Is this how a good coach looks like?

Is this how a good coach looks like?

A few days ago I received a question that I still do not know how to answer. It was an old player I had in a previous team, which now is a student of the new football / soccer coach education, who wondered “what is a good coach”. Despite my years as a coach, I have to admit that the question caught me off guard.

What is a good coach?
A few years ago I would have been much more sure about the answer.

When I started my career, the answer was plain and simple that “a good coach is a coach who win games”. Rather one-dimensional, I think today, but I thought so then. Then, I thought that football / soccer was only about winning. Today I’m older, maybe not necessarily wiser, but more versed in how complex the issue really is. Above all, I have encountered coaches who I thought were skilled instructors, but they have not always succeeded on the pitch. The same goes the other way, I have met some coaches which I thought was incompetent, yet time and again manages to win games.

Obviously I no longer think that it is enough to win games to be a good coach, but I would still like to throw in a disclaimer. What is a good coach is to some extent a subjective question. Different people respond differently depending on the role one has in this context. A player certainly has a completely different view of the matter than a coach colleague, to take one example.

However, I want to write a nuanced post of what a good coach might be.

Far too often, I end up in discussions where people compare resumes and titles with each other to decide who is a better coach. Is Brian Clough better than Lars Lagerbäck? Clough has won two European Cups, but on the other hand, Lagerbäck made brilliant results with small resources in the national teams as Sweden and Iceland. Clough has never coached a national team, Lagerback has not coached a club team at top flight level. It differs 30-40 years between their two greatest triumphs. Can you even compare them?

These discussions have a tendency to stick to the number of trophies, but is it really just the price cabinet that decides whether you are a good coach or not? Should not conditions, or what level you are on, play a part here? Or what the purpose is of your coaching deed? Is it better to win titles in a team like Manchester City, with virtually endless resources and huge potential, than to remain in division 3 with a team that does not even own their own football / soccer pitch?

Many issues, of course, that creates shade to the main issue. It is not quite as simple that a good coach is a coach who win trophies, there must be other factors as well.

Let’s say we have a coach who works with children. This coach cannot win any Champions League trophies or World Cup-medals. Is it just that the coach should be compared to? Or are there other values? Maybe that many children continue with their football / soccer well into the adulthood, or that the children learn something new about football / soccer on the next training session?

Play with the idea that we compare Pep Guardiola with a football / soccer coach for children aged 6-9 years. Although both have the same title on their business cards (football / soccer coach), it is in many aspects different jobs. The other one coaches elite players at the highest top level, the other one coaches toddlers at the grassroots level. You cannot compare them. But both can still be good football / soccer coaches.

I read a study a few years ago on what the adult players wanted from their coach. It was all kinds of possible options they could answer. A tactical genius. A good educator. And so on. However, what stood out was that the most important characteristic was that the coach would be socially competent. It was by far the most important point. On a good second place, but still far from the first, was that the coach should possess football / soccer knowledge.

To be “socially competent” or “possess football / soccer knowledge” is a very vague concept, but it’s still interesting answers, although the survey was not very scientific and is a few years old. But somehow it testifies that there is not a clear answer to the question of what a good coach is.

For me, the leadership philosophy is important here (you can read mine here on my website), a document that I think all serious coaches should write. A text describing what you think is a good leader, an idol image after how I should act in my role as a coach. It is obviously extremely personal, but then you at least have a map and compass of what you think is a good coach.

So, after all this waffle – What is a good coach?

My answer is that there are probably as many answers to that question as there are people on earth. So it is very subjective. Some want a socially competent coach, others want a clear instructor while someone wants a tactician.

But one thing I want you to take with you after reading this post – When you compare coaches, define first what you think is a good coach. And understand that the issue is much more complex than to simply discuss the size of the prize cabinet.


For those of you who does not know what do to tomorrow – At 1 PM I will be in studio as an “expert commentator” when the swedish Champions, IFK Göteborg Futsal, will face the top team Borås AIK.

I will talk about my view of futsal from a coach perspective, the future of the sport and be an “expert”.

I do not know what it takes to be an “expert”, but you can nevertheless watch the game Saturday 14 th January 1 PM at the link below.

As you probably already noticed, my website has a new, more international, address.

Previously, everything was in Swedish and you could come here via

Now, it’s a new era, everything is in English and now you come here by the address

Even the e-mail address is changed from to

However, you can still access the website via the old address during the remainder of 2016, but in 2017 this address will shut down. Then it’s just the COM addresses that works, but obviously I answer email in both Swedish and English.

There are some of you who wondered what happened to the old blog posts written in Swedish. These are still here under the category of old posts (see the bottom of the website), but all new posts will be written in English.

If you have any more questions on this, please feel free to contact me, tentatively at the new address.

 My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

My time at the club was only a year, but the place in my heart remains.

As some of you already know, it became official this weekend – I leave BK Häcken women’s team. My period at the club became only one year.

Of course it is a sad decision, however, it is a decision that has evolved over time. As usual, it is not a single reason that made me come to this point, but I will try to summarize the reasons as clearly and simply as possible.

First and foremost, I want to clarify that there is no schism between me and BK Häcken. We have throughout the year had a good dialogue and tried to find a common ground to extend my contract. Unfortunately, the club and I wanted different things.

We have made tremendous strides in our development, a year ago hardly anyone knew about BK Häcken women’s team, now it is commonly known. When I came here for less than a year ago, we had 15 players in the squad in total, three of which were long-term injuries. Now, the squad holds over 30 players. So even if the results could have been better, we have been in a construction stage that has taken more time than we anticipated. Now there is a good foundation to stand on.

I wanted to invest even more in the women’s team and bring them into the elite divisons, something that the club also wanted aswell, but the board wanted to take it a little more slow than me. I wanted to speed things up, they wanted to take it easy. There is no trouble in that, I understand them fully and respect it even if I disagree with them.

