En gång är ingen, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Ja, så skulle jag kunna sammanfatta mina känslor efter gårdagens snöpliga uddamålsförlust mot Göteborgs Studenternas IF hemma på Överåsvallen. För tredje gången den här säsongen tappar vi poäng i slutminuterna mot ett topp 4-lag i serien. För mig är det ingen slump, det är ett mönster.

Men först vill jag skriva lite om matchen som trots allt utspelade sig igår i ett höstigt Lunden i Göteborg. Efter smockan senast mot Santos Cruzazul IF var vi kanske inte avhängda från en bra placering i tabellen, men hade åtminstone en jobbig uppförsbacke att ta oss i genom. I omklädningsrummet inför matchen pratade vi mycket om vikten att göra en bra prestation och insats istället för att fokusera på resultatet. Att det inte skulle bli som i andra halvlek i lördags då vi mentalt inte var med i matchen utan vara närvarande.

Vi mötte ju GSIF i vårens premiär. Även då blev det en redig baksmälla. Efter en försäsong där vi gått i genom sex raka segrar gjorde vi ett riktigt magplask och torskade med 1-5 på bortaplan. Den gången tillät vår motståndare oss att hålla i bollen så mycket vi ville och idkade i princip ingen press alls på oss när vi hade bollen i backlinjen. Istället backade de hem och satte in pressen först när vi skulle spela oss i genom mittfältet, där de straffade oss hårt med sina omställningar. Dessutom var de mer än lovligt duktiga på fasta situationer, något som vi vid den matchens tillfälle inte behärskade tillräckligt bra.

Med detta i åtanke visste vi att vår motståndare antagligen skulle möta oss på samma sätt, i och med att det hade varit så framgångsrikt. Jag måste verkligen passa på att berömma GSIF för sin konsekvens. Oavsett vad det står i matchen är de trogna sin spelidé i 90 minuter plus tillägg. Det är låg press, låg backlinje, invänta misstag, ställa om och sedan satsa på fasta situationer. Det går att tycka vad man vill om det (ni som läser min blogg regelbundet VET vad jag tycker om det…), men det är effektivt och svårt att inte imponeras över deras övertygelse. De är duktigt organiserade, fysiska och tuffa att möta i närkamper och på huvudet i boxen.

Vi kände oss trygga med att ha mest boll, så det ville vi gärna fortsätta med, men vi pratade mycket om inför matchen att vara beredda på deras omställningar, att få alla på rätt sida direkt vid bolltapp för hinna organisera oss (GSIF är inte speciellt duktiga på att spela ett eget spel runt ett samlat försvar). Vi skulle också i så stor mån som möjligt undvika att ge dem onödiga fasta situationer på vår planhalva, just eftersom de var så vassa i boxen i luftspelet. För att kunna såra dem offensivt ville jag att vi skulle utnyttja vårt kantspel och komma så ofta som möjligt i två-mot-en situationer, med överlapp mellan ytterback och yttermittfältare.

Förberedelserna kunde ha varit bättre inför match, detta var vår femte match med en helt nykomponerad backlinje (!), men samtidigt är det lika för alla lagen den här delen av säsongen. Det är mycket sjukdomar, en del långtidsskador, en del plugg, jobb och barn som kommer emellan och det är lika för alla, men vi kände oss ändå säkra på att ta poäng om vi följde ovanstående punkter.

Matchen började dock knackigt. Jag tror ju mycket på kontinuitet och att då återigen spela med en ny backlinje inger knappast trygghet. Vi hade svårt att hitta tryggheten i spelet samtidigt som pressen från GSIF, i alla fall till en början, var betydligt högre än jag trodde. Återigen visade det sig att de skulle bli farliga på frisparkar och hörnor och de hade tidigt några bra lägen att sätta pannan på bollen i mål, men vi lyckades freda målet med stor hjälp av vår målvakt och uppoffrande arbete i egen box.

