I read somewhere that a regular wage earner on average gets fired once per lifetime. Some never gets fired, others several times, but the average is once per person and lifetime. Within football, this number is definitely a low one. In particular, at higher levels, it is more common to have a couple of severance pay in their back pocket.

It is not rare to hear people say that the football / soccer world has become too cynical. Everything is about results and when they are not enough, a coach gets fired (let’s face it, it’s easier and cheaper to kick a coach than a whole team). Sometimes the results are not enough. Ask Fabio Capello who was fired from Real Madrid despite winning the Spanish league. The reason? They played dull football, the board said.

Now, when coach icons like Sir Alex Ferguson and Arsene Wenger have put the bag on the shelf, it has in some way become a kind of pink skimmer of the times that has gone by. That it was better before when coaches actually got the chance and the clubs dared to invest in them in the long run. Note that it took a while before Sir Alex actually started winning titles. It is not rarely described that Manchester United’s patience and belief in long-term and continuity were crucial to laying the foundations for the success that would later symbolize the club.

Of course, it’s not hard to dream back to these times, not at least for us coaches. We would like to keep our jobs by writing long contracts and then praying and asking for patience. At the same time, I can not help thinking we have become a bit too nostalgic here. That football + continuity does not always lead to success. Wenger, who certainly had a couple of really good seasons, can anyone honestly say he has been succesful in recent years?

Misunderstand me right here. I think of course everyone should get a chance to do their job. My coach god, Brian Clough, got 44 days in Leeds United before he got sacked. Obviously, it was a strange employment and nothing I recommend, but what says that long-term always leads to success?

I recently read an article about AC Milan, describing their recent majesty era in the mid-2000s. When they won the Champions League in 007, the players were Paolo Maldini, Gennaro Gattuso and Clarence Seedorf. Then, the explanation for the success was the club’s continuity, that these experienced players stood for stability and long-term. When they left the same tournament less than a year later against Arsenal, the excuse was that Milan had not renewed. This despite the fact that it was basically the same team that as less than a year earlier lifted the same cup. What was previously shouted was now what was criticized. Can not make up your mind, eh? 

This issue becomes extra important at the lower levels of football. Not rarely, the squads changes radically from year to year. The core of the group usually consists, but in Sweden, in many cases it is a whole new team that will be gathered in January versus January the year before. Some players move, others test the wings in a new club, a third will have children, a fourth will study and so on. Trying to work on the same methods as the year before, despite the fact that the group is basically completely changed, would be a sort of suicide mission.

Even at higher levels, this is a problem. Attractive players move to larger clubs, the bad ones got sold or the contract expires, long-term injuries forces the club to panic signings. And then the coach is there with a whole new group of players. Then it’s not easy to be long-term.

My point here is that this thing with long term is certainly a good thing, but also a kind of football utopia. Why do we dream of something that is impossible to get? Of course, we will not make changes just because we can, but I think the key to being successful as a football coach is rather about daring to innovate, finding new approaches and always wanting to develop. Wenger ran on with the same old ideas year after year, finally the reality caught him. Just as it now seems to make for José Mourinho.

Sir Alex is an interesting example. Although he lasted for a long time, he dared to constantly develop his ideas and methods. United really did not play the same from when he took over to what he left. He also had no problems eliminating players who no longer delivered. In most cases, coaches usually become nostalgic and refuse to abandon a winning concept, but not Ferguson. It honors him and shows somewhere that long-term is not a worthy goal in itself. It is rather about developing.

Somewhere, I believe that long-term and continuity are needed to some extent, but there is a limit to it. Development is much more important than continuity. Otherwise, we stagnate as a coaches and get worse, or others get better. Where this limit is, I do not know. Expecting large-scale works during a season may be too demanding, but adhering to the same method when no major results or improvements have been seen in 4-5 years may be dumbfounded.

I am tired of talking about long-term.
Let’s talk about development instead, shall we?

Advertisements

Jag brukar inte ha ett problem att ta förluster. Det brukar många som håller på med fotboll se som något provocerande. Får ofta höra glirningar i stil med “vad fan, vill du inte vinna, eller?”, men de har också helt missförstått poängen.

