Sadly, Sweden's European Championship dreams was shattered even before the qualifying was over.

Sadly, Sweden’s European Championship dreams was shattered even before the qualifying was over.

Those of you who follow my blog may have noticed my increasingly clear interest in futsal. It is a very interesting sport from a coach perspective as well as from a spectator point of view. This post will be about futsal, namely the Swedish men’s national team’s European Championship qualifier, which started yesterday.

I wrote “started” but could just as well have written “ran out”. For that was how it felt – The qualifiers ended before it could even begin.

European Championship qualifying of futsal is divided into groups of three or four teams, which is devoted to a weekend to play qualifying games in a host city. Sweden found itself in a group with Gibraltar and Montenegro. The group winner would advance to the next qualifying round, known as the Main Round, so in practice, neither team can afford a loss if the European Championship dream is to survive.

Yesterday evening, Sweden began their European Championship qualifiers against Montenegro, a team that the day before won with 8-1 against Gibraltar. Montenegro has a similar ranking as Sweden, so there are two equal countries in futsal, but the scoreboard was anything but fair. The game ended 11-4 to Montenegro, and Sweden’s dream of playing the first championship died after only 40 minutes of effective playing time.

How could it end like this, that a team with the ambition to take themselves all the way to the European Championship, so monumentally failed to reach the goal after just one game?

Sure, the qualifying system is tough and offers little room for error. You can practically be disqualified after a game, which is a big difference from many other sports when it comes to qualifying stages. In football / soccer, you often have the chance to correct your mistake later, but there are fewer qualifying games in futsal and thus less room for slip. Do you have a so-called bad day (although I dislike the term), all your goals can go to hell. It is part of the explanation.

Another explanation is the actual performance itself. Charbel Abraham, the coach, said afterwards that the poor performance stung more than the result. If Sweden lost a tight game against an opponent who is in a similar ranking position it is of course nothing to be disappointed about, but I think everyone reacts about the fact that Sweden so miserably failed with everything they had in mind. 11-4 are large numbers, one of the largest in the (short) Swedish futsal history. Abraham had been quite right that Montenegro is not a good team, but Sweden played poorly.

What was it that Sweden failed with in the game?

Since some time, Charbel Abraham has worked to make Sweden to play “a modern futsal, as they do on the continent”. I have long been a bit skeptical about this. Who says that the way they play futsal in Europe is our way to reach success? It is difficult, if not impossible, to copy another country’s philosophy and just paste it at our business. The best way is to pick several pieces of the cake so that it suits us. I believe that Sweden plays a kind of futsal we do not really feel comfortable with when we play against tougher opponents.

Sweden with Abraham tries to play a futsal where we control the game, with a kind of high press and play with a so-called high risk. It is all right if we have player types for it, but in yesterday’s qualifier, it was clear that we do not have these kind of players. Several of Montenegro’s goals was because we lost the ball in our build-up and they counter attacked. Montenegro could simply lie low in their defense, waiting for mistakes from Sweden and aim for the goal. An “ancient” kind of tactic that Charbel Abraham said “works in the domestic league, but not internationally”. Talk about getting a taste of their his own medicine.

As a coach, I think this: When you’re facing opponents who runs home, you need to create a lot of movement to pull them out of position and play where the space is. Several times was Sweden with the ball, not knowing where they would pass it, because the movement was non-existent. When the players were moving well, they were often reversed! How are they going to do something with the ball if they do not face the opponent’s goal? Another tactic would have been to shoot from distance to lure them out of their positions, but it was also scarce. In the second half, when Sweden desperately tried to catch up, they tested a joker game that did not end well. Has Sweden even practiced on this? A key rule for a coach is to never do anything in the game that you have not even been practicing before, but the players felt lost and desperate in the joker game.

