I vanlig ordning hamnade jag i ett twitterbråk häromdagen. Det är en ful vana jag har, men ibland har jag svårt att helt enkelt hålla käften. I sociala medier generellt finns det en tendens att vara ett vattenhål för att vädra åsikter utan behöva hänvisa till vare sig pålitliga källor eller fakta, något som irriterar undertecknad så till den milda grad att jag blandar mig i diskussioner från både höger och vänster (inte politiskt menat, mest bildligt talat).

Häromdagen var det så dags igen då jag hamnade i bråk med ingen mindre än den erkända sportkommentatorn Robert Perlskog (bland annat, men han får vara galjonsfiguren för den här dispyten). Den här gången handlade det om talangutveckling och tidig selektering bland unga fotbollsspelare.

I flera årtionden har vi i Sverige haft Elitflick-/pojkläger i Halmstad, något som på senare år alltmer har ifrågasatts och flera förbund har nu valt att helt strunta i att skicka spelare till detta läger. Detta har fått fotbollsfolket att helt tappa fattningen.

Hur ska vi nu kunna få fram talanger? Det måste ju börjas i tid! Vi kan ju inte konkurrera internationellt om vi inte lägger krut på våra framtida spelare!

Och så vidare och så vidare.

Resonemanget känns igen från en annan diskussion från slutet av förra året då Göteborgs Fotbollsförbund bestämde sig för att slopa serietabeller inom barnfotbollen. Detta är uppenbart ett ämne som både engagerar och upprör människor inom fotbollen.

På ena sidan har vi de som tror på tidig selektering, att bara lägga krutet på våra mest intressanta framtidsnamn och att detta är enda väg att nå framgång internationellt. På andra sidan har vi de som pekar på att du omöjligen kan veta vilka spelare som kommer att bli framtida världsstjärnor när de bara är 13 år gamla och inte ser någon poäng i elitläger ur det syftet.

Själv står jag klart på den andra sidan, att för tidig selektering snarare stjälper en hjälper oss att få nya landslagsspelare. För mig är ekvationen mycket enkel – Ju senare du väljer att selektera desto större chans har du att pricka rätt i urvalsprocessen. Det är helt enkelt mycket enklare att se vem som kommer att spela i Allsvenskan när de är 13 år istället för 19 år eftersom vi i det senare exemplet har mycket mer information att gå på än i det första.

Inom idrottsforskningen finns det en term som kallas för Relative Age Effect (förkortas RAE). I korthet innebär den i att de tidiga ungdomsåren premieras spelare som är tidig i sin utveckling, som snabbt blir stora, långa och starka. Detta gäller i regel personer födda tidigt på året, medan de som är födda i andra halvan allt som oftast är mindre i växten och har svårare att hävda sig i de tidiga åren. Som ett exempel är det inte ovanligt att se en mycket snabbt spelare i 13-årsåldern som springer in mål på löpande band, men i takt med att denna person blir äldre kommer de andra spelarna ikapp och konkurrensfördelen försvinner.

Denna effekt suddas som småningom ut allt äldre spelarna blir då deras fysiska utveckling blir “färdig”. Då börjar det mer handla om deras fotbollsutbildning och hur kompletta där inom sporten.

Det forskningsresultaten kort och gott säger är att det i stort sett är poänglöst med för tidig selektering och talangläger eftersom vi i 13-årsåldern har mycket små chanser att lista ut vilka som kommer att bli världsstjärnor, allt på grund av RAE. Exempel på spelare som utvecklats sent är Miroslav Klose som var 21 år (!) innan han började spela i Bundesliga. Zlatan Ibrahimovic ett annat då han inte fick spela seniorfotboll i Malmö FF förrän han var 18 år gammal. Messi hade aldrig ens fått chansen på ett i elitläger i Halmstad eftersom han var så kort att han behövde tillväxthormoner för att överhuvudtaget hävda sig i Barcelona.

Trots detta envisas personer som Robert Perlskog med att vi skall satsa på tidig selektering för att identifiera talanger, ett i stort sett hopplöst uppdrag då vi inte kan veta vilka som blir elitspelare i den åldern. Spelare utvecklas annorlunda och tar olika tid på sig, vilket ovanstående exempel är tydliga bevis på. Min tes är att vi, istället för tidig selektering, väljer att låta så många spelare som möjligt få spela så länge som möjligt. Det innebär att vi får ett större urval av spelare och kan på ett mycket säkrare sätt identifiera vilka spelare som kommer hamna i eliten.

Att vi måste ha en urvalsprocessen någon gång är självklart och oundvikligt, men varför så tidigt? Ingen kan helt enkelt veta vem som blir bra när de är 13 år. Chansen att lyckas i sitt urval är att ha många att välja på, och jag tror det är lättare att vaska fram bra spelare om urvalet är 10 000 spelare istället för 3000.

Det är lätt att tro att tanken med RAE är något unikt för fotbollen, men i så gott som varje idrott har de sett samma tendenser – Att det är i stort sett omöjligt att ta reda på vilka som blir världsstjärnor. För varje underbarn som lyckas är otal med andra underbarn som misslyckas, men de syns aldrig i någon statistik.

Verkar ovanstående rimligt?

Det tycker i varje fall inte Robert Perlskog och hans gelikar som dessutom vill slå ett slag för att spelare mycket tidigare skall satsa på en särskild sport. Att ha allsidig träning, prova på andra idrotter är tydligen bluff och båg. Säg det till Emil Forsberg som dubblerade sin fotboll med innebandy, till Henke Larsson som dubblerade med sport.

Eller varför inte Ibrahimovic, som dumt nog dubblerade med kampsport. Riktigt dumt, han hade kanske blivit något om han lät bli…

Nu låter det kanske som jag bashar nämnda Perlskog (vilket jag i och för sig gör), men jag tror att många tänker som nämnda sportkommentator. Fotbollsfolk är i regel ett otroligt konservativt släkte. Vi gör saker för att “så har vi alltid gjort” eller “så har det alltid varit”, utan en tanke på att det vi tidigare har gjort kanske inte var ultimat.

Så därför håller vi oss fast vid kvadraten (fastän vi vet att den inte är matchlik), med slitna klyschor som “vinnarskallar” (utan att någon kan definiera exakt vad en sådan spelare gör) eller att vi helt enkelt skall toppa våra ungdomslag när de är 13 år. Fotbollsfolk är, enligt min erfarenhet, skygga för att ta in forskning inom sin idrott.

För vad skulle hända om de, gud förbjude, HADE FEL och blev motbevisade av forskning?

Jag vet inte hur många gånger jag dragit fram forskning i diskussioner, hänvisat till studier eller pekat på källor och fått höra “men så funkar inte fotboll, fotboll är inte som en bok”. Det verkar som att det har gått helt förbi dessa herrar (ja, för de är tyvärr oftast herrar) att forskning bygger på resultat och fakta som i sin tur stödjs av år av observationer och praktiska erfarenheter. De bygger inte sina teser på att sitta på sin kammare och fundera ut en teori – De TESTAR den i VERKLIGHETEN!

De åker ut, träffar spelare, följer deras utveckling, går i genom journaler och drar slutsatser av sitt enorma material. De kommer inte på idéer en sen kväll på Avenyn.

Men detta verkar inte ha gått in hos en del och det är minst sagt beklagligt. Det innebär att vi gör saker som är direkt kontraproduktiva mot våra ungdomar och tränar på sätt som är direkt felaktiga för att få fram bra fotbollsspelare.

Men det kanske inte är så viktigt.

Det är tydligen mer intressant att stå för en felaktigt grundad åsikt än att vara ödmjuk.

