Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Advertisements

Slutet på oktober brukar innebära säsongsavslutningar i allehanda serier, så även för oss i BK Wobbler. Det avslutade vi på bästa sätt med en bortaseger och därmed också klubbens bästa serieplacering sedan 2012.

För motståndet stod Rambergets SK, ett lag som tidigt på året var med i toppen men som i takt med tiden har gått ned till undre halvan. Inför dagens match hade de dock en bra chans på en placering på övrehalvan. Vid seger hade de gått förbi oss i tabellen och med ett lyckosamt resultat mellan den motiverade nedflyttningskandidaten Landala IF och mittenkollegan Syrianska Arameiska IF hade de även gått upp på vår femteplats.

Endast målskillnad var till vår fördel mot RSK och SAIF inför matchen, och även om vi visste att ett oavgjort resultat KUNDE räcka för en femteplats ville vi inte bjuda in motståndarna i matchen. Jag ville att laget skulle gå på knock och njuta av årets sista seriematch. Det dröjer som sagt en hel del månader innan nästa tillfälle…

Precis som under hela hösten har det varit en hel del rotation på truppen, vilket innebar att flera spelare fick spela i för dem ovana positioner, samtidigt som spelare som inte spelat särskilt mycket för starta. Dessa bryderier lade oss dock snabbt åt sidan då vi redan efter sju minuter hade 2-0 på vår motståndare. De hade säkerligen inte väntat sig att vi skulle gå ut så pass hårt på en tidig söndag, men vi tog verkligen kommandot och hade även bra möjligheter att fortsätta göra mål.

Istället blir vi lite småfega, tappar momentum och låter Ramberget ta sig in i matchen. Det märks också att vi spelar i lite ovana positioner och att alla inte riktigt vet var de skall vara på planen. Detta resulterar sedermera i ett välförtjänt 2-1 i paus. Jag korrigerar detta och ger tydligare instruktioner till de som fallit ur ramen och gav order om att vi skulle gå för att punktera matchen tidigt. Så pass mycket bättre tycker jag att vi var, både fysiskt och passningsmässigt.

Vi radar upp chanser i andra och normalt sett hade vi gjort 1-2 mål på dessa lägen, men bolluslingen vill inte in. Precis som i första blir vi fegare ju längre matchen går och vill behålla våra poäng med oss hem till Överåsvallen. Avvaktande spel brukar sällan löna sig i fotboll, speciellt inte när man som vi har en agerande snarare än reagerande spelstil, och mycket riktigt äter sig RSK in i matchen igen och gör 2-2 med en kvart kvar att spela.

Det här läget har vi i BK Wobbler varit i många gånger tidigare under säsongen, oftast har det tyvärr inneburit att vi släppt till ytterligare ett och torskat. Men idag ville vi annorlunda.

Även om RSK har lite halvlägen är det mest chanser på kontring, sällan i kontrollerade uppspelsformer, medan vi försöker ta tag i taktpinnen igen. Till slut lönar det sig när vi trycker in 3-2 med fyra minuter kvar att spela. RSK tappar givetvis allt vid detta sena avgörande och har inget riktigt att svara med.

Vi lyckas komma tillbaka, avgör i slutskedet och säkrar därmed femteplatsen och en placering på övre halvan. Den bästa placeringen som BK Wobbler gjort sedan andraplatsen 2012, alltså för exakt tre år sedan.

Det är lätt att tycka att det är futtigt att fira en femteplats, men för min del var det viktigt att kämpa om denna bättre placering. En sjundeplats, som var praktiskt möjlig inför matchen, hade inte speglat vår säsong på ett bra sätt. I våra bästa stunder har vi varit ett av seriens bästa lag, men i de sämsta också på tok för ojämna för att på riktigt kunna utmana om en plats uppåt i seriesystemet. Jag tycker att vi har spelat bättre fotboll än våra mittenkollegor Rambergets SK och Syrianska Arameiska IF, men inte lika jämna som Göteborgs Studenters IF eller FC Bosona. Därför känns en femteplats fullt rättvis, sett till helheten.