I know that many have been critical to the national team selection, and perhaps rightly so, but I do not believe that Sweden had received a substantially better results with other players. Would we have brought in other players, we should have tested them earlier, not in an important European Championship qualifier. Abraham talked about that he wanted players who knew the tactics and can play according to the idea, the thing is just that it was the wrong tactic… I simply believe that Abraham’s idea needs to be corrected to fit our Swedish players. This is how we achieve success.

Sweden have missed their chance to go to the European Championship. The next championship is the World Cup in 2020. Time to try a new coach perhaps, with new ideas and a coach who can customize the idea for the players at hand? I know that many have talked about to bring foreign influences into Swedish futsal, but the question is whether we can afford it. Even though they invest in Swedish futsal, the development is still going slowly, I’m one of the few hundred who even has attended a futsal coaching course. It says a lot about the quality of the coaching education.

I have nothing against Charbel Abraham, but Swedish futsal must evaluate the work so far and see if it really is the right path we should go to reach success.



At the moment, I am without a coach job (if anyone has an interesting offer, just get in touch), but that does not mean in any way that I’ve been lazy. As a football / soccer coach, you rarely have time to improve yourself or have the space for your own field studies, so I try to use the time I have to educate myself in areas I find interesting.

One area that has interested me for a long time is futsal, a kind of indoor version of football / soccer (which not in any way be associated with that felt ball and tough tackles in slatted chairs). One of the biggest reasons why I have become curious about futsal is that it in many ways removes the things I dislike about football / soccer. More time with the ball per player, no long balls, effective playing time, timeouts allowed for coaches, fluid positions, focus on skill and understanding of the game … Yes, the list runs long and I have not even begun to write about how much fun the sport is to watch.

The other night IFK Uddevalla played against IFK Gothenburg in the Swedish top league, the SFL. They drew 0-0, which apparently was the first time in history that a futsal game ended 0-0 in Sweden. That alone says a lot about how many goals there is in futsal.

To satisfy my curiosity, I went on a course for futsal coaches on Saturday with the Swedish Football Association. Today’s supervisor was Lars Ternström, with dual championships as a coach on his resume as futsal coach of IFK Göteborg Futsal. We were a motley crew of about 10 students who wanted to take us of one of Sweden’s relatively new sports.

In South America, futsal began as a response to the lack of space that existed in the cities, where there simply was not room for large football / soccer pitches. Instead of abandoning playing football / soccer completely, futsal was created, a variant of indoor football / soccer, where the games are played five against five (including goalkeepers) on a surface the size of a handball court. Futsal has been around since the 30’s, but in Sweden, the sport is still relatively new, and our men’s national team (we have no national teams for women yet) have not yet managed to qualify for either the World Cup or European Championship. However, it is the fastest growing sport in the country right now, with about 140 000 licensed players. This compared to ice hockey that has about 64 000 players who are licensed.

It is, as I imagine it was for floorball’s relation to ice hockey, easy to bundle futsal and football / soccer together. It is easy to believe that it is “the same sport, but indoors instead of outdoors” but the differences between sports are striking. Almost as to the degree that I would say that futsal has more in common with sports like basketball and handball than football / soccer.

If we start with the similarities, the feet are main center of attention here. Just like in football / soccer, I pass and shoot with my feet, but that’s about where the similarity ends.

For example, you use much more sole in futsal than you do in football / soccer. There is even a direct necessity to control the ball with the sole in a sensible way. The ball has its own history. It is smaller than a standard football and has a moderate bounce. It feels heavier and is therefore more suited to a game via the ground, the long ball is virtually non-existent in futsal.

There is, because of the size of the court, of course, a difference between the number of practitioners at the same time (five players on each team including the goalkeeper), but there are free substitutions in futsal, unlike football / soccer. The coaches also have timeouts that they can use during a game. When the ball crosses the long side, it is not even throw in, but a play in with the feet.

With this in mind, what did I want to get out of the day that I could pass on to my football / soccer?

