Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Till skillnad från den kontrollerade tillställningen fick vi till ett kaosartat lagfoto!

Såja!

Efter flera veckors uppehåll har äntligen höstsäsongen officiellt sparkats igång. Så kallat “riktiga träningar” (det vill säga med undertecknad som hållare av taktpinnen) har varit igång under en vecka.

Dessa träningar har jag och assisterande David Pettersson främst använt åt att värdera den fysiska statusen på truppen. Med några veckors semester i bagaget är det lätt hänt att diverse alkoholhaltiga drycker, glassiga dagar vid stranden samt lite väl mycket kött från grillen hamnar i fokus framför att dra några varv i motionsspåret, så vårt mål var tidigt att ha tuffa träningar för att se vad truppen tålde. Positivt nog så var de flesta i överraskande bra form, kanske inte många som tar Göteborgsvarvet på en timme och trettio minuter, men ändå inte så pass dåligt att straffrundor behövde kommenderas.

För att ytterligare få igång lite puls, och även komma in i matchtempo, hade vår eminenta ordförande & sportchef Rikard Attling bokat in en träningsmatch för oss som utspelade sig i lördags på Skatås motionscentral. Det blev mot ett av de tuffare motstånd vi kunde få – Tollereds IF, som vid skrivandets stund alltså är tvåa i division 6A efter Angereds FC (ett lag som vi för övrigt vann mot med 3-2 i Östra Cupen i vintras, för er som minns).

Det är lite vanskligt det där med träningsmatcher, tycker jag. Vad kan man få ut av dem, egentligen? I våras vann vi sex av åtta sådana, varav sex i följd, men åkte ändå på däng i de två första seriematcherna när allting väl drog igång. Visst var det kanske inte mot de vassaste motstånden, men ändå borde det gett mer än det gjorde.

Det lustiga med en träningsmatch så här mitt i säsongen och innan återstarten av en serie är vilken betydelse den har. Min känsla var tveeggad; antingen vinner vi den och det enda som sägs efteråt är att “det bara var en träningsmatch” eller så förlorar vi och det sägs att “vi är i en negativ trend som vi måste bryta”. Lite lose-lose-situation, om vi säger så.

Därför lade vi fokus, inför matchen, att detta skulle vara en genomkörare, ett förlängt träningspass där vi skulle komma tillbaka till vårt spel, komma in i matchtempo igen och se vad vi behöver jobba på inför återstarten. När Lars Lagerbäck talade i Sommar i P1 för några år sedan så sade han att det är en avskyvärd inställning att resultaten inte är viktiga, att ett vinnande resultat i en träningsmatch bygger en vinnarkultur och därför är det inte bara att strunta i hur det går. Jag är lite inne på samma spår, även om jag tycker att han hårdrar det. Vårt syfte med matchen var att ge alla som ville speltid, men vi skulle absolut inte tacka nej till ett bra resultat.

Inför matchen pratade Tollereds ledarstab om att de saknade lite folk från semestrarna, vilket även gällde för oss (därav inte full bänk som vi brukar ha). Kanske var det sant, kanske var det bara ett sätt att undfly ansvar vid en eventuell förlust, men sanningen var den att detta var en av de bättre matcherna vi gjort i år. Tidigt tog vi tag i taktpinnen, spelade tålmodigt runt bollen och letade efter öppningar i ett märkbart defensivt inriktat bortalag. Det var tydligt att de satsade på alla man bakom bollen och ett snabbt omställningsspel, något som ändå förvånande mig då de är ett topplag i sin serie. Så brukar sällan topplag spela, utan vill istället hålla i bollen och skapa något på egen hand. Detta gällde dock inte Tollereds IF.

Försmädligt nog var det vi som släppte in första målet på en sådan omställning redan efter sju minuter, trots att vi dominerat matchbilden fram tills dess. De tar sig förbi på vår vänsterkant och spelar in ett stenhårt inlägg mellan målvakt och backlinje i perfekt nickhöjd. Det är bara för anfallaren att sätta pannan till och det stod 0-1 till gästerna.

