Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.

Advertisements

Så har det hänt igen. Ännu en förlust som seglade in i slutskedet på en match. Den som påstod att det var oflyt innan får nu backa ett par steg och inse att så inte är fallet. Men idag var i alla fall analysen betydligt enklare än vid tidigare matcher. Orken tröt.

Men, vi tar det från början.

Inför dagens bortamatch mot Syrianska ArameiskaGamlestadsvallen har vi i BK Wobbler haft ett kraftigt manbortfall. När jag tog ut truppen var endast tolv spelare tillgängliga. Flera bortresta, många långtidsskador och sjukdomar satte käppar i hjulet. Dagen innan match satte jag således mig själv på upp pappret, ifall jag skulle behövas, och fick dessutom tag på ytterligare en spelare som kunde komma in på kort varsel.

Det skulle visa sig vara viktigt. Under lördagen tillsjuknade två spelare så till den grad att de inte kunde spela plus att en annan kände av en tidigare skada alltför väl. Återstod då tio spelare plus mig, alltså elva spelare. Hade jag inte skrivit upp mig själv hade fått lämna WO eller spela med tio spelare från start. Kanske inte det scenariot jag hoppades på innan säsongen, men det var bara att ta på sig benskydden och snöra skorna för första fotbollsmatchen på flera år.

Uppladdningen kunde definitivt varit bättre, men du gällde det att lägga fokus på rätt saker – Det vill säga spelarna som FAKTISKT var där och ville spela för klubbmärket på bröstet.

I och med vårt fåtaliga manskap gällde det att försöka skapa så mycket vilopauser som möjligt, försöka hålla i bollen och vila med den i så god mån som möjligt för att återhämta oss. Vi var inställda på att vi inte skulle få hålla i så mycket boll idag, vilket mycket riktigt stämde. Syrianska Arameiska må inte ha vunnit sedan i juni, men hade många avbytare och hemmaplansfördel, sådant kommer man långt med i sexan.

Vi låg alltså lågt, försökte täcka ytor i så god mån som möjligt och ville få dem att bli stillastående. Bortsett från första kvarten där vi mest försökte hitta våra positioner tycker jag att vi fick bra koll på vår motståndare. I och med vår låga utgångsposition var det svårt för dem att komma förbi med fart. De stod ofta på hälarna och fick passa runt bollen, men utan att komma till några nämndvärda chanser. Det var händelsefattigt och det fick det gärna vara för min del.

Efter ett tag började vi komma in i matchen och fick lite längre anfall och några fasta situationer. Efter en slarvig målvaktsretur sätter vi också in ledningsmålet. Kanske inte det mest rättvisa, men det gäller att ta chanserna när de kommer och inte be om ursäkt.

I värmen som uppstod gällde det återigen att hamna på rätt sida och hålla tätt. Ytorna var små och de hade problem att ta sig in. Ärligt talat var det mest långskott utanför boxen de fick till och de var sällan jättefarliga, vår målvakt hade full koll på dem. Därför kändes det förstås surt när de slår en längre lyra mot vårt straffområde, vår målvakt felbedömer bollbanan och den studsar över honom till en fri Syrianska Arameiska-spelare som enkelt kan rulla in bollen i mål. Ett kostsamt misstag, men samtidigt har han räddat oss många gånger under säsongen. Misstag gör alla.

1-1 bara minuten innan halvtid.

Trots detta var jag relativt nöjd i halvtid. Vi låg rätt i positionerna och gjorde det svårt för dem att hitta ytor och det skulle vi fortsätta med.

Andra halvlek blev en tuffare historia för oss, framförallt eftersom att det nu började märkas att vi inte hade avbytare. Då Syrianska Arameiska hade avbytare utnyttjade de detta till fullo och försökte få oss att röra oss mycket i djupled, vilket blev svårt för oss. Det blev många defensiva löpningar som tog på lungorna. Trots detta har de inga riktigt rena lägen och får mest rikta in sig på inlägg eller långskott, som vi ofta har väl hand om. Vi är inte helt ofarliga när vi sticker upp heller och har några chanser som vi med bättre skärpa borde ha gjort något av.

Matchen börjar lida mot sitt slut och det känns som att vi äntligen skall ro hem en pinne till Överåsvallen, men sedan kommer kallduschen. De spelar ut bollen på nytt på vår vänsterkant och det blir ett nytt inläggsläge. Ärligt talat tror jag inte att motståndarens intention var att få på ett skott, men ett skott blir det som seglar i en fantastisk bollbana till 2-1. Det går att argumentera hur mycket som helst om  att han antagligen hade tänkt sig ett inlägg och misslyckades, men faktum kvarstod att de hade tagit ledningen.

Några minuter kvar och vi försöker trycka på, men får som bäst en halvchans. Vi räcker inte till och hemmalaget får sin första seger på mer än tre månader.

Såhär några timmar efteråt känns det givetvis helt otroligt bittert. Fjärde förlusten i slutskedet på en match och dessutom fjärde raka torsken för oss i BK Wobbler. Samtidigt måste man sätta prestationen i ljuset av förutsättningarna. Vi kommer med tio spelare plus mig, inga avbytare, gassande sol på bortaplan. Jag har inte spelat fotboll på ett par år och vår ena centrala mittfältare har inte tränat med laget sedan i somras. Det borde innebära tokförlust med flera måls skillnad, men vi gjorde en taktiskt sätt helt korrekt match. Vi skapar chanser ur det lilla bollinnehav vi har, står lågt och får motståndarna stillastående.

