Jag hamnade i en lika märklig som intressant diskussion häromdagen.

Ni vet hur det kan vara efter en match. Det kan vara heta känslor, frustration, glädje, eufori… Ja, allt det som gör fotbollen så fantastiskt engagerande. Du sitter ner och pratar med en kompis om hur matchen ni precis har bevittnat hur den har varit.

Inte sällan har ni radikalt olika upplevelser av matchen ni precis sett. Det är mer regel än undantag, framförallt när supporterskap är med i bilden och ni håller på två olika klubbar.

En sådan diskussion råkade jag ut för häromdagen, då jag och en vän hade olika infallsvinklar i en match. Det hela höll på att gå över styr, vilket det ofta gör när känslor är inblandade, men hela debatten avslutades tvärt när han sade de väl bevingade orden.

“Äsch, det är ju ingen idé att diskutera med dig, du kan ju ändå ingenting om fotboll” 

Och då slog det mig – Vad menar vi egentligen med att en “kan fotboll”?

Vad är det för typ av kunskap vi pratar om då? Vad gör en annans åsikt mer värd än någon annans?

Jag förstår ju givetvis, så här i efterhand, att min vän inte menade något illa med ordern, men hela den frasen har jag burit med mig sedan dess och den egentliga betydelsen. Jag skulle inte vilja vara så pass oödmjuk och påstå att jag kan allt om fotboll, långt därifrån, men även för mig som snart har ett diplom i UEFA A på tränarutbildningen blev jag nästan kränkt av uttalandet. Hur kunde han ha mage att säga så om min kompetens, när jag faktiskt jobbar och pluggar fotboll?

Jag har börjat förstå att här råder det en stor ickekonsensus om vad som egentligen menas med att “kunna fotboll” och att vi är långt ifrån konsekventa när vi uttrycker detta.

Jag hade nöjet häromdagen att lyssna på Olof Lundhs podcast med Anders Svensson. Denna frispråkiga, föredetta mittfältskreatören, är alltid intressant att lyssna på. Men en sak som han sade som var extra uppseendeväckande och det var när han sade att “jag kan ju mer fotboll än de flesta”.

Jag vill inte kasta skit på Anders Svensson, men vad menar han egentligen med detta?

Jag köper absolut att han har erfarenhet av att ha spelat fotboll på elitnivå både i Sverige och utomlands, men vad är det för kunskap han menar att han besitter?

Är det att han förstår taktiska direktiv?
Är det att han kan förklara de tekniska registret i hur du slår en krossboll?
Är det att han kan allt om Pogba?
Är det att han vet vilka som gjorde alla målen i VM-finalen 1958 samt i vilka minuterna målen gjordes?
Är det att han kan förklara skillnaden mellan kombinationsmarkering, zonmarkering och rak man-man-markering?

Ja, ni förstår själva. Denna “kunskap” som folk pratar om är så pass diffus och oklar så att antingen kan alla eller ingen någonting alls om fotboll.

Extra intressant blev det när nämnde Svensson började prata om träningsupplägg och sina dispyter med tidigare tränaren Jörgen Lennartsson. Hur många träningsupplägg har Svensson själv fått planera upp? Utefter vilka premisser? Och vad var syftet med dessa?

Återigen, min mening är absolut inte att basha på denna landslagslegendar, men jag vill väcka tankar kring vad vi egentligen menar med att “kunna fotboll”. Det är långt ifrån självklart, ändå stöter jag med jämna mellanrum på självutnämnda experter som proklamerar hur mycket de kan om vår kära sport. Som om att “kunna fotboll” är något slags universellt vedertaget begrepp.

Erik Niva, en välkänd krönikör för Sportbladet, har många gånger i sin karriär fått frågan om inte han kunde tänka sig att vara fotbollstränare. Flera gånger har han svarat att han inte alls är lämpad för den uppgiften, att han inte besitter den kompetensen. Det kan låta märkligt för en person som av många anses vara extremt fotbollskunnig, men vittnar också om hans ödmjukhet och stora respekt för de som faktiskt är tränare.

Niva berättade att han förvisso visste mycket om personligheterna inom fotbollen, klubbarnas historia, relationerna mellan de olika personerna i hierarkierna och så vidare, men att han inte hade en aning om hur en jobbade med gruppdynamik, hur en instruerade en spelare att nicka eller vilken prioriteringslista som det fanns inom positionsförsvar. Han menade på att det var skillnad på att veta startelvan i West Ham från säsongen 1974 och att kunna förklara vilka muskler som används när en spelare gör en chippassning.

Detta är givetvis mycket kloka insikter och visar på att det inte finns någon enhetlig “kunskap” om fotboll, utan många olika områden där en kan ha varierande erfarenhetsnivåer av. Som Niva själv är inne på så är det stor skillnad på att kunna rabbla årtalen på Real Madrids alla CL-titlar och att berätta hur avstånden påverkar spelytorna i ett 4-2-3-1-system.

Trots att jag som jobbar med fotboll dagligen kan bli oerhört frustrerad över alla “förståsigpåare” (som i slutändan visar sig blanda ihop äpplen och päron) är det också detta som är lite tjusningen med fotboll. Passionen, intresset och engagemanget – Vad hade vår kära sport varit utan den? Antagligen betydligt fattigare och mycket tråkigare, är mitt svar.

Visst, ibland kan jag avundas personer som har jobb där ingen ifrågasätter deras kunskap. Jag har i varje fall aldrig ens försökt att förklara för en VVS-reperatör hur denna skall genomföra sitt jobb. Men samtidigt, utan det där intresset hade fotbollen varit trist. Och då kanske jag får svälja emellanåt att folk vill förklara för mig hur ett lag skall spela fotboll.

Det enda jag efterspråkar är ett uns av ödmjukhet och respekt inför att kunskap kan se olika ut och vara olika beskaffad.

Även om jag suttit på toaletten i snart 30 år så vet jag fortfarande inte hur en toalett fungerar och skulle aldrig för mitt liv drömma om att förklara det för en reperatör.

Den insikten skulle många som “kan fotboll” må mycket gott av.

Advertisements
Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Klockan har precis slagit åtta.

Det är torsdagkväll och sista träningen innan seriepremiären på söndag. Det ligger en slags förväntan i luften, att de närmaste 90 minuterna kommer att bli viktiga i våra förberedelser är det inget snack om. Att det dessutom är en konkurrenssituation, alla kan inte bli uttagna, gör sitt till det hela.

