Igår avslutade vi i BK Wobbler säsongen 2015 med en skön bortaseger, 3-2 mot Rambergets SKKrokängsplan på höstvackra Hisingen. Jag vet att jag redan i gårdagens blogginlägg skrev att jag skulle ta ett litet break innan jag delade med mig av mina reflektioner kring året som gått, men det har kliat så pass mycket i fingrarna på mig under dagen så jag kunde inte låta bli. Dessutom har många av de tankar jag gått runt och filosoferat kring kristalliserats under resans gång, så nedanstående reflektioner är ingalunda nya betraktelser som kom som en aha-upplevelse igår utan snarare tankar jag burit med mig under en tid.

Innan vi går vidare med själva analysen och reflektionen av 2015 vill jag klargöra några saker. Jag har fått lite frågor kring varför jag väljer att reflektera i bloggform. Det finns lite olika svar på den frågan, en av dem är givetvis att nå ut och göra mig ett namn på tränarscenen (nej, jag tänker inte stanna i de lägre divisionerna för all framtid om ni trodde det), men i huvudsak beror det på att jag tror att enda sättet att nå verklig personlig utveckling är att vara självmedveten. Om jag skall bli en så pass bra fotbollstränare som jag vet att jag kan bli behöver jag reflektera kring mitt tränarskap, problematisera det och försöka förstå varför vissa saker blir på ett särskilt sätt. Som tränare är det sällan en planerad träning flyter på exakt det sättet som jag förväntar mig och det är också lärorikt, speciellt om jag förstår varför det har blivit som det har blivit.

Jag tror också att min blogg är ett bra ventilationshål för mig att filosofera kring mitt tränarskap, men också ett sätt att nå ut till andra tränare och entusiaster. Under året som gått har jag fått mycket feedback från er läsare, såväl positiv som negativ, vilket jag verkligen uppskattar. Så länge kritiken är konstruktiv så tror jag att det gör mig till en bättre tränare, så för detta vill jag tacka er enormt mycket. Fortsätt gärna att höra av er med era funderingar, synpunkter och åsikter, jag är för dialog (det står ju till och med i min ledarskapsfilosofi, för bövelen!) så dela gärna med er!

Nu till analysen av säsongen 2015.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen - Den bästa placeringen sedan 2012.

Efter 20 spelade omgångar landade BK Wobbler på en femteplats i tabellen – Den bästa placeringen sedan 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ovanstående bild ser ni hur tabellen till sist blev. BK Wobbler slutade på en femteplats i tabellen, som jag skrev igår är det den bästa placeringen sedan 2012 då klubben hamnade på andraplats.

Flera saker förbättrades i år i jämförelse med förra året. Det offensiva spelet har blivit bättre i form av högre målskörd. Snittet i år landade på 2,7 mål per match, kontra fjolårets 2,5. Även poängsnittet var högre i år, 1,5 poäng per match kontra 2014 då klubben fick 1,4. Lägg därtill att ett lag, Göteborgs BK, utgick ur serien, i en match där vi vann med 6-1 som säkerligen hade bättrat på dessa siffror ytterligare.

Det som däremot går att diskutera är defensiven i form av insläppta mål. I år har vi släppt in i snitt 2,1 mål per match. Trots detta släppte vi in fjärdeminst mål i serien (Göteborgs Studenters IF var i en klass för sig med 1,3 insläppta mål per match), så kanske är det ingen ko på isen, men något som det behöver jobbas med. Även om jag tidigt i år ville pränta in i killarna att vi skulle jobba på vårt offensiva spel och prioritera det på träningarna så får inte defensiven bli för lidande av detta.

Jag tänker osökt på den klassiska Erik Edman-storyn angående offensivt spel versus defensivt – Antingen så har man täcker nere vid fötterna men då fryser du om överkroppen, eller så drar du upp täcket och fryser om fötterna. Du fryser likt förbannat hur du än vänder på det, och därför gäller det att hitta en god balans mellan de båda.

Vi har under året varit ett stabilt lag som för det mesta besegrat alla lag i vår direkta närhet eller under oss i tabellen, men samtidigt har vi varit jämndåliga så fort vi mött tuffare motstånd. FC Bosona, Santos Cruzazul IF, Göteborgs Studenters IF samt FC Heden landade på alla de fyra platserna över oss. På åtta försök mot dessa toppkandidater gjorde vi sju mål framåt, släppte in 24 och kammade hem noll poäng.

Noll poäng på åtta försök!

Då blir man helt enkelt inget topplag, hur fin fotboll man än spelar. För tro mig, i vissa av dessa matcher har vi förtjänat betydligt bättre utdelning än vi fått, men det går inte heller att skylla den skrala poängutdelningen på otur eller oflyt. Vi har helt enkelt en bit upp till dessa lag och det gäller i det mesta; passningsspelet, fysiken, det taktiska och så vidare. Dessa lag har varit bättre än oss totalt sett på de allra flesta områden, det är därför vi hamnar femma. För att komma över dem i en framtida tabell behöver allting utvecklas, det kanske är hårda ord att säga, men vi saknar flera procent på flera av områdena. Då ska vi komma ihåg att klubben tagit kliv i år, annars hade vi inte slutat på övre halvan för första gången på tre år, men det är tydligt att det inte räcker för att nå de åtråvärda topplatserna.

Vad behöver då bli bättre?

Ja, innan jag går in och pratar om vad jag jag vill utveckla, både lagmässigt och tränarmässigt, inför nästa år tänkte jag passa på att ge mig själv och laget några klappar på axeln. Sven-Bertil Taube sade väl det i lördagens Så mycket bättre att “beröm kan man aldrig få för mycket av”, och även om det är en sanning med modifikation (speciellt när det gäller personligheter som mig) så tänkte jag passa på att berätta vad jag varit nöjd med under 2015.

Det första jag kommer att tänka på, och som också flera av spelarna har känt, är att passningsspelet rent generellt har gått upp ett par snäpp i gruppen. Kanske inte för de som redan från början har varit på en hög nivå, utan framförallt de som hade mycket att jobba med på den punkten. Det är kul när spelarna själva känner att övning ger färdighet och att konkurrensen därigenom har blivit större. I början på året kunde vi få rysligt otajta matcher på träning på grund av vilka som var med, men gränsen har tunnats ut där och det har blivit jämnare. Spelarna är tryggare med bollen, är mer cyniska när de har den och vill ha bollen i sin ägo. Det får vi tacka den bollorienterade träningen för.

Resultatmässigt kanske vi inte har gjort en knallsäsong, men ändå brutit en trend. Sett till förutsättningarna, med emellanåt bristande närvaro på träningar, skador på nyckelspelare samt i princip ny backlinje för varje match på hösten, så är en plats på övre halvan ett bra resultat. Jag tycker att vi har blivit ett jämnt lag som har ökat vår lägstanivå, framförallt mot de sämre lagen i serien.

För min egen del känner jag också att jag har blivit en betydligt bättre tränare under året. I januari var jag emellanåt lite naiv när jag planerade träningar och även om jag har en lång bit kvar innan jag är på den nivån jag vill vara så har jag tagit sjumilakliv i min egen utveckling. I början av året var mitt enda mål att lära mig så mycket som möjligt, men jag har gradvis ändrat mina mål efter hur säsongen utvecklat sig. Träningarna har tydligare fokus, jag har fått kämpa med flera dilemman och fixat dem och samtidigt nått resultat. När jag ser på Johan Solinger i januari 2015 skrattar jag nästan lite, för samma person oktober 2015 är en betydligt bättre tränare.

Nu till det jag anser att jag behöver utveckla för att ta nya kliv 2016.