Kanske dessvärre lite väl uppoffrande, för vid en tilltrasslad situation i straffområdet går en röd spelare omkull när vår defensiva mittfältare försöker gå på boll. Han träffar bollen förvisso, men får också med sig spelaren i fallet. Kan tyckas hårt dömd, men min känsla var precis som domaren Esad Resho Daris – Det var straff. Vår målvakt är på bollen, men lyckas inte tippa ut den och det står 0-1 efter en jobbig start.

Kanske var det våra hemmafans, som dagen till era tog med sig färgglatt pyro till Överåsvallen, kanske något annat, men åt oss in i matchen igen, så som vi brukar göra. Vi spelade enkelt, behöll tålamodet och hitta vårt spel igen. Om första halvan var gästernas så tog vi över andra halvan. Vi har bland annat en trippelchans på en hörna, men Studenternas duktiga målvakt står i vägen alla tre gångerna. Nu börjar vi också hitta lägena ut med kanterna och sårar dem när vi breddar, men resultatet 0-1 står sig halvtiden ut.

Jag är lite kluven i halvtid. Det är givetvis inte alls bra att vi ligger under med 0-1, men samtidigt har vi tagit tag i taktpinnen rejält. Vi dominerar bollinnehavet, kommer till chanser och gör det svårt för dem att komma till lägen. Där och då vill jag inte förändra för mycket, men jag vill betona för spelarna vikten av att vi bibehåller tålamodet. Vi får inte börja med otåliga och slå bollar i blindo utan fortsätta att mala ner motståndarna.

Andra halvlek börjar så som första slutar, med att vi styr matchbilden. Vi trummar på ordentligt, men GSIF gör det svårt för oss. De är välorganiserade och ger inte bort ytor gratis. Samtidigt så byts de friskt från deras bänk för att ha fräscha lirare på plan som kan hålla uppe laget i anfallen. Deras forwards ligger ständigt på rulle för kontring, men min känsla är ändå att vi har läget under kontroll. Trots allt hade vi ändå pratat om deras omställningslägen innan matchen, så vi var beredda.

Men bolluslingen ville inte in och ju längre matchen gick desto dyrare var råden. Jag flyttade fram spelare i planen och gick lite mer på risk för att kunna få till en kvittering. I den 70:e minuten får vi en frispark en bit utanför deras straffområde. Vår mittfältare ser att deras annars så duktige målvakt står dåligt placerade och satsar på skott. Den hamnar mitt i målet, men dimper ner med en hård kraft via ribban och in. Pyrot når nya höjder på läktarna och det står 1-1.

Fullt rättvist, sett till hur vi trummat på. Och nu var det alltså 20 minuter kvar.

Det blir lite mer hawaii nu än tidigare, men fortfarande vi som styr matchen och vi går för ett segermål. Vi har några lägen, men det märks också att matchen har tagit styggt på våra spelare. Flera spelare signalerar för att de behöver byta. Det är nu det märks att vi har det tunnsått och att många är sjuka och skadade, för även om vi har några spelare att byta in så är det spelare som i överlag är offensiva. I ett läge där vi helst hade behövt defensiva spelartyper.

Jag får kasta om lite så att vi får mer trygga roller och få in fräscha ben, men givetvis är det inte optimalt. Samtidigt så borde jag här varit mer förutseende. Bytena jag gör kommer när det är mindre än tio kvar. Kanske skulle de skolats in tidigare i matchen för att komma in rätt i positionerna, att spela sista tio på en match är svårt, speciellt om man spelar på för sig själv ovana positioner. Det får jag helt enkelt ta lärdom av, för så sent kan jag inte vänta med de bytena.

Hur som helst, matchen fortgår och båda lagen är sugna på tre poäng, men vi känns hetare. Det är då det händer som inte får hända. GSIF ligger lågt i pressen när vi rullar i backlinjen, men när vi slår upp bollen mot vår nye vänsterback (som är högerfotad) sätter de in stöten. Vi förlorar bollen på mittplan och det går fort. Spelarna flaggar för offside, men domaren står rätt placerad och är säker på sin sak. Det blir ett friläge som sätts i mål i 87:e matchminuten.

