I am back



It is finally official – I am back as head coach for a football / soccer team.

This time, after more than two years break from regular club football, I will coach Backatorp IF’s Men’s Team, who plays in the eight tier of the swedish football league system.

It has not been a secret to anyone that I wanted to get back to the pitch. But the timing regarding moving to a new city (Borås), family and a new job hasn’t been right until now. To my delight (but not suprise, mind you), I have had my fair share of offers. It has been flattering, but finally I decided to join Backatorp IF.

There are three reasons for this. First and most important of all was that they offered me the best solution since I am a single dad. I had some opportunities to represent clubs higher up in the league system, but they didn’t fully understand my family situation. My son is only 2,5 years old and needs his father, as much as I want to be with him. Backatorp IF understands this and are also a serious club on many levels.

The second reason is that they have something good going on. They have some talented young players (between 16-17 years old) that wants to develop their skills on the pitch. Something I gladly would like to do and mix this youth players with the more experienced ones.

Finally, Backatorp IF has their home on Hisingen. As some of you know, I have a sweet spot for this island. I regard it as my real home and someday I will move back there. In the meantime, I will coach BIF to glory.

That’s not a bad way to kill time.


First, let us start with a fact that, to most people, is no secret at all. I am a BK Häcken fan, a supporter who for many years stood on Sektion G and sang my team to new victories (and losses, all these losses…). I do not dislike or hate any other club, but BK Häcken is my team.

To be a fan is not something strange, most people tend to have a favorite team when they grow up, even though the relationship to the club changes over the years. I have spent big parts of my childhood in Gothenburg, but I have always felt more attracted to the small club from Hisingen Island than IFK Göteborg, one of the few giants in Swedish football / soccer. BK Häcken was the outsider, the opponent who fought against the Goliaths and a team who did this by playing, at times, fantastic football / soccer. It was not always effective, but it was certainly entertaining to look at. It was never boring to watch a game with the club from Hisingen.

Since I became a football / soccer coach, I have more of a professional view of things. Since this is my profession, I am no longer the fan who jumps up and down at the supporter section, but still the club has a safe place in my heart. For all my adult life, except for one year, I have lived on Hisingen, so I have strong connections to the island and the mentality of both the people and the club. Therefore, it has been a great honor to work for the club when I was the Head Coach for the Women’s Team, but as I said I need to have a more professional view of my football / soccer since I work with it every day.

During the last eight seasons, Peter Gerhardsson (also called PG), has been the Head Coach for the Men’s Team in BK Häcken. He is a man you either love or hate, or so it seems anyway. When he came to the club, most of the teams in the Swedish first division played a rather defensive and disciplined football / soccer. He wanted to change that and he told us many times that he was inspired by the football / soccer from the Netherlands and Spain, not England or Italy. The ball was on the ground most of the time and he wanted his team to brave and to take decisions. He did not want puppets who just followed orders, he wanted players who took responsibility.

I must admit something when it comes to PG – We have not always agreed on the same opinions. In fact, in many cases, I think that he has been a naïve coach who never coached his player to have a decent defense. During all his year, the defense was the team’s weak point, still I never felt he was willing to adjust this matter. He did not want his players to be cowards, so he stood by his philosophy.

Now, in retrospect, I think that Gerhardsson, with a more cynical view, could have achieved more on the pitch. He won a league silver and the Swedish cup, regarding of how long time he has been on the post I would have expected more. But beyond the medals we never took, I am forever grateful for his deeds. Mainly for two things – That he showed courage when everybody thought he was stupid and the mentality he brought to BK Häcken.

He may have, at times, been naïve in his football / soccer philosophy, but still he was a man of his word and always tried to play an attractive football / soccer. It was not always effective, as I said, but it takes courage to still command the players to continue to do so when the results are bad. The offensive style became a trademark of BK Häcken, something that everybody in Sweden recognizes. It is unthinkable today that BK Häcken should play a defensive style of play like Iceland did in this summer Euro 2016. Regardless of what I might think of that, it is Gerhard sons work that made many people to have respect for the club. This was not just a small team anymore, it was a contender who fought with the big clubs. All that was thanks to Gerhardsson.

My fondest memory of Gerhardsson was when I wanted to do my final exam of the UEFA A-course at BK Häcken. I were kind of nervous when I asked him, but his answers were as brave as his view on football / soccer. He said yes right away and came with suggestions on when I could come. In the end, I had my final exam in another city, but still this impression was still with me, that Gerhardsson was a positive and brave coach.