Jag har svårt att veta hur vi skulle gjort det annorlunda. Det vi verkligen hade behövt hade varit fler spelare, så vi kunde fått friskt blod och kunde hålla upp spelet mer, men det går inte att göra något åt förutsättningarna när man väl är där. Sådant får vi jobba på i vår organisation i BK Wobbler, så att vi har fulla matchtrupper.

Det kan låta som världens sämsta ursäkt till en förlust, men så enkelt är det – Syrianska Arameiska var inga fotbollsprinsar, men vi kunde inte matcha dem när orken tröt och inte hade något att svara med. Hade vi haft full matchtrupp hade vi gett dem en rejäl match, det är jag 100 % säker på. De som var där gjorde vad de skulle för klubbmärket och det är dem jag lägger fokus på. De gjorde en kanoninsats idag och har INGET att skämmas för.

Nu tar vi nya tag inför fortsättningen.

Sex träningar och tre matcher kvar av säsongen 2015 och nu gäller det att avsluta snyggt, så vi får en skön känsla inför 2016. Säsongen kan verka körd, vi kan varken åka ur eller gå upp, men det är ändå viktigt med goda prestationer.

För med kontinuerligt bra prestationer kommer också bra resultat.

Jag brukar inte ha ett problem att ta förluster. Det brukar många som håller på med fotboll se som något provocerande. Får ofta höra glirningar i stil med “vad fan, vill du inte vinna, eller?”, men de har också helt missförstått poängen.

Jag älskar att vinna, det gör jag.
Och jag hatar också att förlora.

Det är sant, men det innebär att jag inte kan hantera ett nederlag. Tvärtom välkomnar jag dem. Oftast är de indikationer på vad jag behöver jobba med för att uppnå bra prestationer med de lag jag basar över. De blir som nyttiga lektioner som jag kan ta med mig för att fortsätta min utveckling som framgångsrik fotbollstränare.

Men de finns också de förlusterna där jag står vid sidlinjen och inte begriper ett skit. Då jag står som en fågelholk och inte förstår ett jota av vad som händer på plan. Eller rentav att jag känner att allt jobb jag lagt ned slängs i en papperskorg inom loppet av bara ett par minuter.

Det är då jag blir förbannad.
Men first things first.

I onsdags hade vi i BK Wobbler vår tredje raka hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod de överlägsna serieledarna FC Bosona, ett lag som gått fram som en ångvält genom vår serie och i princip krossat de flesta motståndare. När vi mötte dem i våras fick vi oss en jobbig lektion då vi torskade med 0-4 på bortaplan. En match där jag som tränare hade gjort de flesta tänkbara fel jag kunde komma på.

Jag hade gett mina spelare för mycket instruktioner, vilket gjort det otydligt för dem.
Jag hade förändrat för mycket i taktiken.
Jag hade målat upp vår motståndare som en gigant och antagligen skrämt upp mina spelare.
Slutligen hade jag lagt alldeles för mycket fokus på defensiven, vilket gjorde att vi i princip hade noll chanser framåt mot vår antagonist.

Dessa saker ville jag förändra till vårt returmöte. Jag ville att vi skulle ha ett eget spel, men i och med att vi mötte en motståndare som gjort 70 mål på 15 matcher ville jag prioritera defensiven. Men istället för att ställa om formationerna fullständigt utgick från vårt ursprungssystem och gav varje spelare specifika roller jag ville att de skulle inta. Spelarna har under en period känt att de velat ha tydligare roller om vad de ska göra på plan vid specifika situationer, så jag lade gott om tid vid matchgenomgången att förklara deras uppgifter så att alla kände sig trygga.

Mitt mål med matchen var att ge Bosona så lite yta som möjligt. Så istället för att ställa vår backlinje högt, som vi brukar göra för att sätta press på våra motståndare och för att ställa dem offside, ville jag ha ett så pass lågt lag som möjligt. Nästintill ett ultralågt försvar och även ett lågt mittfält och anfall. Alla spelare på rätt planhalva och när vi vann bollen försöka bredda spelet så mycket som möjligt och gå på kontring. Tänk så som Roma när de mötte Barcelona i veckans omgång av Champions Leaugue, då får ni er en bra uppfattning.

Jag brukar predika om vikten av bollinnehav, men den här matchen insåg jag att vi skulle möta en mycket bra motståndare. Bosona är ett spelförande lag och vi var tvungna att ha respekt inför deras skicklighet. Jag hade inget problem med att låta dem trilla med boll på mittplan. Gärna för min del, för det innebar att de inte fann ytor. När de inte fanns ytor skulle de prova långbollen och med tanke på deras dåliga huvudspel var jag mycket lite orolig inför det faktumet. De vill ju spela bollen på fötter eller yta, inte på huvudet.

Det kändes som att alla spelare förstod sina uppgifter och att allt var klart och tydligt.
Alla nickade och gick ut och gjorde en fokuserad uppvärmning.

Vad som sedan händer skulle nog inte ens världens mest välbetalda idrottspsykolog kunna beskriva.

Istället för att ha låg backlinje så vilade den en bra bit över halva vår planhalva.
Istället för att ha låga utgångspositioner stod vi relativt högt.
Istället för att låta dem ha bollen och ha låg press gick vi över i medelpress.

Resultatet?
Förstörd och bränd pannkaka.

