As some of you know, recently I was a guest at the “Rasta Möter” (a swedish podcast with focus on the local football / soccer of Gothenburg). One of the topics was about Pep Guardiola and Jürgen Klopp. The host, Fredrik Airosto, asked me which of them I liked the most, which was really a tough one for me.

To be frank, I don’t like any of them. Which in one sense is strange because their football / soccer philosophies are their opposites, surely there would be one of them I like more than the other?

In the show, I mocked Guardiola a bit, in a way that made rings on the water. I’ve got lots of mails and comments about this matter. As always, some think I have good point, some think I am a complete idiot. I find it amusing that is usually one way or the other, so in this post I am about to balance my opinion.

First of all, I have lots of respect for both Guardiola and Klopp. Of course they are both great football / soccer coaches. There is no doubt about that. Guardiola wouldn’t have won as many trophies as he had without being good in his man-management and Klopp is, by record, good at spotting talents and mold them into shape.

But (because there is always a but), I think they are too narrow-minded and that one big part of at least Guardiola’s success is spelled money.

I have a term I use to describe Guardiola (and many other coaches too of course, but he is target here) – “Philosophy Coach”. By that I mean he is a coach that has his own view of how football / soccer should be played and sticks to it, no matter what players he has in his squad.

When I studied football / soccer coaching, our teacher asked us if we thought Guardiola would change his tactics regarding his new material (he was announced new manager of Bayern München at the time). Most of said no, and we were right. Instead of adjusting his game idea according to his players abilities, he simply bought players that would fit into his philosophy. Of course there was some minor adjustments, but the big picture was the same as it was in Barcelona – A team that had a lot of ball possession.

The same thing happened in Manchester City. Did we really think he would change his approach into football / soccer just because he switched team and country? Of course not. He wanted his team to have a lot of possession and so he bought the players needed to complete that task.

I don’t say that Guardiola isn’t a good instructor or that he is poor in his social skills. It is absolutely necessary to be good at both, especially when you are dealing with super stars on a daily basis, but that doesn’t change the fact that the money got him the players he wanted in order to execute his ideas. He hasn’t really changed his philosophy, not in any major way at least, since he became coach in Barcelona. The only thing that has changed is the amount of trophies and his status.

For me, a good football / soccer coach understands that he needs to adjust his philosophy. Of all the teams I have managed, none has been the same. One of them had good short-passing players, one of the teams were good at positional defense and so on. They all had weaknesses too. I understood that I cannot squeeze the player into a box that doesn’t fit them. Instead, I needed to build a new box that was more accurate to their skills.

It would be interesting to see Guardiola in a less skilled team, with a club with less money than Barcelona, Bayern München and Manchester City. Imagine Guardiola in Frosinone, Huddersfield or Real Betis? Or why not a national team, where you can’t buy players, like Switzerland? That would be interesting, to see how he would tackle such a challenge. How his approach to football / soccer would change if he didn’t have the best players. I mean, how many times during the past ten years has his teams been since as the underdogs?

Really the same thing could be said about Jürgen Klopp, even though in lesser degree than Guardiola. He has his ideas about “gegenpressing” which all of his teams has used. The thing I like with Klopp though is that he rarely buys top of the line players. It is usually young players that he molds into shape. Guardiola does that to some degree too, but where Guardiola only does it because he can, for Klopp it is a necessity since he doesn’t have near as much money as him.

The same thing could be said about coaches like Lars Lagerbäck, Otto Rehhagel and José Mourinho. These three men are primarily known for their defensive tactics. They often have teams that are seen is underdogs and therefore they deploy a very defensive structure in order to get success on the pitch.

It would be interesting to see them in teams where they are supposed to have the ball more than their opponents. Mourinho didn’t exactly fail in his missions at Manchester United and Real Madrid, was no success story either when he had teams that was supposed to control the events of the game. He has always been at his best when he has managed teams who has nothing to lose. The same thing could be said about Lars Lagerbäck. Imagine him in a club like Barcelona. Would he play so defensively with such a great collection of footballers?