För det första har jag inte varit tillräckligt hård i fråga om att ställa krav på min omgivning. Jag har varit duktig på att ställa krav på mig själv, men inte på andra, vilket har inneburit att jag låtit alldeles för mycket gå i genom. Under året som har gått har jag alltmer förstått att fotboll är en lagsport. Det må låta som en klyscha, men i min bok är 11 gudabenådade men attitydmässigt vedervärdiga fotbollsspelare ett lag med betydligt sämre utvecklingspotential än glada amatörer som vill lära sig. Här har jag inte ställt kraven som krävs för att nå spelmässiga utveckling, vare sig på klubben eller spelarna. Detta gäller allt från närvaro och sena ankomster till inställning och attityd till träning, taktik och match.

Att vara halvloj duger inte oavsett nivå om man vill bli bättre. Min åsikt har alltid varit att om man vill spela fotboll men inte vill göra det seriöst bör man syssla med korpen eller spela spontanfotboll på Fysiken på tisdagar, för oss andra handlar det om att utveckla en spelidé och en trupp. Då krävs det fokus, engagemang och koncentration, tre saker jag ofta pratat om men inte krävt av min omgivning. Inför nästa år kommer jag ställa högre krav på detta och utdela värre konsekvenser om det inte efterföljs.

Inför hösten skrev jag här i bloggen om att jag ville bli en bättre och tydligare instruktör. Jag har under denna period påbörjat min tränarutbildning på Halmstad Högskola för att plocka ut mitt UEFA A-diplom till sommaren, men har samtidigt i en bra omgivning fått öva på min instruktionsroll. Jag har blivit bättre, men är fortfarande inte tillräckligt tydlig. Spelarna behöver veta sina roller tydligare och där är jag boven. Jag behöver bli mer konkret, mer kortfattad, men ändå var så tydlig som jag kan. Allting handlar inte om mängden ord, utan att jag nått fram med mitt budskap. Det har jag inte gjort alla gånger i år och det duger inte.

Slutligen, en sak som jag tar med mig från tränarutbildningen, är vikten av planering. Visst, jag planerar varje vecka, men på utbildningen pratar vi om att säsongsplanera. Att ha en plan för hela året klar innan jag går in i januari. Kanske låter som ett övermäktigt projekt, men något som jag tror ger mer i längden. På så vis kommer jag inte att hatta mellan olika idéer utan redan från början ha en klar tanke vad jag vill åstadkomma. Det är också något jag skall rätta till inför nästa säsong.

Summa summarum har säsongen 2015 varit ett mycket roligt och lärorikt år för mig, min första som huvudansvarig tränare på seniornivå för herrar. Jag har tagit stora kliv och förväntar mig att jag tar minst lika stora 2016, om inte större med tanke på den givande utbildningen jag går nere i Halmstad.

Nu när vi går in den så kallade eftersäsongen kommer bloggen kanske inte att vara riktigt lika aktiv som under den riktiga säsongen. Jag kommer att ta några veckor ledigt för eftertanke där jag skall fundera över mitt nästa steg som tränare, men också för att samla batterier inför nästa år, samt umgås mer med familj och vänner. De har inte sett mycket av Johan Solinger under året, så det hade varit trevligt att vara mer med dem. För i januari är det fullt ös igen som gäller.

Givetvis kommer jag emellanåt att dela med mig av mina tankar om fotboll ändå när andan faller på, men min tränargärning kommer att granskas mer i detalj med fortsättningen i säsongen 2016 lite senare.

Under den här perioden får ni som sagt gladeligen höra av er till mig, antingen via e-post, telefon, twitter, SMS eller vad ni känner för. Jag diskuterar gärna fotboll i allmänhet och tränarskap i synnerhet med likasinnade. Det blir svårt att hålla sig till januari annars…

Må gott, lev väl och med förhoppningar om ett framgångsrikt 2016!

Advertisements

En gång är ingen, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Ja, så skulle jag kunna sammanfatta mina känslor efter gårdagens snöpliga uddamålsförlust mot Göteborgs Studenternas IF hemma på Överåsvallen. För tredje gången den här säsongen tappar vi poäng i slutminuterna mot ett topp 4-lag i serien. För mig är det ingen slump, det är ett mönster.

Men först vill jag skriva lite om matchen som trots allt utspelade sig igår i ett höstigt Lunden i Göteborg. Efter smockan senast mot Santos Cruzazul IF var vi kanske inte avhängda från en bra placering i tabellen, men hade åtminstone en jobbig uppförsbacke att ta oss i genom. I omklädningsrummet inför matchen pratade vi mycket om vikten att göra en bra prestation och insats istället för att fokusera på resultatet. Att det inte skulle bli som i andra halvlek i lördags då vi mentalt inte var med i matchen utan vara närvarande.

Vi mötte ju GSIF i vårens premiär. Även då blev det en redig baksmälla. Efter en försäsong där vi gått i genom sex raka segrar gjorde vi ett riktigt magplask och torskade med 1-5 på bortaplan. Den gången tillät vår motståndare oss att hålla i bollen så mycket vi ville och idkade i princip ingen press alls på oss när vi hade bollen i backlinjen. Istället backade de hem och satte in pressen först när vi skulle spela oss i genom mittfältet, där de straffade oss hårt med sina omställningar. Dessutom var de mer än lovligt duktiga på fasta situationer, något som vi vid den matchens tillfälle inte behärskade tillräckligt bra.

Med detta i åtanke visste vi att vår motståndare antagligen skulle möta oss på samma sätt, i och med att det hade varit så framgångsrikt. Jag måste verkligen passa på att berömma GSIF för sin konsekvens. Oavsett vad det står i matchen är de trogna sin spelidé i 90 minuter plus tillägg. Det är låg press, låg backlinje, invänta misstag, ställa om och sedan satsa på fasta situationer. Det går att tycka vad man vill om det (ni som läser min blogg regelbundet VET vad jag tycker om det…), men det är effektivt och svårt att inte imponeras över deras övertygelse. De är duktigt organiserade, fysiska och tuffa att möta i närkamper och på huvudet i boxen.

Vi kände oss trygga med att ha mest boll, så det ville vi gärna fortsätta med, men vi pratade mycket om inför matchen att vara beredda på deras omställningar, att få alla på rätt sida direkt vid bolltapp för hinna organisera oss (GSIF är inte speciellt duktiga på att spela ett eget spel runt ett samlat försvar). Vi skulle också i så stor mån som möjligt undvika att ge dem onödiga fasta situationer på vår planhalva, just eftersom de var så vassa i boxen i luftspelet. För att kunna såra dem offensivt ville jag att vi skulle utnyttja vårt kantspel och komma så ofta som möjligt i två-mot-en situationer, med överlapp mellan ytterback och yttermittfältare.

Förberedelserna kunde ha varit bättre inför match, detta var vår femte match med en helt nykomponerad backlinje (!), men samtidigt är det lika för alla lagen den här delen av säsongen. Det är mycket sjukdomar, en del långtidsskador, en del plugg, jobb och barn som kommer emellan och det är lika för alla, men vi kände oss ändå säkra på att ta poäng om vi följde ovanstående punkter.

Matchen började dock knackigt. Jag tror ju mycket på kontinuitet och att då återigen spela med en ny backlinje inger knappast trygghet. Vi hade svårt att hitta tryggheten i spelet samtidigt som pressen från GSIF, i alla fall till en början, var betydligt högre än jag trodde. Återigen visade det sig att de skulle bli farliga på frisparkar och hörnor och de hade tidigt några bra lägen att sätta pannan på bollen i mål, men vi lyckades freda målet med stor hjälp av vår målvakt och uppoffrande arbete i egen box.