Advertisements

UEFA A – Check!

2016-06-11

Efter nio långa, jobbiga och tuffa månader kan jag till sist avslöja för bloggen – Han är klar! Johan Solinger innehar numera UEFA A-utbildning!

Johan Solinger - UEFA A-utbildad på tränarlinjen på Halmstad Högskola.

En mycket nöjd, nyexaminerad, fotbollstränare och elev av spelet.

 

Ja, det kanske inte är speciellt originellt att göra ett slags homagecitat med riktning mot Glenn Hysén, men det svårt att beskriva det på något annat sätt än med orden äntligen, glädje och lättnad.

När jag påbörjade min tränarutbildning i Halmstad i höstas visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag har ju gått totalt 16 år i skolan och hade väl inte direkt höga förväntningar på att jag skulle lära mig som mest det här läsåret. Det viktiga var att plocka ut den där UEFA A-utbildningen, men det skulle visa sig att jag inte kunde ha mer fel. I år har jag lärt mig otroligt mycket, inte bara om spelet fotboll utan även om hur en instruerar sina spelare, om vikten av tydlighet och vilken ledarskapsfilosofi som passar mig bäst. Bland mycket annat, skall tilläggas.

Jag trodde på många sätt och vis att jag var Guds gåva till fotbollen, som Rikard Norling så vitsigt uttryckte det häromdagen i en intervju. När jag jämför mig med den jag var för nio månader sedan är det nästan patetiskt. Då trodde jag i min enfald att jag kunde otroligt mycket om fotboll, idag är jag betydligt mer ödmjuk.

Det stämmer det som sägs – Att en fotbollstränare, en elev av spelet, aldrig på riktigt blir fullärd. Men det är klart att en utbildning gör det lite lättare att förstå och därför rekommenderar jag ALLA fotbollstränare att genomgå denna utbildning. För det behövs i ett klimat där vi går alldeles för mycket på diffusa begrepp som “känsla”, “feeling” och liknande. Fotbollen kan bli konkret och tydlig med hjälp av kunskap.

Det var alltså inte bara att “plocka ut” en utbildning så att den “syntes på pappret”. Och jag ska inte ljuga för er. Emellanåt har det varit tufft med höga krav från de instruktörer vi haft, som om inte de personliga målen har varit nog så höga. Lägg därtill sedan alla eldiga diskussioner med studiekamraterna, debatter som ibland inneburit mer eller mindre stela lunchraster… Men på det stora hela ett mycket givande klimat där vi har lärt oss av varandra, där jag har förstått att det inte alltid är målet som är grejen utan också resan.

Det finns många personer under året som gett mig mycket kunskap och vetskap, men några vill jag lyfta fram lite särskilt. Till att börja med Mats Altemyr, som hela tiden har varit rak och tydlig i din feedback mot mig. Jag medger att du ibland har varit hård mot mig, på gränsen till för hård, men aldrig orättvis. Det är ett klimat jag uppskattar som jag tror leder till utveckling.

Ingemar Nilsson, som till skillnad från Altemyr har gett mig mer filosofiska vinklingar till hur en fotbollstränare kan tänka och delat med sig av gråzonerna. Även Jens Gustafsson, som jag tyvärr bara fick nöjet att ha ett par månader innan du stack till AIK (och senare IFK Norrköping), vill jag tacka för dina småtips och vikten av att träna in mönster i såväl försvars- som anfallsspel.

Utöver det har jag en mängd med kurskamrater som gett mig otroligt intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. Bilresorna upp och ner mellan Göteborg och Halmstad har utan tvekan varit veckans höjdpunkter. Ni vet vilka ni är.

Och nu, efter nio månaders hårt arbete är jag äntligen framme – UEFA A, det nästhögsta steget på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege.

Ett steg som förhoppningsvis bara är ett av många på min personliga resa…

Pokalens baksida

2016-05-09

Nu är vi inne i maj, vilket innebär att vi går in i högsäsongen för fotboll i vårt avlånga land. Alla serier har så sakteliga kommit igång och några cuper håller på att avverkas. Det märks om inte annat på allehanda sociala medier och de flöden som finns där. På Facebook såg jag den gångna helgen en hel del bilder på pokaler och bucklor som sken ikapp med solskenet och barnens leenden över sina triumfer. Det är mycket eufori, glädje och lycka i dessa bilder, missförstå mig rätt här, men på något sätt blir jag lite olustig över all denna onyanserade propaganda som ledare, klubbar och spelare delar med sig av.

Det pratas mycket och ofta om att det inom barn- och ungdomsfotbollen bör ligga fokus på deltagandet, att kämpa tillsammans oavsett hur det går och att ha roligt, men ändå är det inte riktigt den bilden som förmedlas alla gånger. I regel är klubbar skitdåliga på att uppdatera sina hemsidor och sociala medier när det går motigt resultatmässigt. I bästa fall är det någon kortfattad notis om att det blev en förlust och att “nu tar vi nya tag”, men inte mer än så.

Däremot när det blir klang-och-jubel-föreställningar med mycket mål, medaljer av ädlare valörer eller dylikt, då slås det på stora trumman med mycket bilder och text. Detta gäller för övrigt inte bara inom ungdomsfotbollen utan även på seniornivå, vilket ju är minst lika beklämmande men där det inom barnfotbollen finns ett extra dilemma i att vi fokuserar alldeles för mycket på vikten av att vinna framför utveckling.

Varför är det på här det viset?

Förklaringen är lika ensidig som den är enkel när jag ställer frågan, nämligen att “ingen vill väl läsa om när vi har torskat, hur kul är det?”. Och givetvis är det inte roligt att läsa om förlusterna i sig, det är det ingen som tycker, men ändock finns det ett värde i dem. Framförallt för klubbar som inte befinner sig i den yttersta eliten finns det ett otroligt värde i att inte bara signalera ut vinster och storslagna triumfer, utan att kommunicera om sin vardag och de hinder en ställs inför.

För mig har fotboll alltid varit en lagsport. Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Och även om jag älskar att vinna fotbollsmatcher så är det inte alltid möjligt av olika anledningar. Det räcker med att titta på en vanlig serietabell för att förstå att alla lag kan inte vara vinnare. Det är bara ett lag som blir seriesegrare. Rent matematiskt innebär det att just ditt lag har 8-9 procents chans att stå som slutsegrare. Det är oerhört få förunnat att få vinna en serie och vissa får aldrig uppleva den känslan.

Om nu ALLT handlar om att vinna, vad händer med de elva lagen som inte vinner? Om hela deras verklighet byggs upp på att vinna pokaler och stå som seriesegrare, hur går de vidare om de har det motigt resultatmässigt?

Jag tror att på våra nivåer är det viktigt att det finns andra saker utöver att vinna för att spelare och ledare skall vilja stanna kvar i en förening. Har vi kul ihop? Känner vi att vi utvecklas? Spelar vi på ett sätt som vi kan förlika oss med? Står vår klubb för sunda värderingar? Känner jag att jag är viktig?

Jag tror att klubbarna skjuter sig själva i foten när de bara publicerar när det går bra resultatmässigt, föreningar behöver kommunicera hela tiden och visa att de finns, inte bara när de vinner matcher och turneringar. Tänk dig själv att du är en parvel som spelar fotboll och varje gång ni vinner så skrivs det spaltmeter om dig och ditt lag, men när ni plötsligt förlorar är det tyst… Till sist kommer verkligheten ikapp och i ett värsta fall-scenario slutar spelaren kanske att spela fotboll. De får inte de där rubrikerna längre och känner inte att tiden är värt det.

