As some of you know, recently I was a guest at the “Rasta Möter” (a swedish podcast with focus on the local football / soccer of Gothenburg). One of the topics was about Pep Guardiola and Jürgen Klopp. The host, Fredrik Airosto, asked me which of them I liked the most, which was really a tough one for me.

To be frank, I don’t like any of them. Which in one sense is strange because their football / soccer philosophies are their opposites, surely there would be one of them I like more than the other?

In the show, I mocked Guardiola a bit, in a way that made rings on the water. I’ve got lots of mails and comments about this matter. As always, some think I have good point, some think I am a complete idiot. I find it amusing that is usually one way or the other, so in this post I am about to balance my opinion.

First of all, I have lots of respect for both Guardiola and Klopp. Of course they are both great football / soccer coaches. There is no doubt about that. Guardiola wouldn’t have won as many trophies as he had without being good in his man-management and Klopp is, by record, good at spotting talents and mold them into shape.

But (because there is always a but), I think they are too narrow-minded and that one big part of at least Guardiola’s success is spelled money.

I have a term I use to describe Guardiola (and many other coaches too of course, but he is target here) – “Philosophy Coach”. By that I mean he is a coach that has his own view of how football / soccer should be played and sticks to it, no matter what players he has in his squad.

When I studied football / soccer coaching, our teacher asked us if we thought Guardiola would change his tactics regarding his new material (he was announced new manager of Bayern München at the time). Most of said no, and we were right. Instead of adjusting his game idea according to his players abilities, he simply bought players that would fit into his philosophy. Of course there was some minor adjustments, but the big picture was the same as it was in Barcelona – A team that had a lot of ball possession.

The same thing happened in Manchester City. Did we really think he would change his approach into football / soccer just because he switched team and country? Of course not. He wanted his team to have a lot of possession and so he bought the players needed to complete that task.

I don’t say that Guardiola isn’t a good instructor or that he is poor in his social skills. It is absolutely necessary to be good at both, especially when you are dealing with super stars on a daily basis, but that doesn’t change the fact that the money got him the players he wanted in order to execute his ideas. He hasn’t really changed his philosophy, not in any major way at least, since he became coach in Barcelona. The only thing that has changed is the amount of trophies and his status.

For me, a good football / soccer coach understands that he needs to adjust his philosophy. Of all the teams I have managed, none has been the same. One of them had good short-passing players, one of the teams were good at positional defense and so on. They all had weaknesses too. I understood that I cannot squeeze the player into a box that doesn’t fit them. Instead, I needed to build a new box that was more accurate to their skills.

It would be interesting to see Guardiola in a less skilled team, with a club with less money than Barcelona, Bayern München and Manchester City. Imagine Guardiola in Frosinone, Huddersfield or Real Betis? Or why not a national team, where you can’t buy players, like Switzerland? That would be interesting, to see how he would tackle such a challenge. How his approach to football / soccer would change if he didn’t have the best players. I mean, how many times during the past ten years has his teams been since as the underdogs?

Really the same thing could be said about Jürgen Klopp, even though in lesser degree than Guardiola. He has his ideas about “gegenpressing” which all of his teams has used. The thing I like with Klopp though is that he rarely buys top of the line players. It is usually young players that he molds into shape. Guardiola does that to some degree too, but where Guardiola only does it because he can, for Klopp it is a necessity since he doesn’t have near as much money as him.

The same thing could be said about coaches like Lars Lagerbäck, Otto Rehhagel and José Mourinho. These three men are primarily known for their defensive tactics. They often have teams that are seen is underdogs and therefore they deploy a very defensive structure in order to get success on the pitch.

It would be interesting to see them in teams where they are supposed to have the ball more than their opponents. Mourinho didn’t exactly fail in his missions at Manchester United and Real Madrid, was no success story either when he had teams that was supposed to control the events of the game. He has always been at his best when he has managed teams who has nothing to lose. The same thing could be said about Lars Lagerbäck. Imagine him in a club like Barcelona. Would he play so defensively with such a great collection of footballers?

