Vilken panglördag det blev! Inte bara att BK Häcken återigen besegrade Malmö FF, inte bara att jag nådde min personliga måltid på Midnattsloppet, utan FRAMFÖRALLT för vår kross av Landala IF hemma på Överåsvallen. 7-0 slutade siffrorna till sist till BK Wobblers favör, vilket resulterade i årets första nolla (i seriespelet, skall tilläggas).

Men vi tar det, som vanligt, från början.

Landala huserar i de lägre delarna av tabellen, men vi visste efter vårens möte att de skulle vara tunga att möta. Vi kom undan med 4-2 den gången på bortaplan, men vi hade ständiga problem med deras fasta situationer där de var tuffa och fysiska. Därför visste vi att det var viktigt att inte ge dem onödiga fasta situationer på egen planhalva om det gick att undvika, men att vi för att uppnå det behövde ha bollen så mycket som möjligt.

Därför hade vi också press-spelet på offensiv planhalva som viktigaste punkt innan match, tillsammans med biten att vi skulle vara cyniska med bollen. Eftersom hela vår spelidé bygger på att vi skall ha bollen så mycket som möjligt så är det viktigt att vi använder alla sätt vi kan för att behålla den i vår ägo. Vi har haft en tendens att förlora boll i vår egen uppspelsfas för att vi förvisso använder ett kortpassningsspel, men också tar lite för stora risker där. Vi slår den korta på en markerad spelare när vi KAN spela ut den på motståndaren till inkast eller inspark.

Även om vår filosofi bottnar i ett kortpassningsspel så är det inte heller någon skam i att spela den långa bollen i ett trängt läge, vilket vi knappt gjort innan. Jag ville variera spelet i uppspelsfasen och lät en av anfallarna droppa ner medan den andra gick på djupet, så vi kunde kombinera kort- med långpassningsspel.

Hur gick det med dessa punkter då?

Ja, press-spelet blev inte alls som vi hade tänkt. Givetvis till stor del på grund av vädret. Det var 24 grader varmt igår med strålande sol mitt på dagen när vår avspark ägde rum. I och med att vi anammar ett aggressivt press-spel på offensiv planhalva och dessutom med endast tre avbytare blev därmed denna punkt lite loj. Spelarna sparade sin energi istället för att gå helhjärtat in i press samtidigt som några kände sig osäkra på om de skulle pressa eller inte. Vår metod kräver ju en omedelbar reaktion av samtliga spelare runt boll och att man VILL vinna boll högt upp i banan, men också att alla spelare känner tillit till varandra. Emellanåt har våra spelare fegat ur när det gäller pressen, just för att man “inte vill gå bort sig”, så då tar man det säkra före det osäkra och avvaktar. Och då faller följdaktligen hela konceptet, som ni säkert förstår.

Det är också detta som gör press-spel så svårt; Antingen måste ALLA anamma stilen eller så låter man bli. Ett mellanting är sällan bra där.

Så spelet såg alltså lite lojt ut i början på grund av värmen, men vi såg också onödigt stressade ut första halvtimmen. Även om spelarna i backlinjen fick min tillåtelse att slå den långa så var det alldeles för hög andel av den varan. Vi varierade inte utan slog den ofta långt, vilket gjorde att vi spelade förbi mittfältet snarare än i genom den. Det såg stressat ut och vi saknade lugn.

Jag skrev lite om fasta situationer innan och vi fick tidigt problem med dessa, bland annat hade de en boll inne men korrekt avblåst för offside. Mål där och det hade kanske blivit en annan match.

På grund av vädret blev det en vattenpaus och då fick jag samla killarna efter en halvtimme för att snacka i genom vår matchplan på nytt. Jag gav direktiv att lugna ned spelet och spela vårt kortpassningsspel, att långbollen endast görs om vi inte har alternativ.

Nu började spelet också se bättre ut och än bättre blev det när vi mycket riktigt får straff. Min nummer ett straffskytt sätter den säkert och redan där känns matchen död. Innan halvleken är slut maler vi ner Landala IF fullständigt och leder matchen i paus med 3-0. Med en sådan komfortabel ledning är det lätt att det blir lättja i laget, så jag påminde dem om att bibehåla fokuset och inte släppa in dem i matchen.

Tidigt i andra får vi möjligheten att punktera matchen med en ny straff. I samma stund vi får den tänker jag att jag skall byta straffskytt, för att få fler målskyttar men också för att inte jinxa läget. Dessvärre missar vår ordinarie straffskytt, vilket efter matchen grämde honom mer än de två målen han till sist gjorde. Landala får en liten nytändning av detta och kommer på några kontringar, vilket känns hanterbart men ändå lite obehagligt.

Taktiskt nog har jag vår snabbaste djupledforward på bänken, så jag stoppar in honom för att avgöra tillställningen. Han river sönder stora hål i deras backlinje och gör till sist fyra (!) baljor inom loppet av 20 minuter. Det går givetvis att fråga sig varför jag inte valde att starta med en sådan spelare, men svaret kom efter fjärde målet. Han var helt färdig redan då, så fysiken går verkligen att diskutera hos honom även om målsinnet är intakt. I mina ögon kan man inte vara en startspelare om man inte klarar mer än så, men samtidigt är det ju ett otroligt vapen att ta in från bänken i slutet av en match. Vilket visade sig med all önskvärd tydlighet igår. Samtidigt går det ju att diskutera om han verkligen hade gjort fyra mål om han startat matchen mot ett piggt försvar, eller får komma in fräsch mot ett tröttare sådant. Jag tror helt klart på det sistnämnda, tills hans kondis har blivit bättre vill säga.

Som ni förstod var det en defiliering på gång, men det handlade också om att hålla nollan. Otroligt nog hade vi inte gjort det tidigare i år i seriespelet (försäsongen hade vi ett par nollor), trots att vi haft många bra möjligheter till det. Jag gav direktiv till hela laget från sidlinjen att vara på rätt sida boll i försvar för att freda målet, då jag verkligen ville ge vår målvakt det självförtroendet det innebär att hålla nollan. Närmast att bräcka detta var en av våra egna spelare med ett självmål, men det klarade ju sig fint ändå till slut.

7-0 till slut och efter en knagglig första halvtimme, men där vi efter vattenpausen tar tag i det hela och spelar ut sista timmen. Det blir till sist aldrig något snack om det och ett styrkebesked från vår sida.

Angående min egen coachinginsats ger jag mig helt klart godkänt. Jag satsade på ett ett nytt mittbackspar som klarade biffen galant och roterade friskt på positioner för att spara på energi. Startelvan var således rätt och väldisponerad. Punkterna inför match var helt rätt, men tyvärr får vi inte ut press-spelet i praktiken vilket vi behöver jobba mer på i veckan som kommer. Mer övning på det så alla känner sig säkra på sina roller, så tror jag att det kommer att sitta som en smäck. Också bra att prata med varje lagdel innan match för att ge dem närmare direktiv om hur de skulle ta sig an matchen, vilket gjorde att de fick mer specifika instruktioner än allmänna.

Det finns saker vi kan förbättra, som att vårt press-spel behöver bli bättre på offensiv planhalva och att inte vara så stressade med boll. Det gäller att vara ödmjuk inför det och inte vara nöjd med att vi krossar ett bottenlag i Göteborgs division 6B.

Det kommer svårare utmaningar än så framöver.

Advertisements

Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.