Nu när vi är i sluttampen av hösten duggar matcherna tätt innan seriens säck skall knytas ihop. Igårkväll hade vi i BK Wobbler årets enda fredagsmatch, hemma på Överåsvallen dessutom, mot BK S:T Jakob. Ett lag som vi mötte för bara några veckor sedan, då borta på Ruddalen, och vann den matchen tämligen komfortabelt med 4-1. Det blev en ny repris på detta resultat – Även igår gick vi segrande ut med 4-1 och bröt därmed en fyra matcher lång förlustsvit.

Det är lätt hänt att ett lag säckar ihop lite på hösten, speciellt som i vårt fall där vi inte har någon möjlighet på de riktigt fina placeringarna och inte heller kan åka ur serien. Vi är i ett slags ingemansland och då är kan motivationen tryta. Därför är det extraviktigt att ta tillvara på de här tillfällen och våga prova nya grepp. Under en säsong brukar annars tiden vara en bristvara, men nu när vi kan spela matcher utan press på resultat har vi råd att testa saker som vi i vanliga fall kanske inte hade gjort. Nya övningar på träningar, ett annat spelsystem och liknande är saker som går att prova då resultathetsen är mindre. Då finns det också möjligheten att bygga något inför nästa säsong och därmed få ett litet försprång på 2016.

Gårdagens fokus, och även hela höstens koncentrationsområde, har legat på vår offensiv pressidé. Jag tror på en idé om att vi skall jobba med en direkt återerövring av bollen vid förlust på offensiv planhalva. Dels för att vi kan vinna bollen högt och därmed ställa om, dels för att vi på så vis kan stressa motståndarna till misstag och dels också för att vi kan förhindra eller fördröja en kontring genom en tidig press. Vi i svensk fotboll brukar annars bli upplärda att jobba mycket med indirekt återerövring, att först täcka upp ytor, markera motståndare och SEDAN sätta in pressen. Visst, på så vis undviker vi pinsamma kontringar, men det innebär också att vi återigen får starta våra anfall från egen planhalva istället för att kunna såra motståndarna i och runt deras straffområde.

På kontinenten är det betydligt vanligare med direkt återerövring (Barcelona, Borussia Dortmund under Jürgen Klopp och Marcelo Bielsas alla skapelser är utmärkta exempel på detta), men här i Sverige har vi valt en annan väg. Därför är också direkt återerövring något som är svårt att jobba med, många spelare måste lära om sig från grunden och jobba med nya beteenden. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med seniorspelare som det gäller i detta fallet, och vi har haft vår beskärda del av diskussioner i ämnet. Men det blir bättre och bättre och detta ville vi givetvis dokumentera, för att påskina våra framsteg. Därför valde vi att filma matchen för att kunna göra en videoanalys, en metod som jag på sikt tror kommer bli vanligare och vanligare inom fotbollen. Det återstår att se hur mycket vi kan få ut av videon, men onekligen finns det ett intresse av spelarna att se sig själva “in action”. Det blir också tydligare för dem vad de gör rätt och vad de behöver förändra i sitt spel, de ser det svart på vitt istället för att höra på mig när jag tjatar.

Matchen då?

Ja, även om motivationen säkerligen var i varierande grad så satte vi ändå igång ett par anfall och tog tag i den berömda taktpinnen. Inom ett par minuter hade vi också gjort ledningsmålet och trummade på för mer. Det såg betryggande ut och det brukar ju vara då det smäller till därbak, vilket mycket riktigt hände. BK S:T Jakob har snabba spelare och de satsar mycket på sitt omställningsspel, vilket kan vara ett bra vapen då vi ofta står högt med vår backlinje som ett resultat av den intensiva pressen på offensiv planhalva. Vi har i regel mycket snabba backar och har inga problem i djupled, men vid just detta tillfälle small det till och det stod 1-1 på Överåsvallen. Plötsligt var det vi som var stirriga och motståndarna som skapade chanser. Det såg lite oroligt ut, minst sagt, och själv hoppades jag på halvtidsvilan där vi kunde samla ihop grabbarna. Vi skulle ju ta detta enkelt, speciellt sett till att motståndet spelar i de lägre delarna av vår serie.

