As some of you know, recently I was a guest at the “Rasta Möter” (a swedish podcast with focus on the local football / soccer of Gothenburg). One of the topics was about Pep Guardiola and Jürgen Klopp. The host, Fredrik Airosto, asked me which of them I liked the most, which was really a tough one for me.

To be frank, I don’t like any of them. Which in one sense is strange because their football / soccer philosophies are their opposites, surely there would be one of them I like more than the other?

In the show, I mocked Guardiola a bit, in a way that made rings on the water. I’ve got lots of mails and comments about this matter. As always, some think I have good point, some think I am a complete idiot. I find it amusing that is usually one way or the other, so in this post I am about to balance my opinion.

First of all, I have lots of respect for both Guardiola and Klopp. Of course they are both great football / soccer coaches. There is no doubt about that. Guardiola wouldn’t have won as many trophies as he had without being good in his man-management and Klopp is, by record, good at spotting talents and mold them into shape.

But (because there is always a but), I think they are too narrow-minded and that one big part of at least Guardiola’s success is spelled money.

I have a term I use to describe Guardiola (and many other coaches too of course, but he is target here) – “Philosophy Coach”. By that I mean he is a coach that has his own view of how football / soccer should be played and sticks to it, no matter what players he has in his squad.

When I studied football / soccer coaching, our teacher asked us if we thought Guardiola would change his tactics regarding his new material (he was announced new manager of Bayern München at the time). Most of said no, and we were right. Instead of adjusting his game idea according to his players abilities, he simply bought players that would fit into his philosophy. Of course there was some minor adjustments, but the big picture was the same as it was in Barcelona – A team that had a lot of ball possession.

The same thing happened in Manchester City. Did we really think he would change his approach into football / soccer just because he switched team and country? Of course not. He wanted his team to have a lot of possession and so he bought the players needed to complete that task.

I don’t say that Guardiola isn’t a good instructor or that he is poor in his social skills. It is absolutely necessary to be good at both, especially when you are dealing with super stars on a daily basis, but that doesn’t change the fact that the money got him the players he wanted in order to execute his ideas. He hasn’t really changed his philosophy, not in any major way at least, since he became coach in Barcelona. The only thing that has changed is the amount of trophies and his status.

For me, a good football / soccer coach understands that he needs to adjust his philosophy. Of all the teams I have managed, none has been the same. One of them had good short-passing players, one of the teams were good at positional defense and so on. They all had weaknesses too. I understood that I cannot squeeze the player into a box that doesn’t fit them. Instead, I needed to build a new box that was more accurate to their skills.

It would be interesting to see Guardiola in a less skilled team, with a club with less money than Barcelona, Bayern München and Manchester City. Imagine Guardiola in Frosinone, Huddersfield or Real Betis? Or why not a national team, where you can’t buy players, like Switzerland? That would be interesting, to see how he would tackle such a challenge. How his approach to football / soccer would change if he didn’t have the best players. I mean, how many times during the past ten years has his teams been since as the underdogs?

Really the same thing could be said about Jürgen Klopp, even though in lesser degree than Guardiola. He has his ideas about “gegenpressing” which all of his teams has used. The thing I like with Klopp though is that he rarely buys top of the line players. It is usually young players that he molds into shape. Guardiola does that to some degree too, but where Guardiola only does it because he can, for Klopp it is a necessity since he doesn’t have near as much money as him.

The same thing could be said about coaches like Lars Lagerbäck, Otto Rehhagel and José Mourinho. These three men are primarily known for their defensive tactics. They often have teams that are seen is underdogs and therefore they deploy a very defensive structure in order to get success on the pitch.

It would be interesting to see them in teams where they are supposed to have the ball more than their opponents. Mourinho didn’t exactly fail in his missions at Manchester United and Real Madrid, was no success story either when he had teams that was supposed to control the events of the game. He has always been at his best when he has managed teams who has nothing to lose. The same thing could be said about Lars Lagerbäck. Imagine him in a club like Barcelona. Would he play so defensively with such a great collection of footballers?

When I say that I am a football / soccer coach, I am often asked to describe my football / soccer philosophy. This is in many ways a dumb question. I haven’t meet a single coach that doesn’t want to have lots of ball possession, lots of short passing and a team that uses the “gegenpressing” technique.