Vi kör igång förberedelseträningen.

Det är ett högt tempo från start. Intensiteten är stark och det märks att det är ett annat driv i träningen.

Efter ett par minuter stannar jag för att gå i genom ett par punkter. Spelarna lyssnar. En av dem, en av dem som inte provspelat med oss så länge, säger att hon inte mår så bra och att hon behöver vila. Jag säger åt henne att gå och sätta sig en stund medan jag fortsätter att instruera.

Helt plötsligt ropar någon av spelarna till mig. Den illamående spelaren ligger på marken. Hon är medvetslös.

Ett gäng med spelare kommer fram för att se hur det är med henne. Pulsen rusar ena stunden för att i nästa i princip avta. Bröstkorgen lyfter sig varken upp eller ner.

Har hon slutat andas?

Vi försöker få kontakt med henne, men hon svarar inte. Hon får kramper emellanåt, men det är också allt.

Nu har vi börjat förstå att det är skarpt läge. En spelare ringer 112, några hjälper till att hålla spelaren i fråga varm medan de andra försöker röja vägen för ambulans.

Var är den där djävla ambulansen?
Borde den inte vara här nu?

Till sist, efter vad som känns som en evighet, kommer ambulansen. De berättar att allt kommer att gå bra och lämnar platsen.

Det känns olustigt att fortsätta träningen, men det behövs oavsett vad. The show must go on. Men innerst vet jag vad alla tänker.

Undrar hur det går för henne?

Senare samma kväll får jag prata med henne på telefon. Hon har vaknat. Lättnad.

Hon säger att hon mår bra, att hon till och med är lite uttråkad. Hon saknar sin Ipad.

Jag skrattar.

Det är lätt hänt att vi är en i verklighet där allt mäts i siffror. Tre poäng, ett poäng eller noll poäng. Gjorda mål, insläppta mål. Seriesegrar och seriedegraderingar.

Men ibland glömmer vi bort människan.

Vad hade hänt om hon faktiskt inte överlevt den där kollapsen? Hade vi ens kunnat spela match? Hade vi velat?

Vi får aldrig glömma att bortom alla resultat, alla titlar och alla sagor finns det någonstans människor. Gjorda av kött och blod.

De kan aldrig bli ersatta av en skön 1-0-seger.

Aldrig. 

Som många av er vet om har jag under snart ett läsår pluggat tränarutbildningen på Halmstad Högskola. I september satte studierna igång och i början av juni ska jag kvittera ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Advance / Steg 3, vilket är den näst högsta tränarutbildningsnivån.

Nu är det förvisso några månader kvar innan jag kan slå igen boken för den här gången, men en sak kan jag i alla fall slå fast – Om jag trodde att jag kunde mycket fotboll innan är det INGENTING mot vad jag kan idag.

Det känns i det närmaste genant att kolla i genom gamla matchplaner, träningsscheman, övningar jag konstruerat… Det var sådana där härligt otydliga instruktioner som “var tuffa”, “ha rätt avstånd” och “vårda bollen”. Vad fan menade jag med det?

Där och då verkade det tydligt, men idag förstår jag inte vad jag menar. Vad menar jag egentligen med att “vara tuff”? Att spelarna skulle tacklas mer på kropp eller vara fula och komma med efterslängar? Eller menade jag att de alltid skulle stå upp?

Oklart.

Och samma sak med avstånd. Vad menade jag med det? Hur många meter är “rätt avstånd”? Och “vårda bollen”, hur då? På vilket sätt?

Idag skulle jag vilja säga att jag är en betydligt mer noggrann fotbollstränare och tack vare utmärkta instruktörer kan jag dessutom mer om själva spelet fotboll. Dessvärre har ju detta också inneburit den läbbiga insikten att jag behövt ändra på gamla sanningar som jag hållit hårt i.

För ett år sedan kunde jag inte tänka mig att ha fem backar i försvarsspelet. Det innebar att jag förlorade för mycket kraft framåt. Jag kunde inte heller tänka mig att bara ha en forward i utgångspositionerna. Hur skulle vi då kunna göra mål om vi bara hade en forward?

Ett år senare och BK Häckens damlag, som jag är huvudtränare för, har fem backar i försvarsspel och en forward i utgångsposition… Det handlar alltså inte nödvändigtvis om hur många spelare vi har i varje lagdel, utan våra arbetssätt i försvars-, anfalls- och omställningsspel.

För ett år sedan föraktade jag lag som spelade med lågt försvarsspel och kontrade på sina motspelare, idag kan jag se det gedigna lagbygget bakom. Jag kunde också få för mig att spela ett fysiska uttröttande smålagsspel bara dagen innan match, med resultatet av att ha fått trötta spelare dagen efteråt. Och för att då upp konditionen förordade jag att de skulle ut och springa i spåret… Idag vet jag bättre på många punkter, som sagt.

Bortom allt som har med instruktioner, träningslära och ledarskap att göra har jag framförallt lärt mig en sak; Säg ALDRIG aldrig!

Det kan komma ett tillfälle då allt ställs på ända och jag måste ändra på gamla värderingar / myter / sanningar. För bara ett par månader sedan älskade jag att jobba med anfallsspelet. Idag tycker jag att det är minsta lika givande att sätta ett snortajt försvar. Men det ena behöver inte ta död på det andra, de båda kan samarbeta.

Förhoppningsvis för denna nya insikt med sig att jag aldrig slutar att utvecklas som fotbollstränare. Jag har för mig att Stefan Lundin en gång sade att en tränare aldrig blir fullärd och det kan nog stämma mer än väl.

Så även när mitt diplom finns i handen i sommar tänker jag inte sluta att lära mig mer om detta fantastiska spel även kallat fotboll.

Igår skrev GP-skribenten Eric Hilmersson ett blogginlägg med namnet Hata kvadraten, en text som ni kan läsa här: http://blogg.gp.se/hilmersson/2016/02/26/hata-kvadraten/

Av någon anledning hamnade undertecknad i en mindre Twitterstorm där jag inte bara tog den gode Hilmersson i försvar, utan också gick till ganska skarpt angrepp mot kvadraten som fotbollsövning. Mitt påstående var att kvadraten, i dess ursprungliga form, inte är en bra övning om vi vill utveckla bra fotbollsspelare.

Det skulle jag inte (eller?) ha sagt.

