Igårkväll spelade vi i BK Wobbler årets sista hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod Härryda IF, ett lag som vi efter en ytterst heroisk insats tog tre poäng mot borta i våras. Detta efter att vi hamnat i ett underläge 1-2 med en man mindre. En av årets mest minnesvärda bragdsmatcher, men också en match där vi kände att vi egentligen var betydligt bättre än vår motståndare.

Härryda IF är ett lag, likt många andra i Göteborgs division 6B, som satsar mycket på sitt kontringsspel. De kör vad jag kallar för Drillo-fotboll – Det är inte mer än 2-3 passningar sedan skall bollen upp på offensiv planhalva. Det går att tycka mycket om den taktiken, men ni som läser min blogg frekvent vet att jag inte gillar den.

Inte det minsta.

Det har inte så mycket med estetik att göra, även om det är en fin detalj som jag uppskattar. Det har mer att göra med att jag tror att det lag som på långsikt satsar på att ha bollen så länge som möjligt också vinner matcher i det större perspektivet. Trots förlusten igår tror jag på det.

Men det handlar om att göra det på rätt sätt också.

Härryda är som sagt bra på en sak, vi på många och det började också bra. Första tio minuterna spelar vi behärskat och kontrollera händelserna. Vi har några intressanta anfall och det känns som att vi kan vinna detta tidigt och stort. Den bilden delar många av mina spelare med mig efter matchen.

Sedan händer något.

På en snabb kontring sätter de något oförtjänt med 0-1. Ingen fara, vi har tagit igen underlägen förut, men inom en 15-minutersperiod leder gästerna plötsligt med 0-3. Vi ser skakade ut, som ett korthus som när som helst blåser omkull. Alla målen har varit snarlika; Ett par snabba passningar i djupled in på offensiv planhalva och vi blir straffade direkt.

Fyra skott på mål resulterar i tre mål för gästerna från grannkommunen. En närmast klinisk effektivitet förstås och motståndarna själva såg förvånade ut. När dessutom vår målvakt går sönder i slutet på första halvlek börjar nog många ana det värsta. Vi får motvilligt ställa in en utespelare i mål, samtidigt som vi mentalt håller på att brisera. Nu handlar allt om att hålla halvleken ut för att klara av anstormningen.

Innan matchen pratade jag om att Härryda IF är ett lag vi slår i 99 fall av 100. Plötsligt låg vi under med 0-3. Det är klart att det blir skakigt då, men det blir lätt så när vi inte jobbar som ett lag. Lagdelarna hjälpte inte varandra, kommunicerade inte, jobbade inte ihop som en enhet utan som isolerade öar. Då spelar det ingen roll om vi har individuellt sett bättre spelare, vi kommer ändå att misslyckas.

I sådana lägen hamnar jag som tränare i en prekär sits. Skall jag göra byten när vi ligger under med 0-3 i halvtid? I så fall vilka? Eller ska jag behålla alla på plan och ge dem förtroendet, så att de inte känner sig nedtryckta?

Svår balansgång helt klart och som är olika för varje gång. Min åsikt var att jag hade tagit ut det bästa laget för dagen och att det var L A G E T, inte enskilda spelare, som förlorat första halvlek. Skulle jag byta skulle jag behöva byta alla elva, samt även mig själv. Därför gav jag samtliga nytt förtroende att reda ut det i andra halvlek, minus den skadade målvakten.

Taktiken förändrade jag inte nämnvärt. Det var inte den som felat oss, utan hur vi jobbade ihop som grupp. Kroppsspråket mellan varandra var negativt, mycket gamnackar, ingen kommunikation. Det har inte med taktik att göra utan hur vi som grupp arbetar (eller inte samarbetar) mot samma mål.

I andra går vi ut mycket mer bestämt och det märks. Härryda hade fyra skott i första halvlek, i andra var det knappt över halva. De hade inte ens ett skott mot (!) mål, detta trots att vi hade en utespelare som målvakt. Visst, de backade hem, men hade stora ytor att jobba på. Men vi tryckte ner dem i skorna rejält och det gav resultat.