Jag älskar att vinna, det gör jag.
Och jag hatar också att förlora.

Det är sant, men det innebär att jag inte kan hantera ett nederlag. Tvärtom välkomnar jag dem. Oftast är de indikationer på vad jag behöver jobba med för att uppnå bra prestationer med de lag jag basar över. De blir som nyttiga lektioner som jag kan ta med mig för att fortsätta min utveckling som framgångsrik fotbollstränare.

Men de finns också de förlusterna där jag står vid sidlinjen och inte begriper ett skit. Då jag står som en fågelholk och inte förstår ett jota av vad som händer på plan. Eller rentav att jag känner att allt jobb jag lagt ned slängs i en papperskorg inom loppet av bara ett par minuter.

Det är då jag blir förbannad.
Men first things first.

I onsdags hade vi i BK Wobbler vår tredje raka hemmamatch på Överåsvallen. För motståndet stod de överlägsna serieledarna FC Bosona, ett lag som gått fram som en ångvält genom vår serie och i princip krossat de flesta motståndare. När vi mötte dem i våras fick vi oss en jobbig lektion då vi torskade med 0-4 på bortaplan. En match där jag som tränare hade gjort de flesta tänkbara fel jag kunde komma på.

Jag hade gett mina spelare för mycket instruktioner, vilket gjort det otydligt för dem.
Jag hade förändrat för mycket i taktiken.
Jag hade målat upp vår motståndare som en gigant och antagligen skrämt upp mina spelare.
Slutligen hade jag lagt alldeles för mycket fokus på defensiven, vilket gjorde att vi i princip hade noll chanser framåt mot vår antagonist.

Dessa saker ville jag förändra till vårt returmöte. Jag ville att vi skulle ha ett eget spel, men i och med att vi mötte en motståndare som gjort 70 mål på 15 matcher ville jag prioritera defensiven. Men istället för att ställa om formationerna fullständigt utgick från vårt ursprungssystem och gav varje spelare specifika roller jag ville att de skulle inta. Spelarna har under en period känt att de velat ha tydligare roller om vad de ska göra på plan vid specifika situationer, så jag lade gott om tid vid matchgenomgången att förklara deras uppgifter så att alla kände sig trygga.

Mitt mål med matchen var att ge Bosona så lite yta som möjligt. Så istället för att ställa vår backlinje högt, som vi brukar göra för att sätta press på våra motståndare och för att ställa dem offside, ville jag ha ett så pass lågt lag som möjligt. Nästintill ett ultralågt försvar och även ett lågt mittfält och anfall. Alla spelare på rätt planhalva och när vi vann bollen försöka bredda spelet så mycket som möjligt och gå på kontring. Tänk så som Roma när de mötte Barcelona i veckans omgång av Champions Leaugue, då får ni er en bra uppfattning.

Jag brukar predika om vikten av bollinnehav, men den här matchen insåg jag att vi skulle möta en mycket bra motståndare. Bosona är ett spelförande lag och vi var tvungna att ha respekt inför deras skicklighet. Jag hade inget problem med att låta dem trilla med boll på mittplan. Gärna för min del, för det innebar att de inte fann ytor. När de inte fanns ytor skulle de prova långbollen och med tanke på deras dåliga huvudspel var jag mycket lite orolig inför det faktumet. De vill ju spela bollen på fötter eller yta, inte på huvudet.

Det kändes som att alla spelare förstod sina uppgifter och att allt var klart och tydligt.
Alla nickade och gick ut och gjorde en fokuserad uppvärmning.

Vad som sedan händer skulle nog inte ens världens mest välbetalda idrottspsykolog kunna beskriva.

Istället för att ha låg backlinje så vilade den en bra bit över halva vår planhalva.
Istället för att ha låga utgångspositioner stod vi relativt högt.
Istället för att låta dem ha bollen och ha låg press gick vi över i medelpress.

Resultatet?
Förstörd och bränd pannkaka.