Eight long years have come to an end and today, Peter Gerhardsson is no longer the Head Coach of BK Häcken. It is a sad, but nevertheless necessary, fact. I hope PG finds a new club soon where he can bring his ideas into motion. As I said, I have not always agreed with him, but he have my respect nonetheless. Regardless of where he might end up, I will greet him with a standing ovation next time he comes to Bravida Arena.

It is the least I can do for a yellow and black hero.

 My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

As some of you already know, it became official this weekend – I leave BK Häcken women’s team. My period at the club became only one year.

Of course it is a sad decision, however, it is a decision that has evolved over time. As usual, it is not a single reason that made me come to this point, but I will try to summarize the reasons as clearly and simply as possible.

First and foremost, I want to clarify that there is no schism between me and BK Häcken. We have throughout the year had a good dialogue and tried to find a common ground to extend my contract. Unfortunately, the club and I wanted different things.

We have made tremendous strides in our development, a year ago hardly anyone knew about BK Häcken women’s team, now it is commonly known. When I came here for less than a year ago, we had 15 players in the squad in total, three of which were long-term injuries. Now, the squad holds over 30 players. So even if the results could have been better, we have been in a construction stage that has taken more time than we anticipated. Now there is a good foundation to stand on.

I wanted to invest even more in the women’s team and bring them into the elite divisons, something that the club also wanted aswell, but the board wanted to take it a little more slow than me. I wanted to speed things up, they wanted to take it easy. There is no trouble in that, I understand them fully and respect it even if I disagree with them.

While it is of course sad, I do not regret my time at the club. It has been an incredibly rewarding year where I especially understood the importance of social interaction between players. Unfortunately, I underestimated it during the year, which resulted in some conflicts that worried the team as a whole. There were many new players in a short time, we more than doubled the squad numbers in just a few months. Naturally, this affected the result.

Another thing I analysed wrongly was our own ability to attack. Unfortunately we had not enough skilled player types to solve the complex gaming system, and I should have realized that earlier. Once I adjusted the idea of the game to be a bit more cynical, results also came at the end of the season. We had a more points than last year, scored more goals and conceded fewer. Although hopes for greater investment was not realized, it was an improvement over the year before.

However, I am both proud and happy about my year as Head Coach of BK Häcken. My greatest achievement is that I put the women’s team on the map. Before this year, barely anyone knew  that the club had a women’s team, now it’s like I said widely known. The seriousness within the squad has also increased. Now it is a much more professional bunch available on site who wants something with their football. It is a great foundation for the next coach to get into.

During my time as Head Coach of BK Häcken, there were people that meant much to me. First and foremost my Assistant Coach Erika Faith, who was the one who took me to the club in the first place. She’s also been a good friend when we discussed everything from training schedules to leadership. She will go far in her coaching career.

I also want to thank Anders Wahrnberg, who was my boss. He let me basically have free hands when it came to building the team. Other people in the staff, as goalkeeper coach Mats Pervik and physio Seppo Koskimies has been extremely valuable for our cause. The office, with Karro and Richard, have set up with everything from laundry to player registrations. For that I owe you big time.

Finally, a big thank you to the squad, which has been both ambitious and a great team to work with. It will be incredibly interesting to see how next season unfolds for them.

Me and BK Häcken are not separated like enemies, but as friends. There is no farewell, but see you later.

What comes now, then? 

Well, as you probably have noticed, almost everything on the website is in English. I have over the past year prompted many foreign visitors on the website, ordinary readers as well as clubs and sports managers abroad, who wanted an English version. It would be a bit too much work to maintain the website in both Swedish and English, so that is why the website from now will be in English.

Regarding my coaching career, I will be incredibly selective about what I undertake. If I should jump on a head coaching assignment next year there must be a sporting ambition that is exciting, a clear and well-structured organization around the team and the club, and economic tools that enables the vision.

I will not be actively running around and chasing jobs, maybe I will put up an ad on this website, but I will be careful with what I’m giving myself into.

If nothing interesting will emerge in 2017, I will spend time with my family, but also do some freelance work. Lectures may be necessary while I go in as an instructor somewhere where I can coach the players on my terms. This is to keep the coach muscle alive, for coaching is just like a muscle – If you do not practice the muscle will get weaker.