1-2.

Vi försöker mobilisera krafterna att få till en kvittering, flyttar upp vår målvakt i slutet på en hörna. Men matchen slutar 1-2 till GSIF.

Tungt, oerhört tungt, givetvis. Vi tackar motståndarna för matchen i en oerhört tät match, men känslan är ju givetvis att vi skall ha åtminstone en poäng i den här matchen. Jag och motståndarnas tränare, trevlige Fernando Lorca, pratar lite efter matchen och båda är överens om att domaren gör en ojämn insats åt båda hållen. Det är självklart lätt att vara hemmablind, men när till och med vår motståndare tycker att vi borde haft minst en straff så kanske det ligger något i det. Ingen skugga skall dock falla över domaren, han försöker göra sitt uppdrag ensam i en svår situation. Som jag brukar säga; Om vi inte är i Champions Leaugue kan vi inte förvänta oss CL-insatser av domare heller. Alla gör misstag.

I omklädningsrummet efteråt snackar vi ner matchen och även om det är dystra miner tror jag alla kände att vi gjorde en bra prestation. Vi har ett stort bortfall på spelare, en helt ny backlinje (igen!) och ändå äger vi matchen i stora delar. Resultatet borde vara i vår favör, men idag får vi nöja oss med prestationen.

När jag går min sedvanliga promenad hem tänker jag på säsongen som varit. Vi har förvisso fem matcher kvar, men det börjar ju onekligen dra ihop sig till höst och en slags summering. Även om den stora analysen gott får vänta på sig några månader när det finns distans till säsongen så finns det vissa slutsatser att ta.

En av dem är att detta var den tredje uddamålsförlusten där vi släpper in mål alldeles i slutskedet. Dessutom mot ett topplag igen (Santos borta i våras, FC Heden borta i somras och så nu då). Ibland pratar man om flyt respektive oflyt i fotboll. Det är lätt att hamna i sådana klyschor, att det beror på tur och otur när saker händer så snöpligt. Självfallet kan man ha olycksfall i arbetet, men det är skillnad på när saker händer av ren slump och när det börjar finnas fog för en analys.

Som jag inledde denna blogg; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast ren slump.

Lägger vi då till det faktumet att vi inte tagit ett enda poäng mot något av lagen som ligger topp fyra i årets tabell så börjar saker och ting klarna. Vi är utomordentligt stabila mot lagen som ligger under oss i tabellen (inte ett enda tappat poäng där), men samtidigt förtvivlat svårt att vinna mot topplagen. Vid endast ett tillfälle i år har vi snott poäng mot ett lag som vid tillfället låg högre upp än oss i tabellen, nämligen Syrianska Arameiska. Lägg där till det faktum att vi inte spelat en enda oavgjort match, vare sig på försäsongen, Östra Cupen eller serien. Bara vinster eller förluster.

För mig är det inte en slump.
Det är ett mönster.

Återigen, vad detta beror på får gott vänta till efter säsongen då vi får göra en större analys, men detta är fakta. Inga åsikter, bara ren fakta.

Men vi måste sluta skylla alla uddamålsförluster på otur. Jag hör ofta att vi tror att vi “så mycket bättre än alla andra lag i serien” eller att “de har tur, vi slår dem alla dar i veckan”. Men sanningen är att vi inte tagit ett enda poäng i år mot vare sig GSIF, FC Heden, Santos Cruzazul IF eller FC Bosona. Vi har haft sju försök, alla har slutat med förlust. Detta är som sagt inte en slump, det är fakta.

Här gäller det att vara självkritisk i alla delar. Såväl spelare som ledare som jag som ansvarig huvudtränare måste rannsaka oss själva och förstå att serier vinns inte om inte jobbet görs. Vi är femma just nu i division 6B Göteborg. Bättre än gäng som Sjövalla & Landala, sämre än lag som GSIF & Heden.