Kanske dessvärre lite väl uppoffrande, för vid en tilltrasslad situation i straffområdet går en röd spelare omkull när vår defensiva mittfältare försöker gå på boll. Han träffar bollen förvisso, men får också med sig spelaren i fallet. Kan tyckas hårt dömd, men min känsla var precis som domaren Esad Resho Daris – Det var straff. Vår målvakt är på bollen, men lyckas inte tippa ut den och det står 0-1 efter en jobbig start.

Kanske var det våra hemmafans, som dagen till era tog med sig färgglatt pyro till Överåsvallen, kanske något annat, men åt oss in i matchen igen, så som vi brukar göra. Vi spelade enkelt, behöll tålamodet och hitta vårt spel igen. Om första halvan var gästernas så tog vi över andra halvan. Vi har bland annat en trippelchans på en hörna, men Studenternas duktiga målvakt står i vägen alla tre gångerna. Nu börjar vi också hitta lägena ut med kanterna och sårar dem när vi breddar, men resultatet 0-1 står sig halvtiden ut.

Jag är lite kluven i halvtid. Det är givetvis inte alls bra att vi ligger under med 0-1, men samtidigt har vi tagit tag i taktpinnen rejält. Vi dominerar bollinnehavet, kommer till chanser och gör det svårt för dem att komma till lägen. Där och då vill jag inte förändra för mycket, men jag vill betona för spelarna vikten av att vi bibehåller tålamodet. Vi får inte börja med otåliga och slå bollar i blindo utan fortsätta att mala ner motståndarna.

Andra halvlek börjar så som första slutar, med att vi styr matchbilden. Vi trummar på ordentligt, men GSIF gör det svårt för oss. De är välorganiserade och ger inte bort ytor gratis. Samtidigt så byts de friskt från deras bänk för att ha fräscha lirare på plan som kan hålla uppe laget i anfallen. Deras forwards ligger ständigt på rulle för kontring, men min känsla är ändå att vi har läget under kontroll. Trots allt hade vi ändå pratat om deras omställningslägen innan matchen, så vi var beredda.

Men bolluslingen ville inte in och ju längre matchen gick desto dyrare var råden. Jag flyttade fram spelare i planen och gick lite mer på risk för att kunna få till en kvittering. I den 70:e minuten får vi en frispark en bit utanför deras straffområde. Vår mittfältare ser att deras annars så duktige målvakt står dåligt placerade och satsar på skott. Den hamnar mitt i målet, men dimper ner med en hård kraft via ribban och in. Pyrot når nya höjder på läktarna och det står 1-1.

Fullt rättvist, sett till hur vi trummat på. Och nu var det alltså 20 minuter kvar.

Det blir lite mer hawaii nu än tidigare, men fortfarande vi som styr matchen och vi går för ett segermål. Vi har några lägen, men det märks också att matchen har tagit styggt på våra spelare. Flera spelare signalerar för att de behöver byta. Det är nu det märks att vi har det tunnsått och att många är sjuka och skadade, för även om vi har några spelare att byta in så är det spelare som i överlag är offensiva. I ett läge där vi helst hade behövt defensiva spelartyper.

Jag får kasta om lite så att vi får mer trygga roller och få in fräscha ben, men givetvis är det inte optimalt. Samtidigt så borde jag här varit mer förutseende. Bytena jag gör kommer när det är mindre än tio kvar. Kanske skulle de skolats in tidigare i matchen för att komma in rätt i positionerna, att spela sista tio på en match är svårt, speciellt om man spelar på för sig själv ovana positioner. Det får jag helt enkelt ta lärdom av, för så sent kan jag inte vänta med de bytena.

Hur som helst, matchen fortgår och båda lagen är sugna på tre poäng, men vi känns hetare. Det är då det händer som inte får hända. GSIF ligger lågt i pressen när vi rullar i backlinjen, men när vi slår upp bollen mot vår nye vänsterback (som är högerfotad) sätter de in stöten. Vi förlorar bollen på mittplan och det går fort. Spelarna flaggar för offside, men domaren står rätt placerad och är säker på sin sak. Det blir ett friläge som sätts i mål i 87:e matchminuten.

1-2.

Vi försöker mobilisera krafterna att få till en kvittering, flyttar upp vår målvakt i slutet på en hörna. Men matchen slutar 1-2 till GSIF.

Tungt, oerhört tungt, givetvis. Vi tackar motståndarna för matchen i en oerhört tät match, men känslan är ju givetvis att vi skall ha åtminstone en poäng i den här matchen. Jag och motståndarnas tränare, trevlige Fernando Lorca, pratar lite efter matchen och båda är överens om att domaren gör en ojämn insats åt båda hållen. Det är självklart lätt att vara hemmablind, men när till och med vår motståndare tycker att vi borde haft minst en straff så kanske det ligger något i det. Ingen skugga skall dock falla över domaren, han försöker göra sitt uppdrag ensam i en svår situation. Som jag brukar säga; Om vi inte är i Champions Leaugue kan vi inte förvänta oss CL-insatser av domare heller. Alla gör misstag.

I omklädningsrummet efteråt snackar vi ner matchen och även om det är dystra miner tror jag alla kände att vi gjorde en bra prestation. Vi har ett stort bortfall på spelare, en helt ny backlinje (igen!) och ändå äger vi matchen i stora delar. Resultatet borde vara i vår favör, men idag får vi nöja oss med prestationen.

När jag går min sedvanliga promenad hem tänker jag på säsongen som varit. Vi har förvisso fem matcher kvar, men det börjar ju onekligen dra ihop sig till höst och en slags summering. Även om den stora analysen gott får vänta på sig några månader när det finns distans till säsongen så finns det vissa slutsatser att ta.

En av dem är att detta var den tredje uddamålsförlusten där vi släpper in mål alldeles i slutskedet. Dessutom mot ett topplag igen (Santos borta i våras, FC Heden borta i somras och så nu då). Ibland pratar man om flyt respektive oflyt i fotboll. Det är lätt att hamna i sådana klyschor, att det beror på tur och otur när saker händer så snöpligt. Självfallet kan man ha olycksfall i arbetet, men det är skillnad på när saker händer av ren slump och när det börjar finnas fog för en analys.

Som jag inledde denna blogg; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast ren slump.

Lägger vi då till det faktumet att vi inte tagit ett enda poäng mot något av lagen som ligger topp fyra i årets tabell så börjar saker och ting klarna. Vi är utomordentligt stabila mot lagen som ligger under oss i tabellen (inte ett enda tappat poäng där), men samtidigt förtvivlat svårt att vinna mot topplagen. Vid endast ett tillfälle i år har vi snott poäng mot ett lag som vid tillfället låg högre upp än oss i tabellen, nämligen Syrianska Arameiska. Lägg där till det faktum att vi inte spelat en enda oavgjort match, vare sig på försäsongen, Östra Cupen eller serien. Bara vinster eller förluster.

För mig är det inte en slump.
Det är ett mönster.

Återigen, vad detta beror på får gott vänta till efter säsongen då vi får göra en större analys, men detta är fakta. Inga åsikter, bara ren fakta.

Men vi måste sluta skylla alla uddamålsförluster på otur. Jag hör ofta att vi tror att vi “så mycket bättre än alla andra lag i serien” eller att “de har tur, vi slår dem alla dar i veckan”. Men sanningen är att vi inte tagit ett enda poäng i år mot vare sig GSIF, FC Heden, Santos Cruzazul IF eller FC Bosona. Vi har haft sju försök, alla har slutat med förlust. Detta är som sagt inte en slump, det är fakta.

Här gäller det att vara självkritisk i alla delar. Såväl spelare som ledare som jag som ansvarig huvudtränare måste rannsaka oss själva och förstå att serier vinns inte om inte jobbet görs. Vi är femma just nu i division 6B Göteborg. Bättre än gäng som Sjövalla & Landala, sämre än lag som GSIF & Heden.

Varken mer eller mindre.