The blog is bound to live even in 2017, so nothing to worry about there. Perhaps it will be more posts as long as I am unemployed.

Stay tuned! 

UEFA A – Check!


Efter nio långa, jobbiga och tuffa månader kan jag till sist avslöja för bloggen – Han är klar! Johan Solinger innehar numera UEFA A-utbildning!

Johan Solinger - UEFA A-utbildad på tränarlinjen på Halmstad Högskola.

En mycket nöjd, nyexaminerad, fotbollstränare och elev av spelet.


Ja, det kanske inte är speciellt originellt att göra ett slags homagecitat med riktning mot Glenn Hysén, men det svårt att beskriva det på något annat sätt än med orden äntligen, glädje och lättnad.

När jag påbörjade min tränarutbildning i Halmstad i höstas visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag har ju gått totalt 16 år i skolan och hade väl inte direkt höga förväntningar på att jag skulle lära mig som mest det här läsåret. Det viktiga var att plocka ut den där UEFA A-utbildningen, men det skulle visa sig att jag inte kunde ha mer fel. I år har jag lärt mig otroligt mycket, inte bara om spelet fotboll utan även om hur en instruerar sina spelare, om vikten av tydlighet och vilken ledarskapsfilosofi som passar mig bäst. Bland mycket annat, skall tilläggas.

Jag trodde på många sätt och vis att jag var Guds gåva till fotbollen, som Rikard Norling så vitsigt uttryckte det häromdagen i en intervju. När jag jämför mig med den jag var för nio månader sedan är det nästan patetiskt. Då trodde jag i min enfald att jag kunde otroligt mycket om fotboll, idag är jag betydligt mer ödmjuk.

Det stämmer det som sägs – Att en fotbollstränare, en elev av spelet, aldrig på riktigt blir fullärd. Men det är klart att en utbildning gör det lite lättare att förstå och därför rekommenderar jag ALLA fotbollstränare att genomgå denna utbildning. För det behövs i ett klimat där vi går alldeles för mycket på diffusa begrepp som “känsla”, “feeling” och liknande. Fotbollen kan bli konkret och tydlig med hjälp av kunskap.

Det var alltså inte bara att “plocka ut” en utbildning så att den “syntes på pappret”. Och jag ska inte ljuga för er. Emellanåt har det varit tufft med höga krav från de instruktörer vi haft, som om inte de personliga målen har varit nog så höga. Lägg därtill sedan alla eldiga diskussioner med studiekamraterna, debatter som ibland inneburit mer eller mindre stela lunchraster… Men på det stora hela ett mycket givande klimat där vi har lärt oss av varandra, där jag har förstått att det inte alltid är målet som är grejen utan också resan.

Det finns många personer under året som gett mig mycket kunskap och vetskap, men några vill jag lyfta fram lite särskilt. Till att börja med Mats Altemyr, som hela tiden har varit rak och tydlig i din feedback mot mig. Jag medger att du ibland har varit hård mot mig, på gränsen till för hård, men aldrig orättvis. Det är ett klimat jag uppskattar som jag tror leder till utveckling.

Ingemar Nilsson, som till skillnad från Altemyr har gett mig mer filosofiska vinklingar till hur en fotbollstränare kan tänka och delat med sig av gråzonerna. Även Jens Gustafsson, som jag tyvärr bara fick nöjet att ha ett par månader innan du stack till AIK (och senare IFK Norrköping), vill jag tacka för dina småtips och vikten av att träna in mönster i såväl försvars- som anfallsspel.

Utöver det har jag en mängd med kurskamrater som gett mig otroligt intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. Bilresorna upp och ner mellan Göteborg och Halmstad har utan tvekan varit veckans höjdpunkter. Ni vet vilka ni är.

Och nu, efter nio månaders hårt arbete är jag äntligen framme – UEFA A, det nästhögsta steget på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege.

Ett steg som förhoppningsvis bara är ett av många på min personliga resa…

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Klockan har precis slagit åtta.

Det är torsdagkväll och sista träningen innan seriepremiären på söndag. Det ligger en slags förväntan i luften, att de närmaste 90 minuterna kommer att bli viktiga i våra förberedelser är det inget snack om. Att det dessutom är en konkurrenssituation, alla kan inte bli uttagna, gör sitt till det hela.

Vi kör igång förberedelseträningen.

