Det finns en stor risk när ni läser den här texten att ni ser mig som en dålig förlorare. Låt mig därför tidigt slå fast några saker; Nej, jag är ingen dålig förlorare som inte kan ta en förlust. Jag hatar förvisso att förlora, men det betyder inte att jag inte kan applådera en motståndare som gör en bättre match än oss.

Igår var det precis så; Vi mötte en motståndare som bättre klarade av stridens hetta och vann matchen fullt rättvist. Vi i BK Wobbler kunde inte hantera det och istället för att spela som ett samspelt lag börjar vi bli irriterade på varandra, gnälliga och använde ett osunt kroppsspråk gentemot varandra. Alla började spela för sig själva och det vann vår motståndare Santos Cruzazul IF på.

De vann fullt rättvist.
Inget snack om den saken.

Så förluster kan jag ta, speciellt om de känns rättvisa, vilket fallet var igår. Jag har däremot mycket svårare att ta när det blir sviktande respekt från motståndarnas sida.

För mig är fotboll något vackert.

Det är det roligaste jag vet och det är därför jag vecka efter vecka, oavsett årstid, går till träning och match med ett leende. Det skall vara en sport där vi, utöver att ha kul, också skall visa respekt mot domare, motståndare och inte minst oss själva. Speciellt på våra relativt låga nivåer där inget är på direkt liv eller död. Det är ingen allsvensk plats på spel med ett gäng miljoner inblandade, utan en vanlig seriematch i Göteborgs division 6B.

Jag brukar min vana trogen hälsa på motståndare innan match, skaka hand och önska lycka till. Jag tycker det hör till för att skapa en positiv atmosfär. Sedan är det helt okej under match att visa känslor, att få reagera och känna passion. Det är en del av spelet och man kan vara irriterade på varandra, men det är viktigt att kunna ta varandra i hand efteråt och tacka för en god match.

Men det som hände igår i matchen mot Santos Cruzazul IF tycker jag dessvärre var bortom det som jag anser är “en del av spelet”.

Ni vet ibland när man ser matcher som El Classico mellan Real Madrid och FC Barcelona när spelarna efter varje domslut omringar domaren, protesterar, gestikulerar, skäller och låter tid som skulle gå till fotboll istället handla om gnäll? Fotbollsspelare som egentligen är alldeles för bra för att hålla på att käbbla men istället för att spela lägger ner tid på skitsaker?

Precis så var matchen igår.

Efter varje domslut, varje avblåsning, varje frispark, efter allt skulle det protesteras. Spelare från motståndarsidan skulle ljudligt visa sitt missnöje på såväl spanska som svenska. De omringade domaren ett flertal gånger, vägrade acceptera domslut och skulle till varje pris berätta för domaren vad de tyckte. Det blev fem gula kort till slut, varav fyra för snack. Det är mycket.

Som om det inte räckte var det lika högljudd från deras bänk. Såväl tränare som avbytare och lagledare skulle berätta vad de tyckte om domarens insats. De skrek och gestikulerade med all önskvärd tydlighet från sidlinjen och klev ibland även innanför den, som för att understryka sitt missnöje med domarens insats.

Till sist brann det till i huvudet på mig.
Jag sade åt dem att hålla käften.

Jag är inte känd för att vara den som tänder snett, jag är en lugn person som inte lätt låter mig provoceras, men till sist kände jag att det fick räcka. Det var i vissa stunder inte en fotbollsmatch som utspelade sig därute utan ett slags dåligt avsnitt av Debatt där alla på ett skrikigt sätt skulle bevisa hur ofördelade de hade blivit.

Jag erkänner att det inte var smart gjort av mig att be motståndarens bänk att hålla käften. Det var oetiskt, dumt och ett tecken på dåligt omdöme från min sida och det ber jag också ödmjukt om ursäkt för till Santos Cruzazul IF. Det var korkat gjort och där visade jag dålig respekt gentemot motståndaren. Där och då var jag inte det föredömet jag vill vara.

Givetvis blev hela deras stab skogstokig på mig för detta och det med all rätta. Jag vidhåller fortfarande dock att de sysslade med något annat än fotboll där ett bra tag, men det var ändå respektlöst gjort av mig. Det är jag ledsen för.

Men det som sedan hände gjorde inte deras agerande bättre. Det var inga snälla ord som flög från deras bänk heller, en vattenflaska sparkades i riktning vårt bås (som jag sedermera gav tillbaka efter match till tränaren för att påvisa att sådant sparkar man inte iväg mot någon) och till och med deras tränare klev över sin tekniska zon och IN i vår zon för att berätta att sådär minsann tilltalar man inte någon.

Han må ha rätt i sak, men det ger honom inte heller rätt att trampa in i vår tekniska zon mitt under match. Det ger inte heller hans stab rätt att sparka en vattenflaska i riktning vårt bås eller att låta alla gestikulera hejvilt innanför sidlinjen efter varje domslut.

Domaren, Torkel Carlström som jag tycker gjorde vad han kunde under en hetsig match, försökte be deras bänk att lugna ned sig, men förgäves. Det blev snarare än mer högljudd därifrån. Jag har haft Torkel Carlström som domare innan och tycker att han gör sitt uppdrag bra, brukar vara ordningsam och komma en halvtimme innan utsatt tid.

Precis som oss ledare och spelare gör han också misstag givetvis, det är ju ändå division 6, men det är naturligt. Trots allt spelar vi inte i Champions League och då kan vi inte förvänta oss domare på den nivån heller. Gör vi misstag, gör de misstag. Lägg väl märke till att jag, som tränare för det laget som FÖRLORADE matchen totalt sett är nöjd med domarens insats. Då har jag ännu svårare att begripa deras reaktioner på domsluten när de vinner.

Jag börjar redan nu förstå vad ni tänker när ni läser detta, men låt mig klargöra några saker;

Att reagera när man känner att ett domslut är felaktigt – Absolut, det är normalt.
Att vilja snacka med domaren för att veta vad man gjort fel – Inga konstigheter.
Att vara missnöjd med ett domslut – Också normalt.
Att ryckas med i matchen – Självklart!

Att ha som strategi att omringa domaren efter varje domslut – Inte OK!
Att ständigt gnälla, protestera & gestikulera mot domaren – Inte OK!
Att låta hela bänken skrika inne i den tekniska zonen och visa dåligt kroppsspråk – Inte OK!
Att sparka vattenflaskor till motståndarnas bås – Inte OK!
Att komma över till motståndarnas tekniska zon och tillrättavisa tränare – Inte OK!

Eller som i mitt fall; Att be motståndarnas bänk att hålla käften – Verkligen inte OK!

Jag skrev tidigare att jag tycker att fotbollen är en vacker sport och det står jag fast vid. Det betyder också att jag inte tycker att den skall smutsas ner. Att omringa domare, låta hela bänken skrika högljudd i en teknisk zon efter varje domslut, inkräkta på motståndarens tekniska zon eller för den sakens skulle be motståndarna hålla käften är inte vackert alls. Inte någonstans.

Jag tycker att detta är en viktig fråga för den avgör vilken sport vi vill ha. Ytterst handlar det om vilken syn vi har på motståndaren och varandra i allmänhet men på domaren i synnerhet.

För mig är domaren helig.