Varken mer eller mindre.

Det har vi att förhålla oss till och nu handlar det om att vara ödmjuk inför uppgiften, knyta näven i fickan och jobba hårdare. Resultat kommer genom bra prestationer och hårt arbete, inte genom avsaknad av självinsikt.

Mot mig själv är jag allra hårdast. Detta är förvisso mitt år 1 som ansvarig huvudtränare för ett seniorlag, men jag sätter ändå pressen på mig själv. Jag är inte tillräckligt bra just nu. För att vi skall höjas måste jag bli en bättre instruktör, en bättre taktiker, göra bättre övningar. ALLT måste bli bättre.

Jag tänker inte sitta och tycka att “allt är bra som det är”, för det är de inte. För att nå utveckling måste jag rannsaka mig själv och laget, hitta lösningar på hur vi skall bli bättre. Jag är beredd att ta ansvar för lagets resultat och prestationer och kommer inte gömma mig bakom floskler som tur och otur.

För som sagt; En gång är ingen gång, två gånger kan hända, men tre gånger är knappast en slump.

Advertisements
En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

En uppmärksam undertecknad blickar ut över Djupedals konstgräsplan i Mölnlycke.

Ibland kommer jag till en analys som i slutändan kan sammanfattas med om glaset är halvfullt eller halvtomt. Gårdagens storseger borta mot Sjövalla FK med hela 5-0 är en sådan match där jag har svårt att bestämma mig för om jag är nöjd eller mindre nöjd. Kanske ligger det i tränarsysslans natur att aldrig vara 100 % nöjd, kanske är det personligt, vad vet jag, men det fanns saker med matchen jag både gläds och är bekymrad över.

Å ena sidan håller vi vår andra raka nolla i insläppt kolumnen och gör fem mål framåt, å andra sidan tycker jag att vi “bara” gör en godkänd insats och kan så mycket bättre än vi visade på en regning konstgräsplan i Mölnlycke igårkväll.

Så dagens analys är lite tudelad, eller svart och vit om ni så vill.
Men vi kan ju för sakens skull börja med det halvfulla glaset.

Första 20-25 minuterna startar vi precis på det sättet jag vill och precis på det viset som vi pratade om att vi skulle göra när vi alla satt i omklädningsrummet. Vår första tredjedel av matchen mot Landala var stirrig, anspänd och nervös, så ville jag inte att vi skulle inleda matchen mot Sjövalla, utan kontrollerat och med beslutsamhet. Det gör vi också och istället för att panikrensa när inte ens en tillstymmelse till press från motståndarna finns så spelar vi oss genom lagdel för lagdel.

Det resulterar sig också på måltavlan.

Det märktes att det var klasskillnad mellan lagen och att vi har ett snabbare och mer precist passningsspel. Kanske var det också så att det blöta underlaget gynnade vårt kortpassningsspel och missgynnade dem då många av deras patenterade långbollar stack iväg i gräset, men efter en halvtimme stod det redan 3-0 till oss.

Så länge det var ljust ute var det oforskämt bra spel...

Så länge det var ljust ute var jag nöjd med spelet…

Tyvärr är det här glaset börjar bli halvtomt.

I och med att det blev tydligt att vi var ett mycket bättre lag än Sjövalla så börjar vi också bli på tok för nonchalanta. Helt plötsligt vill ALLA göra mål och briljera eftersom det gått så “lekande lätt” och vi glömmer bort HUR vi tog oss till dessa mål; genom kontrollerat och beslutsamt arbete från backen.

Istället för att hela laget faller ned på egen planhalva när motståndaren provade det långa alternativet så stod vi kvar på offensiv planhalva eller vid mittlinjen och deltog inte tillräckligt i försvarsspelet. Hemjobbet var lite lojt och även om vår backlinje ihop med målvakt löste problemet relativt lätt i slutändan (en nolla är alltid en nolla) så får vår inställning i det skedet inte var så pass dålig. Det gick mot Sjövalla, men det kommer att straffa sig mot de bättre lagen i tabellen.