One idea I had was if it was possible to use futsal instead of practicing too much at the gym during the winter months. In Sweden, we have a long winter and pre-season training traditionally has contained very little training with the ball. Futsal could be a response to this while developing the individual technical skills and game understanding. Happily, futsal is an interesting complement to this type of gym training, but I much more than that with me from this education day.

One thing that was striking to me is how different the individual movement pattern is in futsal versus football / soccer. In football / soccer, it is normal to follow up a pass with “run with the ball” or go into a new space to be a playable option. In futsal, it is more normal to “back” from the original position and thus rotate with another player. The starting positions are not as important in futsal as there are in football / soccer, the players almost seamlessly switch roles with each other for what is best in the situation. A back can in the next stage become a forward and vice versa.

This makes the players more involved in the game than in football / soccer, but also places greater demands. You cannot sneak cheat in the defense in futsal, the team loses 20% of its total team effort when a player does not defend. Same thing in the attacking game, the team cannot afford to have bad passing players when it comes to attacking. All players are needed in the defense as well as in the attack.

In my head, I thought it was much more skills and less tactics in futsal compared to football / soccer, but oh how wrong I was. The coach’s role is incredibly important in futsal, not only because it is free substitutions and timeouts, but also because it is important to set up the right tactics. Each player is important and needs to have clearly defined roles. Above all, the strategy at set pieces is crucial. To just “shoot the ball” is a guarantee of a conceding a goal, so this needs to be chosen carefully by the coach.

Finally, I had not anticipated that it would be so tough physically to play futsal. Tackling is strictly prohibited, but it does not mean that players should be lazy. The fact that there are so few players on each team, each individual takes up much more space than they do on a football / soccer pitch. In futsal, small teams game is a constant, which is very demanding. Free substitutions are thus understandable. It’s about constantly being in motion to help your teammates. I would not call myself out of shape, but I got sore muscles after Saturday’s practice. That says a lot.

In sum, it was a rewarding education with a good instructor, but the question remains – What is the next step for futsal?

Obviously, there is a breeding ground of many players, but can the media attention increase? I doubt that futsal will outrank football / soccer or ice hockey, but to be the third largest sport in the future should not be impossible. It’s fun to watch, warmer than going to watch football / soccer outdoors, you get closer to the game … All the possibilities are there.

For me personally, now that I’ve got a official futsal coach eduaction, I would enjoy to one day coach a futsal team. I think there are many intriguing similarities (and differences) between football / soccer and futsal that would be interesting to explore in my coaching and leadership.

Futsal may only be in its early stages here in Sweden, therefore it will be exciting to see what the future

Vi ska börja dagens blogg med ett tankeexperiment; Vi leker med idén att du har ett barn som är redo att börja i förstaklass. Ni packar den fina ryggsäcken för första skoldagen. Det är en anteckningsbok, en linjal, några blyertspennor och kanske en frukt som mellanmål. Ni går hand i hand en vacker augustidag och lämnar av ert barn till en leende lärare.

Eftersom det är första skoldagen får alla föräldrar vara med och sitta längst bak i klassrummet för att beskåda den första skoldagen. Även om det givetvis är en känsla av stolthet som sköljer över dig är det något som känns konstigt när ni går hem några timmar senare. För visst var det något märkligt med den här läraren?

Samtidigt som du satt längst bak så observerade du många suspekta uttalanden. Som när ett av barnen vill mäta hur lång skolbänken var med den medhavda linjalen, men blev hejdad.

Linjal? Äh, på min tid hade vi ögonmått. Det är inte så noggrant, förklarade läraren.

Eller när ett annat barn vill visa en uträkning i sin räknebok.

Anteckningsbok? Men vad i allsin’ dar använder du blyertspennorna till? På min tid fick vi använda huvudet, skrockade läraren.

Eller som när ditt eget barn vill äta den medhavda frukten som ni så omsorgsfullt valde ut i affären för just denna skoldag.