Mitt Twitterflöde var bokstavligen bombarderat av fotbollsmänniskor som ville berätta hur fel jag hade. Argumenten varierade, några menade på att det är en alldeles utmärkt passningsövning där spelarna får träna på tillslag, någon annan att de fick träna på att göra tunnlar och en tredje som menade att spelarna tränade på teknik. Det vanligaste argumentet var dock att kvadraten är en rolig övning, något som spelarna gör för att ha kul, få igång träning med att snacka av sig och skratta ihop.

Min ambition med den här texten är att förklara min syn på kvadraten, varför jag anser att det är en dålig övning i sin mest rena form och varför jag tror folk blir så upprörda över mina åsikter.

Men vi tar det här från början, för den som inte är helt insatt.

Kvadraten är en övning som från början skapades av forskare, lärare och instruktörer på Halmstad Högskola för ett antal årtionden sedan. Det fanns förvisso liknande övningar i Spanien under beteckningen el Rondo sedan tidigare, men kvadraten skiljer sig framförallt i sin form och utförande mycket från det spanska fenomenet. Syftet var att skapa en fotbollsövning där spelarna fick ha så mycket boll som möjligt, träna på tillslag och att skapa ett snabbt passningsspel.

I sitt grundutförande är kvadraten precis vad det låter – En liksidig kvadrat med varierande längd beroende på spelarnas kunskapsnivå och en motspelare i mitten. Motspelarens roll är att bryta bollbanan genom att pressa spelarna som står på sidorna. Spelarna som står på sidorna skall i sin tur passa runt bollen i kvadraten och hålla den borta från motspelaren så länge som möjligt. I vissa mer eller mindre lokala varianter har spelaren i mitten fått göra upphopp, squats eller armhävningar som straff om denne inte lyckats ta bollen under en viss tidsrymd, men det tillhör inte ursprungsformen av övningen utan kan snarare ses som ett sätt att krydda upp drillen för de inblandade.

I grund och botten är ju idén mycket god.

Jag menar, bolltouch får spelarna så det räcker och blir över. De måste spela bollen snabbt för att inte tappa den till motspelaren i mitten och tillslagen kan variera mellan att använda utsida, insida, vrist och så vidare. Dessutom en övning som i många fall leder till många skratt och att spelarna i en lugn miljö får snacka av sig.

Så varför är jag då så kritisk mot den kvadraten, om den nu är så fantastisk?

1. VAD är syftet EGENTLIGEN med övningen? Är det en försvars- eller anfallsövning? Är det motspelaren i mitten som tränas eller är det spelarna som försöker hålla bollen i liv?

Här får jag alltid olika svar och i vissa fall står de som skall svara som fågelholkar.

Om det nu ÄR en anfallsövning, vilket håll skall spelarna anfalla? Att anfalla är att ta sig framåt i spelplanen i djupled mot motspelarnas mål, som bekant. Jag ser i alla fall inga spelare på en fotbollsplan som bara försöker hålla i bollen så länge som möjligt utan en strävan att ta sig framåt i plan.

Om det nu ÄR en försvarsövning, varför pressar då motspelaren ENSAM i ytan? Grundregeln inom press & täck är att om spelaren saknar någon som täcker så går man inte upp i press, eftersom spelaren i 4-mot-1-situation snabbt blir överspelad. Kan ni se framför er i en 4-mot-1-situation då motspelarna kontrar och den sista backen går upp i press? Troligtvis inte, denne skulle antagligen försöka att täcka ytan så gott som möjligt och låta motspelarna göra första draget.

2. Övningen är inte riktningsbestämd, det vill säga att det inte finns något tydligt mål med övningen för de som skall spela runt bollen. Som jag skrev tidigare, vilket håll skall de åt?

Det finns inget fotbollslag i världen som bara försöker hålla i bollen utan att ta sig framåt.

3. Ponera att det är en passningsövning, varför står då alla spelare på sidorna så gott som stillastående? I ett passningsspel vill vi oftast se spelare i rörelse som gör sig spelbar, hittar nya ytor och så vidare. På grund av sin yta och konstruktion uppmanar inte kvadraten i sin mest klassiska form till detta.

En genomsnittlig passning färdas någonstans mellan 11-15 meter per sekund, beroende på tillslag. En stillastående fotbollsspelare kommer upp i cirka 3 meter per sekund. Om en kvadrat då är säg 10 X 10 meter så kan ni snabbt räkna ut att det inte finns en spelare som kan hinna upp en felslagen passning, vilket gör att spelarna blir stillastående. Vi hinner helt enkelt inte upp passningar som slås 4-5 meter fel.

4. Varför finns det en tillslagsbegränsning? Jag har aldrig varit med om att en domare blåser av spelet om en spelare använder tre touch på bollen. Det är inte tresteg vi sysslar med utan fotboll.

Någon kanske vill hävda att tillslagsbegränsning gör att det blir ett snabbare passningsspel, men blir det verkligen det? Jag tycker snarare att det blir ett pressat spel där medspelarna stressar iväg en illaslagen passning snarare än att ta emot bollen, titta upp efter alternativ och ha bra tillslagsteknik på bollen vid passningsögonblicket.

Om nu kvadraten är 10 X 10 meter så tar det mindre än en sekund innan bollen når mig som medspelare. Om en motspelare kommer mot mig i full fart plöjer denna pressande spelare någonstans mellan 6-8 meter per sekund. Det innebär att jag har mindre än två sekunder på mig att ta emot bollen, titta upp, välja ett alternativ och passa bollen. Inte ens Xavi hade varit nöjd med den betänketiden, han hade varit skogstokig över att bli passad i ett så pressat läge.

Hade det inte varit bättre utan denna begränsning? Om spelarna kladdar för länge lär ju den som pressar ta bollen ifrån dem, så begränsningen behövs således icke. Det som gör mig mest gråtfärdiga med denna begränsning är att vi använder den i yngre åldrar. Slutresultatet är att vi får spelare i vuxen ålder som är livrädda så fort de får bollen och försöker slå iväg den så fort som möjligt. Det behöver vi inte.

Däremot behöver vi spelare som är trygga med att ha bollen och som vill hålla i den, spelare som inte blir livrädda så fort någon kommer in i press. Med denna begränsning i yngre åldrar skapar vi spelare som lär sig att hålla i bollen är fel och det är bekymmersamt.