Det blir extra problematiskt på ungdomssidan då vi bara publicerar och berömmer vinster och medaljer, men så fort det blir förluster händer ingenting. Vad signalerar det till alla barn och ungdomar? Att du syns inte när du förlorar?

Jag kan personligen tycka att det är samma sak på seniornivå, där det inte står en textrad om det blir förlust men hela sagor när det blir tre poäng. Det är som att vi inte ser gråzonerna, förstår att det finns lärdomar att ta av båda fallen och att det är prestationer som på långsikt ger resultat.

I överlag tror jag att klubbar och föreningar, men även spelare och ledare, behöver tänka på vilken bild vi vill signalera ut. Att klubben och spelarna är mer än pokalerna på väggen eller medaljerna i prisskåpet. Vill vi bara vara en klubb där segrar är det enda som räknas?

I så fall är vi som är med i den klubben inte mer än siffrorna tre poäng, ett poäng eller noll poäng.

Så tänk på det, nästa gång du twittrar, lägger upp bilder på Instagram eller skriver matchreferat – Att vi är mer än våra vinster och förluster. Vi är framförallt ett lag, i med- och motgång. Vi är en förening som tycker det är kul att vinna, men att det finns andra parametrar som för oss är lika viktiga om inte mer betydelsefulla.

Se till att visa det i era flöden, tack!

Jag hamnade i en lika märklig som intressant diskussion häromdagen.

Ni vet hur det kan vara efter en match. Det kan vara heta känslor, frustration, glädje, eufori… Ja, allt det som gör fotbollen så fantastiskt engagerande. Du sitter ner och pratar med en kompis om hur matchen ni precis har bevittnat hur den har varit.

Inte sällan har ni radikalt olika upplevelser av matchen ni precis sett. Det är mer regel än undantag, framförallt när supporterskap är med i bilden och ni håller på två olika klubbar.

En sådan diskussion råkade jag ut för häromdagen, då jag och en vän hade olika infallsvinklar i en match. Det hela höll på att gå över styr, vilket det ofta gör när känslor är inblandade, men hela debatten avslutades tvärt när han sade de väl bevingade orden.

“Äsch, det är ju ingen idé att diskutera med dig, du kan ju ändå ingenting om fotboll” 

Och då slog det mig – Vad menar vi egentligen med att en “kan fotboll”?

Vad är det för typ av kunskap vi pratar om då? Vad gör en annans åsikt mer värd än någon annans?

Jag förstår ju givetvis, så här i efterhand, att min vän inte menade något illa med ordern, men hela den frasen har jag burit med mig sedan dess och den egentliga betydelsen. Jag skulle inte vilja vara så pass oödmjuk och påstå att jag kan allt om fotboll, långt därifrån, men även för mig som snart har ett diplom i UEFA A på tränarutbildningen blev jag nästan kränkt av uttalandet. Hur kunde han ha mage att säga så om min kompetens, när jag faktiskt jobbar och pluggar fotboll?

Jag har börjat förstå att här råder det en stor ickekonsensus om vad som egentligen menas med att “kunna fotboll” och att vi är långt ifrån konsekventa när vi uttrycker detta.

Jag hade nöjet häromdagen att lyssna på Olof Lundhs podcast med Anders Svensson. Denna frispråkiga, föredetta mittfältskreatören, är alltid intressant att lyssna på. Men en sak som han sade som var extra uppseendeväckande och det var när han sade att “jag kan ju mer fotboll än de flesta”.

Jag vill inte kasta skit på Anders Svensson, men vad menar han egentligen med detta?

Jag köper absolut att han har erfarenhet av att ha spelat fotboll på elitnivå både i Sverige och utomlands, men vad är det för kunskap han menar att han besitter?

Är det att han förstår taktiska direktiv?
Är det att han kan förklara de tekniska registret i hur du slår en krossboll?
Är det att han kan allt om Pogba?
Är det att han vet vilka som gjorde alla målen i VM-finalen 1958 samt i vilka minuterna målen gjordes?
Är det att han kan förklara skillnaden mellan kombinationsmarkering, zonmarkering och rak man-man-markering?

Ja, ni förstår själva. Denna “kunskap” som folk pratar om är så pass diffus och oklar så att antingen kan alla eller ingen någonting alls om fotboll.

Extra intressant blev det när nämnde Svensson började prata om träningsupplägg och sina dispyter med tidigare tränaren Jörgen Lennartsson. Hur många träningsupplägg har Svensson själv fått planera upp? Utefter vilka premisser? Och vad var syftet med dessa?

Återigen, min mening är absolut inte att basha på denna landslagslegendar, men jag vill väcka tankar kring vad vi egentligen menar med att “kunna fotboll”. Det är långt ifrån självklart, ändå stöter jag med jämna mellanrum på självutnämnda experter som proklamerar hur mycket de kan om vår kära sport. Som om att “kunna fotboll” är något slags universellt vedertaget begrepp.

Erik Niva, en välkänd krönikör för Sportbladet, har många gånger i sin karriär fått frågan om inte han kunde tänka sig att vara fotbollstränare. Flera gånger har han svarat att han inte alls är lämpad för den uppgiften, att han inte besitter den kompetensen. Det kan låta märkligt för en person som av många anses vara extremt fotbollskunnig, men vittnar också om hans ödmjukhet och stora respekt för de som faktiskt är tränare.

Niva berättade att han förvisso visste mycket om personligheterna inom fotbollen, klubbarnas historia, relationerna mellan de olika personerna i hierarkierna och så vidare, men att han inte hade en aning om hur en jobbade med gruppdynamik, hur en instruerade en spelare att nicka eller vilken prioriteringslista som det fanns inom positionsförsvar. Han menade på att det var skillnad på att veta startelvan i West Ham från säsongen 1974 och att kunna förklara vilka muskler som används när en spelare gör en chippassning.

Detta är givetvis mycket kloka insikter och visar på att det inte finns någon enhetlig “kunskap” om fotboll, utan många olika områden där en kan ha varierande erfarenhetsnivåer av. Som Niva själv är inne på så är det stor skillnad på att kunna rabbla årtalen på Real Madrids alla CL-titlar och att berätta hur avstånden påverkar spelytorna i ett 4-2-3-1-system.

Trots att jag som jobbar med fotboll dagligen kan bli oerhört frustrerad över alla “förståsigpåare” (som i slutändan visar sig blanda ihop äpplen och päron) är det också detta som är lite tjusningen med fotboll. Passionen, intresset och engagemanget – Vad hade vår kära sport varit utan den? Antagligen betydligt fattigare och mycket tråkigare, är mitt svar.

Visst, ibland kan jag avundas personer som har jobb där ingen ifrågasätter deras kunskap. Jag har i varje fall aldrig ens försökt att förklara för en VVS-reperatör hur denna skall genomföra sitt jobb. Men samtidigt, utan det där intresset hade fotbollen varit trist. Och då kanske jag får svälja emellanåt att folk vill förklara för mig hur ett lag skall spela fotboll.

Det enda jag efterspråkar är ett uns av ödmjukhet och respekt inför att kunskap kan se olika ut och vara olika beskaffad.

Även om jag suttit på toaletten i snart 30 år så vet jag fortfarande inte hur en toalett fungerar och skulle aldrig för mitt liv drömma om att förklara det för en reperatör.

Den insikten skulle många som “kan fotboll” må mycket gott av.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Klockan har precis slagit åtta.