Det har vi att förhålla oss till och nu handlar det om att vara ödmjuk inför uppgiften, knyta näven i fickan och jobba hårdare. Resultat kommer genom bra prestationer och hårt arbete, inte genom avsaknad av självinsikt.

Mot mig själv är jag allra hårdast. Detta är förvisso mitt år 1 som ansvarig huvudtränare för ett seniorlag, men jag sätter ändå pressen på mig själv. Jag är inte tillräckligt bra just nu. För att vi skall höjas måste jag bli en bättre instruktör, en bättre taktiker, göra bättre övningar. ALLT måste bli bättre.

Jag tänker inte sitta och tycka att “allt är bra som det är”, för det är de inte. För att nå utveckling måste jag rannsaka mig själv och laget, hitta lösningar på hur vi skall bli bättre. Jag är beredd att ta ansvar för lagets resultat och prestationer och kommer inte gömma mig bakom floskler som tur och otur.

För som sagt; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Det finns en stor risk när ni läser den här texten att ni ser mig som en dålig förlorare. Låt mig därför tidigt slå fast några saker; Nej, jag är ingen dålig förlorare som inte kan ta en förlust. Jag hatar förvisso att förlora, men det betyder inte att jag inte kan applådera en motståndare som gör en bättre match än oss.

Igår var det precis så; Vi mötte en motståndare som bättre klarade av stridens hetta och vann matchen fullt rättvist. Vi i BK Wobbler kunde inte hantera det och istället för att spela som ett samspelt lag börjar vi bli irriterade på varandra, gnälliga och använde ett osunt kroppsspråk gentemot varandra. Alla började spela för sig själva och det vann vår motståndare Santos Cruzazul IF på.

De vann fullt rättvist.
Inget snack om den saken.

Så förluster kan jag ta, speciellt om de känns rättvisa, vilket fallet var igår. Jag har däremot mycket svårare att ta när det blir sviktande respekt från motståndarnas sida.

För mig är fotboll något vackert.

Det är det roligaste jag vet och det är därför jag vecka efter vecka, oavsett årstid, går till träning och match med ett leende. Det skall vara en sport där vi, utöver att ha kul, också skall visa respekt mot domare, motståndare och inte minst oss själva. Speciellt på våra relativt låga nivåer där inget är på direkt liv eller död. Det är ingen allsvensk plats på spel med ett gäng miljoner inblandade, utan en vanlig seriematch i Göteborgs division 6B.

Jag brukar min vana trogen hälsa på motståndare innan match, skaka hand och önska lycka till. Jag tycker det hör till för att skapa en positiv atmosfär. Sedan är det helt okej under match att visa känslor, att få reagera och känna passion. Det är en del av spelet och man kan vara irriterade på varandra, men det är viktigt att kunna ta varandra i hand efteråt och tacka för en god match.

Men det som hände igår i matchen mot Santos Cruzazul IF tycker jag dessvärre var bortom det som jag anser är “en del av spelet”.

Ni vet ibland när man ser matcher som El Classico mellan Real Madrid och FC Barcelona när spelarna efter varje domslut omringar domaren, protesterar, gestikulerar, skäller och låter tid som skulle gå till fotboll istället handla om gnäll? Fotbollsspelare som egentligen är alldeles för bra för att hålla på att käbbla men istället för att spela lägger ner tid på skitsaker?

Precis så var matchen igår.

Efter varje domslut, varje avblåsning, varje frispark, efter allt skulle det protesteras. Spelare från motståndarsidan skulle ljudligt visa sitt missnöje på såväl spanska som svenska. De omringade domaren ett flertal gånger, vägrade acceptera domslut och skulle till varje pris berätta för domaren vad de tyckte. Det blev fem gula kort till slut, varav fyra för snack. Det är mycket.

Som om det inte räckte var det lika högljudd från deras bänk. Såväl tränare som avbytare och lagledare skulle berätta vad de tyckte om domarens insats. De skrek och gestikulerade med all önskvärd tydlighet från sidlinjen och klev ibland även innanför den, som för att understryka sitt missnöje med domarens insats.

Till sist brann det till i huvudet på mig.
Jag sade åt dem att hålla käften.

Jag är inte känd för att vara den som tänder snett, jag är en lugn person som inte lätt låter mig provoceras, men till sist kände jag att det fick räcka. Det var i vissa stunder inte en fotbollsmatch som utspelade sig därute utan ett slags dåligt avsnitt av Debatt där alla på ett skrikigt sätt skulle bevisa hur ofördelade de hade blivit.

Jag erkänner att det inte var smart gjort av mig att be motståndarens bänk att hålla käften. Det var oetiskt, dumt och ett tecken på dåligt omdöme från min sida och det ber jag också ödmjukt om ursäkt för till Santos Cruzazul IF. Det var korkat gjort och där visade jag dålig respekt gentemot motståndaren. Där och då var jag inte det föredömet jag vill vara.

Givetvis blev hela deras stab skogstokig på mig för detta och det med all rätta. Jag vidhåller fortfarande dock att de sysslade med något annat än fotboll där ett bra tag, men det var ändå respektlöst gjort av mig. Det är jag ledsen för.

Men det som sedan hände gjorde inte deras agerande bättre. Det var inga snälla ord som flög från deras bänk heller, en vattenflaska sparkades i riktning vårt bås (som jag sedermera gav tillbaka efter match till tränaren för att påvisa att sådant sparkar man inte iväg mot någon) och till och med deras tränare klev över sin tekniska zon och IN i vår zon för att berätta att sådär minsann tilltalar man inte någon.

Han må ha rätt i sak, men det ger honom inte heller rätt att trampa in i vår tekniska zon mitt under match. Det ger inte heller hans stab rätt att sparka en vattenflaska i riktning vårt bås eller att låta alla gestikulera hejvilt innanför sidlinjen efter varje domslut.

Domaren, Torkel Carlström som jag tycker gjorde vad han kunde under en hetsig match, försökte be deras bänk att lugna ned sig, men förgäves. Det blev snarare än mer högljudd därifrån. Jag har haft Torkel Carlström som domare innan och tycker att han gör sitt uppdrag bra, brukar vara ordningsam och komma en halvtimme innan utsatt tid.

Precis som oss ledare och spelare gör han också misstag givetvis, det är ju ändå division 6, men det är naturligt. Trots allt spelar vi inte i Champions League och då kan vi inte förvänta oss domare på den nivån heller. Gör vi misstag, gör de misstag. Lägg väl märke till att jag, som tränare för det laget som FÖRLORADE matchen totalt sett är nöjd med domarens insats. Då har jag ännu svårare att begripa deras reaktioner på domsluten när de vinner.

Jag börjar redan nu förstå vad ni tänker när ni läser detta, men låt mig klargöra några saker;

Att reagera när man känner att ett domslut är felaktigt – Absolut, det är normalt.
Att vilja snacka med domaren för att veta vad man gjort fel – Inga konstigheter.
Att vara missnöjd med ett domslut – Också normalt.
Att ryckas med i matchen – Självklart!

Att ha som strategi att omringa domaren efter varje domslut – Inte OK!
Att ständigt gnälla, protestera & gestikulera mot domaren – Inte OK!
Att låta hela bänken skrika inne i den tekniska zonen och visa dåligt kroppsspråk – Inte OK!
Att sparka vattenflaskor till motståndarnas bås – Inte OK!
Att komma över till motståndarnas tekniska zon och tillrättavisa tränare – Inte OK!

Eller som i mitt fall; Att be motståndarnas bänk att hålla käften – Verkligen inte OK!

Jag skrev tidigare att jag tycker att fotbollen är en vacker sport och det står jag fast vid. Det betyder också att jag inte tycker att den skall smutsas ner. Att omringa domare, låta hela bänken skrika högljudd i en teknisk zon efter varje domslut, inkräkta på motståndarens tekniska zon eller för den sakens skulle be motståndarna hålla käften är inte vackert alls. Inte någonstans.