FC Bosonas skickliga spelare upptäckte givetvis att vi stod alldeles för högt och lade bollen bakom vår backlinje. Och även om våra försvarare inte är långsamma, tvärtom bland de snabbare i sexan, så är det ingenting mot Bosonas anfallare och mittfältare. Deras accleration är beundransvärt snabb och när de får en boll på ytan så vinner de enkelt 4-5 meter på våra backar. Vår ena mittback kommer in sent och fäller motståndaren och det blir straff.

Pang!
0-1 och vi har inte ens spelat tre minuter.

Mardrömmen fortsätter givetvis, trots att jag försökte ge instruktioner om att sänka backlinjen, och innan halvleken är slut står det 0-3. Alla mål ett resultat av att vi står alldeles för högt upp i banan, trots att vi pratade om raka motsatsen innan matchen. Vår matchplan var förstås rökt och nu var det ingen idé längre att stå lågt eller att ha obefintlig press, nu var vi ju tvungna att gå framåt istället.

Andra halvlek blir förstås bättre. Inte bara som ett resultat av att vi har något lägre utgångspositioner (som vi borde haft från början!) utan också för att serieledarna givetvis också slår av lite på takten. De leder med tre mål och har ingen anledning att stressa och slösa kraft. Vi vinner lite dueller mot det halvloja motståndet i andra och får faktiskt med oss 1-1 i andra halvlek, så resultatet räddas totalt upp till 1-4. Så någon slags heder kommer vi väl undan med, även om prestationen är usel och förlusten vår största på hemmaplan den här säsongen.

Både i halvlek och efter match var jag gruvligt arg. Jag kände mig snuvad på konfettin, när jag hade lagt ned åtskilliga timmar att ge rätt taktiska ingångar inför matchen för att vi skulle vara förberedda. Jag tyckte också att instruktionerna var begripliga och tydliga, men ändå gör spelarna precis raka motsatsen mot vad jag sagt.

Jag brukar som sagt inte ha problem att ta förluster.
Jag brukar inte heller ha problem att ta kritik. Tvärtom så välkomnar jag sådant, speciellt om den är befogad.

Men när spelarna inte tar till sig enkla instruktioner inför match på vad jag förväntar mig att de skall göra, då blir jag asförbannad.

Där och då kom den berömda hårtorken fram. Jag vill konfrontera dem direkt och fråga vad det var frågan om, för från mitt håll sett såg det ut som att de med flit valde att göra raka motsatsen mot vad jag hade sagt. Att de helt enkelt sket i mina instruktioner. Jag brukar inte vara den som blir arg, men nu kände jag att måttet var rågat. Jag fick en känsla av att spelarna hade för mycket lättja och hade en nonchalant inställning till matchen. Överhuvudtaget kände jag mig illa berörd över att de så totalt ignorerade matchplanen.

Hårtorken, som den kallades efter Sir Alex Fergusons världsberömda utskällningar, gjorde entré, om än i mindre skala (så pass bra pipa har jag inte). Jag brukar inte skälla ut spelare, jag tror i längden att det är kontraproduktivt, men jag berättade tydligt vad jag tyckte om den bristfälliga prestationen. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra eftersom vi inte lydde matchplanen, det var min känsla.

Jag tror att eftersnacket var en bra diskussion för båda parter.

Många av spelarna var självkritiska och tog till sig av feedbacken. Vissa av dem erkände att fokuset kanske låg på fel saker och att de helt enkelt inte var tillräckligt koncentrerade. Att de hade glömt bort instruktionerna när domaren blåste igång.

Kanon!

Sådant gillar jag, när en annan människa kan ha distans och förstå sina brister, det är något jag värdesätter högt. Givetvis fanns det spelare som inte höll med, men det hör ju till. Alla kan inte tycka lika om allt, men diskussionen som dök upp var nyttig för gruppen. För att nå utveckling behöver vi vara självkritiska och ha högt i tak, då går det inte bara att dunka varandra om ryggen utan att faktiskt våga ta en verbal strid. En grupp ja-sägare brukar sällan nå segrar.

Även jag fick min berömda släng av sleven. Några kände att vi borde gått i genom vårt upplägg mycket mer på den matchförberedande träningen och där har de en bra synpunkt. Men samtidigt är det då också av vikt att de tar till sig av instruktionerna på träning, för om de inte gör det innan en match mot serieledarna har jag svårt att förstå hur de skall ta till sig det på en träning. En annan synpunkt är att de vill ha mycket tydligare direktiv och att vi jobbar mer i detalj med hur vi skall spela. Även det är saker jag kommer att ta med mig av det nyttiga eftersnacket.

Summa summarum var det mycket bra att rensa luften för gruppen. Jag har under en period varit inne på att våra prestationer har varit medelmåttiga, men att vi ändå fått med oss resultat tack vare lite tur men också att vi har i grund och botten bra spelare. Då funkar det att slarva när vi möter lag som Sjövalla, Landala och Göteborgs BK, men mot bra motstånd håller det inte. Då blir man brutalt avklädd om man inte följer matchplanen, vilket vi blev.

Resultat är bra, förstås, men om man bara stirrar sig blind på dem och skiter i prestationen kommer man att få det jobbigt när verkligheten kommer ikapp. Det gjorde den mot Bosona i onsdags.

Den här säsongen har varit mycket lärorik, både för mig som tränare och för laget. Mycket dyr lärosäsong förvisso, men ändå utvecklande. Förhoppningsvis kan vi ta med oss detta in till säsongen 2016. Men innan dess har vi fyra matcher kvar av 2015 som jag vill avsluta så pass snyggt som möjligt, så vi har positiva känslor att spinna vidare på.

Vi går mot rätt håll, helt klart.
Även om det inte går så fort som jag hade önskat.