FC Bosonas skickliga spelare upptäckte givetvis att vi stod alldeles för högt och lade bollen bakom vår backlinje. Och även om våra försvarare inte är långsamma, tvärtom bland de snabbare i sexan, så är det ingenting mot Bosonas anfallare och mittfältare. Deras accleration är beundransvärt snabb och när de får en boll på ytan så vinner de enkelt 4-5 meter på våra backar. Vår ena mittback kommer in sent och fäller motståndaren och det blir straff.

Pang!
0-1 och vi har inte ens spelat tre minuter.

Mardrömmen fortsätter givetvis, trots att jag försökte ge instruktioner om att sänka backlinjen, och innan halvleken är slut står det 0-3. Alla mål ett resultat av att vi står alldeles för högt upp i banan, trots att vi pratade om raka motsatsen innan matchen. Vår matchplan var förstås rökt och nu var det ingen idé längre att stå lågt eller att ha obefintlig press, nu var vi ju tvungna att gå framåt istället.

Andra halvlek blir förstås bättre. Inte bara som ett resultat av att vi har något lägre utgångspositioner (som vi borde haft från början!) utan också för att serieledarna givetvis också slår av lite på takten. De leder med tre mål och har ingen anledning att stressa och slösa kraft. Vi vinner lite dueller mot det halvloja motståndet i andra och får faktiskt med oss 1-1 i andra halvlek, så resultatet räddas totalt upp till 1-4. Så någon slags heder kommer vi väl undan med, även om prestationen är usel och förlusten vår största på hemmaplan den här säsongen.

Både i halvlek och efter match var jag gruvligt arg. Jag kände mig snuvad på konfettin, när jag hade lagt ned åtskilliga timmar att ge rätt taktiska ingångar inför matchen för att vi skulle vara förberedda. Jag tyckte också att instruktionerna var begripliga och tydliga, men ändå gör spelarna precis raka motsatsen mot vad jag sagt.

Jag brukar som sagt inte ha problem att ta förluster.
Jag brukar inte heller ha problem att ta kritik. Tvärtom så välkomnar jag sådant, speciellt om den är befogad.

Men när spelarna inte tar till sig enkla instruktioner inför match på vad jag förväntar mig att de skall göra, då blir jag asförbannad.

Där och då kom den berömda hårtorken fram. Jag vill konfrontera dem direkt och fråga vad det var frågan om, för från mitt håll sett såg det ut som att de med flit valde att göra raka motsatsen mot vad jag hade sagt. Att de helt enkelt sket i mina instruktioner. Jag brukar inte vara den som blir arg, men nu kände jag att måttet var rågat. Jag fick en känsla av att spelarna hade för mycket lättja och hade en nonchalant inställning till matchen. Överhuvudtaget kände jag mig illa berörd över att de så totalt ignorerade matchplanen.

Hårtorken, som den kallades efter Sir Alex Fergusons världsberömda utskällningar, gjorde entré, om än i mindre skala (så pass bra pipa har jag inte). Jag brukar inte skälla ut spelare, jag tror i längden att det är kontraproduktivt, men jag berättade tydligt vad jag tyckte om den bristfälliga prestationen. Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra eftersom vi inte lydde matchplanen, det var min känsla.

Jag tror att eftersnacket var en bra diskussion för båda parter.

Många av spelarna var självkritiska och tog till sig av feedbacken. Vissa av dem erkände att fokuset kanske låg på fel saker och att de helt enkelt inte var tillräckligt koncentrerade. Att de hade glömt bort instruktionerna när domaren blåste igång.

Kanon!

Sådant gillar jag, när en annan människa kan ha distans och förstå sina brister, det är något jag värdesätter högt. Givetvis fanns det spelare som inte höll med, men det hör ju till. Alla kan inte tycka lika om allt, men diskussionen som dök upp var nyttig för gruppen. För att nå utveckling behöver vi vara självkritiska och ha högt i tak, då går det inte bara att dunka varandra om ryggen utan att faktiskt våga ta en verbal strid. En grupp ja-sägare brukar sällan nå segrar.