Jag har för mig att Lars Lagerbäck i något Sommar-program i radio sade att det är nonsens att träningsmatcher inte spelar någon roll. Resultat spelar roll och skapar en vinnarmentalitet, samma sak gäller placeringar. Klart som fan att en femteplats är bättre än en sjundeplats. Det känns bättre i både kropp och sinne och skapar en känsla av att vinna. Att det var ett par år sedan klubben var på övre halvan i oktober säger ändå en del om att det var länge sedan BK Wobbler var ett lag som är lite bättre än mitten.

Nu är en lång säsong slut och just nu njuter jag av en femteplats, som jag tycker vi gjort oss förtjänta av, varken mer eller mindre.

Det har funnits mycket som är bra med säsongen, men också saker där vi varit för dåliga för att verkligen få snurr på utvecklingen. Nu skall jag ta ett par veckor och filosofera kring hur säsongen har varit, vad som kunde gjorts bättre, vad som redan är bra och hur utvecklingen skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer det att rendera i ett längre blogginlägg där jag bit för bit skall analysera säsongen 2015, min första som huvudansvarig för ett seniorlag för herrar.

Jag vill inte avslöja för mycket vad jag skall skriva om i den analysen, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det har varit ett roligt och mycket lärorikt år. Samt att det är gott att få fira avslutningen med att komma femma istället för sjua.

Om inte annat för att det är skönare att vinna än att förlora.

Igårkväll spelade vi i BK Wobbler årets sista hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod Härryda IF, ett lag som vi efter en ytterst heroisk insats tog tre poäng mot borta i våras. Detta efter att vi hamnat i ett underläge 1-2 med en man mindre. En av årets mest minnesvärda bragdsmatcher, men också en match där vi kände att vi egentligen var betydligt bättre än vår motståndare.

Härryda IF är ett lag, likt många andra i Göteborgs division 6B, som satsar mycket på sitt kontringsspel. De kör vad jag kallar för Drillo-fotboll – Det är inte mer än 2-3 passningar sedan skall bollen upp på offensiv planhalva. Det går att tycka mycket om den taktiken, men ni som läser min blogg frekvent vet att jag inte gillar den.

Inte det minsta.

Det har inte så mycket med estetik att göra, även om det är en fin detalj som jag uppskattar. Det har mer att göra med att jag tror att det lag som på långsikt satsar på att ha bollen så länge som möjligt också vinner matcher i det större perspektivet. Trots förlusten igår tror jag på det.

Men det handlar om att göra det på rätt sätt också.

Härryda är som sagt bra på en sak, vi på många och det började också bra. Första tio minuterna spelar vi behärskat och kontrollera händelserna. Vi har några intressanta anfall och det känns som att vi kan vinna detta tidigt och stort. Den bilden delar många av mina spelare med mig efter matchen.

Sedan händer något.

På en snabb kontring sätter de något oförtjänt med 0-1. Ingen fara, vi har tagit igen underlägen förut, men inom en 15-minutersperiod leder gästerna plötsligt med 0-3. Vi ser skakade ut, som ett korthus som när som helst blåser omkull. Alla målen har varit snarlika; Ett par snabba passningar i djupled in på offensiv planhalva och vi blir straffade direkt.

Fyra skott på mål resulterar i tre mål för gästerna från grannkommunen. En närmast klinisk effektivitet förstås och motståndarna själva såg förvånade ut. När dessutom vår målvakt går sönder i slutet på första halvlek börjar nog många ana det värsta. Vi får motvilligt ställa in en utespelare i mål, samtidigt som vi mentalt håller på att brisera. Nu handlar allt om att hålla halvleken ut för att klara av anstormningen.

