Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Advertisements

För er som känner mig är det inte direkt en hemlighet att jag är en sann Hisingspatriot. När jag flyttade hit första gången 2009 kändes det som att jag hade kommit hem. En gemytlig ö med trevliga människor och fin natur runt varje hörn. Jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja flytta härifrån.

I flera år har människor sagt till mig att detta är en plats där det är mycket våld, kriminalitet och stök. Jag har aldrig lyssnat på dessa människor. Alltid trott att det där de ser händer överallt men att det inte syns lika mycket, att det är lika mycket våldtäkter, pistolhot och rån inne i stan som på Hisingen. Att mediabilden varit orättvis och onyanserad. Att det där görs upp mellan gängen och aldrig inträffar oss andra, hederliga medborgare.

Numera är jag inte så säker.

Igårkväll sköts två människor till döds och ett tiotal skadades svårt på en restaurang på Vårväderstorget, bara 300 meter från min egen ytterdörr. Jag inser ju själv att Hisingen som plats, som en del av problemet, är förvrängt och inte särskilt sanningsenligt utan att det beror på flera faktorer, men samtidigt är ju frågan om det fortfarande går att vara säker här?

Jag har alltid försvarat min ö, för det är så jag ser den som, i vått och torrt. Framförallt mot dumma fördomar och ignoranta idioter. Numera fråga jag mig själv om det kanske är jag som är naiv.

Hisingen är en fantastisk plats som skulle kunna blomstra på så många nivåer, men som på grund av en hemsk skugga inte tillåts det. Det är som med fotbollshuliganer, en liten klick som förstör för den stora massan.

Sex minuter efter att automatvapnena hade skjutit klart på Vår Krog & Bar gick jag förbi Vårväderstorget, lyckligt ovetande om vilken fara jag hade utsatt mig själv för. Istället för skräck känner jag en stor sorg i hjärtat. Det är lite som att se sin gamla missbrukarvän som ständigt hamnar i klaveret; Man vill så gärna att de ska gå bra för dem för man ser så mycket gott i dem, men ständigt faller de dit. Gång på gång på gång.

Jag kommer att fortsätta att stå upp för Hisingen i alla väder, men jag är osäker på om vi någonsin kommer att få en säker ö igen. I alla fall under min livstid.

Det är sådana här händelser som gör att fotbollen känns futtig och meningslös. Dessa människor samlades i kamratlig anda för att titta på en fotbollsmatch – Mötet mellan Barcelona och Manchester City i Champions League.

Det skulle varit en kväll fylld av glädje, avkoppling och samhörighet.
Det slutade med något helt annat.

Hisingen lider med er.