Det är ett högt tempo från start. Intensiteten är stark och det märks att det är ett annat driv i träningen.

Efter ett par minuter stannar jag för att gå i genom ett par punkter. Spelarna lyssnar. En av dem, en av dem som inte provspelat med oss så länge, säger att hon inte mår så bra och att hon behöver vila. Jag säger åt henne att gå och sätta sig en stund medan jag fortsätter att instruera.

Helt plötsligt ropar någon av spelarna till mig. Den illamående spelaren ligger på marken. Hon är medvetslös.

Ett gäng med spelare kommer fram för att se hur det är med henne. Pulsen rusar ena stunden för att i nästa i princip avta. Bröstkorgen lyfter sig varken upp eller ner.

Har hon slutat andas?

Vi försöker få kontakt med henne, men hon svarar inte. Hon får kramper emellanåt, men det är också allt.

Nu har vi börjat förstå att det är skarpt läge. En spelare ringer 112, några hjälper till att hålla spelaren i fråga varm medan de andra försöker röja vägen för ambulans.

Var är den där djävla ambulansen?
Borde den inte vara här nu?

Till sist, efter vad som känns som en evighet, kommer ambulansen. De berättar att allt kommer att gå bra och lämnar platsen.

Det känns olustigt att fortsätta träningen, men det behövs oavsett vad. The show must go on. Men innerst vet jag vad alla tänker.

Undrar hur det går för henne?

Senare samma kväll får jag prata med henne på telefon. Hon har vaknat. Lättnad.

Hon säger att hon mår bra, att hon till och med är lite uttråkad. Hon saknar sin Ipad.

Jag skrattar.

Det är lätt hänt att vi är en i verklighet där allt mäts i siffror. Tre poäng, ett poäng eller noll poäng. Gjorda mål, insläppta mål. Seriesegrar och seriedegraderingar.

Men ibland glömmer vi bort människan.

Vad hade hänt om hon faktiskt inte överlevt den där kollapsen? Hade vi ens kunnat spela match? Hade vi velat?

Vi får aldrig glömma att bortom alla resultat, alla titlar och alla sagor finns det någonstans människor. Gjorda av kött och blod.

De kan aldrig bli ersatta av en skön 1-0-seger.


Bara pojkar & män


Igår läste jag en intressant sammanställning av Fotbollskanalens Kamil Bochenski. I korta ordalag visar artikeln på att det är få elitklubbar på herrsidan som satsar på en egen dam- och flickverksamhet. I vissa fall har man bara flicklag, men inget damlag, och i många fall inte ens en sådan sektion. Bara pojkar och män.

Mer om detta kan ni läsa här:

Jag fann artikel intressant ur fler än en aspekt, inte minst eftersom BK Häckens damlag nämns i texten. Så nedan kommer några högljudda tankar från min sida.

Till att börja med är BK Häcken den enda elitklubben på herrsidan i 031-området som också har ett representationslag för damer. Vare sig GAIS, ÖIS eller IFK Göteborg har det, möjligen att vi kan ha Qviding som ett exempel då de har ett herrlag i division 1 och ett damlag i division 2.

Jag har flera gånger funderat på varför det är så och jag tror i ärlighetens namn att det mesta stavas pengar. Jag tror inte att elitklubbarna ser hur de ska få någon bäring i att ha en damverksamhet och därför skippar att ha en sådan. Intäkterna är mycket lägre på damsidan jämfört mot herr och intresset likaså och kanske ytterligare ett skäl till varför flera väljer bort en fungerande dam- och flickverksamhet. Sedan kan det säkert vara som Svante Samuelsson säger att de inte vill konkurrera ut de mindre klubbarna som har bra flicksektioner, vilket ju är en fin tanke men då borde ju detsamma gälla även på pojksidan då de även där rent praktiskt tar spelare och konkurrerar ut mindre klubbar. Tankekedjan blir helt enkelt inte konsekvent då det pratas om att inte konkurrera ut på flicksidan, men på pojksidan finns en annan idé om hur verksamheten skall byggas upp.

Det jag kan tycka är beklämmande är att många av de klubbar som i alla fall på pappret säger att de står för mångfald och gärna vill se en mer uppblandad publik på läktarna snarare än bara unga män inte själva lever som de lär. Vill de ha fler flickor och damer på matcher och visa att de står för mångfald så är det självklart att de skall ha en flick- och damverksamhet, hur ska de annars få med sig kvinnorna?