Men sedan har vår egen interna skyttekungen en trevlig period. En boll som är på väg att rinna ut över vänsterkanten fångas upp och spelas in i straffområdet. Något turligt får anfallaren träff och vi leder med 2-1. Inte orättvist kanske, men långt ifrån logiskt då S:T Jakob skapat en del på slutet. De påföljande minuterna smäller han till två gånger till, vilket gör att han får till ett äkta hattrick.

4-1 i halvtid och matchen är så gott som död. Det märktes tydligt att vi mötte ett bottenlag här för de hade lite att hota med tillbaka. När en säsong gått emot så mycket som de gjort för dem är det svårt att resa sig, det blir en självuppfyllande profetia att det skiter sig för att det skiter sig och så var det i det här fallet. Jag ber vår defensiv mittfältare att städa upp i ytan framför backlinjen och att våra mittbackar skall vara beredda på djupledsbollar, vilket gör att vi stänger matchen helt i andra. Det blir aldrig spännande och vi vinner komfortabelt med 4-1, trots att vi får en utvisning emot oss i slutskedet, en repris på samma resultat som vi fick med oss från Ruddalen mot samma motstånd för några veckor sedan.

En vanlig dag på jobbet kanske, men ändå viktigt att bryta en fyra matcher lång förlustsvit och få till en bra avslutning. Vi har femteplatsen i vår egna händer och det skulle därmed bli klubbens bästa placering sedan 2012. Även om det inte ger uppflyttning så är det viktigt att avsluta en säsong snyggt och komma in i 2016 med en positiv känsla.

Om inte annat så kan ju en bra match alltid hamna på video.

Advertisements

Vi i BK Wobbler är inne i en tuff matchningsperiod nu med många kamper på kort tid. En match borta mot BK S:T Jakob avverkades i torsdags och redan igår var det en ny tillställning på G hemma mot Santos Cruzazul IF. Två matcher på tre dagar således.

Men vi börjar i rätt ordning.

I och med att vi under en lång period har vetat att hösten skulle bli en mer intensiv matchperiod har vi också jobbat med detta i våra förberedelser. Den här veckan har vi haft två träningar plus två matcher, vilket är lite mer en spelarna är vana vid. Därför har träningen anpassats en aning till detta under veckan, så att vi inte skulle vara helt färdiga när väl matchandet var igång.

Min mentor Rickard Peterson gav mig ett tips om att skapa ett slags rotationssystem, dels för att underlätta arbetet för nyckelspelare så att de inte blev helt slutkörda, men dels också för att göra flera spelare delaktiga i våra med- och motgångar. Under en tuff matchningsperiod kommer det behövas många spelare som är delaktiga och det ville han noga understryka.

Det svåra med att rotera, speciellt när man spelat ihop ett lag, är att man spelar ett högt spel. Inför matchen borta mot BK S:T Jakob, som för övrigt spelades på klassiska Ruddalen i Västra Frölunda, visste vi att tre poäng skulle ge oss en utmärkt sits med tre raka segrar inför matchen hemma mot toppkonkurrenten Santos Cruzazul IF, men samtidigt var det mindre än två dygn innan den matchen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Det blir lite gambling av det hela; Det finns en risk att man antingen vinner matchen lätt men också får trötta spelare inför en viktig match, men också en risk att man har utvilade spelare men inga poäng. Även om S:T Jakob är ett så kallat bottenlag i vår serie är inget lag så pass dåligt att de bara körs över, det har vi sett bevis på innan.

Jag valde att gå på Rickards linje och försöka rotera spelare för att hålla nyckellirare så fräscha som möjligt. Det blev minst sagt en mindre chock i omklädningsrummet då jag ställde över många spelare i startelvan och några av dem var även oroade över att jag tog för lätt på uppgiften. Det gjorde jag förstås inte, jag var förberedd med både en plan B och plan C ifall det skulle knipa, men samtidigt kände jag att det också är viktigt att våga ge spelare chansen från start. Alla i ett lag behöver känna att de bidrar och är viktiga.