Det är torsdagkväll och sista träningen innan seriepremiären på söndag. Det ligger en slags förväntan i luften, att de närmaste 90 minuterna kommer att bli viktiga i våra förberedelser är det inget snack om. Att det dessutom är en konkurrenssituation, alla kan inte bli uttagna, gör sitt till det hela.

Vi kör igång förberedelseträningen.

Det är ett högt tempo från start. Intensiteten är stark och det märks att det är ett annat driv i träningen.

Efter ett par minuter stannar jag för att gå i genom ett par punkter. Spelarna lyssnar. En av dem, en av dem som inte provspelat med oss så länge, säger att hon inte mår så bra och att hon behöver vila. Jag säger åt henne att gå och sätta sig en stund medan jag fortsätter att instruera.

Helt plötsligt ropar någon av spelarna till mig. Den illamående spelaren ligger på marken. Hon är medvetslös.

Ett gäng med spelare kommer fram för att se hur det är med henne. Pulsen rusar ena stunden för att i nästa i princip avta. Bröstkorgen lyfter sig varken upp eller ner.

Har hon slutat andas?

Vi försöker få kontakt med henne, men hon svarar inte. Hon får kramper emellanåt, men det är också allt.

Nu har vi börjat förstå att det är skarpt läge. En spelare ringer 112, några hjälper till att hålla spelaren i fråga varm medan de andra försöker röja vägen för ambulans.

Var är den där djävla ambulansen?
Borde den inte vara här nu?

Till sist, efter vad som känns som en evighet, kommer ambulansen. De berättar att allt kommer att gå bra och lämnar platsen.

Det känns olustigt att fortsätta träningen, men det behövs oavsett vad. The show must go on. Men innerst vet jag vad alla tänker.

Undrar hur det går för henne?

Senare samma kväll får jag prata med henne på telefon. Hon har vaknat. Lättnad.

Hon säger att hon mår bra, att hon till och med är lite uttråkad. Hon saknar sin Ipad.

Jag skrattar.

Det är lätt hänt att vi är en i verklighet där allt mäts i siffror. Tre poäng, ett poäng eller noll poäng. Gjorda mål, insläppta mål. Seriesegrar och seriedegraderingar.

Men ibland glömmer vi bort människan.

Vad hade hänt om hon faktiskt inte överlevt den där kollapsen? Hade vi ens kunnat spela match? Hade vi velat?

Vi får aldrig glömma att bortom alla resultat, alla titlar och alla sagor finns det någonstans människor. Gjorda av kött och blod.

De kan aldrig bli ersatta av en skön 1-0-seger.

Aldrig. 

Som många av er vet om har jag under snart ett läsår pluggat tränarutbildningen på Halmstad Högskola. I september satte studierna igång och i början av juni ska jag kvittera ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Advance / Steg 3, vilket är den näst högsta tränarutbildningsnivån.

Nu är det förvisso några månader kvar innan jag kan slå igen boken för den här gången, men en sak kan jag i alla fall slå fast – Om jag trodde att jag kunde mycket fotboll innan är det INGENTING mot vad jag kan idag.

Det känns i det närmaste genant att kolla i genom gamla matchplaner, träningsscheman, övningar jag konstruerat… Det var sådana där härligt otydliga instruktioner som “var tuffa”, “ha rätt avstånd” och “vårda bollen”. Vad fan menade jag med det?

Där och då verkade det tydligt, men idag förstår jag inte vad jag menar. Vad menar jag egentligen med att “vara tuff”? Att spelarna skulle tacklas mer på kropp eller vara fula och komma med efterslängar? Eller menade jag att de alltid skulle stå upp?

Oklart.

Och samma sak med avstånd. Vad menade jag med det? Hur många meter är “rätt avstånd”? Och “vårda bollen”, hur då? På vilket sätt?

Idag skulle jag vilja säga att jag är en betydligt mer noggrann fotbollstränare och tack vare utmärkta instruktörer kan jag dessutom mer om själva spelet fotboll. Dessvärre har ju detta också inneburit den läbbiga insikten att jag behövt ändra på gamla sanningar som jag hållit hårt i.

För ett år sedan kunde jag inte tänka mig att ha fem backar i försvarsspelet. Det innebar att jag förlorade för mycket kraft framåt. Jag kunde inte heller tänka mig att bara ha en forward i utgångspositionerna. Hur skulle vi då kunna göra mål om vi bara hade en forward?

Ett år senare och BK Häckens damlag, som jag är huvudtränare för, har fem backar i försvarsspel och en forward i utgångsposition… Det handlar alltså inte nödvändigtvis om hur många spelare vi har i varje lagdel, utan våra arbetssätt i försvars-, anfalls- och omställningsspel.

För ett år sedan föraktade jag lag som spelade med lågt försvarsspel och kontrade på sina motspelare, idag kan jag se det gedigna lagbygget bakom. Jag kunde också få för mig att spela ett fysiska uttröttande smålagsspel bara dagen innan match, med resultatet av att ha fått trötta spelare dagen efteråt. Och för att då upp konditionen förordade jag att de skulle ut och springa i spåret… Idag vet jag bättre på många punkter, som sagt.

Bortom allt som har med instruktioner, träningslära och ledarskap att göra har jag framförallt lärt mig en sak; Säg ALDRIG aldrig!

Det kan komma ett tillfälle då allt ställs på ända och jag måste ändra på gamla värderingar / myter / sanningar. För bara ett par månader sedan älskade jag att jobba med anfallsspelet. Idag tycker jag att det är minsta lika givande att sätta ett snortajt försvar. Men det ena behöver inte ta död på det andra, de båda kan samarbeta.

Förhoppningsvis för denna nya insikt med sig att jag aldrig slutar att utvecklas som fotbollstränare. Jag har för mig att Stefan Lundin en gång sade att en tränare aldrig blir fullärd och det kan nog stämma mer än väl.

Så även när mitt diplom finns i handen i sommar tänker jag inte sluta att lära mig mer om detta fantastiska spel även kallat fotboll.

Igår skrev GP-skribenten Eric Hilmersson ett blogginlägg med namnet Hata kvadraten, en text som ni kan läsa här: http://blogg.gp.se/hilmersson/2016/02/26/hata-kvadraten/

Av någon anledning hamnade undertecknad i en mindre Twitterstorm där jag inte bara tog den gode Hilmersson i försvar, utan också gick till ganska skarpt angrepp mot kvadraten som fotbollsövning. Mitt påstående var att kvadraten, i dess ursprungliga form, inte är en bra övning om vi vill utveckla bra fotbollsspelare.

Det skulle jag inte (eller?) ha sagt.

Mitt Twitterflöde var bokstavligen bombarderat av fotbollsmänniskor som ville berätta hur fel jag hade. Argumenten varierade, några menade på att det är en alldeles utmärkt passningsövning där spelarna får träna på tillslag, någon annan att de fick träna på att göra tunnlar och en tredje som menade att spelarna tränade på teknik. Det vanligaste argumentet var dock att kvadraten är en rolig övning, något som spelarna gör för att ha kul, få igång träning med att snacka av sig och skratta ihop.

Min ambition med den här texten är att förklara min syn på kvadraten, varför jag anser att det är en dålig övning i sin mest rena form och varför jag tror folk blir så upprörda över mina åsikter.

Men vi tar det här från början, för den som inte är helt insatt.

Kvadraten är en övning som från början skapades av forskare, lärare och instruktörer på Halmstad Högskola för ett antal årtionden sedan. Det fanns förvisso liknande övningar i Spanien under beteckningen el Rondo sedan tidigare, men kvadraten skiljer sig framförallt i sin form och utförande mycket från det spanska fenomenet. Syftet var att skapa en fotbollsövning där spelarna fick ha så mycket boll som möjligt, träna på tillslag och att skapa ett snabbt passningsspel.