All of us wants to do that.
My point is that isn’t always possible.

Maybe I don’t have the money, maybe I don’t have the patience from the board, maybe I have too old players. The list goes on.

A good coach is a coach who understands this and that can adjust his ideas to the players he or she has. Who have many tools in the box and can use many styles of playing football / soccer. The beauty in football / soccer is not about short passing, it is about using the right tool at the right time. Or as Bob Paisley, the legendary Liverpool Manager once said – “It is not about the short ball or the long ball, it is about the right ball”.

There is a lot of things to be said about Sir Alex Ferguson (no, I am not a Manchester United fan), but he was a coach that changed his philosophy through time. He didn’t have the same tactics from the 80’s to the 2010’s. He developed and understood that he needed to change in order to gain success. In that way, he was an excellent football manager.

Keep in mind that this is not a post about me disliking Manchester City or Liverpool.
It is about two managers who are too narrow-minded for my own taste.


Well, I am not exactly a newcomer to podcasts (I think I subscribe to at least twenty football-/soccer oriented shows per work week), but about two weeks ago, I was a guest in the new podcast called Rasta möter (swedish for “Rasta meets”).

During the interview, the host, Fredrik Airosto, asked me questions about my coaching career, my view on tactics in football / soccer and what my goal is with Backatorp IF this season.

You can listen to the podcast for free from here (it is in swedish):

I am back



It is finally official – I am back as head coach for a football / soccer team.

This time, after more than two years break from regular club football, I will coach Backatorp IF’s Men’s Team, who plays in the eight tier of the swedish football league system.

It has not been a secret to anyone that I wanted to get back to the pitch. But the timing regarding moving to a new city (Borås), family and a new job hasn’t been right until now. To my delight (but not suprise, mind you), I have had my fair share of offers. It has been flattering, but finally I decided to join Backatorp IF.

There are three reasons for this. First and most important of all was that they offered me the best solution since I am a single dad. I had some opportunities to represent clubs higher up in the league system, but they didn’t fully understand my family situation. My son is only 2,5 years old and needs his father, as much as I want to be with him. Backatorp IF understands this and are also a serious club on many levels.

The second reason is that they have something good going on. They have some talented young players (between 16-17 years old) that wants to develop their skills on the pitch. Something I gladly would like to do and mix this youth players with the more experienced ones.

Finally, Backatorp IF has their home on Hisingen. As some of you know, I have a sweet spot for this island. I regard it as my real home and someday I will move back there. In the meantime, I will coach BIF to glory.

That’s not a bad way to kill time.

Med anledning av Götaholmarens blogg, som skrivs av den för övrigt eminente skribenten Fredrik “Rasta” Airosto, kunde jag inte låta bli att kommentera senaste tidens skriverier om lokalfotbollens död.

Faktum är att det inte varit så få klubbar på 10 år som ställer upp inom Göteborgs lokalfotboll som just nu. Senast lade Lundby IF ner sin herrlagsverksamhet och flera klubbar har gått i samma fälla. Det är lätt att det blir panik över den här frågan. Var är vår kära gärdsgårdsserie på väg? Kommer vi ens att ha några lokalfotbollsklubbar om 10 år? Varför vill ingen spela i hemvävda föreningar längre?

Jag skulle inte alls vilja påstå att jag är någon expert inom Göteborgs lokalfotboll så som “Rasta” är, men jag håller inte med om att lokalfotbollen är död. Däremot håller den på att ändra form och det mesta del av godo enligt mig. Den håller på att bli självsanerande.

Jag tänker ta ett exempel från verkligheten för att vi någonstans skall förstå dilemmat som uppstått de senaste åren med, i mitt tycke, alldeles för MÅNGA lag inom lokalfotbollen. Förra året var jag tränare i BK Wobbler, som huserar i Division 6B Göteborg. Vi spelade då våra hemmamatcher på Överåsvallen, vi och tre andra lag. Det var Gårda BK (numera i Division 4, då i Division 5), Olskrokens IF (numera nedlagd, då i Division 5) samt Lunden ÖBK (numera Division 4, då i Division 3), utöver BK Wobbler.