While it is of course sad, I do not regret my time at the club. It has been an incredibly rewarding year where I especially understood the importance of social interaction between players. Unfortunately, I underestimated it during the year, which resulted in some conflicts that worried the team as a whole. There were many new players in a short time, we more than doubled the squad numbers in just a few months. Naturally, this affected the result.

Another thing I analysed wrongly was our own ability to attack. Unfortunately we had not enough skilled player types to solve the complex gaming system, and I should have realized that earlier. Once I adjusted the idea of the game to be a bit more cynical, results also came at the end of the season. We had a more points than last year, scored more goals and conceded fewer. Although hopes for greater investment was not realized, it was an improvement over the year before.

However, I am both proud and happy about my year as Head Coach of BK Häcken. My greatest achievement is that I put the women’s team on the map. Before this year, barely anyone knew  that the club had a women’s team, now it’s like I said widely known. The seriousness within the squad has also increased. Now it is a much more professional bunch available on site who wants something with their football. It is a great foundation for the next coach to get into.

During my time as Head Coach of BK Häcken, there were people that meant much to me. First and foremost my Assistant Coach Erika Faith, who was the one who took me to the club in the first place. She’s also been a good friend when we discussed everything from training schedules to leadership. She will go far in her coaching career.

I also want to thank Anders Wahrnberg, who was my boss. He let me basically have free hands when it came to building the team. Other people in the staff, as goalkeeper coach Mats Pervik and physio Seppo Koskimies has been extremely valuable for our cause. The office, with Karro and Richard, have set up with everything from laundry to player registrations. For that I owe you big time.

Finally, a big thank you to the squad, which has been both ambitious and a great team to work with. It will be incredibly interesting to see how next season unfolds for them.

Me and BK Häcken are not separated like enemies, but as friends. There is no farewell, but see you later.

What comes now, then? 

Well, as you probably have noticed, almost everything on the website is in English. I have over the past year prompted many foreign visitors on the website, ordinary readers as well as clubs and sports managers abroad, who wanted an English version. It would be a bit too much work to maintain the website in both Swedish and English, so that is why the website from now will be in English.

Regarding my coaching career, I will be incredibly selective about what I undertake. If I should jump on a head coaching assignment next year there must be a sporting ambition that is exciting, a clear and well-structured organization around the team and the club, and economic tools that enables the vision.

I will not be actively running around and chasing jobs, maybe I will put up an ad on this website, but I will be careful with what I’m giving myself into.

If nothing interesting will emerge in 2017, I will spend time with my family, but also do some freelance work. Lectures may be necessary while I go in as an instructor somewhere where I can coach the players on my terms. This is to keep the coach muscle alive, for coaching is just like a muscle – If you do not practice the muscle will get weaker.

The blog is bound to live even in 2017, so nothing to worry about there. Perhaps it will be more posts as long as I am unemployed.

Stay tuned! 

Opera VS fotboll


Det är spännande tider, nuförtiden. Inte bara för att det är höst, löv som faller och serier som avgörs utan också utanför vår fotbollssfär. Så sent som igårkväll var det partiledardebatt i SVT och inatt drabbade kombattanterna i den amerikanska presidentkampanj samman. Därför blir veckans blogg därmed lite politisk (men var lugna, fotboll kommer också med på ett hörn).

För några dagar sedan läste jag en intressant tweet från Mats Enquist, generalsekreterare för SEF (Svensk Elitfotboll). Där citerade han Dan Persson där det ordagrant stod:

“Varför skall opera subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera?”

Det följdes förvisso av en blinkande smiley, men åsikten är nog så tydlig – Varför skall de som vill gå och se opera subventioneras så till den milda grad när de i regel har större inkomster än de som ser på exempelvis fotboll?

Frågan är lika intressant som den är befogad. Jag förstår också det väcker ett visst blod hos folk när en läser dessa summor som svenskt kulturliv får i bidrag per år:

Det rör sig om pengar i miljardklassen, varav bespottade Göteborgsoperan får 113 miljoner av dessa. Mycket pengar givetvis och som säkerligen sticker i ögonen på de föreningsmänniskor som får kämpa livet ur sig för att sälja Bingolotter för att ha råd med ett träningsläger i Danmark.

Varför skall de där kultursnobbarna som redan lever livet på en räkmacka dessutom få rabatt på sina biljetter till Chess när jag redan kryper på mina bara knän?

Förutom att den sista raden bygger på någon slags fördom att endast de välbärgade ser på opera och musikaler (vilket antagligen inte är hela sanningen, men det får väl en undersökning bekräfta i så fall) så finns det en rad med argument till varför bidragslandskapet ser ut som det gör. En annan kan ju diskutera varför vi överhuvudtaget ens skall subventionera vare sig idrott eller kultur när vi har åldersdomshem och skolor som har svårt med sina ekonomier, men det är en annan fördelningsdebatt.

Innan vi går in på varför det är så att operabiljetter subventioneras, är det verkligen så att idrotten går helt lottlös?

Ovanstående länk är från Riksidrottsförbundet. Utöver att det är mycket ideellt arbete som framställs så bidrar kommunerna med 3,5 miljarder svenska kronor per år i billigare (och i vissa fall ingen) hyra av anläggningarna som finns. Utöver det ges kontanta bidrag, också de från kommunerna, på cirka en miljard kronor per år. Då har vi inte heller räknat upp pengar som inte kommer från staten, så som sponsring, medlemavgifter, matchintäkter etc.

Helt plötsligt framstår den där miljarden som Kulturrådet delar ut inte särskilt stor i relation. Vilket inte heller är så konstigt sett till att idrotten är Sveriges största folkrörelse, då bör de ju även få störst del av kakan.