I sitt grundutförande är kvadraten precis vad det låter – En liksidig kvadrat med varierande längd beroende på spelarnas kunskapsnivå och en motspelare i mitten. Motspelarens roll är att bryta bollbanan genom att pressa spelarna som står på sidorna. Spelarna som står på sidorna skall i sin tur passa runt bollen i kvadraten och hålla den borta från motspelaren så länge som möjligt. I vissa mer eller mindre lokala varianter har spelaren i mitten fått göra upphopp, squats eller armhävningar som straff om denne inte lyckats ta bollen under en viss tidsrymd, men det tillhör inte ursprungsformen av övningen utan kan snarare ses som ett sätt att krydda upp drillen för de inblandade.

I grund och botten är ju idén mycket god.

Jag menar, bolltouch får spelarna så det räcker och blir över. De måste spela bollen snabbt för att inte tappa den till motspelaren i mitten och tillslagen kan variera mellan att använda utsida, insida, vrist och så vidare. Dessutom en övning som i många fall leder till många skratt och att spelarna i en lugn miljö får snacka av sig.

Så varför är jag då så kritisk mot den kvadraten, om den nu är så fantastisk?

1. VAD är syftet EGENTLIGEN med övningen? Är det en försvars- eller anfallsövning? Är det motspelaren i mitten som tränas eller är det spelarna som försöker hålla bollen i liv?

Här får jag alltid olika svar och i vissa fall står de som skall svara som fågelholkar.

Om det nu ÄR en anfallsövning, vilket håll skall spelarna anfalla? Att anfalla är att ta sig framåt i spelplanen i djupled mot motspelarnas mål, som bekant. Jag ser i alla fall inga spelare på en fotbollsplan som bara försöker hålla i bollen så länge som möjligt utan en strävan att ta sig framåt i plan.

Om det nu ÄR en försvarsövning, varför pressar då motspelaren ENSAM i ytan? Grundregeln inom press & täck är att om spelaren saknar någon som täcker så går man inte upp i press, eftersom spelaren i 4-mot-1-situation snabbt blir överspelad. Kan ni se framför er i en 4-mot-1-situation då motspelarna kontrar och den sista backen går upp i press? Troligtvis inte, denne skulle antagligen försöka att täcka ytan så gott som möjligt och låta motspelarna göra första draget.

2. Övningen är inte riktningsbestämd, det vill säga att det inte finns något tydligt mål med övningen för de som skall spela runt bollen. Som jag skrev tidigare, vilket håll skall de åt?

Det finns inget fotbollslag i världen som bara försöker hålla i bollen utan att ta sig framåt.

3. Ponera att det är en passningsövning, varför står då alla spelare på sidorna så gott som stillastående? I ett passningsspel vill vi oftast se spelare i rörelse som gör sig spelbar, hittar nya ytor och så vidare. På grund av sin yta och konstruktion uppmanar inte kvadraten i sin mest klassiska form till detta.

En genomsnittlig passning färdas någonstans mellan 11-15 meter per sekund, beroende på tillslag. En stillastående fotbollsspelare kommer upp i cirka 3 meter per sekund. Om en kvadrat då är säg 10 X 10 meter så kan ni snabbt räkna ut att det inte finns en spelare som kan hinna upp en felslagen passning, vilket gör att spelarna blir stillastående. Vi hinner helt enkelt inte upp passningar som slås 4-5 meter fel.

4. Varför finns det en tillslagsbegränsning? Jag har aldrig varit med om att en domare blåser av spelet om en spelare använder tre touch på bollen. Det är inte tresteg vi sysslar med utan fotboll.

Någon kanske vill hävda att tillslagsbegränsning gör att det blir ett snabbare passningsspel, men blir det verkligen det? Jag tycker snarare att det blir ett pressat spel där medspelarna stressar iväg en illaslagen passning snarare än att ta emot bollen, titta upp efter alternativ och ha bra tillslagsteknik på bollen vid passningsögonblicket.

Om nu kvadraten är 10 X 10 meter så tar det mindre än en sekund innan bollen når mig som medspelare. Om en motspelare kommer mot mig i full fart plöjer denna pressande spelare någonstans mellan 6-8 meter per sekund. Det innebär att jag har mindre än två sekunder på mig att ta emot bollen, titta upp, välja ett alternativ och passa bollen. Inte ens Xavi hade varit nöjd med den betänketiden, han hade varit skogstokig över att bli passad i ett så pressat läge.

Hade det inte varit bättre utan denna begränsning? Om spelarna kladdar för länge lär ju den som pressar ta bollen ifrån dem, så begränsningen behövs således icke. Det som gör mig mest gråtfärdiga med denna begränsning är att vi använder den i yngre åldrar. Slutresultatet är att vi får spelare i vuxen ålder som är livrädda så fort de får bollen och försöker slå iväg den så fort som möjligt. Det behöver vi inte.

Däremot behöver vi spelare som är trygga med att ha bollen och som vill hålla i den, spelare som inte blir livrädda så fort någon kommer in i press. Med denna begränsning i yngre åldrar skapar vi spelare som lär sig att hålla i bollen är fel och det är bekymmersamt.

Det är mycket lättare att lära en spelare som håller i bollen att släppa den i rätt tid, än att lära en spelare som aldrig fått hålla i den att våga hålla i den. Därför ska vi inte heller ha några tillslagsbegränsningar i övningar som kvadraten.

5. Varför är alla spelarna på samma spelavstånd? I unga år lär vi oss att vi i vårt anfallsspel skall sprida ut oss på olika avstånd, såväl korta som långa, för att ge bollhållaren alternativ. Men här har vi alla spelare på 10 meters avstånd!

Jag hade varit mycket missnöjd med mina spelare om de alla hade stått i samma spelavstånd när vi har bollen och det tror jag att de flesta hade varit.

6. Övningen är inte matchlik. Det är i och för sig inget krav i sig, det finns många övningar som inte är matchlika men som funkar som färdighetsövningar, men i det här fallet finns det mycket att anmärka på. Exempelvis, om vi nu ska prata om spelförståelse, hur mycket sådant tränar vi upp i den här övningen? Hur ofta behöver vi vrida på huvudet bakåt i den klassiska kvadraten så att inte en motspelare kommer upp i ryggen när vi tar emot passningen?

På en fotbollsplan är det självklart att en spelare som är felvänd tittar bakom sin rygg när de får en passning, men i denna övning finns ingen sådan press. Vi behöver inte tänka på det alls, men när vi spelar matcher måste vi det. Är det då så smart att ha en övning som gör att vi inte behöver tänka på att titta omkring oss?

7. Ur ett uppvärmning-perspektiv (förberedelseträning), hur bra är egentligen kvadraten? Visst, de i mitten får ju springa lite grann, men alla andra? Övningens konstruktion innebär ju att förloraren får stå i mitten. Lek med tanken att vi har spelare som är så duktiga på kvadraten att de aldrig behöver stå i mitten, vilket inte är helt osannolikt. Det innebär att vi har spelare som inte har sprungit EN ENDA METER innan vi går in i den riktiga fotbollsträningen. De har stått stilla, på samma ställe, böjt sitt knä och slagit bredsidor. Hur förberedda är deras kroppar på att efter en kvart utan att springa särskilt många meter helt plötsligt gå in i ett smålagsspel med närkamper?