When I say that I am a football / soccer coach, I am often asked to describe my football / soccer philosophy. This is in many ways a dumb question. I haven’t meet a single coach that doesn’t want to have lots of ball possession, lots of short passing and a team that uses the “gegenpressing” technique.

All of us wants to do that.
My point is that isn’t always possible.

Maybe I don’t have the money, maybe I don’t have the patience from the board, maybe I have too old players. The list goes on.

A good coach is a coach who understands this and that can adjust his ideas to the players he or she has. Who have many tools in the box and can use many styles of playing football / soccer. The beauty in football / soccer is not about short passing, it is about using the right tool at the right time. Or as Bob Paisley, the legendary Liverpool Manager once said – “It is not about the short ball or the long ball, it is about the right ball”.

There is a lot of things to be said about Sir Alex Ferguson (no, I am not a Manchester United fan), but he was a coach that changed his philosophy through time. He didn’t have the same tactics from the 80’s to the 2010’s. He developed and understood that he needed to change in order to gain success. In that way, he was an excellent football manager.

Keep in mind that this is not a post about me disliking Manchester City or Liverpool.
It is about two managers who are too narrow-minded for my own taste.


I read somewhere that a regular wage earner on average gets fired once per lifetime. Some never gets fired, others several times, but the average is once per person and lifetime. Within football, this number is definitely a low one. In particular, at higher levels, it is more common to have a couple of severance pay in their back pocket.

It is not rare to hear people say that the football / soccer world has become too cynical. Everything is about results and when they are not enough, a coach gets fired (let’s face it, it’s easier and cheaper to kick a coach than a whole team). Sometimes the results are not enough. Ask Fabio Capello who was fired from Real Madrid despite winning the Spanish league. The reason? They played dull football, the board said.

Now, when coach icons like Sir Alex Ferguson and Arsene Wenger have put the bag on the shelf, it has in some way become a kind of pink skimmer of the times that has gone by. That it was better before when coaches actually got the chance and the clubs dared to invest in them in the long run. Note that it took a while before Sir Alex actually started winning titles. It is not rarely described that Manchester United’s patience and belief in long-term and continuity were crucial to laying the foundations for the success that would later symbolize the club.

Of course, it’s not hard to dream back to these times, not at least for us coaches. We would like to keep our jobs by writing long contracts and then praying and asking for patience. At the same time, I can not help thinking we have become a bit too nostalgic here. That football + continuity does not always lead to success. Wenger, who certainly had a couple of really good seasons, can anyone honestly say he has been succesful in recent years?

Misunderstand me right here. I think of course everyone should get a chance to do their job. My coach god, Brian Clough, got 44 days in Leeds United before he got sacked. Obviously, it was a strange employment and nothing I recommend, but what says that long-term always leads to success?

I recently read an article about AC Milan, describing their recent majesty era in the mid-2000s. When they won the Champions League in 007, the players were Paolo Maldini, Gennaro Gattuso and Clarence Seedorf. Then, the explanation for the success was the club’s continuity, that these experienced players stood for stability and long-term. When they left the same tournament less than a year later against Arsenal, the excuse was that Milan had not renewed. This despite the fact that it was basically the same team that as less than a year earlier lifted the same cup. What was previously shouted was now what was criticized. Can not make up your mind, eh? 

This issue becomes extra important at the lower levels of football. Not rarely, the squads changes radically from year to year. The core of the group usually consists, but in Sweden, in many cases it is a whole new team that will be gathered in January versus January the year before. Some players move, others test the wings in a new club, a third will have children, a fourth will study and so on. Trying to work on the same methods as the year before, despite the fact that the group is basically completely changed, would be a sort of suicide mission.

Even at higher levels, this is a problem. Attractive players move to larger clubs, the bad ones got sold or the contract expires, long-term injuries forces the club to panic signings. And then the coach is there with a whole new group of players. Then it’s not easy to be long-term.