When I say that I am a football / soccer coach, I am often asked to describe my football / soccer philosophy. This is in many ways a dumb question. I haven’t meet a single coach that doesn’t want to have lots of ball possession, lots of short passing and a team that uses the “gegenpressing” technique.

All of us wants to do that.
My point is that isn’t always possible.

Maybe I don’t have the money, maybe I don’t have the patience from the board, maybe I have too old players. The list goes on.

A good coach is a coach who understands this and that can adjust his ideas to the players he or she has. Who have many tools in the box and can use many styles of playing football / soccer. The beauty in football / soccer is not about short passing, it is about using the right tool at the right time. Or as Bob Paisley, the legendary Liverpool Manager once said – “It is not about the short ball or the long ball, it is about the right ball”.

There is a lot of things to be said about Sir Alex Ferguson (no, I am not a Manchester United fan), but he was a coach that changed his philosophy through time. He didn’t have the same tactics from the 80’s to the 2010’s. He developed and understood that he needed to change in order to gain success. In that way, he was an excellent football manager.

Keep in mind that this is not a post about me disliking Manchester City or Liverpool.
It is about two managers who are too narrow-minded for my own taste.

Is this how a good coach looks like?

Is this how a good coach looks like?

A few days ago I received a question that I still do not know how to answer. It was an old player I had in a previous team, which now is a student of the new football / soccer coach education, who wondered “what is a good coach”. Despite my years as a coach, I have to admit that the question caught me off guard.

What is a good coach?
A few years ago I would have been much more sure about the answer.

When I started my career, the answer was plain and simple that “a good coach is a coach who win games”. Rather one-dimensional, I think today, but I thought so then. Then, I thought that football / soccer was only about winning. Today I’m older, maybe not necessarily wiser, but more versed in how complex the issue really is. Above all, I have encountered coaches who I thought were skilled instructors, but they have not always succeeded on the pitch. The same goes the other way, I have met some coaches which I thought was incompetent, yet time and again manages to win games.

Obviously I no longer think that it is enough to win games to be a good coach, but I would still like to throw in a disclaimer. What is a good coach is to some extent a subjective question. Different people respond differently depending on the role one has in this context. A player certainly has a completely different view of the matter than a coach colleague, to take one example.

However, I want to write a nuanced post of what a good coach might be.

Far too often, I end up in discussions where people compare resumes and titles with each other to decide who is a better coach. Is Brian Clough better than Lars Lagerbäck? Clough has won two European Cups, but on the other hand, Lagerbäck made brilliant results with small resources in the national teams as Sweden and Iceland. Clough has never coached a national team, Lagerback has not coached a club team at top flight level. It differs 30-40 years between their two greatest triumphs. Can you even compare them?

These discussions have a tendency to stick to the number of trophies, but is it really just the price cabinet that decides whether you are a good coach or not? Should not conditions, or what level you are on, play a part here? Or what the purpose is of your coaching deed? Is it better to win titles in a team like Manchester City, with virtually endless resources and huge potential, than to remain in division 3 with a team that does not even own their own football / soccer pitch?

Many issues, of course, that creates shade to the main issue. It is not quite as simple that a good coach is a coach who win trophies, there must be other factors as well.

Let’s say we have a coach who works with children. This coach cannot win any Champions League trophies or World Cup-medals. Is it just that the coach should be compared to? Or are there other values? Maybe that many children continue with their football / soccer well into the adulthood, or that the children learn something new about football / soccer on the next training session?

Play with the idea that we compare Pep Guardiola with a football / soccer coach for children aged 6-9 years. Although both have the same title on their business cards (football / soccer coach), it is in many aspects different jobs. The other one coaches elite players at the highest top level, the other one coaches toddlers at the grassroots level. You cannot compare them. But both can still be good football / soccer coaches.