Hur många delar av kroppen blir aktiverade i kvadraten? Får vi verkligen igång bålen, så att vi lättare kan göra skuldertacklingar på träningen? Blir höfterna ordentlig uppvärmda? Har knäna fått känna på lättare belastning innan de går in ett tuffare matchspel för att slippa skador?

Ur ett fysperspektiv finns det mycket att anmärka på i kvadraten, då alla de kroppsdelar som vi använder under en fotbollsmatch inte får komma igång. Risken är att vi har inte tillräckligt förberedda spelare som går in i träning med tuffare spel.

Och efteråt kliar alla sig i håret och undrar varför vi har skador.

8. Ska vi verkligen bli bäst i världen på att slå passar på 10 meter? Eller vill vi jobba med att passa i vinklar, skapa nya trianglar, komma rättvända? Om det är det sistnämnda är den klassiska kvadraten ingen höjdare eftersom detta inte sker naturligt sett till övningens konstruktion.

9. Ur ett beteendeperspektiv, hur bra är det egentligen att vi hånar en spelare som är i mitten på kvadraten? Hur känner sig de spelaren?

Det är lätt att tro att “alla” gillar kvadraten, men så är det inte. Det är Hilmerssons text ett exempel på. Jag vet spelare som medvetet väljer att komma sent till träningar för att slippa bli förödmjukade i kvadraten. Sådant skapar knappast lagkänsla.

10. Om vi nu ska träna på tunnlar, är inte det bättre att göra det i en miljö där vi spelar en-mot-en eller två-mot-en?

Jag vet inte hur det är med er, men hade jag kommit i ett fyra-mot-ett-läge på offensiv planhalva hade jag knappast försökt tunnla min motspelare. Jag hade försökt passa eller skjuta. Det är betydligt mer effektivt än att försöka tunnla sin motspelare.

Listan kan göras hur lång som helst, men detta är bara ett axplock av orsaker som gör att jag inte använder mig av den klassiska kvadraten. I sin ursprungsform är kvadraten en övning som förvisso leder till skratt, men inte till att utveckla fotbollsspelare.

Däremot KAN kvadraten, med skickliga tränare och spelare och ett par justeringar, bli en övning som kan ge något till laget. Det kan räcka med att göra sidorna olika långa, ha olika stora ytor, ha flera motspelare i mitten, ta bort dumma tillslagsbegränsningar och så vidare så kan vi ha en övning som absolut är funktionell i sitt tekniska utförande. Det viktiga är att tänka ut en kvadde som på något sätt simulerar en riktig matchsituation, vilket den klassiska 4-mot-1-kvadden knappast gör på grund av ovanstående anledningar.

Jag träffade en tränarkollega en gång som sade att de allsvenska tränarna körde kvadraten och att till och med Barcelona gjorde det i vissa uppvärmningar. Då får vi börja med att skilja äpplen från päron. Utan att vara insatt i detalj så tränar dessa lag cirka 10 timmar per vecka på en fotbollsplan (exklusive fys, teori etc) under en matchtät period. Det innebär att om de spelar kvadde 15 minuter varje träning, har de 8 timmar och 45 minuter fotbollsträning kvar på veckan. Skulle ett lag som bara tränar 2-3 gångar i veckan göra kvadraten 15 minuter varje träning har de kvar någonstans mellan 2 timmar och 30 minuter till 3 timmar och 45 minuter i ren fotbollsträning. Det är, som ni ser, en monstruös skillnad mot att ha kvar 8 timmar och 45 minuter.

När lagen på lägre nivåer då har så lite riktig fotbollsträning, ont om att få plantider, varför då inte lägga den tiden på en övning som faktiskt är matchlik, funktionell och nyttig? Om ni tränar 60 pass på ett år innebär det att ni lägger 15 timmar (!) per säsong att passa 10-meterspassar. Finns det inget bättre att göra av den tiden?

Så var det ju det här med att det är en rolig övning.

På den punkten har jag inget att säga emot. Den bjuder till skratt, glädje och en avslappnad miljö. No questions about that. Alla gör sin egna val och jag är inte person någon att säga åt folk vad de ska tycka är roligt. Så länge man vet med sig att man gör kvadraten för att spelarna tycker att det är skoj och inte för att den utvecklar passningsspelet så har jag inget emot den.

Men en tanke bara – Kvadraten har inte patent på glädje. Det finns hur många övningar som helst som är matchlika och funktionella som dessutom är roliga. Ni kan till och med utveckla den för att göra den till en nyttig övning. Om nu bara kvadraten är den enda roliga övningen, varför tränar vi inte bara på det till 100 %?

Jag tror att den stora anledningen till folks irritation på mitt uttalande har att göra med konservatism. Det kan jag förstå. Har man spelat kvadraten 15 minuter varje träning i 20 år och sedan får höra att det är en kass övning om man vill skapa bra fotbollsspelare så hade jag också blivit förbannad.

Fotbollen är tyvärr en konservativ sport där många har svårt att lämna gamla värderingar åt sidan. Fotbollsfysen (mer om det i ett senare inlägg) är ett annat exempel på det. Det finns spelare och tränare som fortfarande tror att en löparrunda på en mil tränar upp spelarnas kondition, men då vet de oftast inte vad fotbollsuthållighet är. Springer vi verkligen rakt fram, i uppförsbackar och på grus, på en fotbollsplan? Eller springer vi baklänges, i sidled, hoppar, sprintar i 5 sekunder, står stilla, går och sedan sprintar igen? Ett löppass är inte matchlikt, vill man åt fotbollsuthållighet ska vi träna fotboll och inte löpning i skogen.

Men jag både tror och hoppas att jag med detta inlägg har kunnat föra fram mina åsikter i frågan och kanske kan någon lära sig något på det också. Kanske har någon ändrat sig, kanske inga alls.

Jag vill förtydliga att alla får göra vad de vill på sina träningar. Om de gillar kvadraten och kan leva med att det inte är världens mest matchlika övningen utan bara vill ha kul så varsegoda. Så länge ni inte inbillar er att det är en bra fotbollsövning.

Kvadraten är lite grann som godis – Det är gott, men inte speciellt nyttigt.

Med anledning av Götaholmarens blogg, som skrivs av den för övrigt eminente skribenten Fredrik “Rasta” Airosto, kunde jag inte låta bli att kommentera senaste tidens skriverier om lokalfotbollens död.

Faktum är att det inte varit så få klubbar på 10 år som ställer upp inom Göteborgs lokalfotboll som just nu. Senast lade Lundby IF ner sin herrlagsverksamhet och flera klubbar har gått i samma fälla. Det är lätt att det blir panik över den här frågan. Var är vår kära gärdsgårdsserie på väg? Kommer vi ens att ha några lokalfotbollsklubbar om 10 år? Varför vill ingen spela i hemvävda föreningar längre?

Jag skulle inte alls vilja påstå att jag är någon expert inom Göteborgs lokalfotboll så som “Rasta” är, men jag håller inte med om att lokalfotbollen är död. Däremot håller den på att ändra form och det mesta del av godo enligt mig. Den håller på att bli självsanerande.

Jag tänker ta ett exempel från verkligheten för att vi någonstans skall förstå dilemmat som uppstått de senaste åren med, i mitt tycke, alldeles för MÅNGA lag inom lokalfotbollen. Förra året var jag tränare i BK Wobbler, som huserar i Division 6B Göteborg. Vi spelade då våra hemmamatcher på Överåsvallen, vi och tre andra lag. Det var Gårda BK (numera i Division 4, då i Division 5), Olskrokens IF (numera nedlagd, då i Division 5) samt Lunden ÖBK (numera Division 4, då i Division 3), utöver BK Wobbler.

