Det är inte så ofta jag skriver om internationell fotboll i den här bloggen. Ofta skriver jag om mina reflektioner som tränare och våra gemensamma äventyr i min nuvarande klubb BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B, men idag gör jag ett litet undantag.

Mestadels eftersom jag är lite förbannad, milt sagt.

I lördags förlorade Sverige den viktiga EM-kvalmatchen borta mot Ryssland med 0-1 i Moskva. Och omedelbart kom domedagsrubriker upp.

Bort med Hamrén!
In med Lagerbäck – Igen!

Det känns som alla fotbollssupportrar har kort minne. Att de bara sätter upp fingret i skyn så fort förlusterna kommer och ser vad som är “flavour of the month”. Just nu är det Lasse Lagerbäck som är månadens smak. Jajamen, samma person som vi för lite drygt sex år sedan var så trötta på att vi började stå på barrikaderna för att få honom avsatt.

Nu är det samma visa igen, fast tvärtom.

Erik Hamrén kom in som en yrvind till det svenska landslaget för herrar hösten 2009. Borta var den tråkiga, stela imagen som Lagerbäck bjudit på. Nu skulle det spelas offensiv fotboll med mycket mål och emellanåt lite dans i Skavlan på fredagar.

Så långt allt väl och det gick bra till en början. Men sedan kom vändpunkten, så som jag ser det – Kölhalningen i Amsterdam.

Sverige hade under ett år gått spikrakt uppåt under Hamrén. Det var trevlig fotboll, en frejdig sådan med mycket mål och många segrar. När vi så skulle möta bronsmedaljören från VM i Sydafrika var det inte med bävan i rösten utan snarare ett beslutsamt “kom an, visa vad ni går för, vi är Sverige och vi viker oss aldrig!”.

Och vi minns ju alla vad som hände sedan, eller hur?

Hela havet stormade och ut på andra sidan kom ett demolerat landslag. Vi hade förlorat med 1-4 och fick rädda det som kunde räddas.

Jag tycker att det var där och då som Hamrén blev en feg tränare. Han fick mycket kritik i media för sitt försvarshaveri. Han ansågs vara alldeles för naiv för att leda ett landslag av Sveriges kaliber. Att åka till Amsterdam för att spela ut världens tredje bästa landslag ansågs vara direkt korkat.

Och det var det kanske också, men tyvärr slog det slint åt andra hållet. Jag tror tyvärr att Hamrén började bry sig för mycket om vad alla tyckte om hans jobb istället för att göra det han trodde var bäst för laget. Han blev populistisk och började ta ut spelare som just då var i ropet, ändrade spelsystem för att blidka kritiker och gick ifrån det som en gång tog honom till förbundskaptensposten – Hans mod.

Självklart skulle Hamrén inte fortsätta på samma linje som innan fadäsen i Amsterdam, men det innebar ju inte att allt han hade byggt upp var värdelöst. I min värld finns det en fotboll som både kan bottna i det som Lagerbäck byggde upp, den defensiva stabiliteten, och det som Hamrén åtminstone ett tag jobbade med, den offensiva frejdigheten. Idag är vår förbundskapten nästan fegare än Lagerbäck själv var. I lördags ställde han verkligen upp med hängsle och livrem med sin 4-5-1 borta mot Ryssland. Ärligt talat, är inte det ett drag som Lasse Lagos lika gärna hade kunnat gjort för dig tio år sedan i en tuff kvalmatch på bortaplan?

Nu går det som bekant bra för Lagerbäck igen. Han är i skrivandets stund så gott som klar för EM med sitt Island och nu längtar vi tillbaka till hans stordåd. Och även om jag tycker att Lagerbäck fick oförtjänt med kritik så är det också lätt att glömma varför han en gång inte ansågs vara tillräckligt bra som förbundskapten.

Med det materialet han hade borde han tagit Sverige längre i åtminstone i något av de mästerskapen han var delaktig i.