Jag är fullt medveten om att en mängd med bidrag och intäkter inte tas med i dessa kalkyler, men vi kan nog med bestämdhet fastslå att idrotten i varje fall inte får mindre pengar än säg operan.

Men uppenbarligen är det inte det som stör idrottskramarna, utan att de som gillar opera och musikaler skall få någon rabatt överhuvudtaget på sina biljetter. Att de med sina skattepengar skall ombesörja att andra kan gå och se West Side Story.

Egentligen är det befängt att ställa opera och fotboll mot varandra, men eftersom vi måste… Hur många ställen kan jag se opera på i Sverige? Inte i närheten av lika många av som jag kan se fotboll på. Det innebär att tillfällena är få för dem som faktiskt vill se på opera i Sverige i relation till att se på fotboll. Det går inte lika många operaföreställningar som det går fotbollsmatcher på ett år.

Hade vi inte subventionerat biljetter till opera hade kanske denna konstform på sikt dött ut i Sverige. Vissa hävdar att det är rätt eftersom “det är vad marknaden säger”, men är det verkligen så vi skall driva skattefördelningen det här landet?

Att börja följa utbud och efterfrågan?

Ska vi tänka så är det flera typer av projekt och institutioner som vi får lägga ner eftersom efterfrågan är för liten. Duchennes muskeldystrofi är en av världens mer ovanliga sjukdomar. Skall vi sluta forska i detta eftersom det är så få människor som faktiskt drabbas? Självklart inte, men det är dessa marknadstankar som vi oftast tampas emot när vi tänker på skattepengar.

Missförstå mig rätt här, jag älskar fotboll.

Men att sluta subventionera opera för att det är fler personer som har idrott som största intresse är inte ett samhälle jag vill leva i. Hur mycket jag än älskar fotboll så tycker jag så.

Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi försöker samsas om vad våra gemensamma resurser skall gå till och där flera behov skall tillgodoses. Det är i sig ett omöjligt projekt, men alternativet att låta marknadskrafter styra hur vi bygger vårt samhälle och fördelar våra skattepengar låter inte speciellt trevligt.

Att vi ibland betalar skatt för sådant som vi egentligen inte vill betala skatt för är i sig inget unikt eller ens konstigt. När jag inte ägde bil kunde jag inte förstå varför jag skulle betala skatt så att underhållet av vägarna var av hög standard, som ett exempel. Jag hade ingen gammal mormor som var på ålderdomshem, varför skulle jag pröjsa för att andra skulle ha det gött på hemmen?

Det är ju lite det som är halva grejen med skatt, att vi tillsammans betalar så att samhället blir en bra plats för så många som möjligt. Det innebär ibland att jag får betala för sådant som jag själv kanske inte får användning av personligen, men som kommer samhället till gagn. Att bara rationalisera bort kultur för att den inte utövas eller älskas av lika många som idrott är inte en väg jag vill gå. Och skulle en nu inte tycka om det kan vi ju rösta om hur vi skall fördela våra resurser om två år när det är val.

Kultur behövs likväl som idrott, äldrevård, skola och vägarbeten.

Det är ju en ganska fin och solidarisk tanke, egentligen, att betala skatt och försöka dela ut.
Låt oss inte förstöra den.

* * * * *


Jag vill poängtera att jag inte har något otalt med Mats Enquist, det bara råkar vara så att jag tycker att fördelningen som det ser ut just nu inte är det största bekymret vi har inom svensk politik.




Det är fredag och det betyder givetvis fredagsmys!

Efter några tunga inlägg på bloggen tänkte jag dela med mig av lite mer rörlig material i form av lite videos som jag spelat in under året. Det är allt från taktikskolor till övningar och videoanalyser.

Något kanske är intressant för er att kika på, kanske inget alls eller så tittar ni på alla – Det beror säkerligen på vilka filmer som går på dumburken ikväll.

Betrakta och kommentera gärna, trevlig helg!

Jag redogör min ledarskapsfilosofi på Halmstad Högskola under läsåret som gått.

För den som klarar av den knepiga vinkeln så är det en övning jag gjorde på tränarutbildningen som heter Jägarkvadde. Jag är i vanlig fall inte så förtjust i just kvadraten, men detta är en variant som bidrar med rörelse på både ben och huvud, samt som gynnar den som pressar i större utsträckning.

På en kylslagen träning i februari tränade jag och min assisterande tränare på positionsförsvaret i BK Häckens damlag. För att göra det extratydligt för dem hur de skulle förhålla sig till varandra gjorde vi en slags konografi – En övning utan motspelare för att vi skulle lära oss hur vi skall stå på match.

På försäsongen hade vi en hel del videoanalysgenomgångar för att gå i genom vår spelidé. Här är vid ett tillfälle i mars där vi går genom senaste matchen mot Brämhults IK.

Några månader senare följde upp detta, för att se vad som behövde finjusteras. Färsk video.

På träningslägret på Hönö höll jag i en föreläsning vid namn “Du blir bra på det du tränar på!”.

Jag tänker inte länka till varje videoklipp då det är i åtta delar utspridda på 80 minuter, men vill du kika närmare kan du gå in på mina YT-kanal och se alla andra delar. Speciellt intressant för er som vill veta mer om fotbollsfys.

Nedan följer ett gäng med taktikskolor som jag gjort där jag mer i detalj förklarar hur jag vill spela på en fotbollsplan.

Ja, hur skall yttermittfältaren lösa den här situationen?

Ja, hur skall yttermittfältaren lösa den här situationen?

Det röda laget anfaller mot de blåa på sin egna vänsterkant. Tack vare en skicklig teknisk manöver har den röda yttermittfältaren lyckats dribbla förbi den blåa ytterbacken och tagit sig in i straffområdet. Precis som spelaren lärt sig på träning väljer denne att spela bollen snett inåtbakåt, ett mönster laget har gnuggat på de senaste träningarna.