Vi i BK Wobbler är inne i en tuff matchningsperiod nu med många kamper på kort tid. En match borta mot BK S:T Jakob avverkades i torsdags och redan igår var det en ny tillställning på G hemma mot Santos Cruzazul IF. Två matcher på tre dagar således.

Men vi börjar i rätt ordning.

I och med att vi under en lång period har vetat att hösten skulle bli en mer intensiv matchperiod har vi också jobbat med detta i våra förberedelser. Den här veckan har vi haft två träningar plus två matcher, vilket är lite mer en spelarna är vana vid. Därför har träningen anpassats en aning till detta under veckan, så att vi inte skulle vara helt färdiga när väl matchandet var igång.

Min mentor Rickard Peterson gav mig ett tips om att skapa ett slags rotationssystem, dels för att underlätta arbetet för nyckelspelare så att de inte blev helt slutkörda, men dels också för att göra flera spelare delaktiga i våra med- och motgångar. Under en tuff matchningsperiod kommer det behövas många spelare som är delaktiga och det ville han noga understryka.

Det svåra med att rotera, speciellt när man spelat ihop ett lag, är att man spelar ett högt spel. Inför matchen borta mot BK S:T Jakob, som för övrigt spelades på klassiska Ruddalen i Västra Frölunda, visste vi att tre poäng skulle ge oss en utmärkt sits med tre raka segrar inför matchen hemma mot toppkonkurrenten Santos Cruzazul IF, men samtidigt var det mindre än två dygn innan den matchen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Det blir lite gambling av det hela; Det finns en risk att man antingen vinner matchen lätt men också får trötta spelare inför en viktig match, men också en risk att man har utvilade spelare men inga poäng. Även om S:T Jakob är ett så kallat bottenlag i vår serie är inget lag så pass dåligt att de bara körs över, det har vi sett bevis på innan.

Jag valde att gå på Rickards linje och försöka rotera spelare för att hålla nyckellirare så fräscha som möjligt. Det blev minst sagt en mindre chock i omklädningsrummet då jag ställde över många spelare i startelvan och några av dem var även oroade över att jag tog för lätt på uppgiften. Det gjorde jag förstås inte, jag var förberedd med både en plan B och plan C ifall det skulle knipa, men samtidigt kände jag att det också är viktigt att våga ge spelare chansen från start. Alla i ett lag behöver känna att de bidrar och är viktiga.

Men visst kunde det gå åt pipsvängen.

Motståndaren, som också haft ett tufft spelprogram med sin tredje (!) match på fem (!!) dagar, började bäst och utnyttjade det faktumet att det var många nya i elvan. Det såg nervöst och darrigt ut och efter mindre än fem minuter ledde S:T Jakob. Men efter målet tog vi oss samman och visade att det kollektiva passningsspelets lägstanivå har höjts. De som var mindre bra i passningsspelet i början på året har blivit bättre med hjälp av träningen vi implenterat och det märktes. När vi väl sätter igång med en och två touchpassningar går det undan och innan halvleken var slut hade vi vänt på steken, 2-1 till oss.

Klassiskt nog så släcktes ljuset på arenan, vilket föranledde till en tidig paus. Nu började det bli än mer bytesdags och jag började värma upp de mer tänkta startspelarna för inhopp i andra.

Om jag inte kände mig orolig efter första halvlek var jag det än mindre i andra. S:T Jakob var trötta efter sitt intensiva matchschema och orkade inte stå emot. Vi maler bokstavligen talat ner dem med vår ork och till slut visar siffrorna 4-1 till oss på ljustavlan. Kunde, och borde kanske varit mer, men jag var nöjd med att många spelare fick speltid, att viktiga personer fick vila upp sig och framförallt att vi fick med oss tre poäng. Gamblingen hade gott hem.

Enda smolket i bägaren var att vår målskytt nummer ett skadade sig i slutminuten, men sådant får man kanske ta när allt annat gick in. Dessutom var det högst oturligt då han hamnade snett i landningen efter en luftduell. Trots allt spelade han bara 20 minuter, så det var knappast på grund av dålig koncentration och trötthet.

Dessvärre skulle den skadan visa sig bli relativt avgörande två dagar senare…

Måste för övrigt berömma BK S:T Jakob för att vara ett mycket trevlig fotbollsgäng. Inte bara för att vi vann förstås, utan även för att de är lätta att ha och göra med och bara gott tugg både innan, under och efter match. Sådant uppskattas!

Uppdraget var slutfört och nu var det dags för förberedelserna inför lördagens viktiga hemmamatch mot Santos Cruzazul IFÖveråsvallen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen var målet inför den matchen att sätta oss i en bra sits och det hade vi nu gjort. Vi hade inför matchen tre raka segrar och hade känn på de ärofyllda topplatserna. Förvisso sju poäng upp till lördagens motståndare i tabellen, men med en match mindre spelade. En seger där och vi hade varit fyra poäng efter med en match mindre… Och då med ett gynnsamt spelschema med fyra hemmamatcher på de sista sex matcherna. Lägg då till att vi inte förlorat på hemmaplan på över fem månader.

Ja, ni förstår ju själva varför vi var så optimiska, speciellt med 16-1 i ryggen med de tre senaste matcherna i bagaget.

Innan matchen ville jag dock inte lägga vikten vid betydelsen av en seger i matchen. Sådant visste jag kunde hämma killarna istället, så jag ville lägga fokus på vår prestation. Jag berättade för dem att vi skulle ge allt och inte känna ånger efteråt. Att vi gjorde allt för klubbmärket på bröstet. Sedan om det räckte eller inte spelade mindre roll, men ingen skulle känna att de kunde gjort mer och vara ångerfulla.