Jag tycker att detta är en viktig fråga för den avgör vilken sport vi vill ha. Ytterst handlar det om vilken syn vi har på motståndaren och varandra i allmänhet men på domaren i synnerhet.

För mig är domaren helig.

Du behöver absolut inte tycka samma sak som domaren, men du skall ändå respektera att denne har ett svårt uppdrag där de försöker skipa rättvisa. Alla som någon gång haft visselpipan i munnen vet hur svårt det är och därför är det viktigt att visa respekt. Annars finns det en stor risk att ingen längre vill vara domare, för vem fan vill stå där och döma när folk inte visar respekt?

Jag skulle bli skogstokig på mina spelare om de var så respektlösa gentemot domaren. Det handlar om värdighet. I vårt lag är det snarare kutym att säga åt den lagkamraten som beter sig illa att skärpa till sig och gå därifrån. Det har med sunt förnuft, hyfs och respekt att göra.

Men hos gårdagens motståndare var det snarare tvärtom. De vill påverka domaren så mycket som möjligt genom sina protester, skrik och gnäll. Och det gällde hela vägen från bänk till planens spelare. Alla agerade likadant.

Vi pratar ju ofta om att vi vill ha en sport som är rent från sådant här, så varför låter vi det fortsätta? Det är ju ingen som tycker att det är kul när vi ser sådant i El Classico, så varför gör vi det då själva? Jag förstår att man vill vinna, men vill man det till varje pris? I  en divison 6-match?!

För mig är svaret självklart; Att vinna till varje pris är inte ett alternativ. Någonstans måste man känna att man kan stå där, rakryggad efter en match och känna att man visat respekt gentemot lagkamrater, motståndare, domare och publik. Vad är en seger värd om man inte har några värderingar, om man inte har någon moral? Någonstans måste man kunna se sig själv i spegeln efter en match också och känna att man är stolt över det man gjort. Det tycker jag är viktigt.

För när alla medaljer, pokaler och segrar och är borta – Vad finns då kvar?

Jag vill belysa det här problemet för jag tror att detta inte bara en division 6-fråga, utan om fotbollen i stort. Jag ser nästan aldrig samma gnäll och protesterande i andra sporter. I handboll springer man tillbaka till sin egen zon när man fått ett domslut emot sig, inget lallande med domaren där inte för då släpper man in ett mål. I machosporten ishockey får bara lagkapten diskutera med domaren och där är det mycket sällan något gnäll på domaren, i alla fall inte på samma sätt som i fotbollen. Vad fan, skulle du filma inom ishockeyn skulle du bli utskrattad, men i vårt sport ses det som “en del av spelet”.

Efter matchen mot Santos Cruzazul IF tackade jag domaren för en bra match, trots omständigheterna, och bad om ursäkt för mina mindre välvalda ord i riktning motståndarnas bänk. Jag tycker det är viktigt att kunna be om ursäkt när man betett sig illa, så jag gick även över till deras sida och tackade för matchen och bad om ursäkt till tränaren.

Det enda svaret jag fick var “det är lugnt, det är en del av spelet”.
Och det är väl också där vi skiljer oss åt.

Att de tycker att det är respektlöst när någon ber dem hålla käften och att jag tycker det är lika respektlöst att omringa domaren, gestikulera med hela bänken och kliva över och in i motståndarnas tekniska zon.

Jag går just nu på tränarutbildningen i Halmstad och jag har inte läst en enda rad om att “det är en del av spelet” att gnälla, protestera och gestikulera mot domaren. Där står det snarare om vikten av fair play och vilket ansvar vi ledare har gentemot spelare, klubb och publik och upprätthålla vett och etikett på en fotbollsplan.

Jag kommer alltid att stå upp för sporten fotboll och att den i så hög grad som möjligt skall vara en beundransvärd och vacker sport. Att det skall finnas moral och ideal som vi försöker uppnå och aldrig tumma på. Att inte svärta ned den sporten som enligt entydiga källor är världens största. Den skall inte förstöras av gnäll, protester, skrik, hån eller andra respektlösa beteende utan förknippas med glädje, underhållning & sammanhållning.

Det är vad fotboll är för mig.

Och den dagen den mer består av dessa tråkigheter kanske det inte längre är värt att vara kvar inom fotbollen, då kanske det är läge att göra något annat. Men där är jag inte idag utan är fast besluten om att slåss för det vackra i fotbollen. Den är värd att kämpa för.

För det är världens vackraste sport.

Jag ångrar och ber om ursäkt för mitt beteende, men ångrar också att jag inte mer tydligt markerade vikten av respekt. Sådant kommer väl när man har mer rutin, men ändå. Jag kunde gjort mer, både för att upprätthålla och för att påvisa vikten av denna respekt.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot vare sig klubbens spelare eller ledare som personer. De var jättetrevliga innan match och verkar vara ett sympatiskt gäng, det är väl just när det är match som de inte är så respektfulla. Att alla vill vinna är en sak och är förståeligt, men att förvandla en fotbollsmatch till en cirkus något annat. Till skillnad från dem tycker jag inte att detta är “en del av spelet”.

Jag önskar dem lycka till i fortsättningen (ja, jag gör det verkligen!), men hoppas också att de förstår att man skall visa domaren respekt. Precis som jag som behöver visa mina motståndare mer respekt än jag gjorde igår.

Santos Cruzazul är ett alldeles för bra fotbollslag för att vara så respektlösa mot domaren.
Alldeles för bra.

Vi i BK Wobbler är inne i en tuff matchningsperiod nu med många kamper på kort tid. En match borta mot BK S:T Jakob avverkades i torsdags och redan igår var det en ny tillställning på G hemma mot Santos Cruzazul IF. Två matcher på tre dagar således.

Men vi börjar i rätt ordning.

I och med att vi under en lång period har vetat att hösten skulle bli en mer intensiv matchperiod har vi också jobbat med detta i våra förberedelser. Den här veckan har vi haft två träningar plus två matcher, vilket är lite mer en spelarna är vana vid. Därför har träningen anpassats en aning till detta under veckan, så att vi inte skulle vara helt färdiga när väl matchandet var igång.

Min mentor Rickard Peterson gav mig ett tips om att skapa ett slags rotationssystem, dels för att underlätta arbetet för nyckelspelare så att de inte blev helt slutkörda, men dels också för att göra flera spelare delaktiga i våra med- och motgångar. Under en tuff matchningsperiod kommer det behövas många spelare som är delaktiga och det ville han noga understryka.

Det svåra med att rotera, speciellt när man spelat ihop ett lag, är att man spelar ett högt spel. Inför matchen borta mot BK S:T Jakob, som för övrigt spelades på klassiska Ruddalen i Västra Frölunda, visste vi att tre poäng skulle ge oss en utmärkt sits med tre raka segrar inför matchen hemma mot toppkonkurrenten Santos Cruzazul IF, men samtidigt var det mindre än två dygn innan den matchen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Undertecknad delar ut specifika matchdirektiv till försvaret (till höger i bild) inför matchen mot BK S:T Jakob på Ruddalen.

Det blir lite gambling av det hela; Det finns en risk att man antingen vinner matchen lätt men också får trötta spelare inför en viktig match, men också en risk att man har utvilade spelare men inga poäng. Även om S:T Jakob är ett så kallat bottenlag i vår serie är inget lag så pass dåligt att de bara körs över, det har vi sett bevis på innan.