Det är mycket lättare att lära en spelare som håller i bollen att släppa den i rätt tid, än att lära en spelare som aldrig fått hålla i den att våga hålla i den. Därför ska vi inte heller ha några tillslagsbegränsningar i övningar som kvadraten.

5. Varför är alla spelarna på samma spelavstånd? I unga år lär vi oss att vi i vårt anfallsspel skall sprida ut oss på olika avstånd, såväl korta som långa, för att ge bollhållaren alternativ. Men här har vi alla spelare på 10 meters avstånd!

Jag hade varit mycket missnöjd med mina spelare om de alla hade stått i samma spelavstånd när vi har bollen och det tror jag att de flesta hade varit.

6. Övningen är inte matchlik. Det är i och för sig inget krav i sig, det finns många övningar som inte är matchlika men som funkar som färdighetsövningar, men i det här fallet finns det mycket att anmärka på. Exempelvis, om vi nu ska prata om spelförståelse, hur mycket sådant tränar vi upp i den här övningen? Hur ofta behöver vi vrida på huvudet bakåt i den klassiska kvadraten så att inte en motspelare kommer upp i ryggen när vi tar emot passningen?

På en fotbollsplan är det självklart att en spelare som är felvänd tittar bakom sin rygg när de får en passning, men i denna övning finns ingen sådan press. Vi behöver inte tänka på det alls, men när vi spelar matcher måste vi det. Är det då så smart att ha en övning som gör att vi inte behöver tänka på att titta omkring oss?

7. Ur ett uppvärmning-perspektiv (förberedelseträning), hur bra är egentligen kvadraten? Visst, de i mitten får ju springa lite grann, men alla andra? Övningens konstruktion innebär ju att förloraren får stå i mitten. Lek med tanken att vi har spelare som är så duktiga på kvadraten att de aldrig behöver stå i mitten, vilket inte är helt osannolikt. Det innebär att vi har spelare som inte har sprungit EN ENDA METER innan vi går in i den riktiga fotbollsträningen. De har stått stilla, på samma ställe, böjt sitt knä och slagit bredsidor. Hur förberedda är deras kroppar på att efter en kvart utan att springa särskilt många meter helt plötsligt gå in i ett smålagsspel med närkamper?

Hur många delar av kroppen blir aktiverade i kvadraten? Får vi verkligen igång bålen, så att vi lättare kan göra skuldertacklingar på träningen? Blir höfterna ordentlig uppvärmda? Har knäna fått känna på lättare belastning innan de går in ett tuffare matchspel för att slippa skador?

Ur ett fysperspektiv finns det mycket att anmärka på i kvadraten, då alla de kroppsdelar som vi använder under en fotbollsmatch inte får komma igång. Risken är att vi har inte tillräckligt förberedda spelare som går in i träning med tuffare spel.

Och efteråt kliar alla sig i håret och undrar varför vi har skador.

8. Ska vi verkligen bli bäst i världen på att slå passar på 10 meter? Eller vill vi jobba med att passa i vinklar, skapa nya trianglar, komma rättvända? Om det är det sistnämnda är den klassiska kvadraten ingen höjdare eftersom detta inte sker naturligt sett till övningens konstruktion.

9. Ur ett beteendeperspektiv, hur bra är det egentligen att vi hånar en spelare som är i mitten på kvadraten? Hur känner sig de spelaren?

Det är lätt att tro att “alla” gillar kvadraten, men så är det inte. Det är Hilmerssons text ett exempel på. Jag vet spelare som medvetet väljer att komma sent till träningar för att slippa bli förödmjukade i kvadraten. Sådant skapar knappast lagkänsla.

10. Om vi nu ska träna på tunnlar, är inte det bättre att göra det i en miljö där vi spelar en-mot-en eller två-mot-en?

Jag vet inte hur det är med er, men hade jag kommit i ett fyra-mot-ett-läge på offensiv planhalva hade jag knappast försökt tunnla min motspelare. Jag hade försökt passa eller skjuta. Det är betydligt mer effektivt än att försöka tunnla sin motspelare.

Listan kan göras hur lång som helst, men detta är bara ett axplock av orsaker som gör att jag inte använder mig av den klassiska kvadraten. I sin ursprungsform är kvadraten en övning som förvisso leder till skratt, men inte till att utveckla fotbollsspelare.

Däremot KAN kvadraten, med skickliga tränare och spelare och ett par justeringar, bli en övning som kan ge något till laget. Det kan räcka med att göra sidorna olika långa, ha olika stora ytor, ha flera motspelare i mitten, ta bort dumma tillslagsbegränsningar och så vidare så kan vi ha en övning som absolut är funktionell i sitt tekniska utförande. Det viktiga är att tänka ut en kvadde som på något sätt simulerar en riktig matchsituation, vilket den klassiska 4-mot-1-kvadden knappast gör på grund av ovanstående anledningar.

Jag träffade en tränarkollega en gång som sade att de allsvenska tränarna körde kvadraten och att till och med Barcelona gjorde det i vissa uppvärmningar. Då får vi börja med att skilja äpplen från päron. Utan att vara insatt i detalj så tränar dessa lag cirka 10 timmar per vecka på en fotbollsplan (exklusive fys, teori etc) under en matchtät period. Det innebär att om de spelar kvadde 15 minuter varje träning, har de 8 timmar och 45 minuter fotbollsträning kvar på veckan. Skulle ett lag som bara tränar 2-3 gångar i veckan göra kvadraten 15 minuter varje träning har de kvar någonstans mellan 2 timmar och 30 minuter till 3 timmar och 45 minuter i ren fotbollsträning. Det är, som ni ser, en monstruös skillnad mot att ha kvar 8 timmar och 45 minuter.

När lagen på lägre nivåer då har så lite riktig fotbollsträning, ont om att få plantider, varför då inte lägga den tiden på en övning som faktiskt är matchlik, funktionell och nyttig? Om ni tränar 60 pass på ett år innebär det att ni lägger 15 timmar (!) per säsong att passa 10-meterspassar. Finns det inget bättre att göra av den tiden?

Så var det ju det här med att det är en rolig övning.

På den punkten har jag inget att säga emot. Den bjuder till skratt, glädje och en avslappnad miljö. No questions about that. Alla gör sin egna val och jag är inte person någon att säga åt folk vad de ska tycka är roligt. Så länge man vet med sig att man gör kvadraten för att spelarna tycker att det är skoj och inte för att den utvecklar passningsspelet så har jag inget emot den.