I read a study a few years ago on what the adult players wanted from their coach. It was all kinds of possible options they could answer. A tactical genius. A good educator. And so on. However, what stood out was that the most important characteristic was that the coach would be socially competent. It was by far the most important point. On a good second place, but still far from the first, was that the coach should possess football / soccer knowledge.

To be “socially competent” or “possess football / soccer knowledge” is a very vague concept, but it’s still interesting answers, although the survey was not very scientific and is a few years old. But somehow it testifies that there is not a clear answer to the question of what a good coach is.

For me, the leadership philosophy is important here (you can read mine here on my website), a document that I think all serious coaches should write. A text describing what you think is a good leader, an idol image after how I should act in my role as a coach. It is obviously extremely personal, but then you at least have a map and compass of what you think is a good coach.

So, after all this waffle – What is a good coach?

My answer is that there are probably as many answers to that question as there are people on earth. So it is very subjective. Some want a socially competent coach, others want a clear instructor while someone wants a tactician.

But one thing I want you to take with you after reading this post – When you compare coaches, define first what you think is a good coach. And understand that the issue is much more complex than to simply discuss the size of the prize cabinet.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

För lite drygt en vecka sedan meddelade nuvarande förbundskapten Erik Hamrén att han slutar efter sommarens EM-slutspel i Frankrike. Ett inte helt oväntat besked sett till hur opinionen sett ut mot honom, även om han resultatmässigt inte har mycket att skämmas över.

Nu är vi ännu inte framme vid sommarens mästerskap, en turnering som säkerligen lär definiera Hamréns eftermäle, men facit så här långt har varit två lyckade EM-kval och ett missat VM-slutspel. I EM 2012 åkte Sverige ut efter förluster mot dels hemmanationen Ukraina och dels mot England, kanske inte direkt bra men inte heller chockerande. I VM-kvalet torskade de mot ett Portugal med en Cristiano Ronaldo på uppåtjack. Förvisso var det senaste kvalet minst sagt skakigt, men resultaten räknas och de tog sig till EM efter två starka insatser mot Danmark. I sommar har de hamnat i en minst sagt tuff grupp och lär få det svårt att ta sig vidare, möjligen att en tredjeplats skulle kännas realistisk.

Så, sisådär sex år efter att Hamrén tillträdde till posten med sin shining, tron på att vinna medaljer och offensiva gladfotboll – Vad ska vi sätta för betyg på denna minst sagt lynniga förbundskapten?

Jag tänker inte ljuga om att jag aldrig riktigt var förtjust i hans föregångare, Lars Lagerbäck. Missförstå mig rätt, jag har en stor respekt för hans kunskap och förmåga att nå lyckade kvalresultat, men jag menar på att sett till materialet han hade till sitt förfogande borde Sverige vunnit fler slutspelsmatcher än vad de gjorde under Lagerbäck-eran. När Sverige var som bäst under 2000-talet hade han Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg till sitt förfogande. Jämför det med Marcus Berg, Emil Forsberg och Andreas Granqvist så är det en viss klasskilnnad i material. Ändå har förväntningarna varit högre på Hamrén, kanske för att han tidigt kom in med en vilja att vinna medaljer som uttalat mål.

Jag gillade Hamréns tro på att han ville spela en passningsinriktad fotboll för att uppnå resultat och hans optimism. Äntligen en ledare som ville uttala ett tydligt mål och som ville satsa framåt! Men då är det också självklart att fallhöjden är högre när misslyckandena väl hopar sig. Olyckskorparna var snabbt framme vid kadavret när det väl var nedskjutet.

Det ögonblick som jag tror förändrade Hamrén i grunden var den där höstkvällen 2010 i Amsterdam. Sverige hade fram tills dess haft ett lyckat EM-kval med storsegrar i bagaget. Sverige skulle åka till den nederländska huvudstaden och rulla ut Holland, possesionfotbollens hemland, på deras egna arena.