Jag valde att gå på Rickards linje och försöka rotera spelare för att hålla nyckellirare så fräscha som möjligt. Det blev minst sagt en mindre chock i omklädningsrummet då jag ställde över många spelare i startelvan och några av dem var även oroade över att jag tog för lätt på uppgiften. Det gjorde jag förstås inte, jag var förberedd med både en plan B och plan C ifall det skulle knipa, men samtidigt kände jag att det också är viktigt att våga ge spelare chansen från start. Alla i ett lag behöver känna att de bidrar och är viktiga.

Men visst kunde det gå åt pipsvängen.

Motståndaren, som också haft ett tufft spelprogram med sin tredje (!) match på fem (!!) dagar, började bäst och utnyttjade det faktumet att det var många nya i elvan. Det såg nervöst och darrigt ut och efter mindre än fem minuter ledde S:T Jakob. Men efter målet tog vi oss samman och visade att det kollektiva passningsspelets lägstanivå har höjts. De som var mindre bra i passningsspelet i början på året har blivit bättre med hjälp av träningen vi implenterat och det märktes. När vi väl sätter igång med en och två touchpassningar går det undan och innan halvleken var slut hade vi vänt på steken, 2-1 till oss.

Klassiskt nog så släcktes ljuset på arenan, vilket föranledde till en tidig paus. Nu började det bli än mer bytesdags och jag började värma upp de mer tänkta startspelarna för inhopp i andra.

Om jag inte kände mig orolig efter första halvlek var jag det än mindre i andra. S:T Jakob var trötta efter sitt intensiva matchschema och orkade inte stå emot. Vi maler bokstavligen talat ner dem med vår ork och till slut visar siffrorna 4-1 till oss på ljustavlan. Kunde, och borde kanske varit mer, men jag var nöjd med att många spelare fick speltid, att viktiga personer fick vila upp sig och framförallt att vi fick med oss tre poäng. Gamblingen hade gott hem.

Enda smolket i bägaren var att vår målskytt nummer ett skadade sig i slutminuten, men sådant får man kanske ta när allt annat gick in. Dessutom var det högst oturligt då han hamnade snett i landningen efter en luftduell. Trots allt spelade han bara 20 minuter, så det var knappast på grund av dålig koncentration och trötthet.

Dessvärre skulle den skadan visa sig bli relativt avgörande två dagar senare…

Måste för övrigt berömma BK S:T Jakob för att vara ett mycket trevlig fotbollsgäng. Inte bara för att vi vann förstås, utan även för att de är lätta att ha och göra med och bara gott tugg både innan, under och efter match. Sådant uppskattas!

Uppdraget var slutfört och nu var det dags för förberedelserna inför lördagens viktiga hemmamatch mot Santos Cruzazul IFÖveråsvallen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen var målet inför den matchen att sätta oss i en bra sits och det hade vi nu gjort. Vi hade inför matchen tre raka segrar och hade känn på de ärofyllda topplatserna. Förvisso sju poäng upp till lördagens motståndare i tabellen, men med en match mindre spelade. En seger där och vi hade varit fyra poäng efter med en match mindre… Och då med ett gynnsamt spelschema med fyra hemmamatcher på de sista sex matcherna. Lägg då till att vi inte förlorat på hemmaplan på över fem månader.

Ja, ni förstår ju själva varför vi var så optimiska, speciellt med 16-1 i ryggen med de tre senaste matcherna i bagaget.

Innan matchen ville jag dock inte lägga vikten vid betydelsen av en seger i matchen. Sådant visste jag kunde hämma killarna istället, så jag ville lägga fokus på vår prestation. Jag berättade för dem att vi skulle ge allt och inte känna ånger efteråt. Att vi gjorde allt för klubbmärket på bröstet. Sedan om det räckte eller inte spelade mindre roll, men ingen skulle känna att de kunde gjort mer och vara ångerfulla.

Jag tror också spelarna tog mig på orden och gick ut och satte an tonen direkt. Första 20 minuterna har vi full kontroll på händelserna. Vi spelar runt bollen, är kontrollerade i vårt passningsspel och visar på tålamod. Helt logiskt gör vi också 1-0 efter en dryg kvart och där och då känns det som att vi har matchen dit vi vill ha den. Vi har mest boll och de är tydligt frustrerade.

Dock växer serietvåan in i matchen, vinner fler dueller och vi får svårare att kontrollera deras offensiv. Något slumpartat får de in 1-1 efter ett direktavslutat av deras nummer nio, Gabriel Gallardo, i boxen. Just den spelaren vi INTE skulle ge möjligheten att avsluta där. 18 mål på en säsong inger onekligen respekt och det visade han där.

Lustigt nog tycker jag inte Santos är något fantastiskt fotbollslag, sin ligaplacering till trots. De är utanför straffområdet ett rätt ordinärt gäng, men det är innanför boxen där är som giftigast. Det är inte många avslut, men de som de har är giftiga och svåra att värja sig mot när de väl kommer. Nästan alla går innanför ramen, mycket få klumpiga luftpastejer utan mål och riktning. De kan sina avslut i Santos Cruzazul och det är därför de ligger som de ligger i tabellen, som tvåa efter överlägsna FC Bosona.

Efter en första halva av halvleken där vi dominerar spelet tar nu gästerna över alltmer. Därför kommer det nog som en chock för dem när vi på en frispark gör 2-1 i 43:e minuten. Sjukt orättvist förstås, men sådana tar jag gärna också. Där och då kändes det som vi för en gångs skull hade lite flyt, sådant man behöver för att vara en toppkonkurrent.

Sedan inträffar två minuter som inte får hända oavsett nivå.

Direkt efter avspark sätter Santos fart och det går undan. De drar isär oss och på ett tillslag gör de 2-2. Okej, fair enough, tänker jag. Vi hade ändå inte förtjänat att leda matchen i paus.

Minuten senare händer samma sak. Igen.

I närmast ett identiskt anfall och de gör 2-3. Domaren blåser och det är halvleksvila.

Där och då visade Santos Curzazul IF upp en imponerande effektivitet och att de är ett lag med stark moral. De utnyttjade att vi antagligen trodde att halvleken var klar och straffade oss skoningslöst. Det brukar heta att det inte finns något tillfälle som ett lag är lika sårbart som när de precis gjort mål och det stämmer till viss del. Vi blir paralyserade, tittar bara på boll och glömmer totalt bort våra markeringar.

Spelarna går in för halvtidspaus, chockade och tomma i blicken. Jag försöker repa mod till dem, påtala för dem hur bra vi gjorde första 20 minuterna och att vi behövde komma tillbaka dit igen. Att vi fortfarande hade alla möjligheter, att vi var hemmalag och att det fanns en halvlek kvar att spela på. Inga byten gjordes heller i paus, jag trodde på de elva som satt igång matchen helt enkelt. Men längst bak i huvudet visste jag att flera spelare var trötta efter matchen i torsdags, framförallt de som spelade 90, och hade flera byten klara.

Tyvärr uteblir vår anstormning i andra halvlek. Santos Cruzazul får oss precis dit de vill genom att protestera, gnälla och gestikulera över varje domslut. De får totalt fem gula kort, varav fyra (!) för snack. Man kan tycka vad man vill om det (och tro mig, jag tycker massor), men faktum är att de får ner oss på sin nivå. Vi blir själva griniga och irriterade, börjar att skälla på varandra istället för att ge varandra konstruktiva feedback. Det blir mycket dåligt kroppsspråk emellanåt och istället för att vi tar oss samman som ett lag börjar var en spela för sig själva.

Vi tappar matchen på eget grepp eftersom vi inte kan hantera det mentala spelet, helt enkelt. Även om vi får lite tryck i slutet blir det aldrig något riktigt farligt och till sist vinner Santos matchen välförtjänt med 3-2.

