade de antagligen inte ens lyckats kvalificera sig till detta mästerskap i Tjeckien. Det kan verka magstarkt, men för mig var det en rejäl högoddsare att de ens tog sig till EM, rena atombomben att de skulle ta en medalj.

Varför tror jag då inte på detta sätt att spela fotboll?
Jo, av en enkel anledning – Den är reaktiv.

Den fotboll som U21-landslaget praktiserade i Tjeckien bygger på att göra så lite misstag som möjligt, vänta in motståndarens dito och sedan utnyttja detta till absurdum. Den bygger alltså på att vara reaktiv, att låta motståndaren göra första draget och absolut inte under några som helst omständigheter ge bort något i onödan.

För mig luktar det lite feghet, men framförallt rimmar det illa med hur jag är som person och hur jag vill vara som ledare. Jag vill proaktiv, vara den som för och den som dikterar villkoren. Jag hade önskat att vårt landslag var detsamma, ett lag som VILL hålla i bollen, ett lag som VILL styra matchbilden och ett lag som VILL påverka händelserna snarare än låter händelserna komma till dem.

Missförstå mig rätt här, det handlar inte (enbart) om att det skall vara roligt att titta på. Jag läser boken Nobody Ever Says Thank You just nu som handlar om tränarikonen Brian Clough och hans väg till att vinna två raka Europacuptitlar med Nottingham Forest. Det finns goda skäl till att återkomma till denna mycket intressanta bok i bloggform, men sak som slår mig när jag läser den är att Clough anammade en offensiv fotbollsidé där det handlade om att ha bollen längs med marken och vilja diktera villkoren. Inte för att nödvändigtvis underhålla, det var en trevlig sidoeffekt som han uttrycker det, utan för att det var det sättet han trodde på gav flest segrar på långsikt.

Jonas Thern är inne på liknande tankar med sina fotbollsutbildningar och menar på att det är statistiskt bevisat att det laget som har mest bollinnehav i längden vinner betydligt fler fotbollsmatcher än de som inte baserar sitt spel på att ha bollen. För mig är det sunt förnuft – Att det mest effektiva sättet att hindra motståndaren från att göra mål är att själv äga bollen och styra tempot. Om de inte har bollen kan de inte göra mål. För mig finns det inget enklare försvarsspel än bollinnehav, i alla fall i teorin.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmös högskola, basunerade ut på löpsedlarna att just denna framgång var det sämsta som kunde hända svensk talangutveckling (länk för den intresserade HÄR), då vi nu kommer premiera storvuxna brunkare framför teknisk skickliga Messis. Även om jag inte riktigt håller med den gode forskaren så förstår jag hans poäng och tycker det är viktigt att vi höjer samtalstaket, för vi kan inte vara odelat positiva till detta EM-guld, speciellt inte om det blir till bakslag av fotboll som baseras på kortpassningsspel, spelintelligens och teknisk briljans.

Det är lätt att föreställa sig att Håkan Ericsson inte hade material för att spela ett sådant spel, men sanningen är en annan. Hemma i Sverige var Elfsborgs duktige anfallare Viktor Claesson och Carlos Strandberg i CSKA Moskva sågs som för ung trots att han gäckade alla backlinjer i U17-VM för något år sedan, på bänken satt Simon Gustafson med några av allsvenskans finaste passningsfötter, något som Feyenoord uppskattade när de betalade nästan 20 miljoner kronor för honom häromdagen. Ericsson gav honom inte en enda minut i EM. Till och med Simon Tibbling, som i Holland ses som alldeles för skicklig för att sättas på en kant, sätts exakt också på en kant i svenska landslaget eftersom hans djärva passningsspel kanske är lite för våghalsigt för de blågulas smak.

Så materialet fanns, men de bedömde för att få ett kortsiktigt resultat så tog de den andra vägen, med riskminimering, långbollar och reaktivitet. Det är inte bara ett tråkigt sätt att se på fotboll utan direkt sorgligt att vi inte har mer tålamod än så.

Jag är inte så pass svart och vitt så att jag bara vill proklamera för att svenska lag skall spela enligt Ajax-modellen, jag förstår vikten av balans, men just nu har vi alla våra ägg i fel korg. Detta spelsätt funkar ju säkerligen så länge ställningen är 0-0 eller i ledning, men vad skulle Ericsson ha gjort om Sverige låg under med 0-2 efter första kvarten i finalen mot Portugal, vilket ju inte alls hade varit orättvist sett till hur matchen inleddes? Då går det inte att riskminimera längre, då måste man våga hålla i bollen och skapa något själv. Något sådant var Sverige aldrig i närheten av i EM.

Jag har svårt att riktigt glädjas åt detta EM-guld och är uppriktigt orolig för vad som kommer att ske med svensk fotboll på sikt om vi tror att detta är vägen att gå för att nå framgångar på långsikt. Vi måste förstå att det behöver vara en balans mellan taktisk medvetenhet och hårt försvarsarbete ihop med våga hålla i bollen och skapa chanser på egen hand med hjälp av bollinnehav. Visst, vi kanske inte blir ett nytt Barcelona, men vi behöver ju inte heller vara ett Grekland 2004. Om inte annat för att inte skrämma bort publiken från våra fina, nybyggda arenor.

Det sägs att det är vinnarna som skriver historieböckerna och därmed kan ändra om berättelsen till sin fördel.

Om det innebär att vi nu kommer att gå över till att bara spela långbollar i och dödgrävarfotboll i Sverige, ja, då vill i varje fall aldrig jag bli förbundskapten för det här landet.