Men PRECIS när passningen slås upptäcker yttermittfältaren det fasansfulla – Det är INGEN där!

I den luckan som yttern har skapat, mellan ytterback och mittback, där det normalt sett skall stå en sugen forward eller central mittfältare som följt med upp, är det nu tomt. Yttern inser detta försent och passningen är redan avlossad. På ett retfullt enkelt sätt tar det blåa lagets försvarare hand om bollen och kan ställa om på det röda laget.

Yttermittfältaren, som gjort en så fin fotbollsaktion genom att ta sig förbi sin försvarare och gjort PRECIS så som de har tränat in, blir vansinnig. Spelaren slår ut med armarna åt sina lagkamrater, skäller och gapar på dem. “Varför var ni inte där ni skulle vara?”, vrålar han och struntar således att ta löpningen hemåt.

I omställningen som följer gör det blåa laget mål.

Det här är inte helt ovanligt att se på en fotbollsplan. Lagkamrater som gormar på varandra för att de inte är på rätt plats vid rätt tillfälle, där mönstrena som en har jobbat med på träning inte sitter på match och så vidare. Det skapar givetvis frustration, men hur skall spelarna egentligen lösa en situation som denna ovan, när alla mönster och planer en haft gått i stöpet?

Det i särklass vanligaste svaret en spelare får från sin tränare, vågar jag påstå, är “använd din spelförståelse”. Det låter ju förvisso fint, men det rymmer sällan någon förklaring kring vad eller hur tränaren menar. Det leder oss också onekligen in på den centrala frågan – Vad ÄR spelförståelse?

Det skulle vara enkelt för mig att skriva något i stil med “det får du upptäcka själv” eller “det är att förstå spelet”, men så pass luddiga svar sysslar vi inte med här. Jag ogillar själv i livet generellt när saker beskrivs på ickekonkret sätt och jag gissar på att spelare gör detsamma. Ett sådant svar må kanske inte vara fel i sig, men hjälper knappast adepten att hitta svaret.

Påpassligt nog så finns det faktiskt en lika delar konkret som faktiskt beskrivning av vad spelförståelse består av enligt UEFA:s nya tränarutbildning. “Att förstå spelet fotboll” består av fyra olika faser i denna ordning:


Hur skulle detta då kunna fungera på en fotbollsplan?

Jo, först behöver jag UPPFATTA situationen som jag befinner mig i. Jag behöver se mig omkring vad som händer med både mig själv, mina medspelare och motspelare. Det pratas ofta om att bra fotbollsspelare har sett vad som kommer hända långt innan det händer och det beror på deras sätt att UPPFATTA vad som händer på en fotbollsplan. De rör på huvudet i 360 grader jämt och ständigt och låter blicken falla på alla delar av planen, inte bara det som sker i ens omedelbara närhet. Spelaren gör alltså inte så mycket mer än att ta in så mycket information som möjligt i denna fas.

Nästa del är att VÄRDERA all information som kommit in. Ska jag passa bollen vidare eller hålla i den? Och om jag nu skall passa, skall jag göra en kort- eller långpassning? Eller driva med bollen själv? Spelaren VÄRDERAR nu alla alternativ denne har och försöker således hitta den bästa lösningen för situationen.

När spelaren till sist tagit fram alla sina alternativ måste denne ta ett BESLUT om vad denne skall göra. Det kan vara allt från att passa en kortpassning istället för en långpassning eller vad det nu må vara, men det är ett BESLUT baserat på att det är det bästa alternativ utefter den informationen denne har hämtat in.

Slutligen kommer det som vi som åskådare ser utåt – Själv aktionen, när spelaren AGERAR efter sitt beslut. För det är en sak att ta beslutet, men en annan att faktiskt genomföra och agera efter det. Det är ju ofta där kråksången kommer in, men det handlar oftast mer om det tekniska än om det rent spelförståelsemässiga.

Kortfattat; Först uppfattar spelaren situationen, därefter värderar denne alla alternativ, tar förhoppningsvis det bästa beslutet och slutligen agerar efter det. Och detta tar inte några minuter, den här processen. I bästa fall får spelaren ett par sekunder på sig, men normalt sett ett par tiondelar eller ännu värre hundradelar. Inte mycket till tid, således.

Men hur tränar en upp spelförståelse?

Vissa hävdar att det inte går att träna upp, jag hävdar motsatsen. Till att börja med får du träna spelaren i att se situationerna, att uppfatta vad som sker. Det gör tränaren genom att skapa övningar där spelaren ofta får vara med i olika situationer och på så vis uppfatta dem. På så vis tränar vi informationsinhämtningen, för det är trots allt det som första fasen är, att hämta in informationen.

Som tränare vill vi ofta sätta spelare i situationer där det finns många olika lösningar, det gör att de tränar sitt sätt att ta in information och hur de tar beslut. Blir det då träningar med övningar som inte ger dem chansen att ta beslut så blir de inte bättre på spelförståelse. På match får spelaren sällan mycket tid på sig att ta beslut, det innebär att vi måste sätta spelaren i olika scenarier så att de, istället för att rangordna alla alternativ, VET vad de skall göra eftersom de blivit satta i den här situationen så många gånger innan. Det är alltid lättare att ta ett beslut om jag har erfarenhet från en liknande situation tidigare, men det gör det också enklare att ändra beslut eftersom spelaren vet om att olika situationer kräver olika lösningar.

Jag såg en reklamfilm för ett tag sedan med Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén där de ville få människor att bli lite mer trafiksmarta, eller TQ som de kallade det. Där beskrev de flera olika trafiksituationer som om det vore en fotbollsmatch. Ett kul grepp där det finns stora likheter med hur en beskriver spelförståelse.