My point here is that this thing with long term is certainly a good thing, but also a kind of football utopia. Why do we dream of something that is impossible to get? Of course, we will not make changes just because we can, but I think the key to being successful as a football coach is rather about daring to innovate, finding new approaches and always wanting to develop. Wenger ran on with the same old ideas year after year, finally the reality caught him. Just as it now seems to make for José Mourinho.

Sir Alex is an interesting example. Although he lasted for a long time, he dared to constantly develop his ideas and methods. United really did not play the same from when he took over to what he left. He also had no problems eliminating players who no longer delivered. In most cases, coaches usually become nostalgic and refuse to abandon a winning concept, but not Ferguson. It honors him and shows somewhere that long-term is not a worthy goal in itself. It is rather about developing.

Somewhere, I believe that long-term and continuity are needed to some extent, but there is a limit to it. Development is much more important than continuity. Otherwise, we stagnate as a coaches and get worse, or others get better. Where this limit is, I do not know. Expecting large-scale works during a season may be too demanding, but adhering to the same method when no major results or improvements have been seen in 4-5 years may be dumbfounded.

I am tired of talking about long-term.
Let’s talk about development instead, shall we?

Jag hamnade i en lika märklig som intressant diskussion häromdagen.

Ni vet hur det kan vara efter en match. Det kan vara heta känslor, frustration, glädje, eufori… Ja, allt det som gör fotbollen så fantastiskt engagerande. Du sitter ner och pratar med en kompis om hur matchen ni precis har bevittnat hur den har varit.

Inte sällan har ni radikalt olika upplevelser av matchen ni precis sett. Det är mer regel än undantag, framförallt när supporterskap är med i bilden och ni håller på två olika klubbar.

En sådan diskussion råkade jag ut för häromdagen, då jag och en vän hade olika infallsvinklar i en match. Det hela höll på att gå över styr, vilket det ofta gör när känslor är inblandade, men hela debatten avslutades tvärt när han sade de väl bevingade orden.

“Äsch, det är ju ingen idé att diskutera med dig, du kan ju ändå ingenting om fotboll” 

Och då slog det mig – Vad menar vi egentligen med att en “kan fotboll”?

Vad är det för typ av kunskap vi pratar om då? Vad gör en annans åsikt mer värd än någon annans?

Jag förstår ju givetvis, så här i efterhand, att min vän inte menade något illa med ordern, men hela den frasen har jag burit med mig sedan dess och den egentliga betydelsen. Jag skulle inte vilja vara så pass oödmjuk och påstå att jag kan allt om fotboll, långt därifrån, men även för mig som snart har ett diplom i UEFA A på tränarutbildningen blev jag nästan kränkt av uttalandet. Hur kunde han ha mage att säga så om min kompetens, när jag faktiskt jobbar och pluggar fotboll?

Jag har börjat förstå att här råder det en stor ickekonsensus om vad som egentligen menas med att “kunna fotboll” och att vi är långt ifrån konsekventa när vi uttrycker detta.

Jag hade nöjet häromdagen att lyssna på Olof Lundhs podcast med Anders Svensson. Denna frispråkiga, föredetta mittfältskreatören, är alltid intressant att lyssna på. Men en sak som han sade som var extra uppseendeväckande och det var när han sade att “jag kan ju mer fotboll än de flesta”.

Jag vill inte kasta skit på Anders Svensson, men vad menar han egentligen med detta?

Jag köper absolut att han har erfarenhet av att ha spelat fotboll på elitnivå både i Sverige och utomlands, men vad är det för kunskap han menar att han besitter?

Är det att han förstår taktiska direktiv?
Är det att han kan förklara de tekniska registret i hur du slår en krossboll?
Är det att han kan allt om Pogba?
Är det att han vet vilka som gjorde alla målen i VM-finalen 1958 samt i vilka minuterna målen gjordes?
Är det att han kan förklara skillnaden mellan kombinationsmarkering, zonmarkering och rak man-man-markering?