Givetvis otroligt bittert sett till hur vi startar matchen och har ledningen två gånger om, men vi har som sagt bara oss själva att skylla. Vi var inte kyliga nog att hantera deras aggressiva sätt att föra sig och ta för sig på planen, vi blev irriterade på varandra och slutade fungera ihop som ett lag. Samtidigt stärktes de och fick oss ur balans.

Jag skrev innan om att det var synd att vår huvudanfallare blev skadad i mötet mo S:T Jakob. Då tänker jag inte främst på de uteblivna målen (vi har många som kan göra mål i vårt lag), utan mer för hans vilja och inställning. Han hade kunnat samla laget på ett annat sätt och fått dem att agera ihop som en enhet. Han brukar vara den första som ser till så laget lyfter blicken, utan honom blev det en del gamnackar, tyvärr. Kanske inte hade avgjort matchen till vår fördel, men hade helt klart jämnat ut oddsen.

Jag sade det till killarna och vidhåller det fortfarande ett dygn efteråt; Det var inte på planen vi förlorade den här matchen, utan i våra huvuden. Vi var inte coola nog, kunde inte hantera vare sig pressen eller stressen, helt enkelt. Vi förtjänade inte några poäng, punkt slut.

Nu är det blott sex veckor kvar av säsongen och vi är 10 poäng upp till andraplatsen med sex matcher kvar. Ett svårt försprång att ta in förstås, men samtidigt vet jag att killarna, precis som jag, vill avsluta säsongen så bra som möjligt. Hur långt det räcker vet jag inte, men det är ändå 18 poäng att spela om.

Och de tänker jag inte ge upp hur som helst.

Som så många gånger förr handlar det om de berömda marginalerna.

I några matcher i år har vi haft dem emot oss. Förlusterna mot FC Heden och Santos Cruzazul IF var sådana matcher där vi borde tagit alla pinnar efter bländande spel, men istället fick inga. Mycket stolpe ut, men igår var det äntligen dags för lite payback time.

Igår mötte vi i BK Wobbler Syrianska Arameiska Föreningen hemma på Överåsvallen. Och om vädret hade lite borderline (hagel och sol om vartannat) så gäller detsamma vårt spel. Ena stunden fint passningsspel med rörelse, i andra fall klarar vi inte ens av enkla uppspel längs med backen. Vår match var absolut inte bra, kanske till och med en av våra sämre insatser för säsongen, men ändå likväl avgick vi med segern.

Innan match pratade vi om vi skulle spela enkelt så vi tidigt kom in i vårt passningsspel, behålla tålamodet för att skapa längre anfall och slutligen våga vara tuffa utan att vara oschyssta. Vi hade på känn att spelarna i Syrianska Arameiska skulle tappa humöret om vi spelade tufft mot dem, vilket visade sig stämma då de fick flera gula kort för protester och även ett rött sådant.

Vi lyckas förvisso med det sistnämnda, men vårt passningsspel är inte i närheten av den nivån vi klarat av tidigare på såväl träning som match. Vi ska förvisso komma ihåg att vi möter ett bra motstånd som straffar oss om vi inte är beslutsamma, deras press var hög från start, men vi ska ändå göra det bättre. Bortsett från första 10-15 minuterna, då vi även gör 1-0, så kommer vi aldrig upp i vår standard. Det ser ängsligt och trevande ut, många passar som går fel och mycket bolltapp. Där har vi något att jobba på, helt klart.

Det är tyvärr också i uppspelsfasen vi släpper in båda våra mål. Jag och min assisterande David Pettersson snackade om det här innan match, att vi antagligen har släppt in hälften av våra mål på fasta och andra hälften på grund av slarv i uppspelsfasen. Vi tappar boll i kritiska lägen som straffar sig. Kanske behöver vi spela enklare i uppspelen, kanske behöver vi bli skickligare, men något måste hända här.

Det jag dock tar med mig, trots den mediokra insatsen, är de tre poängen och att vi reser oss från ett 1-2-underläge i andra halvlek. Känslan att avgöra med några minuter kvar är i det närmaste obeskrivlig och är viktigt för moralen. Nu fick vi med oss en skitseger, rent ut sagt.

Sådant kan bli viktigt i slutändan. Nu har vi alla förutsättningar kvar att avsluta vårsäsongen på ett fint sätt.

En till synes nöjd coach.

En till synes nöjd coach.

Efter en svidande förlust på övertid i lördags borta mot Santos Cruz Azul IF kändes tre poäng hemma mot Göteborgs BK som en nödvändighet i onsdags. Inte bara för att inte hamna efter i tabellen, utan också för vårt eget självförtroende. I flera matcher har vi i BK Wobbler spelat bra och gjort goda prestationer, dock utan att få med oss resultaten alla gånger. Nu lossnade det dock rejält i och med en klassisk tennisseger (6-1!) mot derbykonkurrenten.

Men vi tar det från början.

Vår motståndare GBK hade haft en tuff start i serien. På fem matcher hade de inkasserat blott en seger, och det mot BK S:T Jakob som hamnat i botten av tabellen. Ett något sargat gäng således, men i och med att Wobbler under årens lopp haft täta och tuffa derbyn mot detta lag så kunde ju givetvis vad som helst hända.

Jag var dock övertygad om att vi skulle komma segrande ur striden om vi bibehöll vårt goda spel från senast och inte föll in i underskattning. Vi pratade innan om att ha tålamod i vårt passningsspel, hitta alternativ och göra oss spelbara. Spela framåt när vi kan, bakåt när vi behöver, helt enkelt. Om vi sedan kunde störa dem i deras uppspelsfas och hålla bollen på backen skulle mycket vara vunnet.

Inför matchen hade min hjälptränare David Pettersson gjort ett gediget scoutingjobb. Han visste att om vi hindrade deras vänsterback och defensiva mittfältare från att göra uppspelen skulle deras mest bollskickliga spelare inte vara med mycket i spelet. Kunde vi dessutom förhindra att ge dem onödiga fasta situationer skulle vi ha kommit en bra bit på vägen, i och med deras styrka på dessa.

Utan att överdriva så hade DP: s scouting en stor betydelse för hur jag valde att formera laget, ett resultat som minst sagt föll väl ut.

Vi vann bollinnehavet i en förkrossande stil. Enligt vår ordförande från läktaren så var det ett lag på plan. Vi behöll bollen inom laget, gjorde oss spelbara för varandra, vårdade bollen, växlade upp och gjorde processen kort.

I halvtid stod det 3-0 till oss. Om inte matchen var död där så var den det efter 60 minuter, då vi lade in 5-0. Matchen slutade 6-1 till sist och även om jag grämer mig å det grövsta över att vi inte höll nollan så får jag väl ändå säga att jag är nöjd. Vi gör ju en hel del byten också för att lufta bänken, så då kanske det är förståeligt, men jag hade unnat vår backlinje och framförallt vår målvakt att för en gångs skull få hålla nollan. Vi blir lite okyliga när vi får sådana ytor på slutet och vill bara göra fler mål, istället för att spela av och ge vår målvakt en skön nolla. Men det kommer väl också, som småningom.

Vill ni läsa mer om matchen i detalj finns en matig matchrapport på BK Wobblers hemsida, samt en mer eller mindre lustig intervju med undertecknad:

http://bkwobbler.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1028:total-overkorning-av-goteborgs-bk-6-1&catid=78&Itemid=54

http://bkwobbler.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1029:coach-intervjuar-sig-sjalv-efter-segern&catid=78&Itemid=54

Mycket gottigt att läsa för den nyfikna, alltså.

Nu närmast har vi långledigt innan vi i nästa vecka börjar uppladdningen mot topptippade FC Bosona på bortaplan. Ett lag som jag tittat på och är mycket imponerad av. Detta är ett lag med mycket spelskickliga spelare, så det blir en tuff nöt att knäcka helt klart.

Men det är då, som sagt.