Mellberg var då en av Europas tjugo bästa mittbackar, Ljungberg var en del av det Arsenal som gick obesegrade genom ligan och tog sig till CL-final, Henke Larsson gick in och avgjorde samma final för FC Barcelona, Ibrahimovic var en lovande världstalang.

Vad har vi idag att jämföra med?
Jo, vi har en Antonsson som spelar i FC Köpenhamn, en Durmaz som inte får vara med i Olympiakos CL-trupp samt en Toivonen som spelar i ett bottenlag i England.

Viss skillnad på kvalité, va?

Lars Lagerbäck ÄR en bra tränare, men skulle vi ta tillbaka honom skulle vi antagligen få samma sak igen – En tränare som tråcklar oss till slutspel men när det väl är utslagsmatcher så går inte hängsle och livrem längre. Han stora styrka är att vara svårbesegrad, men han är ingen tränare som tar medaljer.

Det är lätt att stirra sig blind på hans framgångar med Island, men faktum är att det också är en bra spelargeneration där, med lirare som spelar i många bra klubbar KONTINUERLIGT i Europa. Dessutom har det i många år sett bra ut på ungdomssidan för dem. Detta är givetvis ingen garanti för framgång, men säger ändå något om hur slug Lasse är när han väljer lag. Det var kanske en överraskning att det skulle gå SÅ HÄR bra för Island, men knappast en skräll sett till råmaterialet.

Jag håller med om att Erik Hamrén har förlorat sig själv och blivit en skugga av sitt forna jag. Han är en fegis, men just nu är han den förbundskapten vi har. Resultatmässigt har han gjort det vi kunde förvänta oss av honom (slutspel EM 2012, ut i playoff i VM-kvalet mot Portugal). Där är jag inte säker på att Lagerbäck hade gjort bättre. Och vinner Sverige ikväll mot Österike är ju allt frid och fröjd igen.

Skulle dock Sverige missa EM är det ett monumentalt fiasko. Hamrén kommer att sitta kvar som längst till EM nästa sommar eller som kortast när kvalet är slut. Jag tror varken han eller Svenska Fotbollsförbundet vill att han fortsätter.

Det svensk landslagsfotboll behöver är inte Lagerbäck, men inte heller Hamrén. De behöver en tränare som tar fasta på den defensiva skolningen som vi alltid varit bra på, men som också kan bygga en egen spelidé baserat på hur vi bygger upp spelet. En idé som inte bara bygger på att utnyttja motståndarnas misstag.

Min favorit är Nanne Bergstrand.

Efter många års trogen tjänst förtjänar han det, men också för att han besitter ett stort fotbollskunnande. Han kan det defensiva arbetet, men förstår också vikten av att ha en egen spelidé. Det skulle vara ett mycket intressant val av förbundskapten.

Om det blir i höst eller nästa sommar återstår dock att se…

Advertisements

Ja, jag inser ju nu att jag går in på ett mycket farligt minfält.

Och visst, jag blev glad när vårt U21-landslag med Guidetti, Kiese Thelin, Hiljemark, Tibbling och inte minst förbundskapten Håkan Ericsson bärgade hem Sveriges första mästerskapsguld på ungdomsnivå för några veckor sedan. Det var sannerligen på tiden och insatsen var av naturliga skäl fenomenal.

Jag menar, att Sveriges ens GICK till slutspel var ju ett smärre mirakel i sig, att vända alla underlägen som de gjorde när det såg som mörkast ut vittnade om en stark lagmoral och ett gäng med sugna vinnarskallar. Att de sedan lyckas vända på steken i premiärmatchen mot Italien med en man mindre (!) på plan, att kvittera sent i sista gruppspelsmatchen mot Portugal för att slutligen coolt gå in i straffsparksläggningen med en tro på att “detta fixar vi”.

Det är inte svårt att förstå varför så många tog till sig det här landslaget till sina hjärtan. Det var en trupp fylld med spelare som visade hjärta, mod och vilja, snarare än teknik, briljans och finlir. Det var lite Davids kamp mot Goliat, och sådant brukar ju som bekant inte bara den normala fotbollsfantasten uppskatta utan även den relativt ointresserade marginalåskådaren gilla. Alla vill väl se underdogen vinna, va?