Ja, ni förstår själva. Denna “kunskap” som folk pratar om är så pass diffus och oklar så att antingen kan alla eller ingen någonting alls om fotboll.

Extra intressant blev det när nämnde Svensson började prata om träningsupplägg och sina dispyter med tidigare tränaren Jörgen Lennartsson. Hur många träningsupplägg har Svensson själv fått planera upp? Utefter vilka premisser? Och vad var syftet med dessa?

Återigen, min mening är absolut inte att basha på denna landslagslegendar, men jag vill väcka tankar kring vad vi egentligen menar med att “kunna fotboll”. Det är långt ifrån självklart, ändå stöter jag med jämna mellanrum på självutnämnda experter som proklamerar hur mycket de kan om vår kära sport. Som om att “kunna fotboll” är något slags universellt vedertaget begrepp.

Erik Niva, en välkänd krönikör för Sportbladet, har många gånger i sin karriär fått frågan om inte han kunde tänka sig att vara fotbollstränare. Flera gånger har han svarat att han inte alls är lämpad för den uppgiften, att han inte besitter den kompetensen. Det kan låta märkligt för en person som av många anses vara extremt fotbollskunnig, men vittnar också om hans ödmjukhet och stora respekt för de som faktiskt är tränare.

Niva berättade att han förvisso visste mycket om personligheterna inom fotbollen, klubbarnas historia, relationerna mellan de olika personerna i hierarkierna och så vidare, men att han inte hade en aning om hur en jobbade med gruppdynamik, hur en instruerade en spelare att nicka eller vilken prioriteringslista som det fanns inom positionsförsvar. Han menade på att det var skillnad på att veta startelvan i West Ham från säsongen 1974 och att kunna förklara vilka muskler som används när en spelare gör en chippassning.

Detta är givetvis mycket kloka insikter och visar på att det inte finns någon enhetlig “kunskap” om fotboll, utan många olika områden där en kan ha varierande erfarenhetsnivåer av. Som Niva själv är inne på så är det stor skillnad på att kunna rabbla årtalen på Real Madrids alla CL-titlar och att berätta hur avstånden påverkar spelytorna i ett 4-2-3-1-system.

Trots att jag som jobbar med fotboll dagligen kan bli oerhört frustrerad över alla “förståsigpåare” (som i slutändan visar sig blanda ihop äpplen och päron) är det också detta som är lite tjusningen med fotboll. Passionen, intresset och engagemanget – Vad hade vår kära sport varit utan den? Antagligen betydligt fattigare och mycket tråkigare, är mitt svar.

Visst, ibland kan jag avundas personer som har jobb där ingen ifrågasätter deras kunskap. Jag har i varje fall aldrig ens försökt att förklara för en VVS-reperatör hur denna skall genomföra sitt jobb. Men samtidigt, utan det där intresset hade fotbollen varit trist. Och då kanske jag får svälja emellanåt att folk vill förklara för mig hur ett lag skall spela fotboll.

Det enda jag efterspråkar är ett uns av ödmjukhet och respekt inför att kunskap kan se olika ut och vara olika beskaffad.

Även om jag suttit på toaletten i snart 30 år så vet jag fortfarande inte hur en toalett fungerar och skulle aldrig för mitt liv drömma om att förklara det för en reperatör.

Den insikten skulle många som “kan fotboll” må mycket gott av.

Det finns en stor risk när ni läser den här texten att ni ser mig som en dålig förlorare. Låt mig därför tidigt slå fast några saker; Nej, jag är ingen dålig förlorare som inte kan ta en förlust. Jag hatar förvisso att förlora, men det betyder inte att jag inte kan applådera en motståndare som gör en bättre match än oss.

Igår var det precis så; Vi mötte en motståndare som bättre klarade av stridens hetta och vann matchen fullt rättvist. Vi i BK Wobbler kunde inte hantera det och istället för att spela som ett samspelt lag börjar vi bli irriterade på varandra, gnälliga och använde ett osunt kroppsspråk gentemot varandra. Alla började spela för sig själva och det vann vår motståndare Santos Cruzazul IF på.