Ja, ni minns själva hur det gick. 4-1-torsk och totalt skeppsbrott. Ett landslag i spillror och spelare som tappade sina platser för all framtid.

Där och då tror jag att Erik Hamrén blev feg. Han blev mera rädd om sitt rykte, mer rädd för att misslyckas, så han valde att återgå till den defensiva organisationen som gjorde Lagerbäck så framgångsrik. Det var nödvändigtvis inget dåligt sett till resultaten, men tror någon på allvar att detta spel kommer att leda Sverige till den första mästerskapsmedaljen sedan 1994?

Hamrén har svängt från offensiv gladfotboll till att gå i Lagerbäcks fotspår och köra med hängslen och livrem. Han har helt tappat sin röda tråd och det är omöjligt att veta vad han idag står för som ledare och fotbollsvisionär.

Det är också där jag känner att Hamrén har sitt största misstag som förbundskapten. Hade han verkligen trott på sin spelidé och sitt tänk hade han inte vänt kappan efter vinden efter en förlust i Amsterdam. Han hade stått kvar vid sin tanke och fortsatt i den riktningen han stakat ut. Det är så stora ledare gör, anser jag. Istället vek han sig för opinonen och slutade att vara sig själv.

I min tränarroll har jag alltid tänkt att jag hellre förlorar mitt uppdrag för att jag gör det jag tror på än får stanna kvar med en idé som jag inte alls tror på. Självklart kan man ändra sig om man inser att man har fel, men något sådant har jag aldrig hört Hamrén uttala sig om. Taktiska direktiv har ändrats från ena minuten till den andra, spelare som var självklara är ute i kylan och veligheten har nått oanade höjder.

Inför VM-kvalet hoppades jag att han skulle våga satsa på sin offensiva spelidé och slussa in nya spelare i landslaget så att de var som mest förberedda inför EM 2016. Alltså att redan då ta in dem i laget och bygga en ny stomme. Istället satsades det på samma gamla namn och en återgång till en spelidé som han från start sade att han skulle bort ifrån. Hade de gått till VM hade det kanske varit förlåtet, men med facit i hand måste man fråga sig vad vi vann på det. En åldersstigen trupp utan någon generationsväxling och en ålderdomlig spelidé. Hade det inte varit bättre att åka ur VM-kvalet, men succesivt tagit in rätt spelare och byggt upp en ny filosofi?

Vem ska då ersätta Erik?

Jag vet inte, men min rädsla är att vi kommer att återgå till en defensiv fotboll som tar oss till mästerskap i bästa fall, men inte så mycket längre. Du kan inte vinna turneringar på att gneta dig fram, då måste du kunna ställa om till en filosofi där vi kan diktera villkoren emellanåt. Att ha något att svara på när vi behöver göra mål. Men i och med Hamréns svaga opiononsläge är jag övertygad om att nästa förbundskapten kommer att stå för det radikalt motsatta. Det är trist och kommer att göra ett generation av duktiga fotbollsspelare inte kommer att representera vårt herrlandslag, eftersom det är en fotboll som inte passar dem.

Sex år efter att Hamrén tillträdde vet jag fortfarande inte vilken typ av fotboll han står för eller hur han är som ledare. Han pratar om en massa värdeord, men går aldrig in konkret på vad det betyder. Det är bara en massa fina ord.

Lars Lagerbäck sade en intressant sak i sitt Sommarprat för några år sedan, och det är att en fotbollstränare aldrig får hänge sig till populism. Att välja spelare eller taktik utefter vad publiken vill ha. Vi tränare tar de besluten vi tar för att vi följer vår linje och vill lagets bästa både på lång- och kortsikt.

Jag tror fortfarande att Erik Hamrén år 2009 var rätt val som förbundskapten.
Det är synd bara att Erik Hamrén år 2016 ändrar sig lika ofta som det är nya löpsedlar.

Det är inte så ofta jag skriver om internationell fotboll i den här bloggen. Ofta skriver jag om mina reflektioner som tränare och våra gemensamma äventyr i min nuvarande klubb BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B, men idag gör jag ett litet undantag.