Du behöver absolut inte tycka samma sak som domaren, men du skall ändå respektera att denne har ett svårt uppdrag där de försöker skipa rättvisa. Alla som någon gång haft visselpipan i munnen vet hur svårt det är och därför är det viktigt att visa respekt. Annars finns det en stor risk att ingen längre vill vara domare, för vem fan vill stå där och döma när folk inte visar respekt?

Jag skulle bli skogstokig på mina spelare om de var så respektlösa gentemot domaren. Det handlar om värdighet. I vårt lag är det snarare kutym att säga åt den lagkamraten som beter sig illa att skärpa till sig och gå därifrån. Det har med sunt förnuft, hyfs och respekt att göra.

Men hos gårdagens motståndare var det snarare tvärtom. De vill påverka domaren så mycket som möjligt genom sina protester, skrik och gnäll. Och det gällde hela vägen från bänk till planens spelare. Alla agerade likadant.

Vi pratar ju ofta om att vi vill ha en sport som är rent från sådant här, så varför låter vi det fortsätta? Det är ju ingen som tycker att det är kul när vi ser sådant i El Classico, så varför gör vi det då själva? Jag förstår att man vill vinna, men vill man det till varje pris? I  en divison 6-match?!

För mig är svaret självklart; Att vinna till varje pris är inte ett alternativ. Någonstans måste man känna att man kan stå där, rakryggad efter en match och känna att man visat respekt gentemot lagkamrater, motståndare, domare och publik. Vad är en seger värd om man inte har några värderingar, om man inte har någon moral? Någonstans måste man kunna se sig själv i spegeln efter en match också och känna att man är stolt över det man gjort. Det tycker jag är viktigt.

För när alla medaljer, pokaler och segrar och är borta – Vad finns då kvar?

Jag vill belysa det här problemet för jag tror att detta inte bara en division 6-fråga, utan om fotbollen i stort. Jag ser nästan aldrig samma gnäll och protesterande i andra sporter. I handboll springer man tillbaka till sin egen zon när man fått ett domslut emot sig, inget lallande med domaren där inte för då släpper man in ett mål. I machosporten ishockey får bara lagkapten diskutera med domaren och där är det mycket sällan något gnäll på domaren, i alla fall inte på samma sätt som i fotbollen. Vad fan, skulle du filma inom ishockeyn skulle du bli utskrattad, men i vårt sport ses det som “en del av spelet”.

Efter matchen mot Santos Cruzazul IF tackade jag domaren för en bra match, trots omständigheterna, och bad om ursäkt för mina mindre välvalda ord i riktning motståndarnas bänk. Jag tycker det är viktigt att kunna be om ursäkt när man betett sig illa, så jag gick även över till deras sida och tackade för matchen och bad om ursäkt till tränaren.

Det enda svaret jag fick var “det är lugnt, det är en del av spelet”.
Och det är väl också där vi skiljer oss åt.

Att de tycker att det är respektlöst när någon ber dem hålla käften och att jag tycker det är lika respektlöst att omringa domaren, gestikulera med hela bänken och kliva över och in i motståndarnas tekniska zon.

Jag går just nu på tränarutbildningen i Halmstad och jag har inte läst en enda rad om att “det är en del av spelet” att gnälla, protestera och gestikulera mot domaren. Där står det snarare om vikten av fair play och vilket ansvar vi ledare har gentemot spelare, klubb och publik och upprätthålla vett och etikett på en fotbollsplan.

Jag kommer alltid att stå upp för sporten fotboll och att den i så hög grad som möjligt skall vara en beundransvärd och vacker sport. Att det skall finnas moral och ideal som vi försöker uppnå och aldrig tumma på. Att inte svärta ned den sporten som enligt entydiga källor är världens största. Den skall inte förstöras av gnäll, protester, skrik, hån eller andra respektlösa beteende utan förknippas med glädje, underhållning & sammanhållning.

Det är vad fotboll är för mig.

Och den dagen den mer består av dessa tråkigheter kanske det inte längre är värt att vara kvar inom fotbollen, då kanske det är läge att göra något annat. Men där är jag inte idag utan är fast besluten om att slåss för det vackra i fotbollen. Den är värd att kämpa för.

För det är världens vackraste sport.

Jag ångrar och ber om ursäkt för mitt beteende, men ångrar också att jag inte mer tydligt markerade vikten av respekt. Sådant kommer väl när man har mer rutin, men ändå. Jag kunde gjort mer, både för att upprätthålla och för att påvisa vikten av denna respekt.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot vare sig klubbens spelare eller ledare som personer. De var jättetrevliga innan match och verkar vara ett sympatiskt gäng, det är väl just när det är match som de inte är så respektfulla. Att alla vill vinna är en sak och är förståeligt, men att förvandla en fotbollsmatch till en cirkus något annat. Till skillnad från dem tycker jag inte att detta är “en del av spelet”.

Jag önskar dem lycka till i fortsättningen (ja, jag gör det verkligen!), men hoppas också att de förstår att man skall visa domaren respekt. Precis som jag som behöver visa mina motståndare mer respekt än jag gjorde igår.

Santos Cruzazul är ett alldeles för bra fotbollslag för att vara så respektlösa mot domaren.
Alldeles för bra.

Advertisements

Vi i BK Wobbler är inne i en tuff matchningsperiod nu med många kamper på kort tid. En match borta mot BK S:T Jakob avverkades i torsdags och redan igår var det en ny tillställning på G hemma mot Santos Cruzazul IF. Två matcher på tre dagar således.

Men vi börjar i rätt ordning.

I och med att vi under en lång period har vetat att hösten skulle bli en mer intensiv matchperiod har vi också jobbat med detta i våra förberedelser. Den här veckan har vi haft två träningar plus två matcher, vilket är lite mer en spelarna är vana vid. Därför har träningen anpassats en aning till detta under veckan, så att vi inte skulle vara helt färdiga när väl matchandet var igång.

Min mentor Rickard Peterson gav mig ett tips om att skapa ett slags rotationssystem, dels för att underlätta arbetet för nyckelspelare så att de inte blev helt slutkörda, men dels också för att göra flera spelare delaktiga i våra med- och motgångar. Under en tuff matchningsperiod kommer det behövas många spelare som är delaktiga och det ville han noga understryka.

Det svåra med att rotera, speciellt när man spelat ihop ett lag, är att man spelar ett högt spel. Inför matchen borta mot BK S:T Jakob, som för övrigt spelades på klassiska Ruddalen i Västra Frölunda, visste vi att tre poäng skulle ge oss en utmärkt sits med tre raka segrar inför matchen hemma mot toppkonkurrenten Santos Cruzazul IF, men samtidigt var det mindre än två dygn innan den matchen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Det blir lite gambling av det hela; Det finns en risk att man antingen vinner matchen lätt men också får trötta spelare inför en viktig match, men också en risk att man har utvilade spelare men inga poäng. Även om S:T Jakob är ett så kallat bottenlag i vår serie är inget lag så pass dåligt att de bara körs över, det har vi sett bevis på innan.

Jag valde att gå på Rickards linje och försöka rotera spelare för att hålla nyckellirare så fräscha som möjligt. Det blev minst sagt en mindre chock i omklädningsrummet då jag ställde över många spelare i startelvan och några av dem var även oroade över att jag tog för lätt på uppgiften. Det gjorde jag förstås inte, jag var förberedd med både en plan B och plan C ifall det skulle knipa, men samtidigt kände jag att det också är viktigt att våga ge spelare chansen från start. Alla i ett lag behöver känna att de bidrar och är viktiga.