Som ett exempel; Jag går mot trafikljus som är grönt, men innan jag går över så vrider jag ändå huvudet åt båda håll för att se att det inte kommer någon trafik (UPPFATTAR). Jag ser att 50 meter längre bort kommer en bil i 120 knyck som inte har en chans att hinna stanna innan rödljuset. Nu börjar jag VÄRDERA mina alternativ; Normalt sett hade det varit helt rätt att gå över vägen då det är grönt ljus för mig, men längre bort kommer dåren i 120 kilometer i timmen. Så jag BESLUTAR mig då för att stå kvar, eftersom jag bedömer att det är bästa alternativet för stunden. Jag bestämmer mig för att stå kvar och AGERAR efter det.

Detta går givetvis att applicera på ovanstående scenario som jag inledde den här texten med, den om yttermittfältaren.

Yttern har ju kommit in i straffområdet efter bortdribblingen av sin back, men som ni säkert varit noggranna med när ni läst så tittade inte spelaren upp innan passningen som de tränat in. Spelaren UPPFATTADE inte situationen, att det inte fanns någon medspelare dit som denne passar, eftersom denne inte tog in information genom att vrida på huvudet och tittade. I och med det så använde spelaren inte någon spelförståelse, utan agerade bara på instinkt eller invant mönster, utan att se vad som händer. Detta händer oerhört ofta på framförallt lägre nivåer, för hur ofta hör man inte “sorry, jag såg inte att du var där” eller “förlåt, jag trodde du var där borta”. Allt detta beror på att spelarna missar första fasen i spelförståelse – Alltså att UPPFATTA situationen.

Självklart har yttermittfältaren ovan all rätt i världen att vara förbannad på sina lagkamrater som inte gjort det de pratat om på träning, men kan det finnas information som spelaren glömt bort att ta in i detta? Kanske har den centrala mittfältaren fått en tackling och legat ner i gräset och hann således inte upp? Kan det vara så att forwardsparet har blivit bortmarkerade?

Omöjligt för yttermittfältaren att veta eftersom den inte alls ser sig omkring och försöker förstå situationen.

Hade denna spelare haft en bättre uppfattningsförmåga hade denne förstått att spelaren får lösa situationen på ett annat sätt, kanske att själva avlossa ett skott mot bortre stolpen där de båda forwardsen finns, beredda på en retur från målvakten. Istället för att passa till en spelare som inte finns där.

Det är också det kreativitet handlar om för mig – Att med hjälp av sin spelförståelse tolka situationen och ändra sin aktion för att det inte längre är det bästa beslutet.

Så nästa gång ni ser en spelare som gestikulerar vilt över spelare som inte är på rätt plats vid rätt tillfälle – Fråga denne om den verkligen har tittat efter före.

Det är nämligen första steget mot en bättre spelförståelse.

Vi ska börja dagens blogg med ett tankeexperiment; Vi leker med idén att du har ett barn som är redo att börja i förstaklass. Ni packar den fina ryggsäcken för första skoldagen. Det är en anteckningsbok, en linjal, några blyertspennor och kanske en frukt som mellanmål. Ni går hand i hand en vacker augustidag och lämnar av ert barn till en leende lärare.

Eftersom det är första skoldagen får alla föräldrar vara med och sitta längst bak i klassrummet för att beskåda den första skoldagen. Även om det givetvis är en känsla av stolthet som sköljer över dig är det något som känns konstigt när ni går hem några timmar senare. För visst var det något märkligt med den här läraren?

Samtidigt som du satt längst bak så observerade du många suspekta uttalanden. Som när ett av barnen vill mäta hur lång skolbänken var med den medhavda linjalen, men blev hejdad.

Linjal? Äh, på min tid hade vi ögonmått. Det är inte så noggrant, förklarade läraren.

Eller när ett annat barn vill visa en uträkning i sin räknebok.

Anteckningsbok? Men vad i allsin’ dar använder du blyertspennorna till? På min tid fick vi använda huvudet, skrockade läraren.

Eller som när ditt eget barn vill äta den medhavda frukten som ni så omsorgsfullt valde ut i affären för just denna skoldag.

Frukt? Att det skulle vara nyttigt är bara skrock, berättade läraren och slängde helt sonika ner äpplet i soptunnan.

Eller som… Ja, ni fattar säkert var jag vill komma.

Vi skulle aldrig få för oss att lämna våra barn till en skola med en lärare som i exemplet ovan. Det hade blivit ramaskri och insändare i lokaltidningen. Att skicka våra barn som skall lära sig för livet till en lärare som uppenbarligen inte har någon slags pedagogiskt utbildning, än mindre en lärarlicens, framstår som otänkbart idag. Våra barn skall ha en bra utbildning att stå på så de får bra förutsättningar i livet.

Samma sak gäller på många andra områden. Vi skulle aldrig gå till en tandläkare eller doktor som inte utbildat sig, till exempel. Ändå gör vi precis detta vecka ut och vecka in, skickar oss själva och våra barn till ställen där de som leder saknar adekvat utbildning och förmåga till kritiskt tänkande. Som uteslutande använder sina egna erfarenheter vid upplärningstillfället och struntar i om deras kunskaper inte har varit aktuella sedan 1976 blankt.

Ja, jag pratar givetvis om fotbollen.

I dessa sommartider, när flera fotbollsskolor startar upp, blir det som allra, allra tydligast. Förväntansfulla barn som hoppas få lära sig allt om det gröna gräsets schack och får en tränare som i bästa fall har ögnat i genom en handbok framför Let’s Dance. Ibland blir utfallet hårresande obehagligt. Som när jag ser tränare som på allvar försöker lära ut tiki-taka-fotboll till sexåringar som aldrig sett en boll innan i hela sitt liv. Än mindre vet de vad en passning är. Eller som förordar elvamannafotboll vid nioårsåldern för att “de måste ju ändå lära sig någon gång”. Eller tränare som beodrar 10 km i löparrundan för sina 12-åringar, trots att det vare sig är matchlikt eller speciellt effektivt ur fotbollsperspektiv.