Men visst kunde det gå åt pipsvängen.

Motståndaren, som också haft ett tufft spelprogram med sin tredje (!) match på fem (!!) dagar, började bäst och utnyttjade det faktumet att det var många nya i elvan. Det såg nervöst och darrigt ut och efter mindre än fem minuter ledde S:T Jakob. Men efter målet tog vi oss samman och visade att det kollektiva passningsspelets lägstanivå har höjts. De som var mindre bra i passningsspelet i början på året har blivit bättre med hjälp av träningen vi implenterat och det märktes. När vi väl sätter igång med en och två touchpassningar går det undan och innan halvleken var slut hade vi vänt på steken, 2-1 till oss.

Klassiskt nog så släcktes ljuset på arenan, vilket föranledde till en tidig paus. Nu började det bli än mer bytesdags och jag började värma upp de mer tänkta startspelarna för inhopp i andra.

Om jag inte kände mig orolig efter första halvlek var jag det än mindre i andra. S:T Jakob var trötta efter sitt intensiva matchschema och orkade inte stå emot. Vi maler bokstavligen talat ner dem med vår ork och till slut visar siffrorna 4-1 till oss på ljustavlan. Kunde, och borde kanske varit mer, men jag var nöjd med att många spelare fick speltid, att viktiga personer fick vila upp sig och framförallt att vi fick med oss tre poäng. Gamblingen hade gott hem.

Enda smolket i bägaren var att vår målskytt nummer ett skadade sig i slutminuten, men sådant får man kanske ta när allt annat gick in. Dessutom var det högst oturligt då han hamnade snett i landningen efter en luftduell. Trots allt spelade han bara 20 minuter, så det var knappast på grund av dålig koncentration och trötthet.

Dessvärre skulle den skadan visa sig bli relativt avgörande två dagar senare…

Måste för övrigt berömma BK S:T Jakob för att vara ett mycket trevlig fotbollsgäng. Inte bara för att vi vann förstås, utan även för att de är lätta att ha och göra med och bara gott tugg både innan, under och efter match. Sådant uppskattas!

Uppdraget var slutfört och nu var det dags för förberedelserna inför lördagens viktiga hemmamatch mot Santos Cruzazul IFÖveråsvallen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen var målet inför den matchen att sätta oss i en bra sits och det hade vi nu gjort. Vi hade inför matchen tre raka segrar och hade känn på de ärofyllda topplatserna. Förvisso sju poäng upp till lördagens motståndare i tabellen, men med en match mindre spelade. En seger där och vi hade varit fyra poäng efter med en match mindre… Och då med ett gynnsamt spelschema med fyra hemmamatcher på de sista sex matcherna. Lägg då till att vi inte förlorat på hemmaplan på över fem månader.

Ja, ni förstår ju själva varför vi var så optimiska, speciellt med 16-1 i ryggen med de tre senaste matcherna i bagaget.

Innan matchen ville jag dock inte lägga vikten vid betydelsen av en seger i matchen. Sådant visste jag kunde hämma killarna istället, så jag ville lägga fokus på vår prestation. Jag berättade för dem att vi skulle ge allt och inte känna ånger efteråt. Att vi gjorde allt för klubbmärket på bröstet. Sedan om det räckte eller inte spelade mindre roll, men ingen skulle känna att de kunde gjort mer och vara ångerfulla.

Jag tror också spelarna tog mig på orden och gick ut och satte an tonen direkt. Första 20 minuterna har vi full kontroll på händelserna. Vi spelar runt bollen, är kontrollerade i vårt passningsspel och visar på tålamod. Helt logiskt gör vi också 1-0 efter en dryg kvart och där och då känns det som att vi har matchen dit vi vill ha den. Vi har mest boll och de är tydligt frustrerade.

Dock växer serietvåan in i matchen, vinner fler dueller och vi får svårare att kontrollera deras offensiv. Något slumpartat får de in 1-1 efter ett direktavslutat av deras nummer nio, Gabriel Gallardo, i boxen. Just den spelaren vi INTE skulle ge möjligheten att avsluta där. 18 mål på en säsong inger onekligen respekt och det visade han där.