Så i slutändan tror jag inte att det handlar om konkurrens eller dylikt utan att de antingen är ointresse eller en resursfråga. Det sistnämnda kan jag förstå. Som jag skrev tidigare är intäkterna inte lika stora på damsidan och därmed inte heller resurserna.

Vi i BK Häcken har ett damlag i division 3 och ett herrlag i allsvenskan. Det skulle vara direkt oförskämt av oss att förvänta oss samma resurser som herrlaget sett till våra position. Förutsättningarna skall ges efter var man är och det tycker jag vi har så det räcker och blir över. Vi har egen träningsanläggning, eget material och utrustning, eget omklädningsrum och spelar alla våra hemmamatcher på nybyggda Bravida Arena, precis som herrlaget. Ur det hänseendet behandlar klubben oss med stor värdighet och visar att damlaget har ett egenvärde. Det skall inte bara vara något som ser “snyggt ut” på pappret utan något som faktiskt skapar mervärde till klubben.

Unga flickor känner inte att de får rätt förutsättningar och då väljer de att gå till klubbar som satsar på sin damverksamhet. I Göteborg har vi flertalet klubbar som bara är inriktade mot damer, just för att det är så många klubbar som inte väljer att satsa på damer alls. Där är Göteborgs DFF, Kopparberg och Jitex några exempel. Kvinnliga fotbollsspelare är inte oresonliga, vilket många verkar tro. De förväntar sig inte att ha samma förutsättningar som ett herrlag som spelar i eliten, men de förväntar sig att ha bra möjligheter att utvecklas utefter den positionen de befinner sig på.

Jag tror som sagt att många av klubbarna skulle få enorma synergieffekter av att ha en fungerande dam- och flickverksamhet och jag hoppas de ändrar på sig i den frågan. Vill vi få in fler kvinnor inom föreningslivet i allmänhet och fotboll i synnerhet så är det i princip ett måste. Svenska Fotbollsförbundet trummar ofta på om att så många skall kunna spela så mycket, så bra och så länge som möjligt, men de förutsättningarna finns inte för alla idag. Flera tjejer slutar tidigt med sin fotboll för de har ingenstans att ta vägen.

Kort sagt – Det är OK om klubbarna utan damlag väljer att inte ha någon dam- eller flickverksamhet för att resurserna saknas, men gnäll då inte på att det är för få kvinnor på matcher, att det är en för homogen målgrupp som handlar i deras souvenirshoper eller att de vill visa på mångfald.

De kan inte ha kakan och äta den.

Fotografering i de vackraste av färger.

Fotografering i de vackraste av färger.

Det har varit lite stiltje här på bloggen, minst sagt. Över två månader sedan senaste inlägget. Orsaken till detta har varit att jag under hela vintern har suttit i möten och åter möten med flera klubbar i jakten på min nästa uppdragsadress.

Jag har gått långa promenader och funderat över vilket steg som skulle vara bäst för min framtid som fotbollstränare och därför känns det extrakul att nu, med en bra bit över 60 dagar sedan jag senast skrev här, kunna avslöja vilket lag jag skall träna kommande säsong.

Nu är det äntligen klart, påskrivet och officiellt – Med start måndag tar jag över som huvudansvarig tränare för BK Häckens damlag i division 3.



Men då undrar ni säkert nu, varför valde jag att gå till Häcken?

Jag har sedan i november haft samtal med ett 10-tal klubbar, många av dem i betydligt högre divisioner och mer pengar i lönekuvertet, så alternativ har det inte varit ont om. Flera av uppdragen som jag erbjudits har varit prestigefyllda och det har varit en ära att ha varit nämnd i samma sammanhang som dessa föreningar, men jag bestämde mig tidigt för helt andra kriterier.

Det viktigaste för mig var att komma till en klubb där jag kände att jag kunde utveckla och själv utvecklas. Till en föreningen där jag kunde vara med på en resa och bygga upp något nytt, men också till en förening där jag kände att jag kunde växa in i kostymen.

