Is this how a good coach looks like?

Is this how a good coach looks like?

A few days ago I received a question that I still do not know how to answer. It was an old player I had in a previous team, which now is a student of the new football / soccer coach education, who wondered “what is a good coach”. Despite my years as a coach, I have to admit that the question caught me off guard.

What is a good coach?
A few years ago I would have been much more sure about the answer.

When I started my career, the answer was plain and simple that “a good coach is a coach who win games”. Rather one-dimensional, I think today, but I thought so then. Then, I thought that football / soccer was only about winning. Today I’m older, maybe not necessarily wiser, but more versed in how complex the issue really is. Above all, I have encountered coaches who I thought were skilled instructors, but they have not always succeeded on the pitch. The same goes the other way, I have met some coaches which I thought was incompetent, yet time and again manages to win games.

Obviously I no longer think that it is enough to win games to be a good coach, but I would still like to throw in a disclaimer. What is a good coach is to some extent a subjective question. Different people respond differently depending on the role one has in this context. A player certainly has a completely different view of the matter than a coach colleague, to take one example.

However, I want to write a nuanced post of what a good coach might be.

Far too often, I end up in discussions where people compare resumes and titles with each other to decide who is a better coach. Is Brian Clough better than Lars Lagerbäck? Clough has won two European Cups, but on the other hand, Lagerbäck made brilliant results with small resources in the national teams as Sweden and Iceland. Clough has never coached a national team, Lagerback has not coached a club team at top flight level. It differs 30-40 years between their two greatest triumphs. Can you even compare them?

These discussions have a tendency to stick to the number of trophies, but is it really just the price cabinet that decides whether you are a good coach or not? Should not conditions, or what level you are on, play a part here? Or what the purpose is of your coaching deed? Is it better to win titles in a team like Manchester City, with virtually endless resources and huge potential, than to remain in division 3 with a team that does not even own their own football / soccer pitch?

Many issues, of course, that creates shade to the main issue. It is not quite as simple that a good coach is a coach who win trophies, there must be other factors as well.

Let’s say we have a coach who works with children. This coach cannot win any Champions League trophies or World Cup-medals. Is it just that the coach should be compared to? Or are there other values? Maybe that many children continue with their football / soccer well into the adulthood, or that the children learn something new about football / soccer on the next training session?

Play with the idea that we compare Pep Guardiola with a football / soccer coach for children aged 6-9 years. Although both have the same title on their business cards (football / soccer coach), it is in many aspects different jobs. The other one coaches elite players at the highest top level, the other one coaches toddlers at the grassroots level. You cannot compare them. But both can still be good football / soccer coaches.

I read a study a few years ago on what the adult players wanted from their coach. It was all kinds of possible options they could answer. A tactical genius. A good educator. And so on. However, what stood out was that the most important characteristic was that the coach would be socially competent. It was by far the most important point. On a good second place, but still far from the first, was that the coach should possess football / soccer knowledge.

To be “socially competent” or “possess football / soccer knowledge” is a very vague concept, but it’s still interesting answers, although the survey was not very scientific and is a few years old. But somehow it testifies that there is not a clear answer to the question of what a good coach is.

For me, the leadership philosophy is important here (you can read mine here on my website), a document that I think all serious coaches should write. A text describing what you think is a good leader, an idol image after how I should act in my role as a coach. It is obviously extremely personal, but then you at least have a map and compass of what you think is a good coach.

So, after all this waffle – What is a good coach?

My answer is that there are probably as many answers to that question as there are people on earth. So it is very subjective. Some want a socially competent coach, others want a clear instructor while someone wants a tactician.

But one thing I want you to take with you after reading this post – When you compare coaches, define first what you think is a good coach. And understand that the issue is much more complex than to simply discuss the size of the prize cabinet.

Det är inte så ofta jag skriver om internationell fotboll i den här bloggen. Ofta skriver jag om mina reflektioner som tränare och våra gemensamma äventyr i min nuvarande klubb BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B, men idag gör jag ett litet undantag.

Mestadels eftersom jag är lite förbannad, milt sagt.

I lördags förlorade Sverige den viktiga EM-kvalmatchen borta mot Ryssland med 0-1 i Moskva. Och omedelbart kom domedagsrubriker upp.

Bort med Hamrén!
In med Lagerbäck – Igen!

Det känns som alla fotbollssupportrar har kort minne. Att de bara sätter upp fingret i skyn så fort förlusterna kommer och ser vad som är “flavour of the month”. Just nu är det Lasse Lagerbäck som är månadens smak. Jajamen, samma person som vi för lite drygt sex år sedan var så trötta på att vi började stå på barrikaderna för att få honom avsatt.

Nu är det samma visa igen, fast tvärtom.

Erik Hamrén kom in som en yrvind till det svenska landslaget för herrar hösten 2009. Borta var den tråkiga, stela imagen som Lagerbäck bjudit på. Nu skulle det spelas offensiv fotboll med mycket mål och emellanåt lite dans i Skavlan på fredagar.

Så långt allt väl och det gick bra till en början. Men sedan kom vändpunkten, så som jag ser det – Kölhalningen i Amsterdam.