Lustigt nog tycker jag inte Santos är något fantastiskt fotbollslag, sin ligaplacering till trots. De är utanför straffområdet ett rätt ordinärt gäng, men det är innanför boxen där är som giftigast. Det är inte många avslut, men de som de har är giftiga och svåra att värja sig mot när de väl kommer. Nästan alla går innanför ramen, mycket få klumpiga luftpastejer utan mål och riktning. De kan sina avslut i Santos Cruzazul och det är därför de ligger som de ligger i tabellen, som tvåa efter överlägsna FC Bosona.

Efter en första halva av halvleken där vi dominerar spelet tar nu gästerna över alltmer. Därför kommer det nog som en chock för dem när vi på en frispark gör 2-1 i 43:e minuten. Sjukt orättvist förstås, men sådana tar jag gärna också. Där och då kändes det som vi för en gångs skull hade lite flyt, sådant man behöver för att vara en toppkonkurrent.

Sedan inträffar två minuter som inte får hända oavsett nivå.

Direkt efter avspark sätter Santos fart och det går undan. De drar isär oss och på ett tillslag gör de 2-2. Okej, fair enough, tänker jag. Vi hade ändå inte förtjänat att leda matchen i paus.

Minuten senare händer samma sak. Igen.

I närmast ett identiskt anfall och de gör 2-3. Domaren blåser och det är halvleksvila.

Där och då visade Santos Curzazul IF upp en imponerande effektivitet och att de är ett lag med stark moral. De utnyttjade att vi antagligen trodde att halvleken var klar och straffade oss skoningslöst. Det brukar heta att det inte finns något tillfälle som ett lag är lika sårbart som när de precis gjort mål och det stämmer till viss del. Vi blir paralyserade, tittar bara på boll och glömmer totalt bort våra markeringar.

Spelarna går in för halvtidspaus, chockade och tomma i blicken. Jag försöker repa mod till dem, påtala för dem hur bra vi gjorde första 20 minuterna och att vi behövde komma tillbaka dit igen. Att vi fortfarande hade alla möjligheter, att vi var hemmalag och att det fanns en halvlek kvar att spela på. Inga byten gjordes heller i paus, jag trodde på de elva som satt igång matchen helt enkelt. Men längst bak i huvudet visste jag att flera spelare var trötta efter matchen i torsdags, framförallt de som spelade 90, och hade flera byten klara.

Tyvärr uteblir vår anstormning i andra halvlek. Santos Cruzazul får oss precis dit de vill genom att protestera, gnälla och gestikulera över varje domslut. De får totalt fem gula kort, varav fyra (!) för snack. Man kan tycka vad man vill om det (och tro mig, jag tycker massor), men faktum är att de får ner oss på sin nivå. Vi blir själva griniga och irriterade, börjar att skälla på varandra istället för att ge varandra konstruktiva feedback. Det blir mycket dåligt kroppsspråk emellanåt och istället för att vi tar oss samman som ett lag börjar var en spela för sig själva.

Vi tappar matchen på eget grepp eftersom vi inte kan hantera det mentala spelet, helt enkelt. Även om vi får lite tryck i slutet blir det aldrig något riktigt farligt och till sist vinner Santos matchen välförtjänt med 3-2.

Givetvis otroligt bittert sett till hur vi startar matchen och har ledningen två gånger om, men vi har som sagt bara oss själva att skylla. Vi var inte kyliga nog att hantera deras aggressiva sätt att föra sig och ta för sig på planen, vi blev irriterade på varandra och slutade fungera ihop som ett lag. Samtidigt stärktes de och fick oss ur balans.

Jag skrev innan om att det var synd att vår huvudanfallare blev skadad i mötet mo S:T Jakob. Då tänker jag inte främst på de uteblivna målen (vi har många som kan göra mål i vårt lag), utan mer för hans vilja och inställning. Han hade kunnat samla laget på ett annat sätt och fått dem att agera ihop som en enhet. Han brukar vara den första som ser till så laget lyfter blicken, utan honom blev det en del gamnackar, tyvärr. Kanske inte hade avgjort matchen till vår fördel, men hade helt klart jämnat ut oddsen.