Men visst kunde det gå åt pipsvängen.

Motståndaren, som också haft ett tufft spelprogram med sin tredje (!) match på fem (!!) dagar, började bäst och utnyttjade det faktumet att det var många nya i elvan. Det såg nervöst och darrigt ut och efter mindre än fem minuter ledde S:T Jakob. Men efter målet tog vi oss samman och visade att det kollektiva passningsspelets lägstanivå har höjts. De som var mindre bra i passningsspelet i början på året har blivit bättre med hjälp av träningen vi implenterat och det märktes. När vi väl sätter igång med en och två touchpassningar går det undan och innan halvleken var slut hade vi vänt på steken, 2-1 till oss.

Klassiskt nog så släcktes ljuset på arenan, vilket föranledde till en tidig paus. Nu började det bli än mer bytesdags och jag började värma upp de mer tänkta startspelarna för inhopp i andra.

Om jag inte kände mig orolig efter första halvlek var jag det än mindre i andra. S:T Jakob var trötta efter sitt intensiva matchschema och orkade inte stå emot. Vi maler bokstavligen talat ner dem med vår ork och till slut visar siffrorna 4-1 till oss på ljustavlan. Kunde, och borde kanske varit mer, men jag var nöjd med att många spelare fick speltid, att viktiga personer fick vila upp sig och framförallt att vi fick med oss tre poäng. Gamblingen hade gott hem.

Enda smolket i bägaren var att vår målskytt nummer ett skadade sig i slutminuten, men sådant får man kanske ta när allt annat gick in. Dessutom var det högst oturligt då han hamnade snett i landningen efter en luftduell. Trots allt spelade han bara 20 minuter, så det var knappast på grund av dålig koncentration och trötthet.

Dessvärre skulle den skadan visa sig bli relativt avgörande två dagar senare…

Måste för övrigt berömma BK S:T Jakob för att vara ett mycket trevlig fotbollsgäng. Inte bara för att vi vann förstås, utan även för att de är lätta att ha och göra med och bara gott tugg både innan, under och efter match. Sådant uppskattas!

Uppdraget var slutfört och nu var det dags för förberedelserna inför lördagens viktiga hemmamatch mot Santos Cruzazul IFÖveråsvallen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen var målet inför den matchen att sätta oss i en bra sits och det hade vi nu gjort. Vi hade inför matchen tre raka segrar och hade känn på de ärofyllda topplatserna. Förvisso sju poäng upp till lördagens motståndare i tabellen, men med en match mindre spelade. En seger där och vi hade varit fyra poäng efter med en match mindre… Och då med ett gynnsamt spelschema med fyra hemmamatcher på de sista sex matcherna. Lägg då till att vi inte förlorat på hemmaplan på över fem månader.

Ja, ni förstår ju själva varför vi var så optimiska, speciellt med 16-1 i ryggen med de tre senaste matcherna i bagaget.

Innan matchen ville jag dock inte lägga vikten vid betydelsen av en seger i matchen. Sådant visste jag kunde hämma killarna istället, så jag ville lägga fokus på vår prestation. Jag berättade för dem att vi skulle ge allt och inte känna ånger efteråt. Att vi gjorde allt för klubbmärket på bröstet. Sedan om det räckte eller inte spelade mindre roll, men ingen skulle känna att de kunde gjort mer och vara ångerfulla.

Jag tror också spelarna tog mig på orden och gick ut och satte an tonen direkt. Första 20 minuterna har vi full kontroll på händelserna. Vi spelar runt bollen, är kontrollerade i vårt passningsspel och visar på tålamod. Helt logiskt gör vi också 1-0 efter en dryg kvart och där och då känns det som att vi har matchen dit vi vill ha den. Vi har mest boll och de är tydligt frustrerade.

Dock växer serietvåan in i matchen, vinner fler dueller och vi får svårare att kontrollera deras offensiv. Något slumpartat får de in 1-1 efter ett direktavslutat av deras nummer nio, Gabriel Gallardo, i boxen. Just den spelaren vi INTE skulle ge möjligheten att avsluta där. 18 mål på en säsong inger onekligen respekt och det visade han där.

Lustigt nog tycker jag inte Santos är något fantastiskt fotbollslag, sin ligaplacering till trots. De är utanför straffområdet ett rätt ordinärt gäng, men det är innanför boxen där är som giftigast. Det är inte många avslut, men de som de har är giftiga och svåra att värja sig mot när de väl kommer. Nästan alla går innanför ramen, mycket få klumpiga luftpastejer utan mål och riktning. De kan sina avslut i Santos Cruzazul och det är därför de ligger som de ligger i tabellen, som tvåa efter överlägsna FC Bosona.

Efter en första halva av halvleken där vi dominerar spelet tar nu gästerna över alltmer. Därför kommer det nog som en chock för dem när vi på en frispark gör 2-1 i 43:e minuten. Sjukt orättvist förstås, men sådana tar jag gärna också. Där och då kändes det som vi för en gångs skull hade lite flyt, sådant man behöver för att vara en toppkonkurrent.

Sedan inträffar två minuter som inte får hända oavsett nivå.

Direkt efter avspark sätter Santos fart och det går undan. De drar isär oss och på ett tillslag gör de 2-2. Okej, fair enough, tänker jag. Vi hade ändå inte förtjänat att leda matchen i paus.

Minuten senare händer samma sak. Igen.

I närmast ett identiskt anfall och de gör 2-3. Domaren blåser och det är halvleksvila.

Där och då visade Santos Curzazul IF upp en imponerande effektivitet och att de är ett lag med stark moral. De utnyttjade att vi antagligen trodde att halvleken var klar och straffade oss skoningslöst. Det brukar heta att det inte finns något tillfälle som ett lag är lika sårbart som när de precis gjort mål och det stämmer till viss del. Vi blir paralyserade, tittar bara på boll och glömmer totalt bort våra markeringar.

Spelarna går in för halvtidspaus, chockade och tomma i blicken. Jag försöker repa mod till dem, påtala för dem hur bra vi gjorde första 20 minuterna och att vi behövde komma tillbaka dit igen. Att vi fortfarande hade alla möjligheter, att vi var hemmalag och att det fanns en halvlek kvar att spela på. Inga byten gjordes heller i paus, jag trodde på de elva som satt igång matchen helt enkelt. Men längst bak i huvudet visste jag att flera spelare var trötta efter matchen i torsdags, framförallt de som spelade 90, och hade flera byten klara.

Tyvärr uteblir vår anstormning i andra halvlek. Santos Cruzazul får oss precis dit de vill genom att protestera, gnälla och gestikulera över varje domslut. De får totalt fem gula kort, varav fyra (!) för snack. Man kan tycka vad man vill om det (och tro mig, jag tycker massor), men faktum är att de får ner oss på sin nivå. Vi blir själva griniga och irriterade, börjar att skälla på varandra istället för att ge varandra konstruktiva feedback. Det blir mycket dåligt kroppsspråk emellanåt och istället för att vi tar oss samman som ett lag börjar var en spela för sig själva.

Vi tappar matchen på eget grepp eftersom vi inte kan hantera det mentala spelet, helt enkelt. Även om vi får lite tryck i slutet blir det aldrig något riktigt farligt och till sist vinner Santos matchen välförtjänt med 3-2.