Jag tror också spelarna tog mig på orden och gick ut och satte an tonen direkt. Första 20 minuterna har vi full kontroll på händelserna. Vi spelar runt bollen, är kontrollerade i vårt passningsspel och visar på tålamod. Helt logiskt gör vi också 1-0 efter en dryg kvart och där och då känns det som att vi har matchen dit vi vill ha den. Vi har mest boll och de är tydligt frustrerade.

Dock växer serietvåan in i matchen, vinner fler dueller och vi får svårare att kontrollera deras offensiv. Något slumpartat får de in 1-1 efter ett direktavslutat av deras nummer nio, Gabriel Gallardo, i boxen. Just den spelaren vi INTE skulle ge möjligheten att avsluta där. 18 mål på en säsong inger onekligen respekt och det visade han där.

Lustigt nog tycker jag inte Santos är något fantastiskt fotbollslag, sin ligaplacering till trots. De är utanför straffområdet ett rätt ordinärt gäng, men det är innanför boxen där är som giftigast. Det är inte många avslut, men de som de har är giftiga och svåra att värja sig mot när de väl kommer. Nästan alla går innanför ramen, mycket få klumpiga luftpastejer utan mål och riktning. De kan sina avslut i Santos Cruzazul och det är därför de ligger som de ligger i tabellen, som tvåa efter överlägsna FC Bosona.

Efter en första halva av halvleken där vi dominerar spelet tar nu gästerna över alltmer. Därför kommer det nog som en chock för dem när vi på en frispark gör 2-1 i 43:e minuten. Sjukt orättvist förstås, men sådana tar jag gärna också. Där och då kändes det som vi för en gångs skull hade lite flyt, sådant man behöver för att vara en toppkonkurrent.

Sedan inträffar två minuter som inte får hända oavsett nivå.

Direkt efter avspark sätter Santos fart och det går undan. De drar isär oss och på ett tillslag gör de 2-2. Okej, fair enough, tänker jag. Vi hade ändå inte förtjänat att leda matchen i paus.

Minuten senare händer samma sak. Igen.

I närmast ett identiskt anfall och de gör 2-3. Domaren blåser och det är halvleksvila.

Där och då visade Santos Curzazul IF upp en imponerande effektivitet och att de är ett lag med stark moral. De utnyttjade att vi antagligen trodde att halvleken var klar och straffade oss skoningslöst. Det brukar heta att det inte finns något tillfälle som ett lag är lika sårbart som när de precis gjort mål och det stämmer till viss del. Vi blir paralyserade, tittar bara på boll och glömmer totalt bort våra markeringar.

Spelarna går in för halvtidspaus, chockade och tomma i blicken. Jag försöker repa mod till dem, påtala för dem hur bra vi gjorde första 20 minuterna och att vi behövde komma tillbaka dit igen. Att vi fortfarande hade alla möjligheter, att vi var hemmalag och att det fanns en halvlek kvar att spela på. Inga byten gjordes heller i paus, jag trodde på de elva som satt igång matchen helt enkelt. Men längst bak i huvudet visste jag att flera spelare var trötta efter matchen i torsdags, framförallt de som spelade 90, och hade flera byten klara.

Tyvärr uteblir vår anstormning i andra halvlek. Santos Cruzazul får oss precis dit de vill genom att protestera, gnälla och gestikulera över varje domslut. De får totalt fem gula kort, varav fyra (!) för snack. Man kan tycka vad man vill om det (och tro mig, jag tycker massor), men faktum är att de får ner oss på sin nivå. Vi blir själva griniga och irriterade, börjar att skälla på varandra istället för att ge varandra konstruktiva feedback. Det blir mycket dåligt kroppsspråk emellanåt och istället för att vi tar oss samman som ett lag börjar var en spela för sig själva.

Vi tappar matchen på eget grepp eftersom vi inte kan hantera det mentala spelet, helt enkelt. Även om vi får lite tryck i slutet blir det aldrig något riktigt farligt och till sist vinner Santos matchen välförtjänt med 3-2.

Givetvis otroligt bittert sett till hur vi startar matchen och har ledningen två gånger om, men vi har som sagt bara oss själva att skylla. Vi var inte kyliga nog att hantera deras aggressiva sätt att föra sig och ta för sig på planen, vi blev irriterade på varandra och slutade fungera ihop som ett lag. Samtidigt stärktes de och fick oss ur balans.

Jag skrev innan om att det var synd att vår huvudanfallare blev skadad i mötet mo S:T Jakob. Då tänker jag inte främst på de uteblivna målen (vi har många som kan göra mål i vårt lag), utan mer för hans vilja och inställning. Han hade kunnat samla laget på ett annat sätt och fått dem att agera ihop som en enhet. Han brukar vara den första som ser till så laget lyfter blicken, utan honom blev det en del gamnackar, tyvärr. Kanske inte hade avgjort matchen till vår fördel, men hade helt klart jämnat ut oddsen.

Jag sade det till killarna och vidhåller det fortfarande ett dygn efteråt; Det var inte på planen vi förlorade den här matchen, utan i våra huvuden. Vi var inte coola nog, kunde inte hantera vare sig pressen eller stressen, helt enkelt. Vi förtjänade inte några poäng, punkt slut.