Innan matchen pratade jag om att Härryda IF är ett lag vi slår i 99 fall av 100. Plötsligt låg vi under med 0-3. Det är klart att det blir skakigt då, men det blir lätt så när vi inte jobbar som ett lag. Lagdelarna hjälpte inte varandra, kommunicerade inte, jobbade inte ihop som en enhet utan som isolerade öar. Då spelar det ingen roll om vi har individuellt sett bättre spelare, vi kommer ändå att misslyckas.

I sådana lägen hamnar jag som tränare i en prekär sits. Skall jag göra byten när vi ligger under med 0-3 i halvtid? I så fall vilka? Eller ska jag behålla alla på plan och ge dem förtroendet, så att de inte känner sig nedtryckta?

Svår balansgång helt klart och som är olika för varje gång. Min åsikt var att jag hade tagit ut det bästa laget för dagen och att det var L A G E T, inte enskilda spelare, som förlorat första halvlek. Skulle jag byta skulle jag behöva byta alla elva, samt även mig själv. Därför gav jag samtliga nytt förtroende att reda ut det i andra halvlek, minus den skadade målvakten.

Taktiken förändrade jag inte nämnvärt. Det var inte den som felat oss, utan hur vi jobbade ihop som grupp. Kroppsspråket mellan varandra var negativt, mycket gamnackar, ingen kommunikation. Det har inte med taktik att göra utan hur vi som grupp arbetar (eller inte samarbetar) mot samma mål.

I andra går vi ut mycket mer bestämt och det märks. Härryda hade fyra skott i första halvlek, i andra var det knappt över halva. De hade inte ens ett skott mot (!) mål, detta trots att vi hade en utespelare som målvakt. Visst, de backade hem, men hade stora ytor att jobba på. Men vi tryckte ner dem i skorna rejält och det gav resultat.

En bit in i andra trycker vi dit 1-3 och senare även 2-3 och har därmed vittring mot Härrydas mål. Jag byter in nya, fräscha spelare för att bibehålla trycket, får in spelare som går in med attityd och vill göra mål, som bara ser möjligheter. Vi går även ner på en trebackslinje i slutet, men tyvärr grinar ineffektiviteten oss i ansiktet.

Matchen slutar 2-3 till Härryda IF.

Givetvis en enorm missräkning för oss. Jag anser fortfarande att gästerna, med all respekt för dem, är ett sämre fotbollslag än BK Wobbler. Det visar vi också i andra halvlek, men når inte hela vägen fram. Hade vi spelat i tio minuter längre hade vi inte bara kvitterat utan antagligen vunnit matchen, men nu är ju en fotbollsmatch endast 90 minuter. Inte 100.

Men vi har också ett problem med lag som kontrar på oss. Vi har dilemman när motståndarna ställer frågor i djupled och det är något vi måste lära oss att hantera. Oavsett vilken spelidé som väljs så kommer det alltid att finnas saker som prioriteras bort. Med vår offensiva spelidé kommer vi att ligga högt i utgångspositionerna och det gör att vi blir sårbara bakom backlinjen. Det är något vi måste jobba intensivt på.

Det är nyttigt med läxor, men det är dyra. Oavsett divisionstillhörighet. Igår lärde vi oss en oss som kostade oss tre poäng och möjligen en plats på övre halvan av division 6B.

En match kvar borta mot Rambergets SK söndagen den 18 oktober. Då lär vi veta om vi slutar femma, sexa eller sjua.

Och som ni vet vill jag som bekant alltid vinna…

Igårkväll avslutade vi i BK Wobbler vårsäsongen mot Rambergets SK hemma på Överåsvallen. Att det var sommar i luften var tydligt – Det var tokvarmt på uppvärmningen samtidigt som solen idylliskt gick ner över de närliggande bostadshusen.