Som ett resultat av att vi fick ett för långt lag så blev passarna därefter. Vi testade en del längre alternativ och när vi fick bollen ville vi hela tiden gå framåt och kontra. Det låter kanske som en bra sak, men vi värderade inte lägena tillräckligt bra. När vi borde gått bakåt gick vi framåt helt tankelöst, och när vi gick borde gått framåt så spelade vi bakåt. Inte hela tiden och inte jämt och ständigt, men tillräckligt för att våra sista 60 minuter inte skall bli lika bra som vår första halvtimme.

Som ett resultat av detta får Sjövalla lite lägen, men de känns mest som halvchanser och inget som på riktigt utmanade vår målvakt. Måste också säga att de rycker upp sig efter första halvtimmen, men framförallt gjorde vi dem onödigt bra.

I paus pratade vi mycket om att tidigt stänga matchen i andra för att inte ge dem luft att vädra. Det som var intressant i halvleksvilan var att killarna, trots 3-0-ledning, inte alls var nöjda med sin match hittills. Det vittnar om självinsikt och det gläder mig, även om det kanske var onödigt hetsigt och emotionellt där när vi borde varit sakliga och pratat om vår matchplan istället.

Här behöver jag ta ett större kommando än jag tog för att samla killarna istället för att alla pratar i mun på varandra, det måste jag bättra mig på betänkligt. Där borde jag satt ner foten för att få struktur på den andra halvleken. Mer kontroll där och jag tror andra halvlek hade varit bättre från vår sida, så där måste jag bättra mig väsentligt i fortsättningen.

Efter en dryg timme stänger vi matchen med 4-0, trots att avstånden återigen är sådär. Det blir bättre, om än knappt märkbart för prestationen. 5-0 kommer också på frispark, men mest baserad på slarv från motståndarnas målvakt som inte hade en bra dag. Han borde åtminstone tagit två av målen han får på sig. Minst.

Resterande delar av matchen blir lite sönderryckt då jag luftar hela bänken och är svåra att göra en analys på. Däremot är jag nöjd med att alla fick speltid och att de känner att de bidrar. Det kommer att behövas längre fram i höst då vi har ett tätt matchande framför oss.

... Men inte lika bra när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

… Men inte lika glad när mörkret kom över Mölnlycke. Godkänd insats, men vi kan mycket, mycket bättre!

Summa summarum så gör vi processen kort med ett betydligt sämre lag än oss, gör fem mål framåt och håller nollan bakåt. Det är en godkänd insats från vår sida, men samtidigt kan jag inte låta bli att störa mig på att vi kan göra detta så mycket bättre än vi gör.

Jag ogillar skarpt att vi blir nonchalanta i vårt spel och glömmer bort det hårda arbete som tagit oss dit vi är och istället börjar ta genvägar som vi inte skall ta. Jag har full förståelse för att man blir målkåt när man som synes gör tre snabba och enkla efter 30 minuter, men samtidigt måste man respektera att vårt försvar och målvakt spelar för andra saker. För dem är det lika viktigt om inte viktigare med en insläppt nolla än ett gjort mål för en anfallare. Det är DET de spelar för och det måste man ha respekt för och inte bara tänka på sig själv. Jag hade varit vansinnig om vi släppt ett mål på en sådan nonchalans och det tror jag försvaret också hade varit. Det hade varit slarv.

Men samtidigt så är vi inne i ett bra flow nu också, om vi skall vända på det (igen). 12-0 på de två senaste matcherna är gott att ha i ryggen nu när vi har fyra matcher på 13 dagar. Det är det klassiska mantrat; vi gör mycket rätt men mycket kan bli bättre. Nu har vi fått upp tempot i vårt spel, det gick så fort så motståndarna inte hängde med när vi spelade one touch-fotboll. När vi då dessutom sätter vårt press-spel som vi skall ihop med att falla vid rätt tidpunkt med HELA laget kommer BK Wobbler att vara ett fruktat lag nästa säsong.