Men nu, när festen är slut, när den sista champagneflaskan är tom, när alla har gått hem… Var det här verkligen bra för svensk fotboll?

Jag brukar akta mig för att använda sådana frågeställningar, men faktum är att i detta fall är undringen befogad.

Trots att det var kul att se en svensk framgång, hade vi någonsin blivit underhållna av detta förvisso medialt charmiga, men ändå spelmässigt tråkiga landslag? Det var som färdas 20 år tillbaka i tiden, då långbollar, riskminimering och passivitet var det som var det svensk fotbollssignumet.

Håkan Ericsson, som jag för övrigt har den största av respekt inför efter att ha läst det gripande reportaget i senaste numret av magasinet Offside (rekommenderas varmt), valde att använda en klassisk 4-4-2 med press och understöd och hela baletten. En backlinje som bestod av två ganska stabbiga mittbackar, framför dem två centrala balansspelare för att städa upp framför eget straffområde (så i realiteten blev det fyra mittbackar!), några snabba yttrar på varsin kant, en stor forward och en kvick iller på topp som springer på allt.

Just detta spelsystem tycker jag mig ha sett i alla år i de lägre divisionerna, jag som trodde sådant var utrotat på elitnivå. Nu fick vi se den i all sin prakt (?) igen och dessutom lyckas få med sig resultaten på landslagsnivå, förvisso enkom U21 men ändå.

Så gott som alla på sociala medier hyllade detta landslag för att de gick tillbaka till det som vi i Sverige traditionellt sett varit mycket bra på, alltså det svetsade kollektivet, hårda försvarsarbetet och med allt inriktat på kontring eller fasta situationer. Sverige byggde upp hela sitt anfallsspel på att spela en längre boll förbi (!) vårt spelskickliga (!!) mittfält, där de sedan hoppades på en individuell prestation av någon av våra anfallare. Sverige hade lägst andel bollinnehav av alla lag i detta U21-EM, ändå vann dem.

Vad säger det till oss som tror på en fotboll som baseras på bollinnehav, rörelse och kortpassningsspel?

Jag vågar påstå att hade detta landslag försökt göra om samma bedrift, med samma metod, hade de antagligen inte ens lyckats kvalificera sig till detta mästerskap i Tjeckien. Det kan verka magstarkt, men för mig var det en rejäl högoddsare att de ens tog sig till EM, rena atombomben att de skulle ta en medalj.

Varför tror jag då inte på detta sätt att spela fotboll?
Jo, av en enkel anledning – Den är reaktiv.

Den fotboll som U21-landslaget praktiserade i Tjeckien bygger på att göra så lite misstag som möjligt, vänta in motståndarens dito och sedan utnyttja detta till absurdum. Den bygger alltså på att vara reaktiv, att låta motståndaren göra första draget och absolut inte under några som helst omständigheter ge bort något i onödan.

För mig luktar det lite feghet, men framförallt rimmar det illa med hur jag är som person och hur jag vill vara som ledare. Jag vill proaktiv, vara den som för och den som dikterar villkoren. Jag hade önskat att vårt landslag var detsamma, ett lag som VILL hålla i bollen, ett lag som VILL styra matchbilden och ett lag som VILL påverka händelserna snarare än låter händelserna komma till dem.

Missförstå mig rätt här, det handlar inte (enbart) om att det skall vara roligt att titta på. Jag läser boken Nobody Ever Says Thank You just nu som handlar om tränarikonen Brian Clough och hans väg till att vinna två raka Europacuptitlar med Nottingham Forest. Det finns goda skäl till att återkomma till denna mycket intressanta bok i bloggform, men sak som slår mig när jag läser den är att Clough anammade en offensiv fotbollsidé där det handlade om att ha bollen längs med marken och vilja diktera villkoren. Inte för att nödvändigtvis underhålla, det var en trevlig sidoeffekt som han uttrycker det, utan för att det var det sättet han trodde på gav flest segrar på långsikt.