Mestadels eftersom jag är lite förbannad, milt sagt.

I lördags förlorade Sverige den viktiga EM-kvalmatchen borta mot Ryssland med 0-1 i Moskva. Och omedelbart kom domedagsrubriker upp.

Bort med Hamrén!
In med Lagerbäck – Igen!

Det känns som alla fotbollssupportrar har kort minne. Att de bara sätter upp fingret i skyn så fort förlusterna kommer och ser vad som är “flavour of the month”. Just nu är det Lasse Lagerbäck som är månadens smak. Jajamen, samma person som vi för lite drygt sex år sedan var så trötta på att vi började stå på barrikaderna för att få honom avsatt.

Nu är det samma visa igen, fast tvärtom.

Erik Hamrén kom in som en yrvind till det svenska landslaget för herrar hösten 2009. Borta var den tråkiga, stela imagen som Lagerbäck bjudit på. Nu skulle det spelas offensiv fotboll med mycket mål och emellanåt lite dans i Skavlan på fredagar.

Så långt allt väl och det gick bra till en början. Men sedan kom vändpunkten, så som jag ser det – Kölhalningen i Amsterdam.

Sverige hade under ett år gått spikrakt uppåt under Hamrén. Det var trevlig fotboll, en frejdig sådan med mycket mål och många segrar. När vi så skulle möta bronsmedaljören från VM i Sydafrika var det inte med bävan i rösten utan snarare ett beslutsamt “kom an, visa vad ni går för, vi är Sverige och vi viker oss aldrig!”.

Och vi minns ju alla vad som hände sedan, eller hur?

Hela havet stormade och ut på andra sidan kom ett demolerat landslag. Vi hade förlorat med 1-4 och fick rädda det som kunde räddas.

Jag tycker att det var där och då som Hamrén blev en feg tränare. Han fick mycket kritik i media för sitt försvarshaveri. Han ansågs vara alldeles för naiv för att leda ett landslag av Sveriges kaliber. Att åka till Amsterdam för att spela ut världens tredje bästa landslag ansågs vara direkt korkat.

Och det var det kanske också, men tyvärr slog det slint åt andra hållet. Jag tror tyvärr att Hamrén började bry sig för mycket om vad alla tyckte om hans jobb istället för att göra det han trodde var bäst för laget. Han blev populistisk och började ta ut spelare som just då var i ropet, ändrade spelsystem för att blidka kritiker och gick ifrån det som en gång tog honom till förbundskaptensposten – Hans mod.

Självklart skulle Hamrén inte fortsätta på samma linje som innan fadäsen i Amsterdam, men det innebar ju inte att allt han hade byggt upp var värdelöst. I min värld finns det en fotboll som både kan bottna i det som Lagerbäck byggde upp, den defensiva stabiliteten, och det som Hamrén åtminstone ett tag jobbade med, den offensiva frejdigheten. Idag är vår förbundskapten nästan fegare än Lagerbäck själv var. I lördags ställde han verkligen upp med hängsle och livrem med sin 4-5-1 borta mot Ryssland. Ärligt talat, är inte det ett drag som Lasse Lagos lika gärna hade kunnat gjort för dig tio år sedan i en tuff kvalmatch på bortaplan?

Nu går det som bekant bra för Lagerbäck igen. Han är i skrivandets stund så gott som klar för EM med sitt Island och nu längtar vi tillbaka till hans stordåd. Och även om jag tycker att Lagerbäck fick oförtjänt med kritik så är det också lätt att glömma varför han en gång inte ansågs vara tillräckligt bra som förbundskapten.

Med det materialet han hade borde han tagit Sverige längre i åtminstone i något av de mästerskapen han var delaktig i.

Mellberg var då en av Europas tjugo bästa mittbackar, Ljungberg var en del av det Arsenal som gick obesegrade genom ligan och tog sig till CL-final, Henke Larsson gick in och avgjorde samma final för FC Barcelona, Ibrahimovic var en lovande världstalang.