Ska man vara sådan så var vädret vår raka motsats mot hur vårt spel sett ut de senaste matcherna. Vi har gnetat, krigat och grisat till oss två raka inför den här matchen, vilket förvisso är ett bevis på moral då vi vänt två underlägen i båda matcherna, men nu ville vi annat med den här matchen. Jag ville se att vi kunde komma tillbaka till vårt spel i den här matchen, så att vi utöver tre poäng kunde visa att vi kan mer än att strida till oss segrar.

Vi hade tre punkter inför matchen:
1. Fullt ös från start – Ta tag i matchen direkt och visa att vi vill något!
2. Få igång passningsspelet direkt – Spela enkelt, var spelbara och kommunicera!
3. Om det blir för tajt i mitten – Utnyttja våra löpstarka kanter!

Döm om min besvikelse när vi inte uppfyller någon av dessa nycklar i första halvlek. Första minuterna får Ramberget stå och trilla boll, samtidigt som vi inte alls går in med beslutsamhet vare sig i löpningar eller dueller. Redan efter fem minuter kan deras högerytter med lätthet sprinta förbi sin försvarare, enkelt lägga in bollen i straffområdet där en (en!) ensam anfallare mot tre försvarare omarkerad får lägga in 0-1. Kalldusch deluxe. I den situationen såg vi slappa och ofokuserade ut.

Efter ett par minuter börjar vi beta oss in i matchen igen, men det ser fortfarande stingsligt ut. Rörelsen från mittfält och anfall är för dåligt, ingen möter eller går på djupet. Känslan är att ingen vill ha boll. Det slutar allt som oftast med att vi försöker trä in bollarna via mitten, trots att det är smälltjockt där som följd av RSKs femmannamittfält. Uppspelen förloras gång på gång och vi får farliga kontringar emot oss.

Som en blixt från klar himmel lyckas vi dock kvittera. Efter en soloprestation av vår offensiva mittfältare hittar han vår djupledsspringande (äntligen!) anfallare som läckert chippar över målvakten till 1-1 Gott så, men det rådde full aktivitet från oss på bänken. Vi behövde använda kanterna mer, våga utmana och vara betydligt mer beslutsamma. Det såg alldeles för slätstruket ut och vi var tvungna att agera i tid. Det kunde inte vänta till paus.

Vårt 2-1-kommer också som ett resultat av att vi använder kanten mer och jobbar oss SEDAN inåt i banan, men det ser fortfarande styltigt ut från sidan. Vi behåller ledningen i halvtid på ett i närmaste mirakulöst sätt. Så dåligt har vi inte spelat på hela säsongen, ändå leder vi matchen.

I halvtid pratar vi om att höja vårt spel, för så som det såg ut var det mer små individuella prestationer som gett oss ledningen än ett lagspel. Solen hade på Nils-Eric Johansson-vis varit vår motståndare i första då vi fått motsolen i plytet hela första halvlek, då den fortfarande var stark så visste vi att motståndarna skulle få det tufft med den. Detta gällde det att utnyttja till vår fördel.

Andra halvlek börjar betydligt bättre än första. Vi börjar kontrollera matchen, men det känns inte sällan farligt när RSK sticker upp på kontring. Matchen väger lite när jag kallar in vårt första byte, en vindsnabb anfallare för att kunna skapa ytor både för sig själv och andra. Det blir ett genidrag. Hans första bolltouch resulterar i ett mycket viktigt 3-1-mål.

I takt med att RSK måste släppa lite mer på handbromsen så kan vi med lätthet kontrollera händelserna och utnyttja misstagen. Vi gör 4-1 och när en RSK-spelare tappar humöret och skallar (!) vår anfallare åker han ut från plan. Ridå för Ramberget.

Vi spelar sedan av matchen utan att imponera.