Även jag fick min berömda släng av sleven. Några kände att vi borde gått i genom vårt upplägg mycket mer på den matchförberedande träningen och där har de en bra synpunkt. Men samtidigt är det då också av vikt att de tar till sig av instruktionerna på träning, för om de inte gör det innan en match mot serieledarna har jag svårt att förstå hur de skall ta till sig det på en träning. En annan synpunkt är att de vill ha mycket tydligare direktiv och att vi jobbar mer i detalj med hur vi skall spela. Även det är saker jag kommer att ta med mig av det nyttiga eftersnacket.

Summa summarum var det mycket bra att rensa luften för gruppen. Jag har under en period varit inne på att våra prestationer har varit medelmåttiga, men att vi ändå fått med oss resultat tack vare lite tur men också att vi har i grund och botten bra spelare. Då funkar det att slarva när vi möter lag som Sjövalla, Landala och Göteborgs BK, men mot bra motstånd håller det inte. Då blir man brutalt avklädd om man inte följer matchplanen, vilket vi blev.

Resultat är bra, förstås, men om man bara stirrar sig blind på dem och skiter i prestationen kommer man att få det jobbigt när verkligheten kommer ikapp. Det gjorde den mot Bosona i onsdags.

Den här säsongen har varit mycket lärorik, både för mig som tränare och för laget. Mycket dyr lärosäsong förvisso, men ändå utvecklande. Förhoppningsvis kan vi ta med oss detta in till säsongen 2016. Men innan dess har vi fyra matcher kvar av 2015 som jag vill avsluta så pass snyggt som möjligt, så vi har positiva känslor att spinna vidare på.

Vi går mot rätt håll, helt klart.
Även om det inte går så fort som jag hade önskat.

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson

För er som känner mig vet att jag håller Brian Clough högt. I många fall en lite bortglömd tränare, men som med små medel nådde stora framgångar i mindre klubbar i England.

Jag som 80-talist är ju egentligen lite för ung för att verkligen kunna relatera till Clough, men jag vet att när jag bestämde mig för att bli fotbollstränare så sökte jag inspiration och frön till en hållbar spelidé. Jag fastnade omedelbart för den här engelsmannen, som inte bara var en sann förespråkare av att spela en offensiv fotboll längs med marken i en tid då alla brittiska lag var stöpta i samma 4-4-2-mall med långbollar och tuff fysik som signaturmelodi. Han var en modig pionjär i ett klimat som direkt hånskrattade åt hans idéer och njöt av att se honom misslyckas, men han vek ändå aldrig från sitt ideal om den fina fotbollen. Att han dessutom var en sann citatmaskin gjorde ju inte saken sämre, en slags föregångare till mediala José Mourinho om man så vill.

Ett tag slukade jag varenda intervju, match och dokumentär som jag kunde hitta med karln på Youtube, just eftersom han var så intressant. Jag har säkert sett spelfilmen The Damned United fler gånger än jag har fingrar och tårar och även om den enligt utsago skall vara kraftigt kryddad kan jag inte låta bli att nyfiken på denna tränare. Därför köpte jag också boken Nobody Ever Says Thank You av Jonathan Wilson, en biografi som tydligen skall vara den mest sanningsenliga, mest kritiska och samtidigt mest heltäckande boken på ämnet Brian Clough.

Boken tar sin början i den unge Brians uppväxt i den karga industristaden Middlesbrough och avslutas precis efter hans sista bittra fajt med Nottingham Forest under tidigt 90-tal. Från hans första stapplande steg som ung fotbollsspelare och lovande talang till grön tränarnykomling och sedermera dubbel europacupmästare. Med andra ord en extremt allsidig bok. Det som är mest intressant, och som också får mest utrymme, är hans tränargärning, men även hans karriär som spelare får också en del plats.