Givetvis otroligt bittert sett till hur vi startar matchen och har ledningen två gånger om, men vi har som sagt bara oss själva att skylla. Vi var inte kyliga nog att hantera deras aggressiva sätt att föra sig och ta för sig på planen, vi blev irriterade på varandra och slutade fungera ihop som ett lag. Samtidigt stärktes de och fick oss ur balans.

Jag skrev innan om att det var synd att vår huvudanfallare blev skadad i mötet mo S:T Jakob. Då tänker jag inte främst på de uteblivna målen (vi har många som kan göra mål i vårt lag), utan mer för hans vilja och inställning. Han hade kunnat samla laget på ett annat sätt och fått dem att agera ihop som en enhet. Han brukar vara den första som ser till så laget lyfter blicken, utan honom blev det en del gamnackar, tyvärr. Kanske inte hade avgjort matchen till vår fördel, men hade helt klart jämnat ut oddsen.

Jag sade det till killarna och vidhåller det fortfarande ett dygn efteråt; Det var inte på planen vi förlorade den här matchen, utan i våra huvuden. Vi var inte coola nog, kunde inte hantera vare sig pressen eller stressen, helt enkelt. Vi förtjänade inte några poäng, punkt slut.

Nu är det blott sex veckor kvar av säsongen och vi är 10 poäng upp till andraplatsen med sex matcher kvar. Ett svårt försprång att ta in förstås, men samtidigt vet jag att killarna, precis som jag, vill avsluta säsongen så bra som möjligt. Hur långt det räcker vet jag inte, men det är ändå 18 poäng att spela om.

Och de tänker jag inte ge upp hur som helst.

Vilken panglördag det blev! Inte bara att BK Häcken återigen besegrade Malmö FF, inte bara att jag nådde min personliga måltid på Midnattsloppet, utan FRAMFÖRALLT för vår kross av Landala IF hemma på Överåsvallen. 7-0 slutade siffrorna till sist till BK Wobblers favör, vilket resulterade i årets första nolla (i seriespelet, skall tilläggas).

Men vi tar det, som vanligt, från början.

Landala huserar i de lägre delarna av tabellen, men vi visste efter vårens möte att de skulle vara tunga att möta. Vi kom undan med 4-2 den gången på bortaplan, men vi hade ständiga problem med deras fasta situationer där de var tuffa och fysiska. Därför visste vi att det var viktigt att inte ge dem onödiga fasta situationer på egen planhalva om det gick att undvika, men att vi för att uppnå det behövde ha bollen så mycket som möjligt.

Därför hade vi också press-spelet på offensiv planhalva som viktigaste punkt innan match, tillsammans med biten att vi skulle vara cyniska med bollen. Eftersom hela vår spelidé bygger på att vi skall ha bollen så mycket som möjligt så är det viktigt att vi använder alla sätt vi kan för att behålla den i vår ägo. Vi har haft en tendens att förlora boll i vår egen uppspelsfas för att vi förvisso använder ett kortpassningsspel, men också tar lite för stora risker där. Vi slår den korta på en markerad spelare när vi KAN spela ut den på motståndaren till inkast eller inspark.

Även om vår filosofi bottnar i ett kortpassningsspel så är det inte heller någon skam i att spela den långa bollen i ett trängt läge, vilket vi knappt gjort innan. Jag ville variera spelet i uppspelsfasen och lät en av anfallarna droppa ner medan den andra gick på djupet, så vi kunde kombinera kort- med långpassningsspel.

Hur gick det med dessa punkter då?

Ja, press-spelet blev inte alls som vi hade tänkt. Givetvis till stor del på grund av vädret. Det var 24 grader varmt igår med strålande sol mitt på dagen när vår avspark ägde rum. I och med att vi anammar ett aggressivt press-spel på offensiv planhalva och dessutom med endast tre avbytare blev därmed denna punkt lite loj. Spelarna sparade sin energi istället för att gå helhjärtat in i press samtidigt som några kände sig osäkra på om de skulle pressa eller inte. Vår metod kräver ju en omedelbar reaktion av samtliga spelare runt boll och att man VILL vinna boll högt upp i banan, men också att alla spelare känner tillit till varandra. Emellanåt har våra spelare fegat ur när det gäller pressen, just för att man “inte vill gå bort sig”, så då tar man det säkra före det osäkra och avvaktar. Och då faller följdaktligen hela konceptet, som ni säkert förstår.

Det är också detta som gör press-spel så svårt; Antingen måste ALLA anamma stilen eller så låter man bli. Ett mellanting är sällan bra där.

Så spelet såg alltså lite lojt ut i början på grund av värmen, men vi såg också onödigt stressade ut första halvtimmen. Även om spelarna i backlinjen fick min tillåtelse att slå den långa så var det alldeles för hög andel av den varan. Vi varierade inte utan slog den ofta långt, vilket gjorde att vi spelade förbi mittfältet snarare än i genom den. Det såg stressat ut och vi saknade lugn.

Jag skrev lite om fasta situationer innan och vi fick tidigt problem med dessa, bland annat hade de en boll inne men korrekt avblåst för offside. Mål där och det hade kanske blivit en annan match.

På grund av vädret blev det en vattenpaus och då fick jag samla killarna efter en halvtimme för att snacka i genom vår matchplan på nytt. Jag gav direktiv att lugna ned spelet och spela vårt kortpassningsspel, att långbollen endast görs om vi inte har alternativ.

Nu började spelet också se bättre ut och än bättre blev det när vi mycket riktigt får straff. Min nummer ett straffskytt sätter den säkert och redan där känns matchen död. Innan halvleken är slut maler vi ner Landala IF fullständigt och leder matchen i paus med 3-0. Med en sådan komfortabel ledning är det lätt att det blir lättja i laget, så jag påminde dem om att bibehåla fokuset och inte släppa in dem i matchen.

Tidigt i andra får vi möjligheten att punktera matchen med en ny straff. I samma stund vi får den tänker jag att jag skall byta straffskytt, för att få fler målskyttar men också för att inte jinxa läget. Dessvärre missar vår ordinarie straffskytt, vilket efter matchen grämde honom mer än de två målen han till sist gjorde. Landala får en liten nytändning av detta och kommer på några kontringar, vilket känns hanterbart men ändå lite obehagligt.

Taktiskt nog har jag vår snabbaste djupledforward på bänken, så jag stoppar in honom för att avgöra tillställningen. Han river sönder stora hål i deras backlinje och gör till sist fyra (!) baljor inom loppet av 20 minuter. Det går givetvis att fråga sig varför jag inte valde att starta med en sådan spelare, men svaret kom efter fjärde målet. Han var helt färdig redan då, så fysiken går verkligen att diskutera hos honom även om målsinnet är intakt. I mina ögon kan man inte vara en startspelare om man inte klarar mer än så, men samtidigt är det ju ett otroligt vapen att ta in från bänken i slutet av en match. Vilket visade sig med all önskvärd tydlighet igår. Samtidigt går det ju att diskutera om han verkligen hade gjort fyra mål om han startat matchen mot ett piggt försvar, eller får komma in fräsch mot ett tröttare sådant. Jag tror helt klart på det sistnämnda, tills hans kondis har blivit bättre vill säga.