Men en tanke bara – Kvadraten har inte patent på glädje. Det finns hur många övningar som helst som är matchlika och funktionella som dessutom är roliga. Ni kan till och med utveckla den för att göra den till en nyttig övning. Om nu bara kvadraten är den enda roliga övningen, varför tränar vi inte bara på det till 100 %?

Jag tror att den stora anledningen till folks irritation på mitt uttalande har att göra med konservatism. Det kan jag förstå. Har man spelat kvadraten 15 minuter varje träning i 20 år och sedan får höra att det är en kass övning om man vill skapa bra fotbollsspelare så hade jag också blivit förbannad.

Fotbollen är tyvärr en konservativ sport där många har svårt att lämna gamla värderingar åt sidan. Fotbollsfysen (mer om det i ett senare inlägg) är ett annat exempel på det. Det finns spelare och tränare som fortfarande tror att en löparrunda på en mil tränar upp spelarnas kondition, men då vet de oftast inte vad fotbollsuthållighet är. Springer vi verkligen rakt fram, i uppförsbackar och på grus, på en fotbollsplan? Eller springer vi baklänges, i sidled, hoppar, sprintar i 5 sekunder, står stilla, går och sedan sprintar igen? Ett löppass är inte matchlikt, vill man åt fotbollsuthållighet ska vi träna fotboll och inte löpning i skogen.

Men jag både tror och hoppas att jag med detta inlägg har kunnat föra fram mina åsikter i frågan och kanske kan någon lära sig något på det också. Kanske har någon ändrat sig, kanske inga alls.

Jag vill förtydliga att alla får göra vad de vill på sina träningar. Om de gillar kvadraten och kan leva med att det inte är världens mest matchlika övningen utan bara vill ha kul så varsegoda. Så länge ni inte inbillar er att det är en bra fotbollsövning.

Kvadraten är lite grann som godis – Det är gott, men inte speciellt nyttigt.

Med anledning av Götaholmarens blogg, som skrivs av den för övrigt eminente skribenten Fredrik “Rasta” Airosto, kunde jag inte låta bli att kommentera senaste tidens skriverier om lokalfotbollens död.

Faktum är att det inte varit så få klubbar på 10 år som ställer upp inom Göteborgs lokalfotboll som just nu. Senast lade Lundby IF ner sin herrlagsverksamhet och flera klubbar har gått i samma fälla. Det är lätt att det blir panik över den här frågan. Var är vår kära gärdsgårdsserie på väg? Kommer vi ens att ha några lokalfotbollsklubbar om 10 år? Varför vill ingen spela i hemvävda föreningar längre?

Jag skulle inte alls vilja påstå att jag är någon expert inom Göteborgs lokalfotboll så som “Rasta” är, men jag håller inte med om att lokalfotbollen är död. Däremot håller den på att ändra form och det mesta del av godo enligt mig. Den håller på att bli självsanerande.

Jag tänker ta ett exempel från verkligheten för att vi någonstans skall förstå dilemmat som uppstått de senaste åren med, i mitt tycke, alldeles för MÅNGA lag inom lokalfotbollen. Förra året var jag tränare i BK Wobbler, som huserar i Division 6B Göteborg. Vi spelade då våra hemmamatcher på Överåsvallen, vi och tre andra lag. Det var Gårda BK (numera i Division 4, då i Division 5), Olskrokens IF (numera nedlagd, då i Division 5) samt Lunden ÖBK (numera Division 4, då i Division 3), utöver BK Wobbler.

Det är alltså fyra föreningar som slåss om både utrymme, tider och spelare i ett relativt litet upptagningsområde, i alla fall sett till konkurrensen runt omkring. Det är knappast en självklarhet att spelare som bor i dessa delar av stan skall spela i någon av dessa fyra klubbar då det inte är särskilt långt till andra stadsdelar med andra klubbar. Varför spela på Överåsvallen när det tar 10 min med spårvagn till Guldheden, Centrum eller någonannan närliggande stadsdel som också har fotbollsklubbar?

Vi var alltså fyra klubbar i en stadsdel (Överås) som enligt folkbokföringen har 2499 invånare. I Gråbo, cirka 3 mil utanför stan, bor det över 4000 invånare och där är det bara en klubb som finns, Lekstorps IF. Visst, räkningen är inte helt rättvis då dessa klubbars upptagningsområde inte bara är Överås, men jag tror ni förstår var jag vill komma. Fyra klubbar slåss på en liten yta om samma utrymmen, samma spelare och samma tider och dessutom mot andra fritidsaktiviteter, där det garanterat finns ett större utbud i Göteborg än det gör “på vischan”.

Det är inte som utanför stan där ortens enda förening är en självklarhet att spela i om man vill spela fotboll, här är konkurrensen mördande. Det är utövarnas marknad och jag hör ytterst få lokalklubbar som säger att “vi har inte plats för fler spelare” eller “det är fullt, prova någon annanstans”. Det är så gott som alltid ont om folk i de lokala serierna, framförallt när motivationen börjar tryta och resultaten går emot klubben. Förra året fick jag själv, som tränare som lagt skorna på hyllan för länge sedan, spela en match från start. Vi hade inga avbytare och hade antagligen fått ställa WO annars, trots att vi hade nästan 30 man i truppen “på pappret”.

Hur är det möjligt?

Jag vill inte kasta kritik mot min förra klubb för det är inte det det här handlar om, utan om vilken situation som klubbarna i Göteborg utsätts för just nu. Det är en djävulskt svår situation där utövarna kan välja och vraka bland alternativ. De vet om att klubbarna behöver dem mer än tvärtom. Det märks om inte annat på matchdagen då alla återbud strömmar in och en desperat tränare får gräva långt ned i telefonkatalogen för att slippa WO (jag är övertygad om att alla lokala tränare känner igen sig i detta).

Jag kan inte uttala mig om hur lokalfotbollen var för 20-30 år sedan, men min känsla är att det är ett helt annat klimat idag där spelarna är i maktställning gentemot klubbarna i de lägre divisionerna. Spelarna kan ställa krav, ha synpunkter och önskemål på klubbarna, men så fort klubbarna ställer förväntningar på spelarna så händer inte särskilt mycket. Ofta blir föreningarna rädda här för att ha förväntningar, i rädsla för att tappa spelarna. Detta är något jag upplevt i många klubbar, så detta är inget klubbspecifikt problem utan ett strukturellt sådant. Så den stora förklaringen till lokalfotbollsdöden är helt enkelt ett resultat av att spelarna kan ställa större krav på föreningarna och att klubbarna då hamnar i händerna på spelarnas tillfälliga motivation.