Jag förstår tidigt in i boken att Cloughie, som han även kallades, drevs av ett skarpt hämndbegär, revanschlusta och av stolthet i allt han gjorde. Han skulle motbevisa allt och alla och hade många personliga vendettor, vilket boken ger många tydliga exempel på. Bitterheten han kände när hans spelarkarriär dog allt för tidigt på grund av en klumpig målvaktsutrusning gjorde att han fick bränsle till att uppnå något som tränare (även om det krävdes en hel del övertalning från andra håll också) och samma sak när hans älskade Derby County blev bortdömda av en påstått mutad domare i europacup-semifinalen borta mot Juventus, då han svor att han skulle ta hem den där djävla bucklan (lite “den där djävla champions” á la Ibra på den, va?) till England för att hedra sin bortgångne mors minne. Hans mor för övrigt som värdesatte en akademisk utbildning och hade svårt att förstå Brians förtjusning i fotboll, det krävs inte mycket för att inse att den unge Clough ville bevisa ett och annat för sin kära mamma.

Hämnd och hat verkade annars vara starka drivkrafter hos honom, vilket för övrigt verkar vara vanligt förekommande hos flera stora idrottspersonligheter. Hans rivalitet med den lugne, artige och fotbollsmässigt fege Don Revie är välkänd och kulminerade när han fick sparken från Leeds United då de i direktsänd TV hade ett regelrätt sandlådebråk som saknar motstycke i fotbollshistorien. 25 minuter helt bisarrt bra TV-underhållning, om ni inte sett det innan.

Som jag började detta inlägg så var Clough en förespråkare av kortpassningsspel och en fotboll som baserades på bollinnehav i en tid då 4-4-2 med långbollar var mallen alla lag i England utgick ifrån. Det är lätt att tro hans vilja till att underhålla publiken var den stora poängen, vilket väl i och för sig inte verkar oviktigt för honom, men det mest intressanta är att han valde att spela ett sådant spel för att han trodde att det var det som skulle ge honom flest segrar över tid. Det fanns alltså en långsiktig tanke i att spela possessionfotboll och inte bara för att det såg fint ut, vilket också hans resultatrad visade. Inte bara att han vann lilla Derbys första ligatitel, på fem år överträffade han bedriften då han tog lika lilla Nottingham Forest från botten av andradivisionen (nuvarande The Championship) till två raka ligatitlar och inte minst två raka europacuptitlar. Allt detta med en bländande fotboll som inte sällan ser ut som en tidig prototyp till dagens Barcelona eller varför inte Ajax. En bedrift som varken Pep Guardiola, José Mourinho eller Carlo Ancelotti av dagens tränardemoner har lyckats med. Inte ens Sir Alex Ferguson har gjort en sådan insats.

Clough bevisade att det gick att kombinera fint spel med goda resultat och titlar och även om hans envishet att aldrig vidareutveckla sitt koncept blev hans fall (i sin sista match som tränare åkte Nottingham Forest ur högsta ligan) så borde han få mer respekt och uppmärksamhet för sina insatser. Städer där de inte har glömt honom dock är framförallt Derby och Nottingham, men även Middlesbrough och Sunderland, där han var spelare, har ett kärt minne av denna ikon för sina insatser på plan.

Men trots sina triumfer finns det givetvis onda sidor hos denna legendar. Trots att han var en förespråkare för offensiv fotboll och var en charmig citatmaskin så fanns det baksidor av hans ledarskap. På grund av sina tuffa uppväxt och framförallt allt hårda motgångar blev Cloughie med tiden extremt paranoid och litade i princip inte på någon, inte ens sin betrodde assisterande Peter Taylor som var minst lika viktigt för framgången som Brian själv var. Han lärde sig snabbt kargheten i branschen och att människor aldrig kommer ihåg mer än det senaste resultatet (vilket även titeln anspelar på då han tidigt förstod att han aldrig skulle få ett tack från vare sig direktörer, fans eller journalister).

Detta återspeglade sig i hans relation till sina spelare, där han blev känd för att vara en obarmhärtig envåldshärskare som gränsade till tyranni. Han gjorde det för vana att förolämpa, krossa och trycka ner sina spelare verbalt så att de var så nere i skorna att han senare kunde forma dem från ett blankt ark. I vissa fall, som i mindre klubbar som Derby där spelarna var så kallade nollor, funkade metoden galant, men i storklubbar som Leeds, där de redan var stjärnor, accepterade inte hans behandling av laget, vilket sedermera ledde till den välkända sparkningen efter endast 44 dagar i tjänst.