Vad har vi idag att jämföra med?
Jo, vi har en Antonsson som spelar i FC Köpenhamn, en Durmaz som inte får vara med i Olympiakos CL-trupp samt en Toivonen som spelar i ett bottenlag i England.

Viss skillnad på kvalité, va?

Lars Lagerbäck ÄR en bra tränare, men skulle vi ta tillbaka honom skulle vi antagligen få samma sak igen – En tränare som tråcklar oss till slutspel men när det väl är utslagsmatcher så går inte hängsle och livrem längre. Han stora styrka är att vara svårbesegrad, men han är ingen tränare som tar medaljer.

Det är lätt att stirra sig blind på hans framgångar med Island, men faktum är att det också är en bra spelargeneration där, med lirare som spelar i många bra klubbar KONTINUERLIGT i Europa. Dessutom har det i många år sett bra ut på ungdomssidan för dem. Detta är givetvis ingen garanti för framgång, men säger ändå något om hur slug Lasse är när han väljer lag. Det var kanske en överraskning att det skulle gå SÅ HÄR bra för Island, men knappast en skräll sett till råmaterialet.

Jag håller med om att Erik Hamrén har förlorat sig själv och blivit en skugga av sitt forna jag. Han är en fegis, men just nu är han den förbundskapten vi har. Resultatmässigt har han gjort det vi kunde förvänta oss av honom (slutspel EM 2012, ut i playoff i VM-kvalet mot Portugal). Där är jag inte säker på att Lagerbäck hade gjort bättre. Och vinner Sverige ikväll mot Österike är ju allt frid och fröjd igen.

Skulle dock Sverige missa EM är det ett monumentalt fiasko. Hamrén kommer att sitta kvar som längst till EM nästa sommar eller som kortast när kvalet är slut. Jag tror varken han eller Svenska Fotbollsförbundet vill att han fortsätter.

Det svensk landslagsfotboll behöver är inte Lagerbäck, men inte heller Hamrén. De behöver en tränare som tar fasta på den defensiva skolningen som vi alltid varit bra på, men som också kan bygga en egen spelidé baserat på hur vi bygger upp spelet. En idé som inte bara bygger på att utnyttja motståndarnas misstag.

Min favorit är Nanne Bergstrand.

Efter många års trogen tjänst förtjänar han det, men också för att han besitter ett stort fotbollskunnande. Han kan det defensiva arbetet, men förstår också vikten av att ha en egen spelidé. Det skulle vara ett mycket intressant val av förbundskapten.

Om det blir i höst eller nästa sommar återstår dock att se…

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!


Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

Ja, jag inser ju nu att jag går in på ett mycket farligt minfält.

Och visst, jag blev glad när vårt U21-landslag med Guidetti, Kiese Thelin, Hiljemark, Tibbling och inte minst förbundskapten Håkan Ericsson bärgade hem Sveriges första mästerskapsguld på ungdomsnivå för några veckor sedan. Det var sannerligen på tiden och insatsen var av naturliga skäl fenomenal.

Jag menar, att Sveriges ens GICK till slutspel var ju ett smärre mirakel i sig, att vända alla underlägen som de gjorde när det såg som mörkast ut vittnade om en stark lagmoral och ett gäng med sugna vinnarskallar. Att de sedan lyckas vända på steken i premiärmatchen mot Italien med en man mindre (!) på plan, att kvittera sent i sista gruppspelsmatchen mot Portugal för att slutligen coolt gå in i straffsparksläggningen med en tro på att “detta fixar vi”.

Det är inte svårt att förstå varför så många tog till sig det här landslaget till sina hjärtan. Det var en trupp fylld med spelare som visade hjärta, mod och vilja, snarare än teknik, briljans och finlir. Det var lite Davids kamp mot Goliat, och sådant brukar ju som bekant inte bara den normala fotbollsfantasten uppskatta utan även den relativt ointresserade marginalåskådaren gilla. Alla vill väl se underdogen vinna, va?