I omklädningsrummet rådde en glad stämning, men jag ville höja ett varningens finger innan vi gick ut på sommarledighet. Förvisso har vi tagit tre raka segrar, men med det spelet vi haft kommer det inte räcka långt mot topplagen. Om vi vill något med vår säsong måste vi höja oss gällande passningsspel, spelbarhet och press-spel, för på samtliga punkter är det för lojt emellanåt. Nu löste vi biffen mot Rambergets SK, men vi behöver vara ödmjuka och förstå att vi har mycket att bli bättre på.

För hårt?

Kanske, och min mening var inte att skapa domedagsstämning när vi vunnit vårfinalen med 4-1, men jag vill inte att vi ska vara mätta. Det går att förlora men ha bra tendenser i sitt spel, likväl som det går att vinna men vara på väg neråt. Sådant måste vi akta oss för. Även om poäng är viktigt är det inte allt, trender är också viktigt att se och med vårt spel vi har nu är det en tidsfråga innan vi åker på däng. Därför är det av vikt att vi redan nu ställer in siktet på den 6 augusti då vi möter Göteborgs SIF i återstarten av serien.

Under tiden blir det några veckors ledighet både för mig och för spelarna. Spelarna har så kallat frivilliga träningar redan i början på juli och skall även lägga några individuella pass i veckan för att hålla sig i trim. Att komma tillbaka från semestern med öl- och bullmage är ingen hit, speciellt inte när vi nu har ett så pass intressant tabelläge som vi har med en hängmatch till godo på toppen.

Själv skall jag som bekant gifta mig och bli Coach Solinger (mer internationell touch på den, va?) istället för Karlsson Sjögren, sedan skall jag lägga mestadels av semestern åt reflektion kring vårsäsongen. Jag har varit i BK Wobbler i mer än ett halvår nu och det är dags att börja resonera kring hur det gått. Därför tar även bloggen några veckors paus innan jag i mitten på juli kommer med lite allmänna reflektioner om lagets insats i allmänhet och min i synnerhet som lagets tränare. Reflektion är viktigt för att uppnå förbättring, och bättre vill jag alltid bli.

Bäst i världen, till och med.

Glad sommar, kära bloggläsare, så syns vi om några veckor med en reflektionsblogg innan vi sätter igång återstarten av serien!

En nöjd coach och ett glatt gäng firar segern mot Härryda IF!

En nöjd coach och ett glatt gäng firar segern mot Härryda IF!

Att prata om bragder är en sliten klyscha som sällan stämmer. Ordet används till leda för att beskriva intensiva sporthändelser och är kanske inte riktigt sanningsenliga, men fanken vet om inte dagens seger mot Härryda IF ligger betydligt närmare en bragd än snittet?

Inför dagens match har vi i BK Wobbler drabbats av mycket frånvaro. Mer än halva truppen har varit indisponibel för allt från cykellopp och semestrar till plugg och hemresor. På det fick jag mindre än 24 timmar innan match två avhopp på grund av sjukdomar, så det gällde verkligen att laborera med elvan.

Jag ville någonstans försöka behålla mittfältets konstellation så intakt som möjligt, så istället för att använda en mittfältare på mittbacksplatsen provade jag att stoppa in en ovan spelare från bänken på positionen. Bortsett från att kondisen tröt för honom så gjorde han en bra match, kändes positionsäker och bra på att fördela boll, vilket gjorde att mittfältarna mer kunde syssla med sina offensiva åtaganden. Skönt när sådana chansningar och spelarförtroenden betalar sig.

Denna match var vår enda (!) på riktigt gräs i den här säsongens seriespel och det märktes. Redan efter 20 minuter började spelarna krokna i sommarvärmen. Vi pratade tidigt om att pressa deras backlinje högt, men vi orkade helt enkelt inte fullfölja den planen. Emellanåt var det mycket lågt tempo, i princip gåfotboll, och det är lätt hänt när man står vid sidan att känna att ingen springer, men sanningen är att det är nog så tufft att ta sig runt på en så pass dålig matta när man är van vid konstgräs. Mattan var torr, spräcklig och tung att springa på, helt enkelt.