Jag läste i GP för något år sedan att antalet fotbollsspelare, tvärtemot vad som skrivits nu på slutet, inte alls minskar utan att det är ungefär detsamma, men att de väljer andra former av sin fotboll. Några av dem spelar i Korpen, som växt enormt de senaste åren, och några av dem spelar i enklare spontanformer, som typ Fysiken där det går att anmäla sig per enstaka gånger när man har tid över. Det hänger givetvis ihop med vår ändrade livsstil, där vi inte längre kan eller vill lova bort oss 2-3 kvällar i veckan utan vill ha det lite mer flexibelt.

Personligen tycker jag att det är kanonbra. Det kan låta motsägelsefullt, men jag tycker det är strålande att de som fortfarande vill spela fotboll, men kanske inte på regelbunden basis, får alternativ som Korpen, Fysiken med mera. De slipper krav och förväntningar på sig och kan spela fotboll när andan faller på. Min förhoppning är att detta hade inneburit att “vår” fotboll i det riktiga seriesystemet kunde utövas av de som vill prioritera sin fotboll högt och som har tiden, lusten och orken att träna 2-3 gånger i veckan.

Men så är inte alltid fallet.

Många gånger träffar jag spelare i våra divisioner som inte vill lova att de kan träna ens en kväll i veckan. De kanske har tvättid då. Jag träffar spelare som gärna går med i en förening men som sedan lägger in brasklappen att de inte kan spela matcher på vardagskvällar eller helger. Däremot funkar måndagsmorgnar bra. Jag träffar spelare som gärna vill spela, men bara om det är på naturgräs eller om de vet att de får starta och spela minst 80 minuter. Fastän de bara klarar 25.

Jag förstår att ni säkert flinar lite nu, men faktum är att ovanstående är vanligare än man tror.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man är med i en så kallat “riktig” fotbollsklubb om man inte själv vill prioritera sin fotboll. Det finns en hel drös med alternativ för de som vill spela på oregelbunden basis, men som ändå skriver kontrakt med föreningar som tränar 2-3 gånger i veckan. Ett löfte som de redan vet på förhand att det inte går att hålla.

Ofta får jag förklaringen att “man vill väl spela riktig fotboll, på en riktig elvamannaplan, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, men inte i Korpen, det är ju inte på riktigt”. Nej, det är helt rätt, det köper jag. Men varför ska man då spela riktig fotboll, med riktiga domare i ett riktigt seriesystem, när man inte ens vill lägga in en helhjärtad insats? Varför vill man spela riktig fotboll, men inte ens kan tänka sig att träna regelbundet?

För min del är detta en gåta. Det blir lite en “äta kakan, men ändå behålla den”-situation. Man vill gärna vara med på kalaset, men man vill inte vara med och fixa i ordning eller röja efteråt.

Detta är givetvis föreningens frågor där varje förening får göra som de vill, men de har själva satt sig i denna situation. Regler har det tummats på och förväntningarna har skruvats ner och i slutändan blir det en ond cirkel.

För min del är att det ett ansvarstagande att vara en del av en riktig fotbollsklubb. Jag tar ansvar för att jag kan vara med på regelbunden basis, att jag vill träna fotboll och prioritera den. Känner jag inte att jag har tiden, orken eller lusten, men kanske ändå vill spela någon gång då och då, finns det andra alternativ som är fullvärdiga. Ta dem istället! Dessvärre verkar många ha missat det och behandlar våra riktiga och organiserade fotbollsserier som om det vore vilken fest som helst där man kan komma och gå som man vill.

En lösning hade givetvis kunnat vara att flera klubbar slår ihop sina verksamheter. Jag tränar just nu BK Häckens damlag på Hisingen och även om vi har det relativt bra ställt så behövs det spelare. På Hisingen har vi relativt många damklubbar som slåss om samma spelare, samma utrymmen och samma tider. Där hade en lösning kunnat vara att flera slår ihop sina verksamheter för att dels erbjuda högre kvalité, bättre tider och alltid ha många spelare på träning (något som alla uppskattar), men här är det prestige och stolthet som sitter i vägen. Man vill helt enkelt vara “egen”, då dör man hellre än att försöka vara pragmatisk och överleva.

Tänk om Olskroken, istället för att självdö, hade gått ihop med BK Wobbler och kanske Gårda istället? De hade gett dem bättre träningstider, fler spelare, bra drag på träningarna, mer kompetens, bättre förutsättningar. Varför gör man då inte det? Svälj stoltheten är min medicin.

Jag både tror och hoppas att flera föreningar vågar ha förväntningar på sina spelare och ledare. Det innebär kanske i förlängningen att några fler klubbar de närmaste åren får lägga ned sina verksamheter medan vissa slås ihop, men det är ett nödvändigt ont som jag ser det. Det är en självsanering som behövs i våra divisioner. Förhoppningsvis leder det till att våra serier blir präglade av klubbar med engagerade spelare och ledare som vill prioritera sin fotboll, medan de som vill ha det på skoj och lek har fullvärdiga alternativ i Korpen, Fysiken och annat.

Jag tror det blir roligare för alla inblandade och att risken för misskommunikation, dåligt samvete och liknande försvinner. Trots allt handlar det om att vi alla skall få ut det vi vill av vår fotboll.

Vissa av oss vill ha det mest på skoj ibland – Välj då Korpen, Fysiken och andra alternativ.
Vissa vill satsa mer och prioritera den högre i våra liv – Spela organiserad fotboll.

Det är inget fel på något av dem, man väljer själv.

Men välj för fan inte att båda äta kakan och behålla den.

För lite drygt en vecka sedan meddelade nuvarande förbundskapten Erik Hamrén att han slutar efter sommarens EM-slutspel i Frankrike. Ett inte helt oväntat besked sett till hur opinionen sett ut mot honom, även om han resultatmässigt inte har mycket att skämmas över.