Men med vetskapen om att vi vänt de tre senaste matcherna till segrar fortsatte vi att trumma på. Vi ägde bollinnehavet och letade konstant efter öppningar både centralt och via kanterna. TIF hade stora problem att få tag på bollen och en kvittering kändes som en tidsfråga. Mycket riktigt fick vi till det också med lite snabb one-touch-fotboll inne i boxen och fortsatte att trumma på för ledningen, men det oavgjorda resultatet stod sig halvleken ut.

Jag har som mål med den här hösten att sitta ner mer på bänken och ge mina spelare förtroende att få spela, att endast ta mig upp när det var något jag ville förändra eller förstärka. Men i denna halvlek var det få saker jag var missnöjd med, det såg bitvis otroligt bra ut från sidan, så jag lät laget fortsätta på egen hand samtidigt som jag roterade runt för att ge alla speltid.

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på...

Halvtidssnack med spelarna och för en gångs skull hade jag inte mycket att anmärka på…

Vi tog över ännu mer av matchbilden i andra och dundrade på för att ta hem segern, men det visade sig svårare än vi trodde i den sista tredjedelen. Våra avslut var inte tillräckligt bra nog och vi borde i ärlighetens namn vunnit detta med ett par bollar, det blev onödigt spännande. Speciellt med tanke på att de inte har ett avslut på mål i hela andra halvlek. Om våra killar var i semesterlunk så var det ingenting mot vad motståndarna var.

Knepigt nog kom lednings- och segermålet inte till på vår spelmässiga dominans, utan på ett misstag i Tollereds backlinje som frispelar vår kvarliggande anfallare. Han kan enkelt vinkla in bollen i mål och resten av tiden var mest en transportsträcka mot slutsignalen. Där och då märktes det att vi inte var helt inne i matchform än, men vad gör det när vi kontrollerar matchen ändå?

En härlig seger blev det hur som helst mot ett på pappret svagt lag. Sedan går det säkert att skylla på omständigheter från motståndaren till varför de inte bjöd upp till bättre dans, men samtidigt kan vi inte göra det bättre än att besegra motståndet. Vi kan inte be om ursäkt för att de inte är bättre, utan bara gör vårt bästa. I det här fallet ledde det till tre poäng.

Detta var enligt min mening en av våra bättre insatser i år och det gör att jag med tillförsikt ser fram emot hösten. Vi har ett bra tabelläge och ett intressant spelschema med topptippade FC Heden på bortaplan som första match den 13 augusti. Det sägs att det är tradition med BK Wobbler som ett höstlag och jag har inget emot om den seden håller i sig när den gröna färgen på löven snart blir mer brandgula…

Hösten kan inte komma snabbt nog!

Advertisements

God förmiddag, kära bloggläsare!

Efter närmare en månads tystnad här i etern återkommer jag här med en slags reflektion kring min första vårsäsong som ansvarig huvudtränare för A-laget BK Wobbler i Göteborgsfotbollens division 6B.

Förutom det viktigaste, att jag gift mig och numera heter Solinger istället för Karlsson Sjögren, har jag ägnat en stor del av min tid åt att filosofera kring hur våren har för mig som tränare. Så fort slutsignalen gick i mitten på juni efter vinsten mot Rambergets SK har tankarna gått på högvarv. För er som följer bloggen är detta intet nytt fenomen, jag har för vana att reflektera ofta och mycket, både här och i diskussion med andra tränarkollegor. Jag tror helt enkelt att det är viktigt att gå tillbaka, utvärdera sig själv och sina insatser och på så vis nå utveckling både på det privata och professionella planet. Både som ledare och människa.

Igår fick jag ynnesten att få träffa min mentor, Rickard Peterson som tidigare var huvudtränare i BK Wobbler. Inte nog med att Rickard är betydligt mer fotbollskunnig än mig och med mängder av erfarenheter, han är också villig att dela med sig av sina kunskaper och för det aktar jag honom högt. Vi hade ett bra samtal som säkerligen kunde ha fortsätt än, men någonstans fick fyra timmar räcka för att gå i genom mina största funderingar.