Som ni förstod var det en defiliering på gång, men det handlade också om att hålla nollan. Otroligt nog hade vi inte gjort det tidigare i år i seriespelet (försäsongen hade vi ett par nollor), trots att vi haft många bra möjligheter till det. Jag gav direktiv till hela laget från sidlinjen att vara på rätt sida boll i försvar för att freda målet, då jag verkligen ville ge vår målvakt det självförtroendet det innebär att hålla nollan. Närmast att bräcka detta var en av våra egna spelare med ett självmål, men det klarade ju sig fint ändå till slut.

7-0 till slut och efter en knagglig första halvtimme, men där vi efter vattenpausen tar tag i det hela och spelar ut sista timmen. Det blir till sist aldrig något snack om det och ett styrkebesked från vår sida.

Angående min egen coachinginsats ger jag mig helt klart godkänt. Jag satsade på ett ett nytt mittbackspar som klarade biffen galant och roterade friskt på positioner för att spara på energi. Startelvan var således rätt och väldisponerad. Punkterna inför match var helt rätt, men tyvärr får vi inte ut press-spelet i praktiken vilket vi behöver jobba mer på i veckan som kommer. Mer övning på det så alla känner sig säkra på sina roller, så tror jag att det kommer att sitta som en smäck. Också bra att prata med varje lagdel innan match för att ge dem närmare direktiv om hur de skulle ta sig an matchen, vilket gjorde att de fick mer specifika instruktioner än allmänna.

Det finns saker vi kan förbättra, som att vårt press-spel behöver bli bättre på offensiv planhalva och att inte vara så stressade med boll. Det gäller att vara ödmjuk inför det och inte vara nöjd med att vi krossar ett bottenlag i Göteborgs division 6B.

Det kommer svårare utmaningar än så framöver.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

God förmiddag, kära bloggläsare!

Efter närmare en månads tystnad här i etern återkommer jag här med en slags reflektion kring min första vårsäsong som ansvarig huvudtränare för A-laget BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B.

Förutom det viktigaste, att jag gift mig och numera heter Solinger istället för Karlsson Sjögren, har jag ägnat en stor del av min tid åt att filosofera kring hur våren har för mig som tränare. Så fort slutsignalen gick i mitten på juni efter vinsten mot Rambergets SK har tankarna gått på högvarv. För er som följer bloggen är detta intet nytt fenomen, jag har för vana att reflektera ofta och mycket, både här och i diskussion med andra tränarkollegor. Jag tror helt enkelt att det är viktigt att gå tillbaka, utvärdera sig själv och sina insatser och på så vis nå utveckling både på det privata och professionella planet. Både som ledare och människa.

Igår fick jag ynnesten att få träffa min mentor, Rickard Peterson som tidigare var huvudtränare i BK Wobbler. Inte nog med att Rickard är betydligt mer fotbollskunnig än mig och med mängder av erfarenheter, han är också villig att dela med sig av sina kunskaper och för det aktar jag honom högt. Vi hade ett bra samtal som säkerligen kunde ha fortsätt än, men någonstans fick fyra timmar räcka för att gå i genom mina största funderingar.

På det stora hela tycker jag att resultatet av min tränargärning denna våren summeras med ett godkänt betyg, varken mer eller mindre. Detta beror inte på att jag inte har ansträngt mig eller saknat motivation, snarare tvärtom, utan att jag fortfarande är nybörjare i gemet och saknar rutinen som mer erfarna tränare har. Jag har fått göra många plågsamma misstag, men som behövde göras för att lära mig, medan vissa missöden har jag undsluppit tack vare god hjälp och råd från andra, däribland Rickard.

Om vi ska börja med det jag är nöjd med i vår så är jag glad åt att vi har höjt lägstanivån på vårt passningsspel. Vi behöver inte lika många touch, inte lika mycket tid och är mer precisa än vi varit tidigare. Ett kvitto på detta har varit att de bättre individerna i laget själva känt att nivån har höjts och att det nu inte bara är att “ställa ut skorna” när de möter traditionellt sämre motstånd på träning. Om inte tändningen finns där får de pisk, vilket visar på att vi har bättrat oss där.

Det jag också är glad åt är att vi har stått kvar vid att det ska vara kul att komma och träna och att behålla den inre harmonin i gruppen. Trots över ett halvår i detta uppdrag har vi haft få konflikter, vilket någonstans vittnar om en trupp som någorlunda rör sig åt samma håll. Missförstå mig rätt nu, konflikter kan vara viktigt för en grupps utveckling om inte helt nödvändig, men faktumet att vi inte haft särskilt många på över ett halvår vittnar om att stämningen i gänget är god.

Nästa goda punkt hänger ihop med det förstås, och det är att vi har haft bra med folk på träningarna. Innan juni hade vi ett snitt på över tjugo spelare per träning, ett snitt som är mycket högt för att vara i division 6. Detta beror givetvis på att vi har kul ihop och har en god stämning. Det kan förvisso vara förmätet av mig att säga att de kommer till träningen för att jag håller i roliga övningar, men någonstans tror jag ju inte att de kommit till Härlanda Park en regnig måndag om det inte varit för att det var kul. Så någonstans har vi lyckats där.

Alla dessa braiga punkter är sådant jag vill fortsätta med, men dessvärre finns det ju också många punkter jag vill förbättra mig avsevärt på, saker som jag själv känner att jag misslyckats kraftigt med. Rickard tycker att jag emellanåt är onödigt hård mot mig själv, men jag tycker det är viktigt att vara självkritisk. Det hjälper mig att vara ödmjuk och att nå utveckling, sedan är det givetvis också viktigt att klappa sig själv på axeln emellanåt och njuta av en triumf, men det innebär inte att sluta tänka på vad jag kunde gjort bättre. Vilket jag gör nu.

Det jag framförallt vill förbättra som tränare är att jag vill bli en bättre, enklare och mycket mer tydlig instruktör. I början av säsongen gjorde jag så mycket fel, saker jag rättat till på vägen. Såsom att planera för 5-6 övningar på en enda träning vilket är på tok för överambitiöst för att hinnas med och med kvalité, såsom att övningarna har varit för komplexa eller såsom att jag lagt så sinnessjukt mycket tid på att få övningarna “att rulla” istället för att instruera om hur de löser en övning. Det har blivit lite för mycket konflyttande och det måste jag få stopp på.

Jag vill vara mer delaktig i övningarna och kunna instruera mer och på fler sätt. Därför kommer jag underlätta min struktur genom att göra enklare träningar, med en tydlig uppvärmning, huvudövning med fokusområde och sedan matchspel som löper den röda tråden ut. Det ger mig mer tid till att instruera och hitta lösningar ihop med spelarna, samtidigt som det blir enklare att hålla reda på vad som skall göras och när. Jag tror också att i takt med att jag blir en bättre instruktör så kommer även min besvikelse över att rörelsen och press-spelet inte fungerar att förändras till det positiva.

Utöver det vill jag bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Inte nödvändigtvis peka med hela armen (vilket är sjukt frestande emellanåt), men att våga visa vad jag förväntar mig av dem både vad gäller engagemang, attityd och fokus. Sluta snacka vid genomgångarna, lyssna på era instruktioner, upprepa vad det var jag sade och så vidare. Inte för att detta har varit dåligt under året, utan snarare för att jag kan göra detta bättre när det gäller kravbiten. Jag vill bli mer noggrann här och inte nöja mig med någon halvmesyr. Det skall bli bra i slutändan, inte bara “okej”.

