Ja, jag inser ju nu att jag går in på ett mycket farligt minfält.

Och visst, jag blev glad när vårt U21-landslag med Guidetti, Kiese Thelin, Hiljemark, Tibbling och inte minst förbundskapten Håkan Ericsson bärgade hem Sveriges första mästerskapsguld på ungdomsnivå för några veckor sedan. Det var sannerligen på tiden och insatsen var av naturliga skäl fenomenal.

Jag menar, att Sveriges ens GICK till slutspel var ju ett smärre mirakel i sig, att vända alla underlägen som de gjorde när det såg som mörkast ut vittnade om en stark lagmoral och ett gäng med sugna vinnarskallar. Att de sedan lyckas vända på steken i premiärmatchen mot Italien med en man mindre (!) på plan, att kvittera sent i sista gruppspelsmatchen mot Portugal för att slutligen coolt gå in i straffsparksläggningen med en tro på att “detta fixar vi”.

Det är inte svårt att förstå varför så många tog till sig det här landslaget till sina hjärtan. Det var en trupp fylld med spelare som visade hjärta, mod och vilja, snarare än teknik, briljans och finlir. Det var lite Davids kamp mot Goliat, och sådant brukar ju som bekant inte bara den normala fotbollsfantasten uppskatta utan även den relativt ointresserade marginalåskådaren gilla. Alla vill väl se underdogen vinna, va?

Men nu, när festen är slut, när den sista champagneflaskan är tom, när alla har gått hem… Var det här verkligen bra för svensk fotboll?

Jag brukar akta mig för att använda sådana frågeställningar, men faktum är att i detta fall är undringen befogad.

Trots att det var kul att se en svensk framgång, hade vi någonsin blivit underhållna av detta förvisso medialt charmiga, men ändå spelmässigt tråkiga landslag? Det var som färdas 20 år tillbaka i tiden, då långbollar, riskminimering och passivitet var det som var det svensk fotbollssignumet.

Håkan Ericsson, som jag för övrigt har den största av respekt inför efter att ha läst det gripande reportaget i senaste numret av magasinet Offside (rekommenderas varmt), valde att använda en klassisk 4-4-2 med press och understöd och hela baletten. En backlinje som bestod av två ganska stabbiga mittbackar, framför dem två centrala balansspelare för att städa upp framför eget straffområde (så i realiteten blev det fyra mittbackar!), några snabba yttrar på varsin kant, en stor forward och en kvick iller på topp som springer på allt.

Just detta spelsystem tycker jag mig ha sett i alla år i de lägre divisionerna, jag som trodde sådant var utrotat på elitnivå. Nu fick vi se den i all sin prakt (?) igen och dessutom lyckas få med sig resultaten på landslagsnivå, förvisso enkom U21 men ändå.

Så gott som alla på sociala medier hyllade detta landslag för att de gick tillbaka till det som vi i Sverige traditionellt sett varit mycket bra på, alltså det svetsade kollektivet, hårda försvarsarbetet och med allt inriktat på kontring eller fasta situationer. Sverige byggde upp hela sitt anfallsspel på att spela en längre boll förbi (!) vårt spelskickliga (!!) mittfält, där de sedan hoppades på en individuell prestation av någon av våra anfallare. Sverige hade lägst andel bollinnehav av alla lag i detta U21-EM, ändå vann dem.

Vad säger det till oss som tror på en fotboll som baseras på bollinnehav, rörelse och kortpassningsspel?

Jag vågar påstå att hade detta landslag försökt göra om samma bedrift, med samma metod, hade de antagligen inte ens lyckats kvalificera sig till detta mästerskap i Tjeckien. Det kan verka magstarkt, men för mig var det en rejäl högoddsare att de ens tog sig till EM, rena atombomben att de skulle ta en medalj.

Varför tror jag då inte på detta sätt att spela fotboll?
Jo, av en enkel anledning – Den är reaktiv.

Den fotboll som U21-landslaget praktiserade i Tjeckien bygger på att göra så lite misstag som möjligt, vänta in motståndarens dito och sedan utnyttja detta till absurdum. Den bygger alltså på att vara reaktiv, att låta motståndaren göra första draget och absolut inte under några som helst omständigheter ge bort något i onödan.