Frukt? Att det skulle vara nyttigt är bara skrock, berättade läraren och slängde helt sonika ner äpplet i soptunnan.

Eller som… Ja, ni fattar säkert var jag vill komma.

Vi skulle aldrig få för oss att lämna våra barn till en skola med en lärare som i exemplet ovan. Det hade blivit ramaskri och insändare i lokaltidningen. Att skicka våra barn som skall lära sig för livet till en lärare som uppenbarligen inte har någon slags pedagogiskt utbildning, än mindre en lärarlicens, framstår som otänkbart idag. Våra barn skall ha en bra utbildning att stå på så de får bra förutsättningar i livet.

Samma sak gäller på många andra områden. Vi skulle aldrig gå till en tandläkare eller doktor som inte utbildat sig, till exempel. Ändå gör vi precis detta vecka ut och vecka in, skickar oss själva och våra barn till ställen där de som leder saknar adekvat utbildning och förmåga till kritiskt tänkande. Som uteslutande använder sina egna erfarenheter vid upplärningstillfället och struntar i om deras kunskaper inte har varit aktuella sedan 1976 blankt.

Ja, jag pratar givetvis om fotbollen.

I dessa sommartider, när flera fotbollsskolor startar upp, blir det som allra, allra tydligast. Förväntansfulla barn som hoppas få lära sig allt om det gröna gräsets schack och får en tränare som i bästa fall har ögnat i genom en handbok framför Let’s Dance. Ibland blir utfallet hårresande obehagligt. Som när jag ser tränare som på allvar försöker lära ut tiki-taka-fotboll till sexåringar som aldrig sett en boll innan i hela sitt liv. Än mindre vet de vad en passning är. Eller som förordar elvamannafotboll vid nioårsåldern för att “de måste ju ändå lära sig någon gång”. Eller tränare som beodrar 10 km i löparrundan för sina 12-åringar, trots att det vare sig är matchlikt eller speciellt effektivt ur fotbollsperspektiv.

Listan kan göras hur lång som helst, men egentligen klandrar jag inte de här tränarna. Ofta är det någon engagerad förälder som blivit tillfrågad för “ingen annan vill ju ta i det”. Och istället för att ta en tränarkurs och försöka förstå hur en på ett så pass bra sätt som möjligt tränar våra barn i att spela fotboll så blir det att en går på sina egna erfarenheter på vad en själv gillade när en spelade fotboll. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt alla gånger, men alltför ofta baseras dessa erfarenheter på gamla skrönor och sanningar som vi idag, med lite distans, kan säga är direkt felaktiga i fotbollsperspektiv.

Jag hade kanske inte blivit upprörd över detta om det inte hade varit så att det är just barn som far illa. De får “lära sig” hur fotboll skall gå till ur amatörtränarens perspektiv och till sist blir det deras sanning också, samtidigt som det inte skapas optimala förutsättningar för att de ska kunna bli så bra som möjligt. Så när de själva blir tränare en dag lär de ut precis samma saker som deras tränare felaktigt lärde ut många år tidigare…

Återigen klandrar jag inte tränarna i fråga, utan framförallt klubbarna. Ger de verkligen alla sina barn- och ungdomstränare rätt möjligheter att lyckas? Innan de startar upp ett nytt lag borde varje enskild klubb säkra utbildning för tränarna som är aktuella, så att standarden på träningarna höjs. Jag vet att det kan låta som att jag slår mig själv för bröstet nu, men i BK Häcken vet jag att de i alla fall på pappret, i sin policy, har som krav att alla tränare, oavsett nivå, minst skall ha UEFA C-utbildning, vilket är den lägsta utbildningsnivån och som max kräver en helg att klara. Sedan att detta inte alltid följs är en annan fråga gällande uppföljning (som ju egentligen förbundet borde följa upp för att ha någon slags kontrollfunktion).