De vann fullt rättvist.
Inget snack om den saken.

Så förluster kan jag ta, speciellt om de känns rättvisa, vilket fallet var igår. Jag har däremot mycket svårare att ta när det blir sviktande respekt från motståndarnas sida.

För mig är fotboll något vackert.

Det är det roligaste jag vet och det är därför jag vecka efter vecka, oavsett årstid, går till träning och match med ett leende. Det skall vara en sport där vi, utöver att ha kul, också skall visa respekt mot domare, motståndare och inte minst oss själva. Speciellt på våra relativt låga nivåer där inget är på direkt liv eller död. Det är ingen allsvensk plats på spel med ett gäng miljoner inblandade, utan en vanlig seriematch i Göteborgs division 6B.

Jag brukar min vana trogen hälsa på motståndare innan match, skaka hand och önska lycka till. Jag tycker det hör till för att skapa en positiv atmosfär. Sedan är det helt okej under match att visa känslor, att få reagera och känna passion. Det är en del av spelet och man kan vara irriterade på varandra, men det är viktigt att kunna ta varandra i hand efteråt och tacka för en god match.

Men det som hände igår i matchen mot Santos Cruzazul IF tycker jag dessvärre var bortom det som jag anser är “en del av spelet”.

Ni vet ibland när man ser matcher som El Classico mellan Real Madrid och FC Barcelona när spelarna efter varje domslut omringar domaren, protesterar, gestikulerar, skäller och låter tid som skulle gå till fotboll istället handla om gnäll? Fotbollsspelare som egentligen är alldeles för bra för att hålla på att käbbla men istället för att spela lägger ner tid på skitsaker?

Precis så var matchen igår.

Efter varje domslut, varje avblåsning, varje frispark, efter allt skulle det protesteras. Spelare från motståndarsidan skulle ljudligt visa sitt missnöje på såväl spanska som svenska. De omringade domaren ett flertal gånger, vägrade acceptera domslut och skulle till varje pris berätta för domaren vad de tyckte. Det blev fem gula kort till slut, varav fyra för snack. Det är mycket.

Som om det inte räckte var det lika högljudd från deras bänk. Såväl tränare som avbytare och lagledare skulle berätta vad de tyckte om domarens insats. De skrek och gestikulerade med all önskvärd tydlighet från sidlinjen och klev ibland även innanför den, som för att understryka sitt missnöje med domarens insats.

Till sist brann det till i huvudet på mig.
Jag sade åt dem att hålla käften.

Jag är inte känd för att vara den som tänder snett, jag är en lugn person som inte lätt låter mig provoceras, men till sist kände jag att det fick räcka. Det var i vissa stunder inte en fotbollsmatch som utspelade sig därute utan ett slags dåligt avsnitt av Debatt där alla på ett skrikigt sätt skulle bevisa hur ofördelade de hade blivit.

Jag erkänner att det inte var smart gjort av mig att be motståndarens bänk att hålla käften. Det var oetiskt, dumt och ett tecken på dåligt omdöme från min sida och det ber jag också ödmjukt om ursäkt för till Santos Cruzazul IF. Det var korkat gjort och där visade jag dålig respekt gentemot motståndaren. Där och då var jag inte det föredömet jag vill vara.

Givetvis blev hela deras stab skogstokig på mig för detta och det med all rätta. Jag vidhåller fortfarande dock att de sysslade med något annat än fotboll där ett bra tag, men det var ändå respektlöst gjort av mig. Det är jag ledsen för.

Men det som sedan hände gjorde inte deras agerande bättre. Det var inga snälla ord som flög från deras bänk heller, en vattenflaska sparkades i riktning vårt bås (som jag sedermera gav tillbaka efter match till tränaren för att påvisa att sådant sparkar man inte iväg mot någon) och till och med deras tränare klev över sin tekniska zon och IN i vår zon för att berätta att sådär minsann tilltalar man inte någon.