En bit in i andra trycker vi dit 1-3 och senare även 2-3 och har därmed vittring mot Härrydas mål. Jag byter in nya, fräscha spelare för att bibehålla trycket, får in spelare som går in med attityd och vill göra mål, som bara ser möjligheter. Vi går även ner på en trebackslinje i slutet, men tyvärr grinar ineffektiviteten oss i ansiktet.

Matchen slutar 2-3 till Härryda IF.

Givetvis en enorm missräkning för oss. Jag anser fortfarande att gästerna, med all respekt för dem, är ett sämre fotbollslag än BK Wobbler. Det visar vi också i andra halvlek, men når inte hela vägen fram. Hade vi spelat i tio minuter längre hade vi inte bara kvitterat utan antagligen vunnit matchen, men nu är ju en fotbollsmatch endast 90 minuter. Inte 100.

Men vi har också ett problem med lag som kontrar på oss. Vi har dilemman när motståndarna ställer frågor i djupled och det är något vi måste lära oss att hantera. Oavsett vilken spelidé som väljs så kommer det alltid att finnas saker som prioriteras bort. Med vår offensiva spelidé kommer vi att ligga högt i utgångspositionerna och det gör att vi blir sårbara bakom backlinjen. Det är något vi måste jobba intensivt på.

Det är nyttigt med läxor, men det är dyra. Oavsett divisionstillhörighet. Igår lärde vi oss en oss som kostade oss tre poäng och möjligen en plats på övre halvan av division 6B.

En match kvar borta mot Rambergets SK söndagen den 18 oktober. Då lär vi veta om vi slutar femma, sexa eller sjua.

Och som ni vet vill jag som bekant alltid vinna…

Advertisements
En nöjd coach och ett glatt gäng firar segern mot Härryda IF!

En nöjd coach och ett glatt gäng firar segern mot Härryda IF!

Att prata om bragder är en sliten klyscha som sällan stämmer. Ordet används till leda för att beskriva intensiva sporthändelser och är kanske inte riktigt sanningsenliga, men fanken vet om inte dagens seger mot Härryda IF ligger betydligt närmare en bragd än snittet?

Inför dagens match har vi i BK Wobbler drabbats av mycket frånvaro. Mer än halva truppen har varit indisponibel för allt från cykellopp och semestrar till plugg och hemresor. På det fick jag mindre än 24 timmar innan match två avhopp på grund av sjukdomar, så det gällde verkligen att laborera med elvan.

Jag ville någonstans försöka behålla mittfältets konstellation så intakt som möjligt, så istället för att använda en mittfältare på mittbacksplatsen provade jag att stoppa in en ovan spelare från bänken på positionen. Bortsett från att kondisen tröt för honom så gjorde han en bra match, kändes positionsäker och bra på att fördela boll, vilket gjorde att mittfältarna mer kunde syssla med sina offensiva åtaganden. Skönt när sådana chansningar och spelarförtroenden betalar sig.

Denna match var vår enda (!) på riktigt gräs i den här säsongens seriespel och det märktes. Redan efter 20 minuter började spelarna krokna i sommarvärmen. Vi pratade tidigt om att pressa deras backlinje högt, men vi orkade helt enkelt inte fullfölja den planen. Emellanåt var det mycket lågt tempo, i princip gåfotboll, och det är lätt hänt när man står vid sidan att känna att ingen springer, men sanningen är att det är nog så tufft att ta sig runt på en så pass dålig matta när man är van vid konstgräs. Mattan var torr, spräcklig och tung att springa på, helt enkelt.

Innan vi pratar för mycket om naturgräs (säkert ämne för en separat blogg vad det lider…) så fanns där ju en match också. Vi försökte spela oss ur situationer, men underlaget gjorde det svårt för oss. Härryda tog ledningen i mitten på halvleken genom ett påpassligt inkast till en fri anfallare som inte gjorde något misstag. Vi spelar upp oss i slutet på halvleken, men det är tydligt att vi är mycket trötta.