Nu är vi ännu inte framme vid sommarens mästerskap, en turnering som säkerligen lär definiera Hamréns eftermäle, men facit så här långt har varit två lyckade EM-kval och ett missat VM-slutspel. I EM 2012 åkte Sverige ut efter förluster mot dels hemmanationen Ukraina och dels mot England, kanske inte direkt bra men inte heller chockerande. I VM-kvalet torskade de mot ett Portugal med en Cristiano Ronaldo på uppåtjack. Förvisso var det senaste kvalet minst sagt skakigt, men resultaten räknas och de tog sig till EM efter två starka insatser mot Danmark. I sommar har de hamnat i en minst sagt tuff grupp och lär få det svårt att ta sig vidare, möjligen att en tredjeplats skulle kännas realistisk.

Så, sisådär sex år efter att Hamrén tillträdde till posten med sin shining, tron på att vinna medaljer och offensiva gladfotboll – Vad ska vi sätta för betyg på denna minst sagt lynniga förbundskapten?

Jag tänker inte ljuga om att jag aldrig riktigt var förtjust i hans föregångare, Lars Lagerbäck. Missförstå mig rätt, jag har en stor respekt för hans kunskap och förmåga att nå lyckade kvalresultat, men jag menar på att sett till materialet han hade till sitt förfogande borde Sverige vunnit fler slutspelsmatcher än vad de gjorde under Lagerbäck-eran. När Sverige var som bäst under 2000-talet hade han Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg till sitt förfogande. Jämför det med Marcus Berg, Emil Forsberg och Andreas Granqvist så är det en viss klasskilnnad i material. Ändå har förväntningarna varit högre på Hamrén, kanske för att han tidigt kom in med en vilja att vinna medaljer som uttalat mål.

Jag gillade Hamréns tro på att han ville spela en passningsinriktad fotboll för att uppnå resultat och hans optimism. Äntligen en ledare som ville uttala ett tydligt mål och som ville satsa framåt! Men då är det också självklart att fallhöjden är högre när misslyckandena väl hopar sig. Olyckskorparna var snabbt framme vid kadavret när det väl var nedskjutet.

Det ögonblick som jag tror förändrade Hamrén i grunden var den där höstkvällen 2010 i Amsterdam. Sverige hade fram tills dess haft ett lyckat EM-kval med storsegrar i bagaget. Sverige skulle åka till den nederländska huvudstaden och rulla ut Holland, possesionfotbollens hemland, på deras egna arena.

Ja, ni minns själva hur det gick. 4-1-torsk och totalt skeppsbrott. Ett landslag i spillror och spelare som tappade sina platser för all framtid.

Där och då tror jag att Erik Hamrén blev feg. Han blev mera rädd om sitt rykte, mer rädd för att misslyckas, så han valde att återgå till den defensiva organisationen som gjorde Lagerbäck så framgångsrik. Det var nödvändigtvis inget dåligt sett till resultaten, men tror någon på allvar att detta spel kommer att leda Sverige till den första mästerskapsmedaljen sedan 1994?

Hamrén har svängt från offensiv gladfotboll till att gå i Lagerbäcks fotspår och köra med hängslen och livrem. Han har helt tappat sin röda tråd och det är omöjligt att veta vad han idag står för som ledare och fotbollsvisionär.

Det är också där jag känner att Hamrén har sitt största misstag som förbundskapten. Hade han verkligen trott på sin spelidé och sitt tänk hade han inte vänt kappan efter vinden efter en förlust i Amsterdam. Han hade stått kvar vid sin tanke och fortsatt i den riktningen han stakat ut. Det är så stora ledare gör, anser jag. Istället vek han sig för opinonen och slutade att vara sig själv.

I min tränarroll har jag alltid tänkt att jag hellre förlorar mitt uppdrag för att jag gör det jag tror på än får stanna kvar med en idé som jag inte alls tror på. Självklart kan man ändra sig om man inser att man har fel, men något sådant har jag aldrig hört Hamrén uttala sig om. Taktiska direktiv har ändrats från ena minuten till den andra, spelare som var självklara är ute i kylan och veligheten har nått oanade höjder.

Inför VM-kvalet hoppades jag att han skulle våga satsa på sin offensiva spelidé och slussa in nya spelare i landslaget så att de var som mest förberedda inför EM 2016. Alltså att redan då ta in dem i laget och bygga en ny stomme. Istället satsades det på samma gamla namn och en återgång till en spelidé som han från start sade att han skulle bort ifrån. Hade de gått till VM hade det kanske varit förlåtet, men med facit i hand måste man fråga sig vad vi vann på det. En åldersstigen trupp utan någon generationsväxling och en ålderdomlig spelidé. Hade det inte varit bättre att åka ur VM-kvalet, men succesivt tagit in rätt spelare och byggt upp en ny filosofi?

Vem ska då ersätta Erik?

Jag vet inte, men min rädsla är att vi kommer att återgå till en defensiv fotboll som tar oss till mästerskap i bästa fall, men inte så mycket längre. Du kan inte vinna turneringar på att gneta dig fram, då måste du kunna ställa om till en filosofi där vi kan diktera villkoren emellanåt. Att ha något att svara på när vi behöver göra mål. Men i och med Hamréns svaga opiononsläge är jag övertygad om att nästa förbundskapten kommer att stå för det radikalt motsatta. Det är trist och kommer att göra ett generation av duktiga fotbollsspelare inte kommer att representera vårt herrlandslag, eftersom det är en fotboll som inte passar dem.

Sex år efter att Hamrén tillträdde vet jag fortfarande inte vilken typ av fotboll han står för eller hur han är som ledare. Han pratar om en massa värdeord, men går aldrig in konkret på vad det betyder. Det är bara en massa fina ord.

Lars Lagerbäck sade en intressant sak i sitt Sommarprat för några år sedan, och det är att en fotbollstränare aldrig får hänge sig till populism. Att välja spelare eller taktik utefter vad publiken vill ha. Vi tränare tar de besluten vi tar för att vi följer vår linje och vill lagets bästa både på lång- och kortsikt.

Jag tror fortfarande att Erik Hamrén år 2009 var rätt val som förbundskapten.
Det är synd bara att Erik Hamrén år 2016 ändrar sig lika ofta som det är nya löpsedlar.

Bara pojkar & män

2016-02-06

Igår läste jag en intressant sammanställning av Fotbollskanalens Kamil Bochenski. I korta ordalag visar artikeln på att det är få elitklubbar på herrsidan som satsar på en egen dam- och flickverksamhet. I vissa fall har man bara flicklag, men inget damlag, och i många fall inte ens en sådan sektion. Bara pojkar och män.