Frågan är bara i vilken division, om det blir fem eller sex…

Fyra matcher på tretton dagar, som sagt. Först borta mot BK S:T JakobRuddalen på torsdag och sedan tre raka hemmamatcher mot toppkonkurrenter.

Vi är inne i en viktig och tuff matchperiod nu, men samtidigt är det ju detta varför man håller på med fotboll – Att spela matcher i allmänhet och matcher som betyder något i synnerhet.

Efter en tuff inledning där vi i BK Wobbler förlorat våra två första matcher i serien hade vi en intensiv matchperiod framför oss. I söndags mötte vi Landala IF borta på Guldheden Södra och igår mötte vi Sjövalla FK hemma på Överåsvallen. Två nykomlingar som precis som vi var i starkt poängbehov och då gärna trepoängare. En tät matchserie som vi gått ur med fullpott – sex poäng av sex möjliga!

Dock inledde vi inte bra. I matchen i söndags mot Landala uppträdde vi så som vi gjort i många matcher nu, ängsligt, blygt och försiktigt. På så vis var det tydligt att vi var ett lag som har haft en jobbig period, självförtroendet satt inte där och det märktes i vårt spel. Vi har också en ful ovana att hamna i lika tidiga som onödiga lägen och hade efter en usel inledning 0-1 i baken och få tendenser på bättre spel.

En förändring jag gjorde inför matchen var att tillfälligt förändra vår formation från en 4-4-2 med smal diamant till en variant av 4-4-2 med mer tydliga yttrar och ett par sittande mittfältare lite längre ner i banan. Det var så vi avslutade matchen mot FC Heden innan dess med gott resultat och det kändes lite mer stabilt då vi hade mer klara instruktioner för kantspelarna. Kanske var det detta som förvirrade, för vi hittade inte alls våra positioner i början av matchen. Vi såg loja ut och hade inte många rätt första 20-25 minuterna.

Efter en instruktion från mig att låta vår vänsterytter, som i vanliga fall gärna spelar offensiv centralmittfältare, lyckades vi överbelasta på mitten och då såg det genast bättre ut. Vi avslutar halvleken bra och gör både 1-1 och 2-1, men ledningen kändes bräcklig. Mycket riktigt visade den sig också vara det och vi släppte in 2-2 tidigt i andra, men trummade sedan på för att vinna matchen.

20 minuter från slutet fick vi också betalt, något oväntat på en fast situation och kan i slutet även fastställa slutresultatet 4-2 till oss. Vi hade ytterligare två bollar på mållinjen som rensades undan så segersiffrorna borde kanske varit större, men samtidigt otroligt skönt att ha fått årets första trepoängare.

Bara två dagar senare skulle vi möte Sjövalla FK på hemmaplan, så det var bara att åka hem och ladda batterierna på nytt i och med det täta spelschemat. Till skillnad från den förra matchen mot Landala hade vi pratat om vikten av att ta kommandot direkt från avspark, vilket vi gjorde med all önskvärd tydlighet.

Detta gällde inklusive mig och övriga i tränarteamet, vi skulle höja nivån avsevärt i energin och utstråla pondus från bänken redan från start. Inget sitta med armarna i kors, helt enkelt, utan full aktivitet från sidlinjen. Redan efter ett par minuter gjorde vi 1-0 och fortsatte att trumma på efter det.

Det blev dock smärtsam tydligt att vi fortfarande behöver jobba på att vårda bollen inom laget och inte bli för ivriga med den, vilket också straffade oss emellanåt. Vi släpper på nytt in två mål, men vinner ändå med klara 7-2 i en islossningskavalkad på slutet. Sjövalla är kanske inte det mest varierande laget i serien sett till sitt passningsspel, så vi kommer att bli straffade om vi inte kan hålla bollen bättre inom laget mot bättre motstånd.