Han må ha rätt i sak, men det ger honom inte heller rätt att trampa in i vår tekniska zon mitt under match. Det ger inte heller hans stab rätt att sparka en vattenflaska i riktning vårt bås eller att låta alla gestikulera hejvilt innanför sidlinjen efter varje domslut.

Domaren, Torkel Carlström som jag tycker gjorde vad han kunde under en hetsig match, försökte be deras bänk att lugna ned sig, men förgäves. Det blev snarare än mer högljudd därifrån. Jag har haft Torkel Carlström som domare innan och tycker att han gör sitt uppdrag bra, brukar vara ordningsam och komma en halvtimme innan utsatt tid.

Precis som oss ledare och spelare gör han också misstag givetvis, det är ju ändå division 6, men det är naturligt. Trots allt spelar vi inte i Champions League och då kan vi inte förvänta oss domare på den nivån heller. Gör vi misstag, gör de misstag. Lägg väl märke till att jag, som tränare för det laget som FÖRLORADE matchen totalt sett är nöjd med domarens insats. Då har jag ännu svårare att begripa deras reaktioner på domsluten när de vinner.

Jag börjar redan nu förstå vad ni tänker när ni läser detta, men låt mig klargöra några saker;

Att reagera när man känner att ett domslut är felaktigt – Absolut, det är normalt.
Att vilja snacka med domaren för att veta vad man gjort fel – Inga konstigheter.
Att vara missnöjd med ett domslut – Också normalt.
Att ryckas med i matchen – Självklart!

Att ha som strategi att omringa domaren efter varje domslut – Inte OK!
Att ständigt gnälla, protestera & gestikulera mot domaren – Inte OK!
Att låta hela bänken skrika inne i den tekniska zonen och visa dåligt kroppsspråk – Inte OK!
Att sparka vattenflaskor till motståndarnas bås – Inte OK!
Att komma över till motståndarnas tekniska zon och tillrättavisa tränare – Inte OK!

Eller som i mitt fall; Att be motståndarnas bänk att hålla käften – Verkligen inte OK!

Jag skrev tidigare att jag tycker att fotbollen är en vacker sport och det står jag fast vid. Det betyder också att jag inte tycker att den skall smutsas ner. Att omringa domare, låta hela bänken skrika högljudd i en teknisk zon efter varje domslut, inkräkta på motståndarens tekniska zon eller för den sakens skulle be motståndarna hålla käften är inte vackert alls. Inte någonstans.

Jag tycker att detta är en viktig fråga för den avgör vilken sport vi vill ha. Ytterst handlar det om vilken syn vi har på motståndaren och varandra i allmänhet men på domaren i synnerhet.

För mig är domaren helig.

Du behöver absolut inte tycka samma sak som domaren, men du skall ändå respektera att denne har ett svårt uppdrag där de försöker skipa rättvisa. Alla som någon gång haft visselpipan i munnen vet hur svårt det är och därför är det viktigt att visa respekt. Annars finns det en stor risk att ingen längre vill vara domare, för vem fan vill stå där och döma när folk inte visar respekt?

Jag skulle bli skogstokig på mina spelare om de var så respektlösa gentemot domaren. Det handlar om värdighet. I vårt lag är det snarare kutym att säga åt den lagkamraten som beter sig illa att skärpa till sig och gå därifrån. Det har med sunt förnuft, hyfs och respekt att göra.

Men hos gårdagens motståndare var det snarare tvärtom. De vill påverka domaren så mycket som möjligt genom sina protester, skrik och gnäll. Och det gällde hela vägen från bänk till planens spelare. Alla agerade likadant.

Vi pratar ju ofta om att vi vill ha en sport som är rent från sådant här, så varför låter vi det fortsätta? Det är ju ingen som tycker att det är kul när vi ser sådant i El Classico, så varför gör vi det då själva? Jag förstår att man vill vinna, men vill man det till varje pris? I  en divison 6-match?!