Listan kan göras hur lång som helst, men egentligen klandrar jag inte de här tränarna. Ofta är det någon engagerad förälder som blivit tillfrågad för “ingen annan vill ju ta i det”. Och istället för att ta en tränarkurs och försöka förstå hur en på ett så pass bra sätt som möjligt tränar våra barn i att spela fotboll så blir det att en går på sina egna erfarenheter på vad en själv gillade när en spelade fotboll. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt alla gånger, men alltför ofta baseras dessa erfarenheter på gamla skrönor och sanningar som vi idag, med lite distans, kan säga är direkt felaktiga i fotbollsperspektiv.

Jag hade kanske inte blivit upprörd över detta om det inte hade varit så att det är just barn som far illa. De får “lära sig” hur fotboll skall gå till ur amatörtränarens perspektiv och till sist blir det deras sanning också, samtidigt som det inte skapas optimala förutsättningar för att de ska kunna bli så bra som möjligt. Så när de själva blir tränare en dag lär de ut precis samma saker som deras tränare felaktigt lärde ut många år tidigare…

Återigen klandrar jag inte tränarna i fråga, utan framförallt klubbarna. Ger de verkligen alla sina barn- och ungdomstränare rätt möjligheter att lyckas? Innan de startar upp ett nytt lag borde varje enskild klubb säkra utbildning för tränarna som är aktuella, så att standarden på träningarna höjs. Jag vet att det kan låta som att jag slår mig själv för bröstet nu, men i BK Häcken vet jag att de i alla fall på pappret, i sin policy, har som krav att alla tränare, oavsett nivå, minst skall ha UEFA C-utbildning, vilket är den lägsta utbildningsnivån och som max kräver en helg att klara. Sedan att detta inte alltid följs är en annan fråga gällande uppföljning (som ju egentligen förbundet borde följa upp för att ha någon slags kontrollfunktion).

Är det för mycket begärt att alla tränare som jobbar med barn och ungdomar som minst skall ha denna enkla, basala utbildning? Jag tycker inte det, men uppenbarligen tycker inte klubbarna att detta är viktigt.

Vi har läst mycket om Island och deras fotbollsunder under den senaste månaden och hur deras satsning på tränarutbildning har skapat en otrolig mängd duktiga fotbollsspelare. Där har de gått in och målmedvetet satsat på utbildning på sina tränare och ställt krav att de bör ha en hög lägsta nivå. Visst finns det en skillnad, som i att planhyran är betydligt lägre på Island än i Sverige och att de pengarna som skulle gått till våra tränare istället handlar om planhyror, men faktum kvarstår – Är en helg för mycket begärt?

Vill vi ha duktigt skolade fotbollsspelare måste vi förstå vidden av att ha välutbildade tränare som kan lära ut rätt saker, och inte bara det som de själva lärde sig. Att vara tränare är en konst och ett hantverk, det räcker inte med att ha spelat för att förstå de pedagogiska verktyg som används till fullo. Ingen knod borde få acceptera att tränas av en person utan legitim tränarutbildning, lika lite som vi vill skicka våra barn till en lärare utan utbildning.

Nu har jag skrivit en hel del om barn- och ungdomsfotboll, men konceptet borde gå att ta högre upp i åldrarna. Vi har idag cirka 1000 tränare i Sverige med som lägst UEFA A, den nästhögsta nivån på tränarstegen. Ändå är det förvånansvärt många tränare som på hög nivå precis under eliten som delvis och ibland helt saknar någon form av utbildning. De får sina uppdrag på kontakter och nätverk istället för vad de faktiskt kan, ofta på bekostnad på duktiga tränare som lagt ned både tid och pengar på en utbildning som i slutändan inte spelar någon roll. De får ändå inga tränarjobb.

Jag kan förstå att det är svårt att locka tränare på division 6- och 7-nivå och därmed borde vi inte heller ha några direkta kunskapskrav där (mer än tidigare nämnda UEFA C), men det vore rimligt att anta att tränare i division 4 och 5 åtminstone borde ha UEFA B som lägst.

Därefter borde tränare som är aktiva inom de nationella serierna under eliten, alltså division 1-3, åtminstone ha UEFA A. Det är ju ändå nationella serier vi pratar om och inte vilka skitdivisioner som helst. I Allsvenskan / Superettan finns redan kunskapskrav på UEFA Pro, så där behövs inga ytterligare krav.

Klubbar som ändå anställer tränare utan rätt utbildningsnivå skall antingen åtgärda detta genom att låta aktuella tränaren genom utbildning under det närmaste kalenderåret. Skulle det ändå inte genomföras blir klubben antingen bestraffad med böter eller i värsta fall tvångsnedflyttade. Det må låta hårt, men om föreningarna inte får spela med spelare som saknar licens eller är avstängda, varför ska vi då tillåta dem att ha tränare utan rätt utbildning?

Så för att summera; Inför licenskrav på föreningarna enligt nedanstående ordning.

UEFA C – Barn- och ungdomsfotboll, samt lägre divisionerna 6-7
UEFA B – Förbundsserierna division 4-5
UEFA A – Nationsserierna division 1-3
UEFA PRO – Allsvenskan / Superettan (finns redan idag)

Klubbar som inte skickar sina tränare på adekvata utbildningar bötfälls eller degraderas, så att det ligger i deras intresse att ha fler utbildade tränare.

Detta är väl en lysande idé, Svenska Fotbollsförbundet?

På så vis skapar vi mer trygga och utbildade tränare som i sin tur skapar bättre förutsättningar för att vi skall få så många som möjligt att så länge som möjligt bli så bra som möjligt (om möjligt).

För ingen spelare borde få ha en tränare som saknar rätt utbildning, lika lite som ett barn som får en lärare som saknar lärarlicens.