Det är alltså fyra föreningar som slåss om både utrymme, tider och spelare i ett relativt litet upptagningsområde, i alla fall sett till konkurrensen runt omkring. Det är knappast en självklarhet att spelare som bor i dessa delar av stan skall spela i någon av dessa fyra klubbar då det inte är särskilt långt till andra stadsdelar med andra klubbar. Varför spela på Överåsvallen när det tar 10 min med spårvagn till Guldheden, Centrum eller någonannan närliggande stadsdel som också har fotbollsklubbar?

Vi var alltså fyra klubbar i en stadsdel (Överås) som enligt folkbokföringen har 2499 invånare. I Gråbo, cirka 3 mil utanför stan, bor det över 4000 invånare och där är det bara en klubb som finns, Lekstorps IF. Visst, räkningen är inte helt rättvis då dessa klubbars upptagningsområde inte bara är Överås, men jag tror ni förstår var jag vill komma. Fyra klubbar slåss på en liten yta om samma utrymmen, samma spelare och samma tider och dessutom mot andra fritidsaktiviteter, där det garanterat finns ett större utbud i Göteborg än det gör “på vischan”.

Det är inte som utanför stan där ortens enda förening är en självklarhet att spela i om man vill spela fotboll, här är konkurrensen mördande. Det är utövarnas marknad och jag hör ytterst få lokalklubbar som säger att “vi har inte plats för fler spelare” eller “det är fullt, prova någon annanstans”. Det är så gott som alltid ont om folk i de lokala serierna, framförallt när motivationen börjar tryta och resultaten går emot klubben. Förra året fick jag själv, som tränare som lagt skorna på hyllan för länge sedan, spela en match från start. Vi hade inga avbytare och hade antagligen fått ställa WO annars, trots att vi hade nästan 30 man i truppen “på pappret”.

Hur är det möjligt?

Jag vill inte kasta kritik mot min förra klubb för det är inte det det här handlar om, utan om vilken situation som klubbarna i Göteborg utsätts för just nu. Det är en djävulskt svår situation där utövarna kan välja och vraka bland alternativ. De vet om att klubbarna behöver dem mer än tvärtom. Det märks om inte annat på matchdagen då alla återbud strömmar in och en desperat tränare får gräva långt ned i telefonkatalogen för att slippa WO (jag är övertygad om att alla lokala tränare känner igen sig i detta).

Jag kan inte uttala mig om hur lokalfotbollen var för 20-30 år sedan, men min känsla är att det är ett helt annat klimat idag där spelarna är i maktställning gentemot klubbarna i de lägre divisionerna. Spelarna kan ställa krav, ha synpunkter och önskemål på klubbarna, men så fort klubbarna ställer förväntningar på spelarna så händer inte särskilt mycket. Ofta blir föreningarna rädda här för att ha förväntningar, i rädsla för att tappa spelarna. Detta är något jag upplevt i många klubbar, så detta är inget klubbspecifikt problem utan ett strukturellt sådant. Så den stora förklaringen till lokalfotbollsdöden är helt enkelt ett resultat av att spelarna kan ställa större krav på föreningarna och att klubbarna då hamnar i händerna på spelarnas tillfälliga motivation.

Jag läste i GP för något år sedan att antalet fotbollsspelare, tvärtemot vad som skrivits nu på slutet, inte alls minskar utan att det är ungefär detsamma, men att de väljer andra former av sin fotboll. Några av dem spelar i Korpen, som växt enormt de senaste åren, och några av dem spelar i enklare spontanformer, som typ Fysiken där det går att anmäla sig per enstaka gånger när man har tid över. Det hänger givetvis ihop med vår ändrade livsstil, där vi inte längre kan eller vill lova bort oss 2-3 kvällar i veckan utan vill ha det lite mer flexibelt.

Personligen tycker jag att det är kanonbra. Det kan låta motsägelsefullt, men jag tycker det är strålande att de som fortfarande vill spela fotboll, men kanske inte på regelbunden basis, får alternativ som Korpen, Fysiken med mera. De slipper krav och förväntningar på sig och kan spela fotboll när andan faller på. Min förhoppning är att detta hade inneburit att “vår” fotboll i det riktiga seriesystemet kunde utövas av de som vill prioritera sin fotboll högt och som har tiden, lusten och orken att träna 2-3 gånger i veckan.

Men så är inte alltid fallet.

Många gånger träffar jag spelare i våra divisioner som inte vill lova att de kan träna ens en kväll i veckan. De kanske har tvättid då. Jag träffar spelare som gärna går med i en förening men som sedan lägger in brasklappen att de inte kan spela matcher på vardagskvällar eller helger. Däremot funkar måndagsmorgnar bra. Jag träffar spelare som gärna vill spela, men bara om det är på naturgräs eller om de vet att de får starta och spela minst 80 minuter. Fastän de bara klarar 25.

Jag förstår att ni säkert flinar lite nu, men faktum är att ovanstående är vanligare än man tror.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man är med i en så kallat “riktig” fotbollsklubb om man inte själv vill prioritera sin fotboll. Det finns en hel drös med alternativ för de som vill spela på oregelbunden basis, men som ändå skriver kontrakt med föreningar som tränar 2-3 gånger i veckan. Ett löfte som de redan vet på förhand att det inte går att hålla.

Ofta får jag förklaringen att “man vill väl spela riktig fotboll, på en riktig elvamannaplan, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, men inte i Korpen, det är ju inte på riktigt”. Nej, det är helt rätt, det köper jag. Men varför ska man då spela riktig fotboll, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, när man inte ens vill lägga in en helhjärtad insats? Varför vill man spela riktig fotboll, men inte ens kan tänka sig att träna regelbundet?

För min del är detta en gåta. Det blir lite en “äta kakan, men ändå behålla den”-situation. Man vill gärna vara med på kalaset, men man vill inte vara med och fixa i ordning eller röja efteråt.

Detta är givetvis föreningens frågor där varje förening får göra som de vill, men de har själva satt sig i denna situation. Regler har det tummats på och förväntningarna har skruvats ner och i slutändan blir det en ond cirkel.

För min del är att det ett ansvarstagande att vara en del av en riktig fotbollsklubb. Jag tar ansvar för att jag kan vara med på regelbunden basis, att jag vill träna fotboll och prioritera den. Känner jag inte att jag har tiden, orken eller lusten, men kanske ändå vill spela någon gång då och då, finns det andra alternativ som är fullvärdiga. Ta dem istället! Dessvärre verkar många ha missat det och behandlar våra riktiga och organiserade fotbollsserier som om det vore vilken fest som helst där man kan komma och gå som man vill.

En lösning hade givetvis kunnat vara att flera klubbar slår ihop sina verksamheter. Jag tränar just nu BK Häckens damlag på Hisingen och även om vi har det relativt bra ställt så behövs det spelare. På Hisingen har vi relativt många damklubbar som slåss om samma spelare, samma utrymmen och samma tider. Där hade en lösning kunnat vara att flera slår ihop sina verksamheter för att dels erbjuda högre kvalité, bättre tider och alltid ha många spelare på träning (något som alla uppskattar), men här är det prestige och stolthet som sitter i vägen. Man vill helt enkelt vara “egen”, då dör man hellre än att försöka vara pragmatisk och överleva.

Tänk om Olskroken, istället för att självdö, hade gått ihop med BK Wobbler och kanske Gårda istället? De hade gett dem bättre träningstider, fler spelare, bra drag på träningarna, mer kompetens, bättre förutsättningar. Varför gör man då inte det? Svälj stoltheten är min medicin.