Jonas Thern är inne på liknande tankar med sina fotbollsutbildningar och menar på att det är statistiskt bevisat att det laget som har mest bollinnehav i längden vinner betydligt fler fotbollsmatcher än de som inte baserar sitt spel på att ha bollen. För mig är det sunt förnuft – Att det mest effektiva sättet att hindra motståndaren från att göra mål är att själv äga bollen och styra tempot. Om de inte har bollen kan de inte göra mål. För mig finns det inget enklare försvarsspel än bollinnehav, i alla fall i teorin.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmös högskola, basunerade ut på löpsedlarna att just denna framgång var det sämsta som kunde hända svensk talangutveckling (länk för den intresserade HÄR), då vi nu kommer premiera storvuxna brunkare framför teknisk skickliga Messis. Även om jag inte riktigt håller med den gode forskaren så förstår jag hans poäng och tycker det är viktigt att vi höjer samtalstaket, för vi kan inte vara odelat positiva till detta EM-guld, speciellt inte om det blir till bakslag av fotboll som baseras på kortpassningsspel, spelintelligens och teknisk briljans.

Det är lätt att föreställa sig att Håkan Ericsson inte hade material för att spela ett sådant spel, men sanningen är en annan. Hemma i Sverige var Elfsborgs duktige anfallare Viktor Claesson och Carlos Strandberg i CSKA Moskva sågs som för ung trots att han gäckade alla backlinjer i U17-VM för något år sedan, på bänken satt Simon Gustafson med några av allsvenskans finaste passningsfötter, något som Feyenoord uppskattade när de betalade nästan 20 miljoner kronor för honom häromdagen. Ericsson gav honom inte en enda minut i EM. Till och med Simon Tibbling, som i Holland ses som alldeles för skicklig för att sättas på en kant, sätts exakt också på en kant i svenska landslaget eftersom hans djärva passningsspel kanske är lite för våghalsigt för de blågulas smak.

Så materialet fanns, men de bedömde för att få ett kortsiktigt resultat så tog de den andra vägen, med riskminimering, långbollar och reaktivitet. Det är inte bara ett tråkigt sätt att se på fotboll utan direkt sorgligt att vi inte har mer tålamod än så.

Jag är inte så pass svart och vitt så att jag bara vill proklamera för att svenska lag skall spela enligt Ajax-modellen, jag förstår vikten av balans, men just nu har vi alla våra ägg i fel korg. Detta spelsätt funkar ju säkerligen så länge ställningen är 0-0 eller i ledning, men vad skulle Ericsson ha gjort om Sverige låg under med 0-2 efter första kvarten i finalen mot Portugal, vilket ju inte alls hade varit orättvist sett till hur matchen inleddes? Då går det inte att riskminimera längre, då måste man våga hålla i bollen och skapa något själv. Något sådant var Sverige aldrig i närheten av i EM.

Jag har svårt att riktigt glädjas åt detta EM-guld och är uppriktigt orolig för vad som kommer att ske med svensk fotboll på sikt om vi tror att detta är vägen att gå för att nå framgångar på långsikt. Vi måste förstå att det behöver vara en balans mellan taktisk medvetenhet och hårt försvarsarbete ihop med våga hålla i bollen och skapa chanser på egen hand med hjälp av bollinnehav. Visst, vi kanske inte blir ett nytt Barcelona, men vi behöver ju inte heller vara ett Grekland 2004. Om inte annat för att inte skrämma bort publiken från våra fina, nybyggda arenor.

Det sägs att det är vinnarna som skriver historieböckerna och därmed kan ändra om berättelsen till sin fördel.

Om det innebär att vi nu kommer att gå över till att bara spela långbollar i och dödgrävarfotboll i Sverige, ja, då vill i varje fall aldrig jag bli förbundskapten för det här landet.