Men nu, när festen är slut, när den sista champagneflaskan är tom, när alla har gått hem… Var det här verkligen bra för svensk fotboll?

Jag brukar akta mig för att använda sådana frågeställningar, men faktum är att i detta fall är undringen befogad.

Trots att det var kul att se en svensk framgång, hade vi någonsin blivit underhållna av detta förvisso medialt charmiga, men ändå spelmässigt tråkiga landslag? Det var som färdas 20 år tillbaka i tiden, då långbollar, riskminimering och passivitet var det som var det svensk fotbollssignumet.

Håkan Ericsson, som jag för övrigt har den största av respekt inför efter att ha läst det gripande reportaget i senaste numret av magasinet Offside (rekommenderas varmt), valde att använda en klassisk 4-4-2 med press och understöd och hela baletten. En backlinje som bestod av två ganska stabbiga mittbackar, framför dem två centrala balansspelare för att städa upp framför eget straffområde (så i realiteten blev det fyra mittbackar!), några snabba yttrar på varsin kant, en stor forward och en kvick iller på topp som springer på allt.

Just detta spelsystem tycker jag mig ha sett i alla år i de lägre divisionerna, jag som trodde sådant var utrotat på elitnivå. Nu fick vi se den i all sin prakt (?) igen och dessutom lyckas få med sig resultaten på landslagsnivå, förvisso enkom U21 men ändå.

Så gott som alla på sociala medier hyllade detta landslag för att de gick tillbaka till det som vi i Sverige traditionellt sett varit mycket bra på, alltså det svetsade kollektivet, hårda försvarsarbetet och med allt inriktat på kontring eller fasta situationer. Sverige byggde upp hela sitt anfallsspel på att spela en längre boll förbi (!) vårt spelskickliga (!!) mittfält, där de sedan hoppades på en individuell prestation av någon av våra anfallare. Sverige hade lägst andel bollinnehav av alla lag i detta U21-EM, ändå vann dem.

Vad säger det till oss som tror på en fotboll som baseras på bollinnehav, rörelse och kortpassningsspel?

Jag vågar påstå att hade detta landslag försökt göra om samma bedrift, med samma metod, hade de antagligen inte ens lyckats kvalificera sig till detta mästerskap i Tjeckien. Det kan verka magstarkt, men för mig var det en rejäl högoddsare att de ens tog sig till EM, rena atombomben att de skulle ta en medalj.

Varför tror jag då inte på detta sätt att spela fotboll?
Jo, av en enkel anledning – Den är reaktiv.

Den fotboll som U21-landslaget praktiserade i Tjeckien bygger på att göra så lite misstag som möjligt, vänta in motståndarens dito och sedan utnyttja detta till absurdum. Den bygger alltså på att vara reaktiv, att låta motståndaren göra första draget och absolut inte under några som helst omständigheter ge bort något i onödan.

För mig luktar det lite feghet, men framförallt rimmar det illa med hur jag är som person och hur jag vill vara som ledare. Jag vill proaktiv, vara den som för och den som dikterar villkoren. Jag hade önskat att vårt landslag var detsamma, ett lag som VILL hålla i bollen, ett lag som VILL styra matchbilden och ett lag som VILL påverka händelserna snarare än låter händelserna komma till dem.

Missförstå mig rätt här, det handlar inte (enbart) om att det skall vara roligt att titta på. Jag läser boken Nobody Ever Says Thank You just nu som handlar om tränarikonen Brian Clough och hans väg till att vinna två raka Europacuptitlar med Nottingham Forest. Det finns goda skäl till att återkomma till denna mycket intressanta bok i bloggform, men sak som slår mig när jag läser den är att Clough anammade en offensiv fotbollsidé där det handlade om att ha bollen längs med marken och vilja diktera villkoren. Inte för att nödvändigtvis underhålla, det var en trevlig sidoeffekt som han uttrycker det, utan för att det var det sättet han trodde på gav flest segrar på långsikt.