För mig är svaret självklart; Att vinna till varje pris är inte ett alternativ. Någonstans måste man känna att man kan stå där, rakryggad efter en match och känna att man visat respekt gentemot lagkamrater, motståndare, domare och publik. Vad är en seger värd om man inte har några värderingar, om man inte har någon moral? Någonstans måste man kunna se sig själv i spegeln efter en match också och känna att man är stolt över det man gjort. Det tycker jag är viktigt.

För när alla medaljer, pokaler och segrar och är borta – Vad finns då kvar?

Jag vill belysa det här problemet för jag tror att detta inte bara en division 6-fråga, utan om fotbollen i stort. Jag ser nästan aldrig samma gnäll och protesterande i andra sporter. I handboll springer man tillbaka till sin egen zon när man fått ett domslut emot sig, inget lallande med domaren där inte för då släpper man in ett mål. I machosporten ishockey får bara lagkapten diskutera med domaren och där är det mycket sällan något gnäll på domaren, i alla fall inte på samma sätt som i fotbollen. Vad fan, skulle du filma inom ishockeyn skulle du bli utskrattad, men i vårt sport ses det som “en del av spelet”.

Efter matchen mot Santos Cruzazul IF tackade jag domaren för en bra match, trots omständigheterna, och bad om ursäkt för mina mindre välvalda ord i riktning motståndarnas bänk. Jag tycker det är viktigt att kunna be om ursäkt när man betett sig illa, så jag gick även över till deras sida och tackade för matchen och bad om ursäkt till tränaren.

Det enda svaret jag fick var “det är lugnt, det är en del av spelet”.
Och det är väl också där vi skiljer oss åt.

Att de tycker att det är respektlöst när någon ber dem hålla käften och att jag tycker det är lika respektlöst att omringa domaren, gestikulera med hela bänken och kliva över och in i motståndarnas tekniska zon.

Jag går just nu på tränarutbildningen i Halmstad och jag har inte läst en enda rad om att “det är en del av spelet” att gnälla, protestera och gestikulera mot domaren. Där står det snarare om vikten av fair play och vilket ansvar vi ledare har gentemot spelare, klubb och publik och upprätthålla vett och etikett på en fotbollsplan.

Jag kommer alltid att stå upp för sporten fotboll och att den i så hög grad som möjligt skall vara en beundransvärd och vacker sport. Att det skall finnas moral och ideal som vi försöker uppnå och aldrig tumma på. Att inte svärta ned den sporten som enligt entydiga källor är världens största. Den skall inte förstöras av gnäll, protester, skrik, hån eller andra respektlösa beteende utan förknippas med glädje, underhållning & sammanhållning.

Det är vad fotboll är för mig.

Och den dagen den mer består av dessa tråkigheter kanske det inte längre är värt att vara kvar inom fotbollen, då kanske det är läge att göra något annat. Men där är jag inte idag utan är fast besluten om att slåss för det vackra i fotbollen. Den är värd att kämpa för.

För det är världens vackraste sport.

Jag ångrar och ber om ursäkt för mitt beteende, men ångrar också att jag inte mer tydligt markerade vikten av respekt. Sådant kommer väl när man har mer rutin, men ändå. Jag kunde gjort mer, både för att upprätthålla och för att påvisa vikten av denna respekt.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot vare sig klubbens spelare eller ledare som personer. De var jättetrevliga innan match och verkar vara ett sympatiskt gäng, det är väl just när det är match som de inte är så respektfulla. Att alla vill vinna är en sak och är förståeligt, men att förvandla en fotbollsmatch till en cirkus något annat. Till skillnad från dem tycker jag inte att detta är “en del av spelet”.

Jag önskar dem lycka till i fortsättningen (ja, jag gör det verkligen!), men hoppas också att de förstår att man skall visa domaren respekt. Precis som jag som behöver visa mina motståndare mer respekt än jag gjorde igår.

Santos Cruzazul är ett alldeles för bra fotbollslag för att vara så respektlösa mot domaren.
Alldeles för bra.