Innan vi pratar för mycket om naturgräs (säkert ämne för en separat blogg vad det lider…) så fanns där ju en match också. Vi försökte spela oss ur situationer, men underlaget gjorde det svårt för oss. Härryda tog ledningen i mitten på halvleken genom ett påpassligt inkast till en fri anfallare som inte gjorde något misstag. Vi spelar upp oss i slutet på halvleken, men det är tydligt att vi är mycket trötta.

I halvtid ville jag att spelarna skulle komma in i matchen och visa fighting spirit, att detta var en krigarmatch som vi behöver ge 110 % om vi vill vinna. Jag anade inte hur rätt jag hade.

Tidigt i andra halvlek lyckas vi spela oss upp på högerkanten och når till slut vår anfallare som trycker in 1-1 i nättaket. Det kändes som vi hade medvind, men bara minuter senare river vår ordinarie mittback ner deras snabba anfallare i ett friläge. Både straff och rött kort emot oss blir slutprodukten. Det går att debattera om det är rättvist med en sådan dubbelbestraffning, men domaren dömer enligt regelboken. 2-1 sitter för hemmalaget, vi är en man kort och är i brygga.

Nu är det lätt att tänka att det blir ett sällan skådat ras, men här börjar vår mäktiga resa tillbaka in i matchen.

Plötsligt tar alla spelarna ett extrakliv, vinner sina dueller och krigar ihop som en enhet. Alla löper för varandra på ett sätt vi inte gjort tidigare i matchen och hjälper varandra. Det betalar sig när vi trycker in 2-2 på hörna strax därpå, men fortfarande är det mycket tid kvar och vi är en man kort.

Trots detta äger vi matchen, spelar runt och låter dem få jaga trots sitt numerära övertag. Jag börjar känna igen BK Wobbler igen, helt enkelt. Till sist hittar vår offensiva mittfältare vår högerytter som smugit sig in i banan. Det är oklart om det är en dålig mottagning som skuttar in i mål eller ett behärskat avslut, men det spelar ingen roll – Vi har mirakulöst tagit ledningen med 2-3 på bortaplan med en man mindre!

Nu handlar det givetvis om att stänga matchen och jag gör våra sista byten. Det ser inte vackert ut när vi parkerar bussen på egen planhalva, men vi är en man kort i ledning och behöver inte prestera något. Här blir det smärtsamt tydligt för Härryda att de inte är vana att föra spelet. De försöker sig mest på luftlyror, men som vi inte har några större problem att hantera. De får dock två lägen, varav ett där deras anfallare inte inser hur ren han är och i ett stressat läge bränner långt utanför och ett annat där vår målvakt, som utan tvekan var matchens lirare, limmar bollen på mållinjen.

När domaren åtta minuter senare blåser av matchen är det många glada miner. Vi har nyss stått för årets vändning och all den otur som förföljt oss hittills verkar ha vänt senaste två matcherna. Det ligger tydigen något i uttalandet om att tur och otur spelar ut varandra under en säsong. Vi visar en riktig lagmoral som lyckas vända på steken, det är en styrka att föra med sig och att vi tillsammans kan vända på matcher bara vi hjälper varandra.

I ärlighetens namn var detta ingen vacker fotbollsmatch, men tre poäng är alltid tre poäng och med tanke på hur bra vi spelat tidigare utan att få poäng är det skönt att få lite flyt. Men med det sagt skulle det vara skönt att få avsluta vårsäsongen med att spela riktigt bra OCH få med oss ett bra resultat.

På måndag är vårens sista träningspass och på tisdag möter vi Rambergets SK på hemmaplan. Seger där och vi har tre raka segrar och ett intressant utgångsläge inför hösten med en hängmatch i beaktande.

Men en sak i taget: Jobbet måste göras och prestationen måste finnas där.
Då kommer också resultaten.