BK Häckens damlag spelar för tillfället i division 3 och slutade trea från slutet förra året. Detta till trots är det ett lag som tagit stora kliv på kort tid och nu vill de göra en nysatsning för att etablera damsektionen än mer för att komma till nästa nivå. Damsektionen är ännu relativt ung inom föreningen och det finns många bra förutsättningar att utveckla både laget och klubben på långsikt, vilket tilltalade mig mycket i diskussionerna med Anders Wahrnberg (vill även passa på och tacka juniortränaren och kurskamraten Erika Faith för förmedlad kontakt, utan dig hade jag inte varit här), ungdoms- och breddansvarig i BK Häcken. Det finns helt enkelt mycket outnyttjad potential att hämta för en lagbyggare som jag ändå anser mig själv vara, en oslipad diamant om ni så vill.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det känns som att “komma hem”, i och med mina starka sympatier för Hisingen i allmänhet och Häcken i synnerhet. Jag tror det är en direkt nödvändighet att känna starkt för föreningen i det här uppdraget och där råder det inga diskussioner om vilket klubbmärke som ligger mig närmast hjärtat. Det kommer onekligen att klappa lite extra innanför bröstkorgen när jag gör mitt första träningspass på Slätta Damm eller min första match på Bravida Arena. Att det dessutom logistikmässigt sett är den bästa lösningen för mig (inte ens en kvart från min egen ytterdörr) är inte direkt en nackdel med tanke på att jag kommer att förälder i till sommaren. Sådant har också vägt in i mitt beslut.

Jag vill passa på att tacka alla föreningar som hört av sig för visat intresse och lycka till med era kommande säsonger. Det har varit smickrande med ett så pass stort intresse som det varit.

Summa summarum känns det otroligt inspirerande att ta på sig de vackraste av färger och inleda ett nytt kapitel på min tränarresa, både för mig själv och för BK Häcken. Givetvis kommer ni, kära läsare, få följa med från första parkett här på hemsidan.

Framförallt hoppas jag att vi snart syns på match på Bravida snart igen.


Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.

För er som känner mig är det inte direkt en hemlighet att jag är en sann Hisingspatriot. När jag flyttade hit första gången 2009 kändes det som att jag hade kommit hem. En gemytlig ö med trevliga människor och fin natur runt varje hörn. Jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja flytta härifrån.

I flera år har människor sagt till mig att detta är en plats där det är mycket våld, kriminalitet och stök. Jag har aldrig lyssnat på dessa människor. Alltid trott att det där de ser händer överallt men att det inte syns lika mycket, att det är lika mycket våldtäkter, pistolhot och rån inne i stan som på Hisingen. Att mediabilden varit orättvis och onyanserad. Att det där görs upp mellan gängen och aldrig inträffar oss andra, hederliga medborgare.

Numera är jag inte så säker.

Igårkväll sköts två människor till döds och ett tiotal skadades svårt på en restaurang på Vårväderstorget, bara 300 meter från min egen ytterdörr. Jag inser ju själv att Hisingen som plats, som en del av problemet, är förvrängt och inte särskilt sanningsenligt utan att det beror på flera faktorer, men samtidigt är ju frågan om det fortfarande går att vara säker här?

Jag har alltid försvarat min ö, för det är så jag ser den som, i vått och torrt. Framförallt mot dumma fördomar och ignoranta idioter. Numera fråga jag mig själv om det kanske är jag som är naiv.

Hisingen är en fantastisk plats som skulle kunna blomstra på så många nivåer, men som på grund av en hemsk skugga inte tillåts det. Det är som med fotbollshuliganer, en liten klick som förstör för den stora massan.

Sex minuter efter att automatvapnena hade skjutit klart på Vår Krog & Bar gick jag förbi Vårväderstorget, lyckligt ovetande om vilken fara jag hade utsatt mig själv för. Istället för skräck känner jag en stor sorg i hjärtat. Det är lite som att se sin gamla missbrukarvän som ständigt hamnar i klaveret; Man vill så gärna att de ska gå bra för dem för man ser så mycket gott i dem, men ständigt faller de dit. Gång på gång på gång.

Jag kommer att fortsätta att stå upp för Hisingen i alla väder, men jag är osäker på om vi någonsin kommer att få en säker ö igen. I alla fall under min livstid.

Det är sådana här händelser som gör att fotbollen känns futtig och meningslös. Dessa människor samlades i kamratlig anda för att titta på en fotbollsmatch – Mötet mellan Barcelona och Manchester City i Champions League.

Det skulle varit en kväll fylld av glädje, avkoppling och samhörighet.
Det slutade med något helt annat.

Hisingen lider med er.