Sverige hade under ett år gått spikrakt uppåt under Hamrén. Det var trevlig fotboll, en frejdig sådan med mycket mål och många segrar. När vi så skulle möta bronsmedaljören från VM i Sydafrika var det inte med bävan i rösten utan snarare ett beslutsamt “kom an, visa vad ni går för, vi är Sverige och vi viker oss aldrig!”.

Och vi minns ju alla vad som hände sedan, eller hur?

Hela havet stormade och ut på andra sidan kom ett demolerat landslag. Vi hade förlorat med 1-4 och fick rädda det som kunde räddas.

Jag tycker att det var där och då som Hamrén blev en feg tränare. Han fick mycket kritik i media för sitt försvarshaveri. Han ansågs vara alldeles för naiv för att leda ett landslag av Sveriges kaliber. Att åka till Amsterdam för att spela ut världens tredje bästa landslag ansågs vara direkt korkat.

Och det var det kanske också, men tyvärr slog det slint åt andra hållet. Jag tror tyvärr att Hamrén började bry sig för mycket om vad alla tyckte om hans jobb istället för att göra det han trodde var bäst för laget. Han blev populistisk och började ta ut spelare som just då var i ropet, ändrade spelsystem för att blidka kritiker och gick ifrån det som en gång tog honom till förbundskaptensposten – Hans mod.

Självklart skulle Hamrén inte fortsätta på samma linje som innan fadäsen i Amsterdam, men det innebar ju inte att allt han hade byggt upp var värdelöst. I min värld finns det en fotboll som både kan bottna i det som Lagerbäck byggde upp, den defensiva stabiliteten, och det som Hamrén åtminstone ett tag jobbade med, den offensiva frejdigheten. Idag är vår förbundskapten nästan fegare än Lagerbäck själv var. I lördags ställde han verkligen upp med hängsle och livrem med sin 4-5-1 borta mot Ryssland. Ärligt talat, är inte det ett drag som Lasse Lagos lika gärna hade kunnat gjort för dig tio år sedan i en tuff kvalmatch på bortaplan?

Nu går det som bekant bra för Lagerbäck igen. Han är i skrivandets stund så gott som klar för EM med sitt Island och nu längtar vi tillbaka till hans stordåd. Och även om jag tycker att Lagerbäck fick oförtjänt med kritik så är det också lätt att glömma varför han en gång inte ansågs vara tillräckligt bra som förbundskapten.

Med det materialet han hade borde han tagit Sverige längre i åtminstone i något av de mästerskapen han var delaktig i.

Mellberg var då en av Europas tjugo bästa mittbackar, Ljungberg var en del av det Arsenal som gick obesegrade genom ligan och tog sig till CL-final, Henke Larsson gick in och avgjorde samma final för FC Barcelona, Ibrahimovic var en lovande världstalang.

Vad har vi idag att jämföra med?
Jo, vi har en Antonsson som spelar i FC Köpenhamn, en Durmaz som inte får vara med i Olympiakos CL-trupp samt en Toivonen som spelar i ett bottenlag i England.

Viss skillnad på kvalité, va?

Lars Lagerbäck ÄR en bra tränare, men skulle vi ta tillbaka honom skulle vi antagligen få samma sak igen – En tränare som tråcklar oss till slutspel men när det väl är utslagsmatcher så går inte hängsle och livrem längre. Han stora styrka är att vara svårbesegrad, men han är ingen tränare som tar medaljer.

Det är lätt att stirra sig blind på hans framgångar med Island, men faktum är att det också är en bra spelargeneration där, med lirare som spelar i många bra klubbar KONTINUERLIGT i Europa. Dessutom har det i många år sett bra ut på ungdomssidan för dem. Detta är givetvis ingen garanti för framgång, men säger ändå något om hur slug Lasse är när han väljer lag. Det var kanske en överraskning att det skulle gå SÅ HÄR bra för Island, men knappast en skräll sett till råmaterialet.

Jag håller med om att Erik Hamrén har förlorat sig själv och blivit en skugga av sitt forna jag. Han är en fegis, men just nu är han den förbundskapten vi har. Resultatmässigt har han gjort det vi kunde förvänta oss av honom (slutspel EM 2012, ut i playoff i VM-kvalet mot Portugal). Där är jag inte säker på att Lagerbäck hade gjort bättre. Och vinner Sverige ikväll mot Österike är ju allt frid och fröjd igen.

Skulle dock Sverige missa EM är det ett monumentalt fiasko. Hamrén kommer att sitta kvar som längst till EM nästa sommar eller som kortast när kvalet är slut. Jag tror varken han eller Svenska Fotbollsförbundet vill att han fortsätter.

Det svensk landslagsfotboll behöver är inte Lagerbäck, men inte heller Hamrén. De behöver en tränare som tar fasta på den defensiva skolningen som vi alltid varit bra på, men som också kan bygga en egen spelidé baserat på hur vi bygger upp spelet. En idé som inte bara bygger på att utnyttja motståndarnas misstag.

Min favorit är Nanne Bergstrand.

Efter många års trogen tjänst förtjänar han det, men också för att han besitter ett stort fotbollskunnande. Han kan det defensiva arbetet, men förstår också vikten av att ha en egen spelidé. Det skulle vara ett mycket intressant val av förbundskapten.

Om det blir i höst eller nästa sommar återstår dock att se…