Mitt sista personliga mål är att jag vill göra det enklare för mig. Detta gäller allt. Nästan samtliga spelare och ledare säger detsamma; Keep it simple, stupid! Jag har en tendens att hamna i resonemang som är för långa eller invecklade, istället för att göra det enkelt från början. Förklara enklare, visa enklare, gör det enklare. Sedan bygg därifrån. Det tror jag är nyckeln med det mesta från och med nu.

Utöver detta har jag mål med laget som gäller utöver min personliga utveckling.

Förutom att vi skall spela en offensiv, underhållande och utvecklande fotboll som GER resultat (vilket vi gjort hittills) så vill jag skapa ett självgående lag som coachar och kommunicerar konstruktivt med varandra, samt att de har respekt gentemot varandra, motståndaren och domaren. Det kan låta som självklara saker, men det är det inte. Trots att jag jobbar med fullvuxna män så kan det många gånger vara att jag mer är dagisfröken än fotbollstränare.

Hur når man då detta, att skapa ett självgående lag?

Det är ju givetvis en svår fråga, men i grund och botten tror jag det handlar om tillit och förtroende. Om jag vågar ge dem mitt förtroende och litar på att de kan klara av det så kommer möjligheterna att öppnas upp, med en stor dos dialog givetvis. Det handlar om att jag vågar utsätta mitt kontrollbehov och ledarskap på prov och ger dem den chansen. Det kanske inte blir bra alls första gångerna, men om jag inte börjar någonstans så kommer de fortfarande behöva ha någon att hålla i handen.

Min tes är att om jag behandlar dem som vuxna människor istället för som barn så kommer de till sist att agera utefter det. Sedan kanske det är naivt att tro att jag kan få spelare i division 6 att bli självgående, men någonstans måste jag försöka om min ledarskapsfilosofi skall slå rot. Drömmen hade ju varit att ha det som i Sven-Göran Erikssons IFK Göteborg, de spelarna coacha varandra och satte igång träningen utan att han var där. Ja, jag vet, en utopi, men om man inte siktar dit så kommer man aldrig dit heller.

En av de bästa cheferna jag haft sade att “mitt mål som ledare är att ingen skall behöva mig, att jag skall rationaliseras bort”. Det borde gå att applicera på ett fotbollslag. Att målet är att jag inte skall behövas, att gruppen klarar sig utan mig så jag kan gå vidare till nya utmaningar. Svårt, men ändå kul mål att försöka uppnå med hjälp av tillit, förtroende och dialog.

Dessa är de tre saker jag främst vill jobba med i höst; Att bli en bättre instruktör, våga ställa krav i större utsträckning och göra allt enklare. Sedan finns det ju mängder av andra saker jag vill bli bättre på som i vissa fall hänger ihop med ovanstående, så som att hålla i den röda tråden, gå från det lilla till det stora från övning till matchspel, ge konkreta exempel, visa även positiva sådana, ge tid för att frysa spelet, visa samma sak på olika vis, bjuda in till fler dialoger, jobba med tilliten inom laget och så vidare, men dessa tre saker är de jag främst vill jobba med. Förhoppningsvis är det också de tre sakerna som blivit bättre när vi summerar säsongen 2015 och därmed mitt första år som huvudtränare för BK Wobbler.

Nu närmast är det några dagar ledigt innan jag går på träning igen den 27 juli. Det skall bli sjukt kul att träffa alla igen och jag är duktigt uppladdad, men vill ändå njuta lite till av min semester ihop med nära och kära. Därefter har vi träningsmatch mot Tollered den 1 augusti innan serien smäller igång igen, där vi ju trots allt har bra häng på topplaceringar om vi startar hösten bra. Den 1 september startar ju också mina studier då jag skall sätta mig i skolbänken i Halmstad, för att bli en bättre fotbollstränare.

Bloggen kommer givetvis fortsätta att uppdateras, det finns massvis med ämnen som jag skrivit ner på post-its som jag vill ta upp, men det sparar vi till senare tillfällen.

Mycket kul höst väntar, som ni säkert förstår.

Igårkväll avslutade vi i BK Wobbler vårsäsongen mot Rambergets SK hemma på Överåsvallen. Att det var sommar i luften var tydligt – Det var tokvarmt på uppvärmningen samtidigt som solen idylliskt gick ner över de närliggande bostadshusen.

Ska man vara sådan så var vädret vår raka motsats mot hur vårt spel sett ut de senaste matcherna. Vi har gnetat, krigat och grisat till oss två raka inför den här matchen, vilket förvisso är ett bevis på moral då vi vänt två underlägen i båda matcherna, men nu ville vi annat med den här matchen. Jag ville se att vi kunde komma tillbaka till vårt spel i den här matchen, så att vi utöver tre poäng kunde visa att vi kan mer än att strida till oss segrar.

Vi hade tre punkter inför matchen:
1. Fullt ös från start – Ta tag i matchen direkt och visa att vi vill något!
2. Få igång passningsspelet direkt – Spela enkelt, var spelbara och kommunicera!
3. Om det blir för tajt i mitten – Utnyttja våra löpstarka kanter!

Döm om min besvikelse när vi inte uppfyller någon av dessa nycklar i första halvlek. Första minuterna får Ramberget stå och trilla boll, samtidigt som vi inte alls går in med beslutsamhet vare sig i löpningar eller dueller. Redan efter fem minuter kan deras högerytter med lätthet sprinta förbi sin försvarare, enkelt lägga in bollen i straffområdet där en (en!) ensam anfallare mot tre försvarare omarkerad får lägga in 0-1. Kalldusch deluxe. I den situationen såg vi slappa och ofokuserade ut.

Efter ett par minuter börjar vi beta oss in i matchen igen, men det ser fortfarande stingsligt ut. Rörelsen från mittfält och anfall är för dåligt, ingen möter eller går på djupet. Känslan är att ingen vill ha boll. Det slutar allt som oftast med att vi försöker trä in bollarna via mitten, trots att det är smälltjockt där som följd av RSKs femmannamittfält. Uppspelen förloras gång på gång och vi får farliga kontringar emot oss.

Som en blixt från klar himmel lyckas vi dock kvittera. Efter en soloprestation av vår offensiva mittfältare hittar han vår djupledsspringande (äntligen!) anfallare som läckert chippar över målvakten till 1-1 Gott så, men det rådde full aktivitet från oss på bänken. Vi behövde använda kanterna mer, våga utmana och vara betydligt mer beslutsamma. Det såg alldeles för slätstruket ut och vi var tvungna att agera i tid. Det kunde inte vänta till paus.

Vårt 2-1-kommer också som ett resultat av att vi använder kanten mer och jobbar oss SEDAN inåt i banan, men det ser fortfarande styltigt ut från sidan. Vi behåller ledningen i halvtid på ett i närmaste mirakulöst sätt. Så dåligt har vi inte spelat på hela säsongen, ändå leder vi matchen.

I halvtid pratar vi om att höja vårt spel, för så som det såg ut var det mer små individuella prestationer som gett oss ledningen än ett lagspel. Solen hade på Nils-Eric Johansson-vis varit vår motståndare i första då vi fått motsolen i plytet hela första halvlek, då den fortfarande var stark så visste vi att motståndarna skulle få det tufft med den. Detta gällde det att utnyttja till vår fördel.