På det stora hela tycker jag att resultatet av min tränargärning denna våren summeras med ett godkänt betyg, varken mer eller mindre. Detta beror inte på att jag inte har ansträngt mig eller saknat motivation, snarare tvärtom, utan att jag fortfarande är nybörjare i gemet och saknar rutinen som mer erfarna tränare har. Jag har fått göra många plågsamma misstag, men som behövde göras för att lära mig, medan vissa missöden har jag undsluppit tack vare god hjälp och råd från andra, däribland Rickard.

Om vi ska börja med det jag är nöjd med i vår så är jag glad åt att vi har höjt lägstanivån på vårt passningsspel. Vi behöver inte lika många touch, inte lika mycket tid och är mer precisa än vi varit tidigare. Ett kvitto på detta har varit att de bättre individerna i laget själva känt att nivån har höjts och att det nu inte bara är att “ställa ut skorna” när de möter traditionellt sämre motstånd på träning. Om inte tändningen finns där får de pisk, vilket visar på att vi har bättrat oss där.

Det jag också är glad åt är att vi har stått kvar vid att det ska vara kul att komma och träna och att behålla den inre harmonin i gruppen. Trots över ett halvår i detta uppdrag har vi haft få konflikter, vilket någonstans vittnar om en trupp som någorlunda rör sig åt samma håll. Missförstå mig rätt nu, konflikter kan vara viktigt för en grupps utveckling om inte helt nödvändig, men faktumet att vi inte haft särskilt många på över ett halvår vittnar om att stämningen i gänget är god.

Nästa goda punkt hänger ihop med det förstås, och det är att vi har haft bra med folk på träningarna. Innan juni hade vi ett snitt på över tjugo spelare per träning, ett snitt som är mycket högt för att vara i division 6. Detta beror givetvis på att vi har kul ihop och har en god stämning. Det kan förvisso vara förmätet av mig att säga att de kommer till träningen för att jag håller i roliga övningar, men någonstans tror jag ju inte att de kommit till Härlanda Park en regnig måndag om det inte varit för att det var kul. Så någonstans har vi lyckats där.

Alla dessa braiga punkter är sådant jag vill fortsätta med, men dessvärre finns det ju också många punkter jag vill förbättra mig avsevärt på, saker som jag själv känner att jag misslyckats kraftigt med. Rickard tycker att jag emellanåt är onödigt hård mot mig själv, men jag tycker det är viktigt att vara självkritisk. Det hjälper mig att vara ödmjuk och att nå utveckling, sedan är det givetvis också viktigt att klappa sig själv på axeln emellanåt och njuta av en triumf, men det innebär inte att sluta tänka på vad jag kunde gjort bättre. Vilket jag gör nu.

Det jag framförallt vill förbättra som tränare är att jag vill bli en bättre, enklare och mycket mer tydlig instruktör. I början av säsongen gjorde jag så mycket fel, saker jag rättat till på vägen. Såsom att planera för 5-6 övningar på en enda träning vilket är på tok för överambitiöst för att hinnas med och med kvalité, såsom att övningarna har varit för komplexa eller såsom att jag lagt så sinnessjukt mycket tid på att få övningarna “att rulla” istället för att instruera om hur de löser en övning. Det har blivit lite för mycket konflyttande och det måste jag få stopp på.

Jag vill vara mer delaktig i övningarna och kunna instruera mer och på fler sätt. Därför kommer jag underlätta min struktur genom att göra enklare träningar, med en tydlig uppvärmning, huvudövning med fokusområde och sedan matchspel som löper den röda tråden ut. Det ger mig mer tid till att instruera och hitta lösningar ihop med spelarna, samtidigt som det blir enklare att hålla reda på vad som skall göras och när. Jag tror också att i takt med att jag blir en bättre instruktör så kommer även min besvikelse över att rörelsen och press-spelet inte fungerar att förändras till det positiva.

Utöver det vill jag bli bättre på att ställa krav på mina spelare. Inte nödvändigtvis peka med hela armen (vilket är sjukt frestande emellanåt), men att våga visa vad jag förväntar mig av dem både vad gäller engagemang, attityd och fokus. Sluta snacka vid genomgångarna, lyssna på era instruktioner, upprepa vad det var jag sade och så vidare. Inte för att detta har varit dåligt under året, utan snarare för att jag kan göra detta bättre när det gäller kravbiten. Jag vill bli mer noggrann här och inte nöja mig med någon halvmesyr. Det skall bli bra i slutändan, inte bara “okej”.