Är det för mycket begärt att alla tränare som jobbar med barn och ungdomar som minst skall ha denna enkla, basala utbildning? Jag tycker inte det, men uppenbarligen tycker inte klubbarna att detta är viktigt.

Vi har läst mycket om Island och deras fotbollsunder under den senaste månaden och hur deras satsning på tränarutbildning har skapat en otrolig mängd duktiga fotbollsspelare. Där har de gått in och målmedvetet satsat på utbildning på sina tränare och ställt krav att de bör ha en hög lägsta nivå. Visst finns det en skillnad, som i att planhyran är betydligt lägre på Island än i Sverige och att de pengarna som skulle gått till våra tränare istället handlar om planhyror, men faktum kvarstår – Är en helg för mycket begärt?

Vill vi ha duktigt skolade fotbollsspelare måste vi förstå vidden av att ha välutbildade tränare som kan lära ut rätt saker, och inte bara det som de själva lärde sig. Att vara tränare är en konst och ett hantverk, det räcker inte med att ha spelat för att förstå de pedagogiska verktyg som används till fullo. Ingen knod borde få acceptera att tränas av en person utan legitim tränarutbildning, lika lite som vi vill skicka våra barn till en lärare utan utbildning.

Nu har jag skrivit en hel del om barn- och ungdomsfotboll, men konceptet borde gå att ta högre upp i åldrarna. Vi har idag cirka 1000 tränare i Sverige med som lägst UEFA A, den nästhögsta nivån på tränarstegen. Ändå är det förvånansvärt många tränare som på hög nivå precis under eliten som delvis och ibland helt saknar någon form av utbildning. De får sina uppdrag på kontakter och nätverk istället för vad de faktiskt kan, ofta på bekostnad på duktiga tränare som lagt ned både tid och pengar på en utbildning som i slutändan inte spelar någon roll. De får ändå inga tränarjobb.

Jag kan förstå att det är svårt att locka tränare på division 6- och 7-nivå och därmed borde vi inte heller ha några direkta kunskapskrav där (mer än tidigare nämnda UEFA C), men det vore rimligt att anta att tränare i division 4 och 5 åtminstone borde ha UEFA B som lägst.

Därefter borde tränare som är aktiva inom de nationella serierna under eliten, alltså division 1-3, åtminstone ha UEFA A. Det är ju ändå nationella serier vi pratar om och inte vilka skitdivisioner som helst. I Allsvenskan / Superettan finns redan kunskapskrav på UEFA Pro, så där behövs inga ytterligare krav.

Klubbar som ändå anställer tränare utan rätt utbildningsnivå skall antingen åtgärda detta genom att låta aktuella tränaren genom utbildning under det närmaste kalenderåret. Skulle det ändå inte genomföras blir klubben antingen bestraffad med böter eller i värsta fall tvångsnedflyttade. Det må låta hårt, men om föreningarna inte får spela med spelare som saknar licens eller är avstängda, varför ska vi då tillåta dem att ha tränare utan rätt utbildning?

Så för att summera; Inför licenskrav på föreningarna enligt nedanstående ordning.

UEFA C – Barn- och ungdomsfotboll, samt lägre divisionerna 6-7
UEFA B – Förbundsserierna division 4-5
UEFA A – Nationsserierna division 1-3
UEFA PRO – Allsvenskan / Superettan (finns redan idag)

Klubbar som inte skickar sina tränare på adekvata utbildningar bötfälls eller degraderas, så att det ligger i deras intresse att ha fler utbildade tränare.

Detta är väl en lysande idé, Svenska Fotbollsförbundet?

På så vis skapar vi mer trygga och utbildade tränare som i sin tur skapar bättre förutsättningar för att vi skall få så många som möjligt att så länge som möjligt bli så bra som möjligt (om möjligt).

För ingen spelare borde få ha en tränare som saknar rätt utbildning, lika lite som ett barn som får en lärare som saknar lärarlicens.