För mig luktar det lite feghet, men framförallt rimmar det illa med hur jag är som person och hur jag vill vara som ledare. Jag vill proaktiv, vara den som för och den som dikterar villkoren. Jag hade önskat att vårt landslag var detsamma, ett lag som VILL hålla i bollen, ett lag som VILL styra matchbilden och ett lag som VILL påverka händelserna snarare än låter händelserna komma till dem.

Missförstå mig rätt här, det handlar inte (enbart) om att det skall vara roligt att titta på. Jag läser boken Nobody Ever Says Thank You just nu som handlar om tränarikonen Brian Clough och hans väg till att vinna två raka Europacuptitlar med Nottingham Forest. Det finns goda skäl till att återkomma till denna mycket intressanta bok i bloggform, men sak som slår mig när jag läser den är att Clough anammade en offensiv fotbollsidé där det handlade om att ha bollen längs med marken och vilja diktera villkoren. Inte för att nödvändigtvis underhålla, det var en trevlig sidoeffekt som han uttrycker det, utan för att det var det sättet han trodde på gav flest segrar på långsikt.

Jonas Thern är inne på liknande tankar med sina fotbollsutbildningar och menar på att det är statistiskt bevisat att det laget som har mest bollinnehav i längden vinner betydligt fler fotbollsmatcher än de som inte baserar sitt spel på att ha bollen. För mig är det sunt förnuft – Att det mest effektiva sättet att hindra motståndaren från att göra mål är att själv äga bollen och styra tempot. Om de inte har bollen kan de inte göra mål. För mig finns det inget enklare försvarsspel än bollinnehav, i alla fall i teorin.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmös högskola, basunerade ut på löpsedlarna att just denna framgång var det sämsta som kunde hända svensk talangutveckling (länk för den intresserade HÄR), då vi nu kommer premiera storvuxna brunkare framför teknisk skickliga Messis. Även om jag inte riktigt håller med den gode forskaren så förstår jag hans poäng och tycker det är viktigt att vi höjer samtalstaket, för vi kan inte vara odelat positiva till detta EM-guld, speciellt inte om det blir till bakslag av fotboll som baseras på kortpassningsspel, spelintelligens och teknisk briljans.

Det är lätt att föreställa sig att Håkan Ericsson inte hade material för att spela ett sådant spel, men sanningen är en annan. Hemma i Sverige var Elfsborgs duktige anfallare Viktor Claesson och Carlos Strandberg i CSKA Moskva sågs som för ung trots att han gäckade alla backlinjer i U17-VM för något år sedan, på bänken satt Simon Gustafson med några av allsvenskans finaste passningsfötter, något som Feyenoord uppskattade när de betalade nästan 20 miljoner kronor för honom häromdagen. Ericsson gav honom inte en enda minut i EM. Till och med Simon Tibbling, som i Holland ses som alldeles för skicklig för att sättas på en kant, sätts exakt också på en kant i svenska landslaget eftersom hans djärva passningsspel kanske är lite för våghalsigt för de blågulas smak.

Så materialet fanns, men de bedömde för att få ett kortsiktigt resultat så tog de den andra vägen, med riskminimering, långbollar och reaktivitet. Det är inte bara ett tråkigt sätt att se på fotboll utan direkt sorgligt att vi inte har mer tålamod än så.

Jag är inte så pass svart och vitt så att jag bara vill proklamera för att svenska lag skall spela enligt Ajax-modellen, jag förstår vikten av balans, men just nu har vi alla våra ägg i fel korg. Detta spelsätt funkar ju säkerligen så länge ställningen är 0-0 eller i ledning, men vad skulle Ericsson ha gjort om Sverige låg under med 0-2 efter första kvarten i finalen mot Portugal, vilket ju inte alls hade varit orättvist sett till hur matchen inleddes? Då går det inte att riskminimera längre, då måste man våga hålla i bollen och skapa något själv. Något sådant var Sverige aldrig i närheten av i EM.