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Riktlinjerna för 2016 sattes upp i januari. Men har de efterföljts?

Igår spelade vi i BK Häckens damlag vårsäsongens sista match innan sommarens ledighet. Det blev 0-0 och en delad poäng med Sävedalens IF, ett resultat som jag inte tror att någon var nöjd men en prestation som känns lovande inför i höst.

På tal om prestationer är det ju sådant som en alltid skall utvärdera, kanske inte minst vi tränare som hela tiden måste se processer. Var är vi på väg? Går det åt rätt håll? Vad kan jag förbättra, både som ledare och fotbollstränare, för att bli ännu bättre?

Jag tror benhårt på utveckling av individer och är själv en person som ofta sätter upp egna mål för mig själv. Det finns å andra sidan en tendens att jag mest tittar på det jag inte är så nöjd med när det gäller mig själv (till skillnad från mina spelare där jag försöker poängtera allt bra de gör), men utveckling handlar om att inte alltid slå sig själv på axeln. I alla fall inte för ofta eller för mycket.

Så, vad är jag nöjd med under våren?

Ja, till att börja med att jag är mycket tydligare i vad jag vill se på fotbollsplanen. Var skall mina spelare stå? Hur ska vi spela? Hur ska det se ut? Sådana frågor har jag ställt mig ofta och det har resulterat i bättre och mer genomtänkta träningar där spelarna får träna på sina respektive roller. Detta gör att de får en matchlik träning på ett helt annat sätt än vad de fick förra året. Ibland har jag verkligen tagit till absurdum när vi gjort skuggspel och gått runt planen för att visa på de mönster jag vill åt, men jag tror sådant gör det extratydligt för spelarna hur det skall se ut. Jag är i varje fall en person som måste se saker för att förstå dem.

Jag är också nöjd med att jag kommit in i ett nytt lag och ny klubb och börjat sätta en organisation. Det har varit den största utmaningen och även om vi inte är i mål än har vi tagit bort mycket energiläckage och fokuserar numera på rätt saker. Det känns bra och är en bra förutsättning inför hösten och framtiden.

Vad kan jag förbättra inför hösten, då?

Jo, paradoxalt nog tydligheten. Att vara tränare är lustigt. Jag är betydligt tydligare än jag var för ett år sedan, men upplever ofta att jag kan bättre. Att spelarna inte alltid förstår och att jag behöver jobba på hur jag förmedlar kunskap om vår spelidé. Kanske behöver jag använda andra metoder, nya medier och nya infallsvinklar? Inte otroligt, men framförallt gå in mer i detalj hur jag vill att det skall se ut på planen. Det skall inte vara en slump att vi vinner, utan en följd av att en tydlig idé och ett lika tydligt agerande från vår sida.

Jag vill också bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Vi i BK Häcken har en fantastisk situation, med egen träningsanläggning, nybyggd arena och goda förutsättningar i stort. Ändå tror jag inte våra spelare alltid greppar det, att de tar det för givet. Att detta är deras rättighet att få ta del av, snarare än deras möjlighet. Det behöver jag påtala och ställa kravbilden, då kommer vi också få en mer homogen grupp. Det kräver förstås en förening som är med på noterna och det kommer kanske ta längre tid än ett par månader att komma dit, men jag tror det är viktigt att jag är medveten om att jag emellanåt varit för tillåtande. Och även om ett flexibelt ledarskap inte alls är dumt emellanåt så kan det lätt ha gått till överdrift här.

Så, tydlighet och kravbild skall jag jobba på i höst.

Förhoppningsvis kan ni läsa ett glatt blogginlägg om det i november. Eller ett ledsamt sådant där jag inte alls i nöjd. Men då är det ingen idé att hänga läpp. Då är det bara att ta tag i det igen och jobba vidare mot det stora målet. För motgångar kommer jag alltid att ha som ledare och fotbollstränare, frågan är bara hur jag hanterar dem.

Det är trots allt det som kallas utveckling.

I vanlig ordning hamnade jag i ett twitterbråk häromdagen. Det är en ful vana jag har, men ibland har jag svårt att helt enkelt hålla käften. I sociala medier generellt finns det en tendens att vara ett vattenhål för att vädra åsikter utan behöva hänvisa till vare sig pålitliga källor eller fakta, något som irriterar undertecknad så till den milda grad att jag blandar mig i diskussioner från både höger och vänster (inte politiskt menat, mest bildligt talat).

Häromdagen var det så dags igen då jag hamnade i bråk med ingen mindre än den erkända sportkommentatorn Robert Perlskog (bland annat, men han får vara galjonsfiguren för den här dispyten). Den här gången handlade det om talangutveckling och tidig selektering bland unga fotbollsspelare.

I flera årtionden har vi i Sverige haft Elitflick-/pojkläger i Halmstad, något som på senare år alltmer har ifrågasatts och flera förbund har nu valt att helt strunta i att skicka spelare till detta läger. Detta har fått fotbollsfolket att helt tappa fattningen.

Hur ska vi nu kunna få fram talanger? Det måste ju börjas i tid! Vi kan ju inte konkurrera internationellt om vi inte lägger krut på våra framtida spelare!

Och så vidare och så vidare.

Resonemanget känns igen från en annan diskussion från slutet av förra året då Göteborgs Fotbollsförbund bestämde sig för att slopa serietabeller inom barnfotbollen. Detta är uppenbart ett ämne som både engagerar och upprör människor inom fotbollen.

På ena sidan har vi de som tror på tidig selektering, att bara lägga krutet på våra mest intressanta framtidsnamn och att detta är enda väg att nå framgång internationellt. På andra sidan har vi de som pekar på att du omöjligen kan veta vilka spelare som kommer att bli framtida världsstjärnor när de bara är 13 år gamla och inte ser någon poäng i elitläger ur det syftet.