Andra halvlek börjar betydligt bättre än första. Vi börjar kontrollera matchen, men det känns inte sällan farligt när RSK sticker upp på kontring. Matchen väger lite när jag kallar in vårt första byte, en vindsnabb anfallare för att kunna skapa ytor både för sig själv och andra. Det blir ett genidrag. Hans första bolltouch resulterar i ett mycket viktigt 3-1-mål.

I takt med att RSK måste släppa lite mer på handbromsen så kan vi med lätthet kontrollera händelserna och utnyttja misstagen. Vi gör 4-1 och när en RSK-spelare tappar humöret och skallar (!) vår anfallare åker han ut från plan. Ridå för Ramberget.

Vi spelar sedan av matchen utan att imponera.

I omklädningsrummet rådde en glad stämning, men jag ville höja ett varningens finger innan vi gick ut på sommarledighet. Förvisso har vi tagit tre raka segrar, men med det spelet vi haft kommer det inte räcka långt mot topplagen. Om vi vill något med vår säsong måste vi höja oss gällande passningsspel, spelbarhet och press-spel, för på samtliga punkter är det för lojt emellanåt. Nu löste vi biffen mot Rambergets SK, men vi behöver vara ödmjuka och förstå att vi har mycket att bli bättre på.

För hårt?

Kanske, och min mening var inte att skapa domedagsstämning när vi vunnit vårfinalen med 4-1, men jag vill inte att vi ska vara mätta. Det går att förlora men ha bra tendenser i sitt spel, likväl som det går att vinna men vara på väg neråt. Sådant måste vi akta oss för. Även om poäng är viktigt är det inte allt, trender är också viktigt att se och med vårt spel vi har nu är det en tidsfråga innan vi åker på däng. Därför är det av vikt att vi redan nu ställer in siktet på den 6 augusti då vi möter Göteborgs SIF i återstarten av serien.

Under tiden blir det några veckors ledighet både för mig och för spelarna. Spelarna har så kallat frivilliga träningar redan i början på juli och skall även lägga några individuella pass i veckan för att hålla sig i trim. Att komma tillbaka från semestern med öl- och bullmage är ingen hit, speciellt inte när vi nu har ett så pass intressant tabelläge som vi har med en hängmatch till godo på toppen.

Själv skall jag som bekant gifta mig och bli Coach Solinger (mer internationell touch på den, va?) istället för Karlsson Sjögren, sedan skall jag lägga mestadels av semestern åt reflektion kring vårsäsongen. Jag har varit i BK Wobbler i mer än ett halvår nu och det är dags att börja resonera kring hur det gått. Därför tar även bloggen några veckors paus innan jag i mitten på juli kommer med lite allmänna reflektioner om lagets insats i allmänhet och min i synnerhet som lagets tränare. Reflektion är viktigt för att uppnå förbättring, och bättre vill jag alltid bli.

Bäst i världen, till och med.

Glad sommar, kära bloggläsare, så syns vi om några veckor med en reflektionsblogg innan vi sätter igång återstarten av serien!

Ikväll var det tänkt att vi skulle ta oss an vår nionde seriematch i Göteborgs division 6B. Så blir det dock inte. Matchen är inställd. Orsak? Vår motståndare, BK S:T Jakob, får inte ihop till fullt lag.

Det var relativt sent som vi fick reda på dessa nyheter. I tisdagskväll hörde vår ordförande och sportchef Rikard Attling av sig med att de hade en förfrågan om att flytta matchen till hösten. Det lustiga i kråksången är att vi redan från början ville flytta matchen eftersom att den krockar med IFK Göteborg – IF Elfsborg på Gamla Ullevi, en tillställning som många av våra spelare ville gå på.

Jag har funderat en hel del på den här inställda matchen.

Å ena sidan är det lätt att tycka att vår motståndare har satt sig i den här situationen själva. De har antagligen en för tunn trupp med för få spelare och har själva haft valet att i god tid be om att ändra matchdatum, men ändå inte accepterat detta. Det skulle absolut inte vara svårt för oss i BK Wobbler att rycka på axlarna och säga “inte vårt problem” och få med oss tre enkla poäng i en walk over-seger. Vi hade fått välbehövliga poäng, våra spelare hade fått vila och vi hade kunnat få in ordinarie gäng till nästa match.

Men det är å andra sidan ett sjukt cyniskt, oempatiskt och osportsligt sätt att se på situationen.

Min åsikt är att, på den nivån vi verkar på, skall försöka agera på ett så medmänskligt och sportsligt sätt som möjligt gentemot mot varandra, publik, motståndare och domare. Det kan låta djäkligt cheesy, men det är min fasta ståndpunkt i den här frågan.

Jag älskar att vinna i allmänhet och fotbollsmatcher i synnerhet, men inte till vilket pris som helst. Med handen på hjärtat, hur glad hade jag varit över att sätta hårt mot hårt, begära WO av motståndarna och kamma hem tre poäng utan att ens behöva stå vid sidlinjen? Antagligen inte alls, möjligen glad över poäng, men utan att ha förtjänat dem.

Dessvärre agerar inte alla på samma sätt. Utan att veta bakomliggande orsaker så fick Härryda IF en WO-seger mot Sjövalla i vår serie. Inget ont om HIF, jag känner ingen där, men var det verkligen totalt omöjligt att flytta den matchen till en annan dag? Var de där tre poängen viktigare än att försöka hitta ett nytt datum så matchen kunde avgöras på plan istället för på ett skrivbord?

Jag har en tränarkollega, Kara Ayan i Hovås / Billdals IF, som ikväll åker ut till skärgården för att möta Styrsö BK i division 5B. De får totalt ihop åtta man till sin bortamatch. Trots detta vill inte SBK byta speldatum, trots att de från början ändrade speldatum från lördag till torsdag för att de hade dubbelbokat av misstag.

Återigen, jag känner inga ledare eller spelare i vare sig Härryda IF eller Styrsö BK, har ingen ambition att starta en bitter fejd och har inte heller alla detaljerna på bordet och vill passa mig för att säga för mycket, men för mig låter det som att man är mer sugen på att få lätta tre poäng än att man är villig att vara sportslig. Visst kan det finnas skäl till att göra en befogad WO, som att åka till en lång bortamatch bara för att se motståndarna ställa in en timme innan avspark, men i många av dessa fall går situationen att lösa med dialog och lite god samarbetsvilja.

If there is a will, there is a way, helt enkelt.

Viljan att få en vinst är större än medkänslan, ärligheten och sportsligheten, vilket jag tycker är oerhört synd att det krupit ner till vår förhållandevis låga divisioner. När blev det så här att poängen blev viktigare än spelglädjen? Är vi beredda att vinna till vilket pris som helst, bara vi får hem de där tre pinnarna? Njuter vi verkligen av dessa segrar eller är det en förlust för fotbollen?

Jag tycker att vi alla har ett ansvar här för att skapa ett klimat där sportsligheten är i centrum. Att öppna för dialog och för att saker händer som gör det svårt att hålla i en match, på samma sätt som vi skall visa respekt mot domaren eller inte heller går ut på en fotbollsplan med avsikten att skada en motståndare. Det handlar om respekt. Viljan att vinna får aldrig bli på bekostnad av fair play, hur präktigt det än må låta.

För vad har vi kvar om vi skalar bort ärligheten, sportsligheten och spelglädjen i fotboll?