Jag sade det till killarna och vidhåller det fortfarande ett dygn efteråt; Det var inte på planen vi förlorade den här matchen, utan i våra huvuden. Vi var inte coola nog, kunde inte hantera vare sig pressen eller stressen, helt enkelt. Vi förtjänade inte några poäng, punkt slut.

Nu är det blott sex veckor kvar av säsongen och vi är 10 poäng upp till andraplatsen med sex matcher kvar. Ett svårt försprång att ta in förstås, men samtidigt vet jag att killarna, precis som jag, vill avsluta säsongen så bra som möjligt. Hur långt det räcker vet jag inte, men det är ändå 18 poäng att spela om.

Och de tänker jag inte ge upp hur som helst.

En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

Ibland kommer jag till en analys som i slutändan kan sammanfattas med om glaset är halvfullt eller halvtomt. Gårdagens storseger borta mot Sjövalla FK med hela 5-0 är en sådan match där jag har svårt att bestämma mig för om jag är nöjd eller mindre nöjd. Kanske ligger det i tränarsysslans natur att aldrig vara 100 % nöjd, kanske är det personligt, vad vet jag, men det fanns saker med matchen jag både gläds och är bekymrad över.

Å ena sidan håller vi vår andra raka nolla i insläppt kolumnen och gör fem mål framåt, å andra sidan tycker jag att vi “bara” gör en godkänd insats och kan så mycket bättre än vi visade på en regning konstgräsplan i Mölnlycke igårkväll.

Så dagens analys är lite tudelad, eller svart och vit om ni så vill.
Men vi kan ju för sakens skull börja med det halvfulla glaset.

Första 20-25 minuterna startar vi precis på det sättet jag vill och precis på det viset som vi pratade om att vi skulle göra när vi alla satt i omklädningsrummet. Vår första tredjedel av matchen mot Landala var stirrig, anspänd och nervös, så ville jag inte att vi skulle inleda matchen mot Sjövalla, utan kontrollerat och med beslutsamhet. Det gör vi också och istället för att panikrensa när inte ens en tillstymmelse till press från motståndarna finns så spelar vi oss genom lagdel för lagdel.

Det resulterar sig också på måltavlan.

Det märktes att det var klasskillnad mellan lagen och att vi har ett snabbare och mer precist passningsspel. Kanske var det också så att det blöta underlaget gynnade vårt kortpassningsspel och missgynnade dem då många av deras patenterade långbollar stack iväg i gräset, men efter en halvtimme stod det redan 3-0 till oss.

Så länge det var ljust ute var det oforskämt bra spel...

Så länge det var ljust ute var jag nöjd med spelet…

Tyvärr är det här glaset börjar bli halvtomt.

I och med att det blev tydligt att vi var ett mycket bättre lag än Sjövalla så börjar vi också bli på tok för nonchalanta. Helt plötsligt vill ALLA göra mål och briljera eftersom det gått så “lekande lätt” och vi glömmer bort HUR vi tog oss till dessa mål; genom kontrollerat och beslutsamt arbete från backen.

Istället för att hela laget faller ned på egen planhalva när motståndaren provade det långa alternativet så stod vi kvar på offensiv planhalva eller vid mittlinjen och deltog inte tillräckligt i försvarsspelet. Hemjobbet var lite lojt och även om vår backlinje ihop med målvakt löste problemet relativt lätt i slutändan (en nolla är alltid en nolla) så får vår inställning i det skedet inte var så pass dålig. Det gick mot Sjövalla, men det kommer att straffa sig mot de bättre lagen i tabellen.