Mitt sista personliga mål är att jag vill göra det enklare för mig. Detta gäller allt. Nästan samtliga spelare och ledare säger detsamma; Keep it simple, stupid! Jag har en tendens att hamna i resonemang som är för långa eller invecklade, istället för att göra det enkelt från början. Förklara enklare, visa enklare, gör det enklare. Sedan bygg därifrån. Det tror jag är nyckeln med det mesta från och med nu.

Utöver detta har jag mål med laget som gäller utöver min personliga utveckling.

Förutom att vi skall spela en offensiv, underhållande och utvecklande fotboll som GER resultat (vilket vi gjort hittills) så vill jag skapa ett självgående lag som coachar och kommunicerar konstruktivt med varandra, samt att de har respekt gentemot varandra, motståndaren och domaren. Det kan låta som självklara saker, men det är det inte. Trots att jag jobbar med fullvuxna män så kan det många gånger vara att jag mer är dagisfröken än fotbollstränare.

Hur når man då detta, att skapa ett självgående lag?

Det är ju givetvis en svår fråga, men i grund och botten tror jag det handlar om tillit och förtroende. Om jag vågar ge dem mitt förtroende och litar på att de kan klara av det så kommer möjligheterna att öppnas upp, med en stor dos dialog givetvis. Det handlar om att jag vågar utsätta mitt kontrollbehov och ledarskap på prov och ger dem den chansen. Det kanske inte blir bra alls första gångerna, men om jag inte börjar någonstans så kommer de fortfarande behöva ha någon att hålla i handen.

Min tes är att om jag behandlar dem som vuxna människor istället för som barn så kommer de till sist att agera utefter det. Sedan kanske det är naivt att tro att jag kan få spelare i division 6 att bli självgående, men någonstans måste jag försöka om min ledarskapsfilosofi skall slå rot. Drömmen hade ju varit att ha det som i Sven-Göran Erikssons IFK Göteborg, de spelarna coacha varandra och satte igång träningen utan att han var där. Ja, jag vet, en utopi, men om man inte siktar dit så kommer man aldrig dit heller.

En av de bästa cheferna jag haft sade att “mitt mål som ledare är att ingen skall behöva mig, att jag skall rationaliseras bort”. Det borde gå att applicera på ett fotbollslag. Att målet är att jag inte skall behövas, att gruppen klarar sig utan mig så jag kan gå vidare till nya utmaningar. Svårt, men ändå kul mål att försöka uppnå med hjälp av tillit, förtroende och dialog.

Dessa är de tre saker jag främst vill jobba med i höst; Att bli en bättre instruktör, våga ställa krav i större utsträckning och göra allt enklare. Sedan finns det ju mängder av andra saker jag vill bli bättre på som i vissa fall hänger ihop med ovanstående, så som att hålla i den röda tråden, gå från det lilla till det stora från övning till matchspel, ge konkreta exempel, visa även positiva sådana, ge tid för att frysa spelet, visa samma sak på olika vis, bjuda in till fler dialoger, jobba med tilliten inom laget och så vidare, men dessa tre saker är de jag främst vill jobba med. Förhoppningsvis är det också de tre sakerna som blivit bättre när vi summerar säsongen 2015 och därmed mitt första år som huvudtränare för BK Wobbler.

Nu närmast är det några dagar ledigt innan jag går på träning igen den 27 juli. Det skall bli sjukt kul att träffa alla igen och jag är duktigt uppladdad, men vill ändå njuta lite till av min semester ihop med nära och kära. Därefter har vi träningsmatch mot Tollered den 1 augusti innan serien smäller igång igen, där vi ju trots allt har bra häng på topplaceringar om vi startar hösten bra. Den 1 september startar ju också mina studier då jag skall sätta mig i skolbänken i Halmstad, för att bli en bättre fotbollstränare.

Bloggen kommer givetvis fortsätta att uppdateras, det finns massvis med ämnen som jag skrivit ner på post-its som jag vill ta upp, men det sparar vi till senare tillfällen.

Mycket kul höst väntar, som ni säkert förstår.