Det är alltså fyra föreningar som slåss om både utrymme, tider och spelare i ett relativt litet upptagningsområde, i alla fall sett till konkurrensen runt omkring. Det är knappast en självklarhet att spelare som bor i dessa delar av stan skall spela i någon av dessa fyra klubbar då det inte är särskilt långt till andra stadsdelar med andra klubbar. Varför spela på Överåsvallen när det tar 10 min med spårvagn till Guldheden, Centrum eller någonannan närliggande stadsdel som också har fotbollsklubbar?

Vi var alltså fyra klubbar i en stadsdel (Överås) som enligt folkbokföringen har 2499 invånare. I Gråbo, cirka 3 mil utanför stan, bor det över 4000 invånare och där är det bara en klubb som finns, Lekstorps IF. Visst, räkningen är inte helt rättvis då dessa klubbars upptagningsområde inte bara är Överås, men jag tror ni förstår var jag vill komma. Fyra klubbar slåss på en liten yta om samma utrymmen, samma spelare och samma tider och dessutom mot andra fritidsaktiviteter, där det garanterat finns ett större utbud i Göteborg än det gör “på vischan”.

Det är inte som utanför stan där ortens enda förening är en självklarhet att spela i om man vill spela fotboll, här är konkurrensen mördande. Det är utövarnas marknad och jag hör ytterst få lokalklubbar som säger att “vi har inte plats för fler spelare” eller “det är fullt, prova någon annanstans”. Det är så gott som alltid ont om folk i de lokala serierna, framförallt när motivationen börjar tryta och resultaten går emot klubben. Förra året fick jag själv, som tränare som lagt skorna på hyllan för länge sedan, spela en match från start. Vi hade inga avbytare och hade antagligen fått ställa WO annars, trots att vi hade nästan 30 man i truppen “på pappret”.

Hur är det möjligt?

Jag vill inte kasta kritik mot min förra klubb för det är inte det det här handlar om, utan om vilken situation som klubbarna i Göteborg utsätts för just nu. Det är en djävulskt svår situation där utövarna kan välja och vraka bland alternativ. De vet om att klubbarna behöver dem mer än tvärtom. Det märks om inte annat på matchdagen då alla återbud strömmar in och en desperat tränare får gräva långt ned i telefonkatalogen för att slippa WO (jag är övertygad om att alla lokala tränare känner igen sig i detta).

Jag kan inte uttala mig om hur lokalfotbollen var för 20-30 år sedan, men min känsla är att det är ett helt annat klimat idag där spelarna är i maktställning gentemot klubbarna i de lägre divisionerna. Spelarna kan ställa krav, ha synpunkter och önskemål på klubbarna, men så fort klubbarna ställer förväntningar på spelarna så händer inte särskilt mycket. Ofta blir föreningarna rädda här för att ha förväntningar, i rädsla för att tappa spelarna. Detta är något jag upplevt i många klubbar, så detta är inget klubbspecifikt problem utan ett strukturellt sådant. Så den stora förklaringen till lokalfotbollsdöden är helt enkelt ett resultat av att spelarna kan ställa större krav på föreningarna och att klubbarna då hamnar i händerna på spelarnas tillfälliga motivation.

Jag läste i GP för något år sedan att antalet fotbollsspelare, tvärtemot vad som skrivits nu på slutet, inte alls minskar utan att det är ungefär detsamma, men att de väljer andra former av sin fotboll. Några av dem spelar i Korpen, som växt enormt de senaste åren, och några av dem spelar i enklare spontanformer, som typ Fysiken där det går att anmäla sig per enstaka gånger när man har tid över. Det hänger givetvis ihop med vår ändrade livsstil, där vi inte längre kan eller vill lova bort oss 2-3 kvällar i veckan utan vill ha det lite mer flexibelt.

Personligen tycker jag att det är kanonbra. Det kan låta motsägelsefullt, men jag tycker det är strålande att de som fortfarande vill spela fotboll, men kanske inte på regelbunden basis, får alternativ som Korpen, Fysiken med mera. De slipper krav och förväntningar på sig och kan spela fotboll när andan faller på. Min förhoppning är att detta hade inneburit att “vår” fotboll i det riktiga seriesystemet kunde utövas av de som vill prioritera sin fotboll högt och som har tiden, lusten och orken att träna 2-3 gånger i veckan.

Men så är inte alltid fallet.