Jag har svårt att riktigt glädjas åt detta EM-guld och är uppriktigt orolig för vad som kommer att ske med svensk fotboll på sikt om vi tror att detta är vägen att gå för att nå framgångar på långsikt. Vi måste förstå att det behöver vara en balans mellan taktisk medvetenhet och hårt försvarsarbete ihop med våga hålla i bollen och skapa chanser på egen hand med hjälp av bollinnehav. Visst, vi kanske inte blir ett nytt Barcelona, men vi behöver ju inte heller vara ett Grekland 2004. Om inte annat för att inte skrämma bort publiken från våra fina, nybyggda arenor.

Det sägs att det är vinnarna som skriver historieböckerna och därmed kan ändra om berättelsen till sin fördel.

Om det innebär att vi nu kommer att gå över till att bara spela långbollar i och dödgrävarfotboll i Sverige, ja, då vill i varje fall aldrig jag bli förbundskapten för det här landet.

Advertisements

Det är väl knappast någon hemlighet för er bloggläsare att jag är en Hisingspatriot i allmänhet och en BK Häcken-fan i synnerhet. Så med det i åtanke var det givetvis ingen kul match för min del igår när IFK Göteborg vann semifinalen i Svenska Cupen med klara 3-1 på Gamla Ullevi. Jag vill förtydliga att jag inte ogillar stadens största lag, men Häcken är mitt lag.

Att förlora mot Blåvitt är väl en sak, det kan jag ta och vi har ju trots allt inte vunnit mot dem sedan 2011, men det kröp fram en intressant diskussion efter matchen gällande vad som är rolig eller tråkig fotboll och om det finns något slags mervärde i vacker fotboll eller inte.

Under flera år har Häcken gjort sig kända för att vara ett passningsorienterat lag som gillar att hålla i bollen och som vill vinna sina fotbollsmatcher genom att tålmodigt spela ut motståndaren. IFK Göteborg har däremot varit i princip det motsatta, ett lag som ligger lågt med sitt försvar, utnyttjar motståndarnas misstag och går till motangrepp genom att kontra sönder dem. I flera år har Blåvitt fått kritik, framförallt i lokaltidningarna, för att spela en tråkig och omodern fotboll som inte är värdigt ett storlag av deras dignitet, medan Häcken ofta har lyfts fram som en bra förebild för hur gräsets schack skall spelas. Detta trots att Häcken, med andraplatsen i Allsvenskan 2012 som ett litet undantag, inte direkt har briljerat med sina tabellplaceringar.

Så, finns det något mervärde i att spela en så kallat “roligare” fotboll? Och i så fall, vad definierar vi som så kallat “rolig” fotboll? Finns det något motsatsförhållande i att spela vackert och i att spela vägvinnande eller går de båda att kombinera på något sätt?

För min del är det diplomatiska svaret att det är upptill varje förening, klubb och lag att spela så som de själva vill spela fotboll. Skönhet ligger i betraktarens öga och jag kan förstå varför vissa tycker att en fint avvägd glidtackling är vackrare än en tvåfotsfint, även om jag inte ingår i den grupperingen. Det är väl just detta som är så kul med fotboll, att vi alla har olika åsikter om hur man skall spela för att nå framgång och att det i sin tur föder olika spelstilar. För tänk vad makalöst trist det vore om vi alla spelade likadant och hade en slags gemensam konsensus om vad som är den fina fotbollen? Inga diskussioner dödar fotbollen som samtalsämne.

I min bok finns det inget egenvärde i att spela vacker eller rolig fotboll, även om jag någonstans inser att det inte går att spela dödgrävarfotboll jämt och ständigt ifall man vill att folk skall gå och titta på ens matcher. Även om man vinner kommer folk till sist att tröttna på att få nackspärr av alla höga långbollar och då försvinner engagemanget från publiken. Men om vi bortser från den detaljen så anser jag inte att det i sig är bättre att spela roligare om det inte leder till något konstruktivt.

Men här vill jag också lägga in en brasklapp – Det finns inget motsatsförhållande i att spela vacker eller rolig fotboll och att spela en vägvinnande sådan!

I fallet BK Häcken brukar det vara en vanlig jargong att “de spelar ju roligt, men det vinner inga matcher”, samtidigt som det i IFK Göteborgs fall sägs att “de spelar förvisso tråkigt, men de vinner ju i alla fall”. Det där är en myt jag direkt skulle vilja avliva.