Nu är det blott sex veckor kvar av säsongen och vi är 10 poäng upp till andraplatsen med sex matcher kvar. Ett svårt försprång att ta in förstås, men samtidigt vet jag att killarna, precis som jag, vill avsluta säsongen så bra som möjligt. Hur långt det räcker vet jag inte, men det är ändå 18 poäng att spela om.

Och de tänker jag inte ge upp hur som helst.

Vilken panglördag det blev! Inte bara att BK Häcken återigen besegrade Malmö FF, inte bara att jag nådde min personliga måltid på Midnattsloppet, utan FRAMFÖRALLT för vår kross av Landala IF hemma på Överåsvallen. 7-0 slutade siffrorna till sist till BK Wobblers favör, vilket resulterade i årets första nolla (i seriespelet, skall tilläggas).

Men vi tar det, som vanligt, från början.

Landala huserar i de lägre delarna av tabellen, men vi visste efter vårens möte att de skulle vara tunga att möta. Vi kom undan med 4-2 den gången på bortaplan, men vi hade ständiga problem med deras fasta situationer där de var tuffa och fysiska. Därför visste vi att det var viktigt att inte ge dem onödiga fasta situationer på egen planhalva om det gick att undvika, men att vi för att uppnå det behövde ha bollen så mycket som möjligt.

Därför hade vi också press-spelet på offensiv planhalva som viktigaste punkt innan match, tillsammans med biten att vi skulle vara cyniska med bollen. Eftersom hela vår spelidé bygger på att vi skall ha bollen så mycket som möjligt så är det viktigt att vi använder alla sätt vi kan för att behålla den i vår ägo. Vi har haft en tendens att förlora boll i vår egen uppspelsfas för att vi förvisso använder ett kortpassningsspel, men också tar lite för stora risker där. Vi slår den korta på en markerad spelare när vi KAN spela ut den på motståndaren till inkast eller inspark.

Även om vår filosofi bottnar i ett kortpassningsspel så är det inte heller någon skam i att spela den långa bollen i ett trängt läge, vilket vi knappt gjort innan. Jag ville variera spelet i uppspelsfasen och lät en av anfallarna droppa ner medan den andra gick på djupet, så vi kunde kombinera kort- med långpassningsspel.

Hur gick det med dessa punkter då?

Ja, press-spelet blev inte alls som vi hade tänkt. Givetvis till stor del på grund av vädret. Det var 24 grader varmt igår med strålande sol mitt på dagen när vår avspark ägde rum. I och med att vi anammar ett aggressivt press-spel på offensiv planhalva och dessutom med endast tre avbytare blev därmed denna punkt lite loj. Spelarna sparade sin energi istället för att gå helhjärtat in i press samtidigt som några kände sig osäkra på om de skulle pressa eller inte. Vår metod kräver ju en omedelbar reaktion av samtliga spelare runt boll och att man VILL vinna boll högt upp i banan, men också att alla spelare känner tillit till varandra. Emellanåt har våra spelare fegat ur när det gäller pressen, just för att man “inte vill gå bort sig”, så då tar man det säkra före det osäkra och avvaktar. Och då faller följdaktligen hela konceptet, som ni säkert förstår.

Det är också detta som gör press-spel så svårt; Antingen måste ALLA anamma stilen eller så låter man bli. Ett mellanting är sällan bra där.

Så spelet såg alltså lite lojt ut i början på grund av värmen, men vi såg också onödigt stressade ut första halvtimmen. Även om spelarna i backlinjen fick min tillåtelse att slå den långa så var det alldeles för hög andel av den varan. Vi varierade inte utan slog den ofta långt, vilket gjorde att vi spelade förbi mittfältet snarare än i genom den. Det såg stressat ut och vi saknade lugn.

Jag skrev lite om fasta situationer innan och vi fick tidigt problem med dessa, bland annat hade de en boll inne men korrekt avblåst för offside. Mål där och det hade kanske blivit en annan match.

På grund av vädret blev det en vattenpaus och då fick jag samla killarna efter en halvtimme för att snacka i genom vår matchplan på nytt. Jag gav direktiv att lugna ned spelet och spela vårt kortpassningsspel, att långbollen endast görs om vi inte har alternativ.

Nu började spelet också se bättre ut och än bättre blev det när vi mycket riktigt får straff. Min nummer ett straffskytt sätter den säkert och redan där känns matchen död. Innan halvleken är slut maler vi ner Landala IF fullständigt och leder matchen i paus med 3-0. Med en sådan komfortabel ledning är det lätt att det blir lättja i laget, så jag påminde dem om att bibehåla fokuset och inte släppa in dem i matchen.

Tidigt i andra får vi möjligheten att punktera matchen med en ny straff. I samma stund vi får den tänker jag att jag skall byta straffskytt, för att få fler målskyttar men också för att inte jinxa läget. Dessvärre missar vår ordinarie straffskytt, vilket efter matchen grämde honom mer än de två målen han till sist gjorde. Landala får en liten nytändning av detta och kommer på några kontringar, vilket känns hanterbart men ändå lite obehagligt.

Taktiskt nog har jag vår snabbaste djupledforward på bänken, så jag stoppar in honom för att avgöra tillställningen. Han river sönder stora hål i deras backlinje och gör till sist fyra (!) baljor inom loppet av 20 minuter. Det går givetvis att fråga sig varför jag inte valde att starta med en sådan spelare, men svaret kom efter fjärde målet. Han var helt färdig redan då, så fysiken går verkligen att diskutera hos honom även om målsinnet är intakt. I mina ögon kan man inte vara en startspelare om man inte klarar mer än så, men samtidigt är det ju ett otroligt vapen att ta in från bänken i slutet av en match. Vilket visade sig med all önskvärd tydlighet igår. Samtidigt går det ju att diskutera om han verkligen hade gjort fyra mål om han startat matchen mot ett piggt försvar, eller får komma in fräsch mot ett tröttare sådant. Jag tror helt klart på det sistnämnda, tills hans kondis har blivit bättre vill säga.