Som ett resultat av att vi fick ett för långt lag så blev passarna därefter. Vi testade en del längre alternativ och när vi fick bollen ville vi hela tiden gå framåt och kontra. Det låter kanske som en bra sak, men vi värderade inte lägena tillräckligt bra. När vi borde gått bakåt gick vi framåt helt tankelöst, och när vi gick borde gått framåt så spelade vi bakåt. Inte hela tiden och inte jämt och ständigt, men tillräckligt för att våra sista 60 minuter inte skall bli lika bra som vår första halvtimme.

Som ett resultat av detta får Sjövalla lite lägen, men de känns mest som halvchanser och inget som på riktigt utmanade vår målvakt. Måste också säga att de rycker upp sig efter första halvtimmen, men framförallt gjorde vi dem onödigt bra.

I paus pratade vi mycket om att tidigt stänga matchen i andra för att inte ge dem luft att vädra. Det som var intressant i halvleksvilan var att killarna, trots 3-0-ledning, inte alls var nöjda med sin match hittills. Det vittnar om självinsikt och det gläder mig, även om det kanske var onödigt hetsigt och emotionellt där när vi borde varit sakliga och pratat om vår matchplan istället.

Här behöver jag ta ett större kommando än jag tog för att samla killarna istället för att alla pratar i mun på varandra, det måste jag bättra mig på betänkligt. Där borde jag satt ner foten för att få struktur på den andra halvleken. Mer kontroll där och jag tror andra halvlek hade varit bättre från vår sida, så där måste jag bättra mig väsentligt i fortsättningen.

Efter en dryg timme stänger vi matchen med 4-0, trots att avstånden återigen är sådär. Det blir bättre, om än knappt märkbart för prestationen. 5-0 kommer också på frispark, men mest baserad på slarv från motståndarnas målvakt som inte hade en bra dag. Han borde åtminstone tagit två av målen han får på sig. Minst.

Resterande delar av matchen blir lite sönderryckt då jag luftar hela bänken och är svåra att göra en analys på. Däremot är jag nöjd med att alla fick speltid och att de känner att de bidrar. Det kommer att behövas längre fram i höst då vi har ett tätt matchande framför oss.

... Men inte lika bra när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

… Men inte lika glad när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

Summa summarum så gör vi processen kort med ett betydligt sämre lag än oss, gör fem mål framåt och håller nollan bakåt. Det är en godkänd insats från vår sida, men samtidigt kan jag inte låta bli att störa mig på att vi kan göra detta så mycket bättre än vi gör.

Jag ogillar skarpt att vi blir nonchalanta i vårt spel och glömmer bort det hårda arbete som tagit oss dit vi är och istället börjar ta genvägar som vi inte skall ta. Jag har full förståelse för att man blir målkåt när man som synes gör tre snabba och enkla efter 30 minuter, men samtidigt måste man respektera att vårt försvar och målvakt spelar för andra saker. För dem är det lika viktigt om inte viktigare med en insläppt nolla än ett gjort mål för en anfallare. Det är DET de spelar för och det måste man ha respekt för och inte bara tänka på sig själv. Jag hade varit vansinnig om vi släppt ett mål på en sådan nonchalans och det tror jag försvaret också hade varit. Det hade varit slarv.

Men samtidigt så är vi inne i ett bra flow nu också, om vi skall vända på det (igen). 12-0 på de två senaste matcherna är gott att ha i ryggen nu när vi har fyra matcher på 13 dagar. Det är det klassiska mantrat; vi gör mycket rätt men mycket kan bli bättre. Nu har vi fått upp tempot i vårt spel, det gick så fort så motståndarna inte hängde med när vi spelade one touch-fotboll. När vi då dessutom sätter vårt press-spel som vi skall ihop med att falla vid rätt tidpunkt med HELA laget kommer BK Wobbler att vara ett fruktat lag nästa säsong.

Frågan är bara i vilken division, om det blir fem eller sex…

Fyra matcher på tretton dagar, som sagt. Först borta mot BK S:T JakobRuddalen på torsdag och sedan tre raka hemmamatcher mot toppkonkurrenter.

Vi är inne i en viktig och tuff matchperiod nu, men samtidigt är det ju detta varför man håller på med fotboll – Att spela matcher i allmänhet och matcher som betyder något i synnerhet.