Nu långledigt, njuta av sköna tre poäng och att jag åtminstone får behålla jobbet en vecka till…

Den femte seriematchen för säsongen slutade dessvärre i förlust. Här är jag (orange väst) i full färd med att instruera våra spelare under match.

Den femte seriematchen för säsongen slutade dessvärre i förlust. Här är jag (orange väst) i full färd med att instruera våra spelare under match.

Efter två inledande förluster hade vi inför dagens match borta mot Santos Cruz Azul IFSälöfjordsvallen på Hisingen två raka vinster mot nykomlingarna Landala och Sjövalla. Framförallt 7-2-islossning i den sista matchen kändes skönt och vi i BK Wobbler gick in med gott självförtroende.

SCA har varit lite av seriens överraskning. De tippades i FCF-bloggen av Dalla att komma sist i vår tabell, men hade tre raka segrar inför dagens holmgång med 2-5-vinsten borta mot GSIF (som vi i vår torskade mot med 5-1 i premiären) som ett utstickande resultat. Vi visste att det var ett tekniskt lag med bollskickliga spelare, så därför var det viktigt att vinna bollinnehavet.

Min filosofi har alltid varit att det mest effektiva sättet att hindra motståndarna från att göra mål är att hindra dem från att ha bollen och det var vår infallsvinkel i den här matchen.

Och vi gör verkligen en strålande första halvlek.

Vi är tålmodiga med bollen, känns trygga i uppspelen, variera långt och kort och äger bollinnehavet. Deras farligaste chanser kommer ur två fasta situationer, men annars är det vi som har lägena. Dessvärre är vi inte tillräckligt skärpa vid avslutslägena och bränner mycket chanser, men känslan är ändå god efter första. Vi har dem i vårt grepp.

Tyvärr blir den andra halvleken inte lika välspelad, vi blir lite för ivriga att avgöra, vilar inte lika mycket med bollen och tappar även i ork vid hemjobbet. De har flera omställningar när vi tappar boll, men känslan är ändå att vi har dem och att de går på knäna. Vi har ett friläge som prickas i stolpen, ett annat friläge som skjuts mitt på målvakten.

Med mindre än fem kvar blir deras målvakt skadad och jag passar på att ta killarna till sidlinjen. Vi vill vinna matchen och går för det, speciellt när de får kalla in en reservmålis. Med facit i hand kanske jag skulle gjort annorlunda, säkra hemåt och vara nöjd med pinnen, men jag ville verkligen vinna den här matchen. Det kändes som att vi förtjänade det.

Tyvärr gör vi ett misstag på offensiv planhalva, varpå de kontrar och med ett kliniskt avslut trycker de in segermålet. Skottet känns inte otagbart, men är hårt och bestämt och framförallt räcker det för att vinna.

Mindre än en minut senare blåser domaren av och vi får noll poäng.

Självklart ska vi, sett till bollinnehav och chanser, avgöra detta redan i första halvlek. Hade vi spelat om matchen hade vi vunnit detta med 2-0 eller 3-1, men det var inte vår dag idag med avsluten. Samtidigt är jag inte orolig så länge vi kommer till chanser, de kommer sitta som småningom även om det är klen tröst en sådan här regnig lördageftermiddag.

Det är lätt att vara efterklok, men om sanningen skall fram så gör vi i princip allt rätt utom avsluten idag. Vi har spelet, vi har chanserna och vi har kontrollen, så vi bör inte gräva ner oss i onödan. Turligt nog har vi chans till revansch redan på onsdagen då Göteborgs BK gästar oss hemma på Överåsvallen.

Då ska de få känna på ett hungrigt lag som vill få ur all sin frustration.

Efter en tuff inledning där vi i BK Wobbler förlorat våra två första matcher i serien hade vi en intensiv matchperiod framför oss. I söndags mötte vi Landala IF borta på Guldheden Södra och igår mötte vi Sjövalla FK hemma på Överåsvallen. Två nykomlingar som precis som vi var i starkt poängbehov och då gärna trepoängare. En tät matchserie som vi gått ur med fullpott – sex poäng av sex möjliga!

Dock inledde vi inte bra. I matchen i söndags mot Landala uppträdde vi så som vi gjort i många matcher nu, ängsligt, blygt och försiktigt. På så vis var det tydligt att vi var ett lag som har haft en jobbig period, självförtroendet satt inte där och det märktes i vårt spel. Vi har också en ful ovana att hamna i lika tidiga som onödiga lägen och hade efter en usel inledning 0-1 i baken och få tendenser på bättre spel.

En förändring jag gjorde inför matchen var att tillfälligt förändra vår formation från en 4-4-2 med smal diamant till en variant av 4-4-2 med mer tydliga yttrar och ett par sittande mittfältare lite längre ner i banan. Det var så vi avslutade matchen mot FC Heden innan dess med gott resultat och det kändes lite mer stabilt då vi hade mer klara instruktioner för kantspelarna. Kanske var det detta som förvirrade, för vi hittade inte alls våra positioner i början av matchen. Vi såg loja ut och hade inte många rätt första 20-25 minuterna.

Efter en instruktion från mig att låta vår vänsterytter, som i vanliga fall gärna spelar offensiv centralmittfältare, lyckades vi överbelasta på mitten och då såg det genast bättre ut. Vi avslutar halvleken bra och gör både 1-1 och 2-1, men ledningen kändes bräcklig. Mycket riktigt visade den sig också vara det och vi släppte in 2-2 tidigt i andra, men trummade sedan på för att vinna matchen.

20 minuter från slutet fick vi också betalt, något oväntat på en fast situation och kan i slutet även fastställa slutresultatet 4-2 till oss. Vi hade ytterligare två bollar på mållinjen som rensades undan så segersiffrorna borde kanske varit större, men samtidigt otroligt skönt att ha fått årets första trepoängare.

Bara två dagar senare skulle vi möte Sjövalla FK på hemmaplan, så det var bara att åka hem och ladda batterierna på nytt i och med det täta spelschemat. Till skillnad från den förra matchen mot Landala hade vi pratat om vikten av att ta kommandot direkt från avspark, vilket vi gjorde med all önskvärd tydlighet.

Detta gällde inklusive mig och övriga i tränarteamet, vi skulle höja nivån avsevärt i energin och utstråla pondus från bänken redan från start. Inget sitta med armarna i kors, helt enkelt, utan full aktivitet från sidlinjen. Redan efter ett par minuter gjorde vi 1-0 och fortsatte att trumma på efter det.

Det blev dock smärtsam tydligt att vi fortfarande behöver jobba på att vårda bollen inom laget och inte bli för ivriga med den, vilket också straffade oss emellanåt. Vi släpper på nytt in två mål, men vinner ändå med klara 7-2 i en islossningskavalkad på slutet. Sjövalla är kanske inte det mest varierande laget i serien sett till sitt passningsspel, så vi kommer att bli straffade om vi inte kan hålla bollen bättre inom laget mot bättre motstånd.

Jag är nöjd med att vi efter en svag inledning har kämpat oss uppåt och tagit två raka segrar, men är långt ifrån nöjd med prestationen i allmänhet och med vårt bollinnehav i synnerhet. Vi har vunnit våra matcher för att vi individuellt sett har bättre fotbollsspelare än Landala och Sjövalla och hade högre intensitet, men det kommer inte räcka mot de bättre lagen i division 6B. Vi behöver skruva upp allting en nivå till för att verkligen kunna konkurrera om de bättre placeringarna.

Nu väntar ett par dagars vila innan vi går på ny träningsvecka på måndag. Nästa helg väntar Santos Cruzazul IF, ett lag som överraskat och gjort bra ifrån sig hittills. Det blir en värdemätare som heter duga för BK Wobbler.

Och i vanlig ordning längtar jag redan!