Som ni förstod var det en defiliering på gång, men det handlade också om att hålla nollan. Otroligt nog hade vi inte gjort det tidigare i år i seriespelet (försäsongen hade vi ett par nollor), trots att vi haft många bra möjligheter till det. Jag gav direktiv till hela laget från sidlinjen att vara på rätt sida boll i försvar för att freda målet, då jag verkligen ville ge vår målvakt det självförtroendet det innebär att hålla nollan. Närmast att bräcka detta var en av våra egna spelare med ett självmål, men det klarade ju sig fint ändå till slut.

7-0 till slut och efter en knagglig första halvtimme, men där vi efter vattenpausen tar tag i det hela och spelar ut sista timmen. Det blir till sist aldrig något snack om det och ett styrkebesked från vår sida.

Angående min egen coachinginsats ger jag mig helt klart godkänt. Jag satsade på ett ett nytt mittbackspar som klarade biffen galant och roterade friskt på positioner för att spara på energi. Startelvan var således rätt och väldisponerad. Punkterna inför match var helt rätt, men tyvärr får vi inte ut press-spelet i praktiken vilket vi behöver jobba mer på i veckan som kommer. Mer övning på det så alla känner sig säkra på sina roller, så tror jag att det kommer att sitta som en smäck. Också bra att prata med varje lagdel innan match för att ge dem närmare direktiv om hur de skulle ta sig an matchen, vilket gjorde att de fick mer specifika instruktioner än allmänna.

Det finns saker vi kan förbättra, som att vårt press-spel behöver bli bättre på offensiv planhalva och att inte vara så stressade med boll. Det gäller att vara ödmjuk inför det och inte vara nöjd med att vi krossar ett bottenlag i Göteborgs division 6B.

Det kommer svårare utmaningar än så framöver.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Elva tappra krigare värmer upp inför drabbningen mot FC Heden.

Det finns tre olika utfall i en fotbollsmatch; Vinst, oavgjort eller förlust. Eller som de säger vid allehanda stryktips – 1X2.

Grovt sett kan alltså en fotbollsmatch bara sluta med vinst, oavgjort eller förlust för det egna laget. Ändå säger det inte hela sanningen. Skillnaden mellan att knappt vinna en match där ens lag förväntas vinna stort med ynka 2-1 kontra segern som tillskrivs samma siffror för ett underdog-lag som skulle förlora stort. Skulle Sverige slå Färöarna med “bara” 2-1 hade det varit massiv kritik mot Erik Hamrén, men skulle laget å andra sidan slå England med samma siffror hade det hyllats från höger och vänster.

Samma resultat, samma poäng, men ändå helt olika känslor efteråt.

Detta innebär ju någonstans att fotboll är en situationsanpassad sport och då menar jag inte bara att det gäller att anpassa sig efter situationer på planen utan även att ens prestation bedöms efter förutsättningarna som finns innan match. Det kan vara begränsat spelarmaterial, avsaknad av rutin, dåliga väderförutsättningar, ett tabellläge som gör att laget måste vara desperat, ett på pappret överlägset motstånd och så vidare.

Alldeles för ofta är det svart och vitt inom fotbollen. Är det en seger är det frid och fröjd även om prestationen varit direkt usel och samma sak åt andra hållet, är det en förlust trots en otrolig insats så räknas det som ett misslyckande. Men för er som läser min blogg vet att jag vill nyansera den bilden.

Sverige förlorade ju semifinalen mot Brasilien i VM 1994, men den otroliga prestationen gjorde att vi i efterhand inte ser detta som ett misslyckande. De blev istället våra hjältar. Det är ett utmärkt exempel på där vi behöver se på prestationen innan vi pratar om resultat, eller kanske framförallt för att förstå varför ett utfall blev på ett särskilt sätt eller inte.

Igårkväll hade vi i BK Wobbler återstart i serien av Göteborgs division 6B mot FC Heden (“Real Heden” även kallat) på bortaplan. Förutsättningarna inför match kunde inte bli mer lusiga. Jag fick det till att 19 (!!!) spelare hade fått ställa in på grund av semestrar, sena jobbpass, sjukdom, avstängningar och så vidare. Utav dessa var det åtminstone sex av dem som är ordinarie spelare i truppen i allmänhet och elvan i synnerhet.

För att ens få ihop ett lag fick vi plocka in vår assisterande tränare, David Pettersson, som spelare, trots att han rehabat och inte spelat match på snart ett år. Dessutom fick en av våra yngre spelare göra seriedebut och på topp fick vi sätta en spelare som bara varit med sporadiskt under året på grund av sin pilotutbildning. Totalt 11 spelare. För att ens få ihop en bänk med avbytare fick jag göra något jag velat slippa att göra hela säsongen – Sätta upp mig själv som avbytare.

Allt för laget.

Att det dessutom var en varm sommarkväll skulle givetvis innebära att det skulle bli ännu tuffare, men motståndarlaget gjorde det inte enklare heller. FC Heden låg inför matchen trea i tabellen, med häng på ledande Bosona, och har startat serien bra efter uppehållet.