Jag både tror och hoppas att flera föreningar vågar ha förväntningar på sina spelare och ledare. Det innebär kanske i förlängningen att några fler klubbar de närmaste åren får lägga ned sina verksamheter medan vissa slås ihop, men det är ett nödvändigt ont som jag ser det. Det är en självsanering som behövs i våra divisioner. Förhoppningsvis leder det till att våra serier blir präglade av klubbar med engagerade spelare och ledare som vill prioritera sin fotboll, medan de som vill ha det på skoj och lek har fullvärdiga alternativ i Korpen, Fysiken och annat.

Jag tror det blir roligare för alla inblandade och att risken för misskommunikation, dåligt samvete och liknande försvinner. Trots allt handlar det om att vi alla skall få ut det vi vill av vår fotboll.

Vissa av oss vill ha det mest på skoj ibland – Välj då Korpen, Fysiken och andra alternativ.
Vissa vill satsa mer och prioritera den högre i våra liv – Spela organiserad fotboll.

Det är inget fel på något av dem, man väljer själv.

Men välj för fan inte att båda äta kakan och behålla den.

För lite drygt en vecka sedan meddelade nuvarande förbundskapten Erik Hamrén att han slutar efter sommarens EM-slutspel i Frankrike. Ett inte helt oväntat besked sett till hur opinionen sett ut mot honom, även om han resultatmässigt inte har mycket att skämmas över.

Nu är vi ännu inte framme vid sommarens mästerskap, en turnering som säkerligen lär definiera Hamréns eftermäle, men facit så här långt har varit två lyckade EM-kval och ett missat VM-slutspel. I EM 2012 åkte Sverige ut efter förluster mot dels hemmanationen Ukraina och dels mot England, kanske inte direkt bra men inte heller chockerande. I VM-kvalet torskade de mot ett Portugal med en Cristiano Ronaldo på uppåtjack. Förvisso var det senaste kvalet minst sagt skakigt, men resultaten räknas och de tog sig till EM efter två starka insatser mot Danmark. I sommar har de hamnat i en minst sagt tuff grupp och lär få det svårt att ta sig vidare, möjligen att en tredjeplats skulle kännas realistisk.

Så, sisådär sex år efter att Hamrén tillträdde till posten med sin shining, tron på att vinna medaljer och offensiva gladfotboll – Vad ska vi sätta för betyg på denna minst sagt lynniga förbundskapten?

Jag tänker inte ljuga om att jag aldrig riktigt var förtjust i hans föregångare, Lars Lagerbäck. Missförstå mig rätt, jag har en stor respekt för hans kunskap och förmåga att nå lyckade kvalresultat, men jag menar på att sett till materialet han hade till sitt förfogande borde Sverige vunnit fler slutspelsmatcher än vad de gjorde under Lagerbäck-eran. När Sverige var som bäst under 2000-talet hade han Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg till sitt förfogande. Jämför det med Marcus Berg, Emil Forsberg och Andreas Granqvist så är det en viss klasskilnnad i material. Ändå har förväntningarna varit högre på Hamrén, kanske för att han tidigt kom in med en vilja att vinna medaljer som uttalat mål.

Jag gillade Hamréns tro på att han ville spela en passningsinriktad fotboll för att uppnå resultat och hans optimism. Äntligen en ledare som ville uttala ett tydligt mål och som ville satsa framåt! Men då är det också självklart att fallhöjden är högre när misslyckandena väl hopar sig. Olyckskorparna var snabbt framme vid kadavret när det väl var nedskjutet.

Det ögonblick som jag tror förändrade Hamrén i grunden var den där höstkvällen 2010 i Amsterdam. Sverige hade fram tills dess haft ett lyckat EM-kval med storsegrar i bagaget. Sverige skulle åka till den nederländska huvudstaden och rulla ut Holland, possesionfotbollens hemland, på deras egna arena.

Ja, ni minns själva hur det gick. 4-1-torsk och totalt skeppsbrott. Ett landslag i spillror och spelare som tappade sina platser för all framtid.

Där och då tror jag att Erik Hamrén blev feg. Han blev mera rädd om sitt rykte, mer rädd för att misslyckas, så han valde att återgå till den defensiva organisationen som gjorde Lagerbäck så framgångsrik. Det var nödvändigtvis inget dåligt sett till resultaten, men tror någon på allvar att detta spel kommer att leda Sverige till den första mästerskapsmedaljen sedan 1994?

Hamrén har svängt från offensiv gladfotboll till att gå i Lagerbäcks fotspår och köra med hängslen och livrem. Han har helt tappat sin röda tråd och det är omöjligt att veta vad han idag står för som ledare och fotbollsvisionär.

Det är också där jag känner att Hamrén har sitt största misstag som förbundskapten. Hade han verkligen trott på sin spelidé och sitt tänk hade han inte vänt kappan efter vinden efter en förlust i Amsterdam. Han hade stått kvar vid sin tanke och fortsatt i den riktningen han stakat ut. Det är så stora ledare gör, anser jag. Istället vek han sig för opinonen och slutade att vara sig själv.

I min tränarroll har jag alltid tänkt att jag hellre förlorar mitt uppdrag för att jag gör det jag tror på än får stanna kvar med en idé som jag inte alls tror på. Självklart kan man ändra sig om man inser att man har fel, men något sådant har jag aldrig hört Hamrén uttala sig om. Taktiska direktiv har ändrats från ena minuten till den andra, spelare som var självklara är ute i kylan och veligheten har nått oanade höjder.

Inför VM-kvalet hoppades jag att han skulle våga satsa på sin offensiva spelidé och slussa in nya spelare i landslaget så att de var som mest förberedda inför EM 2016. Alltså att redan då ta in dem i laget och bygga en ny stomme. Istället satsades det på samma gamla namn och en återgång till en spelidé som han från start sade att han skulle bort ifrån. Hade de gått till VM hade det kanske varit förlåtet, men med facit i hand måste man fråga sig vad vi vann på det. En åldersstigen trupp utan någon generationsväxling och en ålderdomlig spelidé. Hade det inte varit bättre att åka ur VM-kvalet, men succesivt tagit in rätt spelare och byggt upp en ny filosofi?

Vem ska då ersätta Erik?

Jag vet inte, men min rädsla är att vi kommer att återgå till en defensiv fotboll som tar oss till mästerskap i bästa fall, men inte så mycket längre. Du kan inte vinna turneringar på att gneta dig fram, då måste du kunna ställa om till en filosofi där vi kan diktera villkoren emellanåt. Att ha något att svara på när vi behöver göra mål. Men i och med Hamréns svaga opiononsläge är jag övertygad om att nästa förbundskapten kommer att stå för det radikalt motsatta. Det är trist och kommer att göra ett generation av duktiga fotbollsspelare inte kommer att representera vårt herrlandslag, eftersom det är en fotboll som inte passar dem.

Sex år efter att Hamrén tillträdde vet jag fortfarande inte vilken typ av fotboll han står för eller hur han är som ledare. Han pratar om en massa värdeord, men går aldrig in konkret på vad det betyder. Det är bara en massa fina ord.

Lars Lagerbäck sade en intressant sak i sitt Sommarprat för några år sedan, och det är att en fotbollstränare aldrig får hänge sig till populism. Att välja spelare eller taktik utefter vad publiken vill ha. Vi tränare tar de besluten vi tar för att vi följer vår linje och vill lagets bästa både på lång- och kortsikt.

Jag tror fortfarande att Erik Hamrén år 2009 var rätt val som förbundskapten.
Det är synd bara att Erik Hamrén år 2016 ändrar sig lika ofta som det är nya löpsedlar.