Antagligen bara en sport som snubbar som Sepp Blatter kan älska.

Som så många gånger förr handlar det om de berömda marginalerna.

I några matcher i år har vi haft dem emot oss. Förlusterna mot FC Heden och Santos Cruzazul IF var sådana matcher där vi borde tagit alla pinnar efter bländande spel, men istället fick inga. Mycket stolpe ut, men igår var det äntligen dags för lite payback time.

Igår mötte vi i BK Wobbler Syrianska Arameiska Föreningen hemma på Överåsvallen. Och om vädret hade lite borderline (hagel och sol om vartannat) så gäller detsamma vårt spel. Ena stunden fint passningsspel med rörelse, i andra fall klarar vi inte ens av enkla uppspel längs med backen. Vår match var absolut inte bra, kanske till och med en av våra sämre insatser för säsongen, men ändå likväl avgick vi med segern.

Innan match pratade vi om vi skulle spela enkelt så vi tidigt kom in i vårt passningsspel, behålla tålamodet för att skapa längre anfall och slutligen våga vara tuffa utan att vara oschyssta. Vi hade på känn att spelarna i Syrianska Arameiska skulle tappa humöret om vi spelade tufft mot dem, vilket visade sig stämma då de fick flera gula kort för protester och även ett rött sådant.

Vi lyckas förvisso med det sistnämnda, men vårt passningsspel är inte i närheten av den nivån vi klarat av tidigare på såväl träning som match. Vi ska förvisso komma ihåg att vi möter ett bra motstånd som straffar oss om vi inte är beslutsamma, deras press var hög från start, men vi ska ändå göra det bättre. Bortsett från första 10-15 minuterna, då vi även gör 1-0, så kommer vi aldrig upp i vår standard. Det ser ängsligt och trevande ut, många passar som går fel och mycket bolltapp. Där har vi något att jobba på, helt klart.

Det är tyvärr också i uppspelsfasen vi släpper in båda våra mål. Jag och min assisterande David Pettersson snackade om det här innan match, att vi antagligen har släppt in hälften av våra mål på fasta och andra hälften på grund av slarv i uppspelsfasen. Vi tappar boll i kritiska lägen som straffar sig. Kanske behöver vi spela enklare i uppspelen, kanske behöver vi bli skickligare, men något måste hända här.

Det jag dock tar med mig, trots den mediokra insatsen, är de tre poängen och att vi reser oss från ett 1-2-underläge i andra halvlek. Känslan att avgöra med några minuter kvar är i det närmaste obeskrivlig och är viktigt för moralen. Nu fick vi med oss en skitseger, rent ut sagt.

Sådant kan bli viktigt i slutändan. Nu har vi alla förutsättningar kvar att avsluta vårsäsongen på ett fint sätt.

En sådan där natt man inte kan somna på, tätt följd av en morgon där man helst inte vill gå upp ur sängen.

Att förlora är givetvis aldrig kul, men än värre givetvis att göra det så klart och stort som vi gjorde igår. Speciellt tråkigt när det finns en laddning i luften om att vi kan få med oss alla poängen hem, men när det sedan blir pannkaka av alltihop blir det som att luften går ur en (ja, här kommer alla klyschiga liknelser på en och samma gång). Att då försöka sig på att skriva någon slags matchanalys är inte speciellt motiverande, men måste likväl göras för att fortsätta utvecklas.

Innan gårdagens möte mot topptippade FC BosonaGamlestadsvallen pratade vi om att vi ville stänga ned dem centralt. Så istället för vår sedvanliga 4-1-3-2 tog vi bort en anfallare och körde med två defensiva mittfältare. I och med deras spetskompetens i offensiven ville vi säkra bakåt och ge stöd till backlinjen. Jag trodde inför matchen att vi skulle få svårt att få mycket boll mot Bosona och att det var bättre att vi att vi lät dem ha bollen för att sedan kontra.

Jag fick åtminstone delvis rätt. Vi lyckades stänga ned dem centralt och gav dem inga ytor. Förvisso fick de stå och motta bollar bakom vår backlinje, men då vi var bättre i luftrummet än Bosona så såg jag inga bekymmer i det. Det krävs knivskarp precision i passen och ett i närmaste perfekt mottag för att lyckas med en sådan boll bakom vår backlinje, vi spelade med lätthet bort dem där.

Tråkigt nog släpper vi tidigt in ett mål, dock. I uppspelsfasen slarvar vi och med en oturlig touch friställer vi deras forward på vår vänsterkant. Trots att han inte är i perfekt vinkel kan han med ett klassavslut göra mål redan efter åtta minuter. Där och då spricker vi matchplan tyvärr och istället för att stänga till måste vi öppna upp oss mer.

Defensivt ser det bra ut i första halvlek, men vi kommer ingenstans offensivt. Att spela med en anfallare är svårt, det fick Wobbler bittert erfara förra säsongen, och vi lyckas inte kontra mot dem på kanterna som vi snackade om. Löpningar är få eller för sena och passningskvalitén för dålig för att på allvar kunna hota dem. Vi har som bäst en semichans i slutet på halvleken.

Vi behöver givetvis satsa framåt för att komma någon vart och jag offrar en defensiv mittfältare mot en till anfallare. I början på andra ser det bättre ut, men i precis fel tillfälle förlorar vi bollen igen (!) i uppspelsfasen. De ser att vår målvakt är långt ut och drar ett skott, som inte alls ser otagbart ut, som går in. 2-0 till Bosona och det börjar bli jobbigt.

Vi överger vår låga press och satsar mer framåt, men blottas bakåt betänkligt. Båda deras sista mål kommer på två kontringar när vi satsar allt för att komma tillbaka. Det blir ridå, helt enkelt.

Det är lätt att skylla på otur och att vi får mål emot oss i fel lägen i matchen, men faktum är att vi förlorat fyra matcher av sju möjliga och alla dessa har varit mot lag på övre halvan. Det kan omöjligen vara en slump. Vi är inte tillräckligt trygga med boll, har för låg passningsprocent och slarvar i uppspelsfasen.

Men mycket av förlusten tar jag på mig. Jag hade haussat upp Bosona för mycket inför matchen och nästan skrämt upp spelarna, kändes det som. Det såg ängsligt ut och där gjorde jag helt fel. Jag lade för mycket fokus på motståndarna, gav för mycket information, vilket gjorde att det blev rörigt och okoncist för spelarna. Det tar jag på mig och borde gjort mycket bättre.

Därför är jag extra mycket besviken idag. På laget i allmänhet (klarar vi ens av fem pass i rad?!), men på mig i synnerhet.

Det är lätt som tränare att bli självkritisk. Borde jag gjort så här istället? Varför blev resultatet så här? Vad kunde jag gjort annorlunda? Sanningen är att vi rent taktiskt inte kunde gjort mycket annorlunda. Det är inte där vi förlorar matchen, utan det är på hur jag förbereder spelarna och vår låga passningsprocent. Det tar jag med mig.

Passande nog är det helg med släkt och vänner på agendan så jag för några dagar kan glömma besvikelsen, det lär behövas. Men samtidigt vill jag ladda upp ordentligt för att ge killarna bästa möjliga träning redan på måndag.

Jag, precis som laget, behöver höja mig flera steg för att poängen skall trilla in. Men nog fan skall de komma in, jag har långt ifrån gett upp!