Ni hör ju själva. Förutsättningarna var usla och allt annat än en brakförlust hade ju varit en smärre bragd. Av dessa anledningar var jag tvungen att förändra min matchplan radikalt och överge idén jag haft innan match där vi skulle ha ett intensivt, men krävande, press-spel på offensiv planhalva. Det hade varit ett taktiskt självmord.

För att ha minsta chans att lyckas pratade vi framförallt om att återhämta oss på rätt ställen. Min plan var bara att använda mig som spelare om någon spelare gick sönder, vilket innebar att den elva jag satte på benen var den som skulle starta och avsluta matchen. För att få det att hålla handlade det om att göra smarta löpningar, inte gå på omöjliga bollar, kommunicera med varandra så att alla får den hjälp de behöver, positionsbyten för att vila och framförallt – Spara tid vid fasta situationer. Minsta lilla mikropaus behövdes för att vi skulle orka det här.

För att vila ytterligare snackade vi också om att vinna bollinnehavet för att kunna spara krafterna med bollen vid våra fötter. Vi har ett bra passningsspel och vi ville att de skulle springa efter bollen och bli trötta, inte vi. Slutligen ville jag att spelarna skulle se möjligheterna idag, inte alla hinder. Som jag såg det hade vi ingen press på oss, dels på grund av förutsättningarna, men dels också för att Heden var i större poängbehov för att knappa in på toppen än oss. Jag ville att vi skulle ha kul och känna att vi skulle ha roligt tillsammans, helt utan press.

Ni alla som följer mig vet att jag förespråkar en offensiv fotboll, men tro mig, ingen var gladare än jag när det stod 0-0 efter första halvlek efter en solid defensiv insats och extremt chansfattigt. Chansmässigt var det faktiskt jämnt åt båda håll, trots förutsättningarna, och killarna var nöjda efter första halvlek. Vi stod rätt i positionerna, gjorde uppoffrande löpningar för varandra, kommunicerade ständigt och var hela tiden på tårna. Min roll här var mest att uppmuntra, ge energi och dela ut små taktiska dispositioner samt mana på från sidlinjen.

Därför kändes det också extra surt att släppa in en balja tidigt i andra. Där och då tänker jag omedvetet att vi skall klappa ihop då orken tryter, men tvärtemot verkar vi ÄN mer beslutsamma. Moralen från de senaste upphämtningarna vaknar till liv.

Vi trycker på och får en rättvist dömd straff (jag brukar inte gnälla på domaren, men igår var det minst sagt tvivelaktig kvalité på avgörande beslut) som vår säkraste skytt sätter till 1-1. Där och då får vi momentum och trycker på hårdare, får ett långskott som så när tippas ut och en hörna som faktiskt går i mål, men som döms bort. När jag pratar med vår anfallare är han uppriktig och säger att bollen tog på axeln och in. Sådan ärlighet uppskattar jag, även om det givetvis är surt.

Vi får tyvärr inte in ledningsmålet och ju längre matchen går desto mer tryter orken. Sista kvarten får alla jobba i försvarsspelet och gör det kanonbra. Om jag får vara självkritisk borde jag kanske i det här läget bytt in mig själv på topp, fått lite friska ben som kan springa på djupledsbollar och hålla den för att döda tid, men samtidigt gör killarna en så pass stark insats att jag inte heller ville förstöra matchtempot i onödan. De kämpade och slet för varandra som en enhet och det frustrerade FC Heden-spelarna.

Till sist så kommer dock deras segermål efter ett fint inlägg mot bortre. Det är bara att sätta pannan till och det är 2-1. I 89:e. Vi har någon halvchans på slutet, men det räcker inte – Det blir en snöplig förlust.

Oerhört bittert givetvis när det är så nära att vi snor med oss en poäng hem till Överås, men samtidigt – Detta var säsongens bästa match ur en rent insatssynpunkt. Sett till förutsättningarna, sett till att alla odds stod emot oss, så kunde vi ge dem en hård match över 90 minuter som så när resulterade. Därför har jag svårt att vara förbannad eller nedstämd en dag som denna, jag menar, vad kunde vi gjort annorlunda?

Sättet vi disponerade elvan på var helt rätt, vår matchplan helt rätt, där hade jag inte gjort annorlunda. Möjligen som sagt att stoppa in mig själv på topp på slutet för att ha ett hot framåt, men samtidigt så hade vi bra kontroll på händelserna hela matchen i genom, så det är inte säkert att det hade hjälpt.

Det är lätt att peka på ordet “om” en sådan här dag. “Om vi hade haft full trupp”, “om vi hade haft bättre förutsättningar”, “om…”. Men jag väljer att inte fokusera på förlusten, utan på att vi som sagt gör säsongens bästa insats. Vi är långt ifrån färdiga med vårt projekt, men kommit långt i vår process sedan januari. I långa stunder har vi alltså ett betydligt bättre passningsspel än våra motståndare. Ja, återigen, mot alla odds.

En dag som denna, när jag borde känna bitterhet över en förlorad poäng, känner jag istället stolthet.

Jag är stolt över att få möjlighet att få träna dessa killar ett par gånger i veckan, att få träffa dem, ha roligt tillsammans och se hur de för varje vecka blir bättre och bättre fotbollsspelare. Jag är stolt över hur de, trots alla odds emot dem, går ut och kör sitt spel och lyckas rubba ett topplag i serien trots värdelösa förutsättningar. Jag är stolt över att de valt ut mig till att leda det här laget, i med- och motgång, och att jag fått möjligheten att få utveckla dem till ett bättre lag.

Men framförallt är jag idag en stolt tränare för BK Wobbler.