Många gånger träffar jag spelare i våra divisioner som inte vill lova att de kan träna ens en kväll i veckan. De kanske har tvättid då. Jag träffar spelare som gärna går med i en förening men som sedan lägger in brasklappen att de inte kan spela matcher på vardagskvällar eller helger. Däremot funkar måndagsmorgnar bra. Jag träffar spelare som gärna vill spela, men bara om det är på naturgräs eller om de vet att de får starta och spela minst 80 minuter. Fastän de bara klarar 25.

Jag förstår att ni säkert flinar lite nu, men faktum är att ovanstående är vanligare än man tror.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man är med i en så kallat “riktig” fotbollsklubb om man inte själv vill prioritera sin fotboll. Det finns en hel drös med alternativ för de som vill spela på oregelbunden basis, men som ändå skriver kontrakt med föreningar som tränar 2-3 gånger i veckan. Ett löfte som de redan vet på förhand att det inte går att hålla.

Ofta får jag förklaringen att “man vill väl spela riktig fotboll, på en riktig elvamannaplan, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, men inte i Korpen, det är ju inte på riktigt”. Nej, det är helt rätt, det köper jag. Men varför ska man då spela riktig fotboll, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, när man inte ens vill lägga in en helhjärtad insats? Varför vill man spela riktig fotboll, men inte ens kan tänka sig att träna regelbundet?

För min del är detta en gåta. Det blir lite en “äta kakan, men ändå behålla den”-situation. Man vill gärna vara med på kalaset, men man vill inte vara med och fixa i ordning eller röja efteråt.

Detta är givetvis föreningens frågor där varje förening får göra som de vill, men de har själva satt sig i denna situation. Regler har det tummats på och förväntningarna har skruvats ner och i slutändan blir det en ond cirkel.

För min del är att det ett ansvarstagande att vara en del av en riktig fotbollsklubb. Jag tar ansvar för att jag kan vara med på regelbunden basis, att jag vill träna fotboll och prioritera den. Känner jag inte att jag har tiden, orken eller lusten, men kanske ändå vill spela någon gång då och då, finns det andra alternativ som är fullvärdiga. Ta dem istället! Dessvärre verkar många ha missat det och behandlar våra riktiga och organiserade fotbollsserier som om det vore vilken fest som helst där man kan komma och gå som man vill.

En lösning hade givetvis kunnat vara att flera klubbar slår ihop sina verksamheter. Jag tränar just nu BK Häckens damlag på Hisingen och även om vi har det relativt bra ställt så behövs det spelare. På Hisingen har vi relativt många damklubbar som slåss om samma spelare, samma utrymmen och samma tider. Där hade en lösning kunnat vara att flera slår ihop sina verksamheter för att dels erbjuda högre kvalité, bättre tider och alltid ha många spelare på träning (något som alla uppskattar), men här är det prestige och stolthet som sitter i vägen. Man vill helt enkelt vara “egen”, då dör man hellre än att försöka vara pragmatisk och överleva.

Tänk om Olskroken, istället för att självdö, hade gått ihop med BK Wobbler och kanske Gårda istället? De hade gett dem bättre träningstider, fler spelare, bra drag på träningarna, mer kompetens, bättre förutsättningar. Varför gör man då inte det? Svälj stoltheten är min medicin.

Jag både tror och hoppas att flera föreningar vågar ha förväntningar på sina spelare och ledare. Det innebär kanske i förlängningen att några fler klubbar de närmaste åren får lägga ned sina verksamheter medan vissa slås ihop, men det är ett nödvändigt ont som jag ser det. Det är en självsanering som behövs i våra divisioner. Förhoppningsvis leder det till att våra serier blir präglade av klubbar med engagerade spelare och ledare som vill prioritera sin fotboll, medan de som vill ha det på skoj och lek har fullvärdiga alternativ i Korpen, Fysiken och annat.

Jag tror det blir roligare för alla inblandade och att risken för misskommunikation, dåligt samvete och liknande försvinner. Trots allt handlar det om att vi alla skall få ut det vi vill av vår fotboll.

Vissa av oss vill ha det mest på skoj ibland – Välj då Korpen, Fysiken och andra alternativ.
Vissa vill satsa mer och prioritera den högre i våra liv – Spela organiserad fotboll.

Det är inget fel på något av dem, man väljer själv.

Men välj för fan inte att båda äta kakan och behålla den.