I halvtid ville jag att spelarna skulle komma in i matchen och visa fighting spirit, att detta var en krigarmatch som vi behöver ge 110 % om vi vill vinna. Jag anade inte hur rätt jag hade.

Tidigt i andra halvlek lyckas vi spela oss upp på högerkanten och når till slut vår anfallare som trycker in 1-1 i nättaket. Det kändes som vi hade medvind, men bara minuter senare river vår ordinarie mittback ner deras snabba anfallare i ett friläge. Både straff och rött kort emot oss blir slutprodukten. Det går att debattera om det är rättvist med en sådan dubbelbestraffning, men domaren dömer enligt regelboken. 2-1 sitter för hemmalaget, vi är en man kort och är i brygga.

Nu är det lätt att tänka att det blir ett sällan skådat ras, men här börjar vår mäktiga resa tillbaka in i matchen.

Plötsligt tar alla spelarna ett extrakliv, vinner sina dueller och krigar ihop som en enhet. Alla löper för varandra på ett sätt vi inte gjort tidigare i matchen och hjälper varandra. Det betalar sig när vi trycker in 2-2 på hörna strax därpå, men fortfarande är det mycket tid kvar och vi är en man kort.

Trots detta äger vi matchen, spelar runt och låter dem få jaga trots sitt numerära övertag. Jag börjar känna igen BK Wobbler igen, helt enkelt. Till sist hittar vår offensiva mittfältare vår högerytter som smugit sig in i banan. Det är oklart om det är en dålig mottagning som skuttar in i mål eller ett behärskat avslut, men det spelar ingen roll – Vi har mirakulöst tagit ledningen med 2-3 på bortaplan med en man mindre!

Nu handlar det givetvis om att stänga matchen och jag gör våra sista byten. Det ser inte vackert ut när vi parkerar bussen på egen planhalva, men vi är en man kort i ledning och behöver inte prestera något. Här blir det smärtsamt tydligt för Härryda att de inte är vana att föra spelet. De försöker sig mest på luftlyror, men som vi inte har några större problem att hantera. De får dock två lägen, varav ett där deras anfallare inte inser hur ren han är och i ett stressat läge bränner långt utanför och ett annat där vår målvakt, som utan tvekan var matchens lirare, limmar bollen på mållinjen.

När domaren åtta minuter senare blåser av matchen är det många glada miner. Vi har nyss stått för årets vändning och all den otur som förföljt oss hittills verkar ha vänt senaste två matcherna. Det ligger tydigen något i uttalandet om att tur och otur spelar ut varandra under en säsong. Vi visar en riktig lagmoral som lyckas vända på steken, det är en styrka att föra med sig och att vi tillsammans kan vända på matcher bara vi hjälper varandra.

I ärlighetens namn var detta ingen vacker fotbollsmatch, men tre poäng är alltid tre poäng och med tanke på hur bra vi spelat tidigare utan att få poäng är det skönt att få lite flyt. Men med det sagt skulle det vara skönt att få avsluta vårsäsongen med att spela riktigt bra OCH få med oss ett bra resultat.

På måndag är vårens sista träningspass och på tisdag möter vi Rambergets SK på hemmaplan. Seger där och vi har tre raka segrar och ett intressant utgångsläge inför hösten med en hängmatch i beaktande.

Men en sak i taget: Jobbet måste göras och prestationen måste finnas där.
Då kommer också resultaten.

Ikväll var det tänkt att vi skulle ta oss an vår nionde seriematch i Göteborgs division 6B. Så blir det dock inte. Matchen är inställd. Orsak? Vår motståndare, BK S:T Jakob, får inte ihop till fullt lag.

Det var relativt sent som vi fick reda på dessa nyheter. I tisdagskväll hörde vår ordförande och sportchef Rikard Attling av sig med att de hade en förfrågan om att flytta matchen till hösten. Det lustiga i kråksången är att vi redan från början ville flytta matchen eftersom att den krockar med IFK Göteborg – IF Elfsborg på Gamla Ullevi, en tillställning som många av våra spelare ville gå på.