Jag är nöjd med att vi efter en svag inledning har kämpat oss uppåt och tagit två raka segrar, men är långt ifrån nöjd med prestationen i allmänhet och med vårt bollinnehav i synnerhet. Vi har vunnit våra matcher för att vi individuellt sett har bättre fotbollsspelare än Landala och Sjövalla och hade högre intensitet, men det kommer inte räcka mot de bättre lagen i division 6B. Vi behöver skruva upp allting en nivå till för att verkligen kunna konkurrera om de bättre placeringarna.

Nu väntar ett par dagars vila innan vi går på ny träningsvecka på måndag. Nästa helg väntar Santos Cruzazul IF, ett lag som överraskat och gjort bra ifrån sig hittills. Det blir en värdemätare som heter duga för BK Wobbler.

Och i vanlig ordning längtar jag redan!

En ny svidande förlust igårkväll hemma på Överåsvallen blev det mot FC Heden. Kanske inte helt oväntat sett till att “Real Heden” är tippade att vinna hela Division 6B, men det gör ju knappast att såret svider mindre. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig så skall vi i BK Wobbler vara rejält missnöjda med noll poäng.

FC Heden har tidigare under säsongen spelat ett 4-2-3-1 med en bred uppställning, men lämnade överraskande nog till en betydligt mer rak 4-4-2 med hög press på vårt innermittfält. Det överraskade mig, men det som förvånade mig mest var att vi inte lyckades vinna mittfältskampen trots vår övertalighet. Kanterna blev blottade och trots att vi pratade om det innan match så kom de fram där gång på gång.

0-1 sker däremot på många individuella misstag. Vi missar helt att gå upp i press på bollhållare som kan pricka in bollen mot en ensam anfallare som ingen tagit markering på. Ett tamt avslut senare och vi ligger under. Det var givetvis många bitar som inte funkade i den sekvensen och när de kort därpå trycker in 2-0 på kontring från kanten blir det mycket gamnacke.

I andra bestämmer vi oss för att stänga deras kanter och övergå till en rak 4-4-2. Det visar sig göra susen, vi stänger dem helt och de har knappt en målchans i andra. Vi dunkar snabbt in en reducering och med vind i seglen trummade vi på för ett kvitteringsmål.

Men det kom inte.

Trots mängder av målchanser, misstänkta straffsituationer, hörnor i horder så gick inte bolluslingen in. Effektiviteten var förödande och vi borde både ha kvitterat och vunnit den här matchen långt innan den 90: e minuten. Istället kan FC Heden på en kontring i slutet när vi går ner på trebackslinje i slutet göra slutresultatet 1-3.

Surt givetvis, sett till att vi gör en så pass bra andra halvlek, men effektiviteten visar sitt fula ansikte för BK Wobbler och vi blir utan poäng på nytt. Kanske inte överraskande sett till motståndet, men till matchen helt klart. Vi borde givetvis tidigare stängt till kanterna och där brast min matchcoachning bitvis, samtidigt som vi ändå trots allt har tillräckligt med chanser för att avgöra.

Nu väntar några dagar ledigt innan vi i nästa vecka har två träningar och sedan match på bortaplan mot nykomlingen Landala IF. Då har vi match den 26 april och sedan igen hemma mot Sjövalla FK den 28 april. Tätt schema och vi skulle verkligen behöva lite poäng nu för att få vind i seglen.

Det som dock gläder mig är att vi så snabbt kunde ställa om till en klassisk 4-4-2 för att få lite bättre fart på kanterna. Sådant är skönt att ha med sig inför fortsättningen om spelet trasar sönder. Men det betyder inte att vi för den delen skall glömma bort att spela vårt fina passningsspel och vara laget som tar tag i matchpinnen. Vi skall inte vara ett reaktivt fotbollslag, utan ett agerande som dominerar med bollinnehav. På så vis tror jag att vi vinner flest matcher i längden, även om det är viktigt med en varierande spelidé.

Kanske något för den 26 april?