Hur mycket jag än gillar Clough för hans tro på den offensiva fotbollen och fantastiska utstrålning så är det svårt att se förbi hur han regelrätt avrättar sina spelare med munnen. Den mannen trodde inte alls på dialog och öppenhet, utan att han satt inne på alla svaren och att spelarna var värdelösa individer som var som bäst när de bara lydde hans order som själlösa nickedockor. Han hade noll förtroende för sina spelare och följde efter dem hem för att lista ut deras hemligheter som älskarinnor, betting och alkohol för att ha hållhake på dem. Brian gjorde en stor poäng av att manipulera allt och alla, inklusive fans, media och styrelser, för att få som han ville, oavsett om det var för att få högre lön eller för att lura till sig mer övergångspengar till spelarköp. Ett extremt oattraktivt drag oavsett om man är fotbollstränare eller inte och något som jag aldrig skulle kunna stå för i mitt ledarskap.

Det är också intressant ju längre in i boken jag kommer att så gott som alla spelare beskriver att han var en hemsk chef som de var livrädda för. Vissa beskriver hur de gömde sig i korridoren när de såg honom komma, vissa hur de fick böter för att de hade dålig hållning och inte kammat sig. Trots detta (eller är det tack vare?) verkade det som att han fick ut maximalt av de till synes ytterst begränsade spelarna och fick dem att uträtta stordåd på såväl nationell som internationell nivå. Hur det är möjligt vet jag inte och kanske är det också just en slump, eftersom verkligheten sedermera kom ikapp den gamle Clough när hans sista titel blev just europacupsegern 1980. Kanske hade han nått än större framgång om han haft mer förtroende för sina spelare? Kanske hade han blivit odödlig på den brittiska tränarscenen?

En sak är säker och det är att om inte hade varit en sucker för intriger och älskat konflikter hade han troligen fått jobbet som förbundskapten för England. Två gånger blev han intervjuad för tjänsten, men blev nekad båda gångerna. Ryktet säger att Clough var en alldeles för kontroversiell karaktär och att han sökte bråk, något som engelska förbundet FA inte uppskattade. Det råder idag, långt efter hans död, en gemensam konsesus i att Brian Clough var den bästa förbundskapten som England aldrig har haft.

Vad ska jag dra för slutsatser av denna boken, då?

Jo, förutom att Brian Clough var en avskyvärd manipulatör som trodde på att härska och söndra för att få sin vilja i genom så var han en fantastisk tränare som med små medel nådde stora resultat på kort tid. Att han stod upp för spelmässiga värderingar som jag uppskattar, men som jag också tror vinner i det långa loppet. På det att han dessutom var en otroligt karismatisk ledare som var uppenbart duktig på att instruera och övertala sina spelare att upprätta stordåd. En slags mer offensivt lagd José Mourinho, som sagt.

Jag vill inte någonstans skyla över eller dölja skönhetsfelen hos denna tränare, men någonstans har alla tränare brister. Ingen är ofelbar och Cloughs brist var att han inte trodde på dialog, öppenhet eller förtroende, tre saker som jag djupt värdesätter i mitt ledarskap. Men han var inte mer än människa och det är för hans tro på den fina fotbollen, hans sätt att uppnå resultat i genom den och hans sätt att vara framför media och spelargrupp som imponerar på mig mest.

Det är också det som gör Brian Clough till en av mina största inspirationskällor i min tränargärning.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som på något sätt är intresserade av fotbollstränare. Det kanske inte är den mest praktiska handboken för tips och råd, men däremot en intressant berättelse om en man som med dåliga förutsättningar gör vatten till vin.

Skulle man inte uppskatta det så kan man ju alltid läsa alla oneliners. Bara det garanterar ett skratt i sig, det lovar jag.