Själv står jag klart på den andra sidan, att för tidig selektering snarare stjälper en hjälper oss att få nya landslagsspelare. För mig är ekvationen mycket enkel – Ju senare du väljer att selektera desto större chans har du att pricka rätt i urvalsprocessen. Det är helt enkelt mycket enklare att se vem som kommer att spela i Allsvenskan när de är 13 år istället för 19 år eftersom vi i det senare exemplet har mycket mer information att gå på än i det första.

Inom idrottsforskningen finns det en term som kallas för Relative Age Effect (förkortas RAE). I korthet innebär den i att de tidiga ungdomsåren premieras spelare som är tidig i sin utveckling, som snabbt blir stora, långa och starka. Detta gäller i regel personer födda tidigt på året, medan de som är födda i andra halvan allt som oftast är mindre i växten och har svårare att hävda sig i de tidiga åren. Som ett exempel är det inte ovanligt att se en mycket snabbt spelare i 13-årsåldern som springer in mål på löpande band, men i takt med att denna person blir äldre kommer de andra spelarna ikapp och konkurrensfördelen försvinner.

Denna effekt suddas som småningom ut allt äldre spelarna blir då deras fysiska utveckling blir “färdig”. Då börjar det mer handla om deras fotbollsutbildning och hur kompletta där inom sporten.

Det forskningsresultaten kort och gott säger är att det i stort sett är poänglöst med för tidig selektering och talangläger eftersom vi i 13-årsåldern har mycket små chanser att lista ut vilka som kommer att bli världsstjärnor, allt på grund av RAE. Exempel på spelare som utvecklats sent är Miroslav Klose som var 21 år (!) innan han började spela i Bundesliga. Zlatan Ibrahimovic ett annat då han inte fick spela seniorfotboll i Malmö FF förrän han var 18 år gammal. Messi hade aldrig ens fått chansen på ett i elitläger i Halmstad eftersom han var så kort att han behövde tillväxthormoner för att överhuvudtaget hävda sig i Barcelona.

Trots detta envisas personer som Robert Perlskog med att vi skall satsa på tidig selektering för att identifiera talanger, ett i stort sett hopplöst uppdrag då vi inte kan veta vilka som blir elitspelare i den åldern. Spelare utvecklas annorlunda och tar olika tid på sig, vilket ovanstående exempel är tydliga bevis på. Min tes är att vi, istället för tidig selektering, väljer att låta så många spelare som möjligt få spela så länge som möjligt. Det innebär att vi får ett större urval av spelare och kan på ett mycket säkrare sätt identifiera vilka spelare som kommer hamna i eliten.

Att vi måste ha en urvalsprocessen någon gång är självklart och oundvikligt, men varför så tidigt? Ingen kan helt enkelt veta vem som blir bra när de är 13 år. Chansen att lyckas i sitt urval är att ha många att välja på, och jag tror det är lättare att vaska fram bra spelare om urvalet är 10 000 spelare istället för 3000.

Det är lätt att tro att tanken med RAE är något unikt för fotbollen, men i så gott som varje idrott har de sett samma tendenser – Att det är i stort sett omöjligt att ta reda på vilka som blir världsstjärnor. För varje underbarn som lyckas är otal med andra underbarn som misslyckas, men de syns aldrig i någon statistik.

Verkar ovanstående rimligt?

Det tycker i varje fall inte Robert Perlskog och hans gelikar som dessutom vill slå ett slag för att spelare mycket tidigare skall satsa på en särskild sport. Att ha allsidig träning, prova på andra idrotter är tydligen bluff och båg. Säg det till Emil Forsberg som dubblerade sin fotboll med innebandy, till Henke Larsson som dubblerade med sport.

Eller varför inte Ibrahimovic, som dumt nog dubblerade med kampsport. Riktigt dumt, han hade kanske blivit något om han lät bli…

Nu låter det kanske som jag bashar nämnda Perlskog (vilket jag i och för sig gör), men jag tror att många tänker som nämnda sportkommentator. Fotbollsfolk är i regel ett otroligt konservativt släkte. Vi gör saker för att “så har vi alltid gjort” eller “så har det alltid varit”, utan en tanke på att det vi tidigare har gjort kanske inte var ultimat.

Så därför håller vi oss fast vid kvadraten (fastän vi vet att den inte är matchlik), med slitna klyschor som “vinnarskallar” (utan att någon kan definiera exakt vad en sådan spelare gör) eller att vi helt enkelt skall toppa våra ungdomslag när de är 13 år. Fotbollsfolk är, enligt min erfarenhet, skygga för att ta in forskning inom sin idrott.

För vad skulle hända om de, gud förbjude, HADE FEL och blev motbevisade av forskning?

Jag vet inte hur många gånger jag dragit fram forskning i diskussioner, hänvisat till studier eller pekat på källor och fått höra “men så funkar inte fotboll, fotboll är inte som en bok”. Det verkar som att det har gått helt förbi dessa herrar (ja, för de är tyvärr oftast herrar) att forskning bygger på resultat och fakta som i sin tur stödjs av år av observationer och praktiska erfarenheter. De bygger inte sina teser på att sitta på sin kammare och fundera ut en teori – De TESTAR den i VERKLIGHETEN!

De åker ut, träffar spelare, följer deras utveckling, går i genom journaler och drar slutsatser av sitt enorma material. De kommer inte på idéer en sen kväll på Avenyn.

Men detta verkar inte ha gått in hos en del och det är minst sagt beklagligt. Det innebär att vi gör saker som är direkt kontraproduktiva mot våra ungdomar och tränar på sätt som är direkt felaktiga för att få fram bra fotbollsspelare.

Men det kanske inte är så viktigt.

Det är tydligen mer intressant att stå för en felaktigt grundad åsikt än att vara ödmjuk.