Anledningen till att BK Häcken, och många andra lag som spelar passningsorienterat och med bollinnehavet i fokus, är inte för att de anser det vara finare än långbollsfotboll, utan för att det är den taktiken de tror ger dem mest poäng under säsongen i längden. För att ta ett annat exempel så spelar ju inte FC Barcelona tiki-taka för att det ser läckert ut på Youtube, utan för att de utnyttjar sina spetskompetenser på ett maximalt sätt för att ta med sig tre poäng. Det är en myt att det finns ett egenvärde i att spela vackert, dessa lag spelar som de gör för att de har en stark tro på att det gör att de vinner matcher på långsikt.

Av samma anledning har Blåvitt valt att spela som de gör, för att de anser att det är så de kan spela utefter sina resurser för att nå framgång. Det har ju valt sin spelstil för att nå långsiktiga resultat, precis som Häcken har gjort. De har olika trosåskådningar för vägen till framgång, helt enkelt.

Personligen tror jag på ett passningsorienterat anfallsspel där bollinnehavet ligger i fokus, där man dikterar villkoren i matchen genom att själva styra spelet snarare än att lita på att motståndarna gör misstag och utnyttja dem. Jag tror på en agerande spelstil snarare än en reagerande, att ta initiativet snarare än att vara passiv. Om mitt lag ligger under med 0-1 med en sådan filosofi förändrar det egentligen inte grundförutsättningarna, men om jag satsar på att hålla nollan och kontra in ett mål får jag genast problem om vi får ett i baken. Hur ska vi då kunna gå till motattack om motståndarna inte gör misstag och vi inte har ett eget spel?

Jag tror att Blåvitts filosofi funkar alldeles utmärkt mot lag som Häcken eller Malmö FF där de kan kontra in sina baljor, men vad gör de mot lag som Gefle och GIF Sundsvall som precis som dem ligger lågt i sitt försvarsspel och inväntar ett misstag från motståndarna? IFK har idag ingen kreativ playmaker som tar tag i dirigentpinnen för att styra spelet utan de förlitar sig helt på kraft och snabbhet. Jag tror de kommer att få det mycket tufft mot den typen av motstånd, så de är verkligen i desperat behov av en mittfältare som klarar av den uppgiften.

Med det sagt gjorde IFK Göteborg en utmärkt semifinal igår utefter sina resurser, men jag kan tycka att det är trist att en klubb med en sådan anrik historia, med så många titlar och framgångar ute i Europa, väljer att spela en fotboll som bäst kan beskrivas som ett slags dyrt Real Gefle; lågt, passivt försvarsspel där man väntar in motståndarnas misstag och sedan kontrar in sina mål. Varför spelar de inte som den storklubb de anser sig vara och styr matchen efter sina egna villkor?

Jag har svårt att tro att Torbjörn Nilsson, även kallad “Gud”, skulle uppskatta denna typ av fotboll som hans kära IFK Göteborg står för i nuläget. Jag tror inte heller att denna fotboll är något som leder dem till ett SM-guld 2015, än mindre ett deltagande i något gruppspel i Europa, om de inte skapar en bredare taktisk palett där de kan hålla i bollen och utmanövrera sina motståndare på sin egen begåvning. Med tanke på hur bra Jörgen Lennartsson har fått ihop laget på så kort tid så tvivlar jag inte på att han klarar av att ge dem ett större taktiskt djup, men det kan ta tid med tanke på hur väl den kulturen sitter i Kamratgårdens väggar.

För Häckens del gäller ju det radikalt motsatta, att bli lite mer effektiva, mer rakt på mål och att vara lite mer konstruktiva i sitt spel. Emellanåt ser det ut som handboll där de passar runt bollen utanför motståndarnas straffområde utan att komma någonstans. Där har Peter Gerhardsson en riktig utmaning inför 2015. De saknar verkligen El Kabir, en forward som är en killer i boxen och som vill gå direkt på mål.

Kort summerat skulle BK Häcken må bra av att ha en striker som Blåvitts Lasse Vibe och IFK Göteborg skulle i sin tur ha nytta av en offensiv mittfältare som de gulsvartas Simon Gustafson.

Men det skulle inte något av lagen någonsin vilja erkänna, förstås.