Jag har funderat en hel del på den här inställda matchen.

Å ena sidan är det lätt att tycka att vår motståndare har satt sig i den här situationen själva. De har antagligen en för tunn trupp med för få spelare och har själva haft valet att i god tid be om att ändra matchdatum, men ändå inte accepterat detta. Det skulle absolut inte vara svårt för oss i BK Wobbler att rycka på axlarna och säga “inte vårt problem” och få med oss tre enkla poäng i en walk over-seger. Vi hade fått välbehövliga poäng, våra spelare hade fått vila och vi hade kunnat få in ordinarie gäng till nästa match.

Men det är å andra sidan ett sjukt cyniskt, oempatiskt och osportsligt sätt att se på situationen.

Min åsikt är att, på den nivån vi verkar på, skall försöka agera på ett så medmänskligt och sportsligt sätt som möjligt gentemot mot varandra, publik, motståndare och domare. Det kan låta djäkligt cheesy, men det är min fasta ståndpunkt i den här frågan.

Jag älskar att vinna i allmänhet och fotbollsmatcher i synnerhet, men inte till vilket pris som helst. Med handen på hjärtat, hur glad hade jag varit över att sätta hårt mot hårt, begära WO av motståndarna och kamma hem tre poäng utan att ens behöva stå vid sidlinjen? Antagligen inte alls, möjligen glad över poäng, men utan att ha förtjänat dem.

Dessvärre agerar inte alla på samma sätt. Utan att veta bakomliggande orsaker så fick Härryda IF en WO-seger mot Sjövalla i vår serie. Inget ont om HIF, jag känner ingen där, men var det verkligen totalt omöjligt att flytta den matchen till en annan dag? Var de där tre poängen viktigare än att försöka hitta ett nytt datum så matchen kunde avgöras på plan istället för på ett skrivbord?

Jag har en tränarkollega, Kara Ayan i Hovås / Billdals IF, som ikväll åker ut till skärgården för att möta Styrsö BK i division 5B. De får totalt ihop åtta man till sin bortamatch. Trots detta vill inte SBK byta speldatum, trots att de från början ändrade speldatum från lördag till torsdag för att de hade dubbelbokat av misstag.

Återigen, jag känner inga ledare eller spelare i vare sig Härryda IF eller Styrsö BK, har ingen ambition att starta en bitter fejd och har inte heller alla detaljerna på bordet och vill passa mig för att säga för mycket, men för mig låter det som att man är mer sugen på att få lätta tre poäng än att man är villig att vara sportslig. Visst kan det finnas skäl till att göra en befogad WO, som att åka till en lång bortamatch bara för att se motståndarna ställa in en timme innan avspark, men i många av dessa fall går situationen att lösa med dialog och lite god samarbetsvilja.

If there is a will, there is a way, helt enkelt.

Viljan att få en vinst är större än medkänslan, ärligheten och sportsligheten, vilket jag tycker är oerhört synd att det krupit ner till vår förhållandevis låga divisioner. När blev det så här att poängen blev viktigare än spelglädjen? Är vi beredda att vinna till vilket pris som helst, bara vi får hem de där tre pinnarna? Njuter vi verkligen av dessa segrar eller är det en förlust för fotbollen?

Jag tycker att vi alla har ett ansvar här för att skapa ett klimat där sportsligheten är i centrum. Att öppna för dialog och för att saker händer som gör det svårt att hålla i en match, på samma sätt som vi skall visa respekt mot domaren eller inte heller går ut på en fotbollsplan med avsikten att skada en motståndare. Det handlar om respekt. Viljan att vinna får aldrig bli på bekostnad av fair play, hur präktigt det än må låta.

För vad har vi kvar om vi skalar bort ärligheten, sportsligheten och spelglädjen i fotboll?

Antagligen bara en sport som snubbar som Sepp Blatter kan älska.