Jonas Thern är inne på liknande tankar med sina fotbollsutbildningar och menar på att det är statistiskt bevisat att det laget som har mest bollinnehav i längden vinner betydligt fler fotbollsmatcher än de som inte baserar sitt spel på att ha bollen. För mig är det sunt förnuft – Att det mest effektiva sättet att hindra motståndaren från att göra mål är att själv äga bollen och styra tempot. Om de inte har bollen kan de inte göra mål. För mig finns det inget enklare försvarsspel än bollinnehav, i alla fall i teorin.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmös högskola, basunerade ut på löpsedlarna att just denna framgång var det sämsta som kunde hända svensk talangutveckling (länk för den intresserade HÄR), då vi nu kommer premiera storvuxna brunkare framför teknisk skickliga Messis. Även om jag inte riktigt håller med den gode forskaren så förstår jag hans poäng och tycker det är viktigt att vi höjer samtalstaket, för vi kan inte vara odelat positiva till detta EM-guld, speciellt inte om det blir till bakslag av fotboll som baseras på kortpassningsspel, spelintelligens och teknisk briljans.

Det är lätt att föreställa sig att Håkan Ericsson inte hade material för att spela ett sådant spel, men sanningen är en annan. Hemma i Sverige var Elfsborgs duktige anfallare Viktor Claesson och Carlos Strandberg i CSKA Moskva sågs som för ung trots att han gäckade alla backlinjer i U17-VM för något år sedan, på bänken satt Simon Gustafson med några av allsvenskans finaste passningsfötter, något som Feyenoord uppskattade när de betalade nästan 20 miljoner kronor för honom häromdagen. Ericsson gav honom inte en enda minut i EM. Till och med Simon Tibbling, som i Holland ses som alldeles för skicklig för att sättas på en kant, sätts exakt också på en kant i svenska landslaget eftersom hans djärva passningsspel kanske är lite för våghalsigt för de blågulas smak.

Så materialet fanns, men de bedömde för att få ett kortsiktigt resultat så tog de den andra vägen, med riskminimering, långbollar och reaktivitet. Det är inte bara ett tråkigt sätt att se på fotboll utan direkt sorgligt att vi inte har mer tålamod än så.

Jag är inte så pass svart och vitt så att jag bara vill proklamera för att svenska lag skall spela enligt Ajax-modellen, jag förstår vikten av balans, men just nu har vi alla våra ägg i fel korg. Detta spelsätt funkar ju säkerligen så länge ställningen är 0-0 eller i ledning, men vad skulle Ericsson ha gjort om Sverige låg under med 0-2 efter första kvarten i finalen mot Portugal, vilket ju inte alls hade varit orättvist sett till hur matchen inleddes? Då går det inte att riskminimera längre, då måste man våga hålla i bollen och skapa något själv. Något sådant var Sverige aldrig i närheten av i EM.

Jag har svårt att riktigt glädjas åt detta EM-guld och är uppriktigt orolig för vad som kommer att ske med svensk fotboll på sikt om vi tror att detta är vägen att gå för att nå framgångar på långsikt. Vi måste förstå att det behöver vara en balans mellan taktisk medvetenhet och hårt försvarsarbete ihop med våga hålla i bollen och skapa chanser på egen hand med hjälp av bollinnehav. Visst, vi kanske inte blir ett nytt Barcelona, men vi behöver ju inte heller vara ett Grekland 2004. Om inte annat för att inte skrämma bort publiken från våra fina, nybyggda arenor.

Det sägs att det är vinnarna som skriver historieböckerna och därmed kan ändra om berättelsen till sin fördel.

Om det innebär att vi nu kommer att gå över till att bara spela långbollar i och dödgrävarfotboll i Sverige, ja, då vill i varje fall aldrig jag bli förbundskapten för det här landet.