Mer om detta kan ni läsa här:
http://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/sammanstallning-6-av-16-allsvenska-lag-valjer-bort-damfotbollen/

Jag fann artikel intressant ur fler än en aspekt, inte minst eftersom BK Häckens damlag nämns i texten. Så nedan kommer några högljudda tankar från min sida.

Till att börja med är BK Häcken den enda elitklubben på herrsidan i 031-området som också har ett representationslag för damer. Vare sig GAIS, ÖIS eller IFK Göteborg har det, möjligen att vi kan ha Qviding som ett exempel då de har ett herrlag i division 1 och ett damlag i division 2.

Jag har flera gånger funderat på varför det är så och jag tror i ärlighetens namn att det mesta stavas pengar. Jag tror inte att elitklubbarna ser hur de ska få någon bäring i att ha en damverksamhet och därför skippar att ha en sådan. Intäkterna är mycket lägre på damsidan jämfört mot herr och intresset likaså och kanske ytterligare ett skäl till varför flera väljer bort en fungerande dam- och flickverksamhet. Sedan kan det säkert vara som Svante Samuelsson säger att de inte vill konkurrera ut de mindre klubbarna som har bra flicksektioner, vilket ju är en fin tanke men då borde ju detsamma gälla även på pojksidan då de även där rent praktiskt tar spelare och konkurrerar ut mindre klubbar. Tankekedjan blir helt enkelt inte konsekvent då det pratas om att inte konkurrera ut på flicksidan, men på pojksidan finns en annan idé om hur verksamheten skall byggas upp.

Det jag kan tycka är beklämmande är att många av de klubbar som i alla fall på pappret säger att de står för mångfald och gärna vill se en mer uppblandad publik på läktarna snarare än bara unga män inte själva lever som de lär. Vill de ha fler flickor och damer på matcher och visa att de står för mångfald så är det självklart att de skall ha en flick- och damverksamhet, hur ska de annars få med sig kvinnorna?

Så i slutändan tror jag inte att det handlar om konkurrens eller dylikt utan att de antingen är ointresse eller en resursfråga. Det sistnämnda kan jag förstå. Som jag skrev tidigare är intäkterna inte lika stora på damsidan och därmed inte heller resurserna.

Vi i BK Häcken har ett damlag i division 3 och ett herrlag i allsvenskan. Det skulle vara direkt oförskämt av oss att förvänta oss samma resurser som herrlaget sett till våra position. Förutsättningarna skall ges efter var man är och det tycker jag vi har så det räcker och blir över. Vi har egen träningsanläggning, eget material och utrustning, eget omklädningsrum och spelar alla våra hemmamatcher på nybyggda Bravida Arena, precis som herrlaget. Ur det hänseendet behandlar klubben oss med stor värdighet och visar att damlaget har ett egenvärde. Det skall inte bara vara något som ser “snyggt ut” på pappret utan något som faktiskt skapar mervärde till klubben.

Unga flickor känner inte att de får rätt förutsättningar och då väljer de att gå till klubbar som satsar på sin damverksamhet. I Göteborg har vi flertalet klubbar som bara är inriktade mot damer, just för att det är så många klubbar som inte väljer att satsa på damer alls. Där är Göteborgs DFF, Kopparberg och Jitex några exempel. Kvinnliga fotbollsspelare är inte oresonliga, vilket många verkar tro. De förväntar sig inte att ha samma förutsättningar som ett herrlag som spelar i eliten, men de förväntar sig att ha bra möjligheter att utvecklas utefter den positionen de befinner sig på.

Jag tror som sagt att många av klubbarna skulle få enorma synergieffekter av att ha en fungerande dam- och flickverksamhet och jag hoppas de ändrar på sig i den frågan. Vill vi få in fler kvinnor inom föreningslivet i allmänhet och fotboll i synnerhet så är det i princip ett måste. Svenska Fotbollsförbundet trummar ofta på om att så många skall kunna spela så mycket, så bra och så länge som möjligt, men de förutsättningarna finns inte för alla idag. Flera tjejer slutar tidigt med sin fotboll för de har ingenstans att ta vägen.

Kort sagt – Det är OK om klubbarna utan damlag väljer att inte ha någon dam- eller flickverksamhet för att resurserna saknas, men gnäll då inte på att det är för få kvinnor på matcher, att det är en för homogen målgrupp som handlar i deras souvenirshoper eller att de vill visa på mångfald.

De kan inte ha kakan och äta den.

Fotografering i de vackraste av färger.

Fotografering i de vackraste av färger.

Det har varit lite stiltje här på bloggen, minst sagt. Över två månader sedan senaste inlägget. Orsaken till detta har varit att jag under hela vintern har suttit i möten och åter möten med flera klubbar i jakten på min nästa uppdragsadress.

Jag har gått långa promenader och funderat över vilket steg som skulle vara bäst för min framtid som fotbollstränare och därför känns det extrakul att nu, med en bra bit över 60 dagar sedan jag senast skrev här, kunna avslöja vilket lag jag skall träna kommande säsong.

Nu är det äntligen klart, påskrivet och officiellt – Med start måndag tar jag över som huvudansvarig tränare för BK Häckens damlag i division 3.

http://www.svenskalag.se/bkhacken-dam/nyheter/756704/ny-tranare-for-dam-seniorerna-2016

http://www.svenskafans.com/fotboll/hacken/ny-tranare-for-damerna-545621.aspx

Men då undrar ni säkert nu, varför valde jag att gå till Häcken?

Jag har sedan i november haft samtal med ett 10-tal klubbar, många av dem i betydligt högre divisioner och mer pengar i lönekuvertet, så alternativ har det inte varit ont om. Flera av uppdragen som jag erbjudits har varit prestigefyllda och det har varit en ära att ha varit nämnd i samma sammanhang som dessa föreningar, men jag bestämde mig tidigt för helt andra kriterier.

Det viktigaste för mig var att komma till en klubb där jag kände att jag kunde utveckla och själv utvecklas. Till en föreningen där jag kunde vara med på en resa och bygga upp något nytt, men också till en förening där jag kände att jag kunde växa in i kostymen.

BK Häckens damlag spelar för tillfället i division 3 och slutade trea från slutet förra året. Detta till trots är det ett lag som tagit stora kliv på kort tid och nu vill de göra en nysatsning för att etablera damsektionen än mer för att komma till nästa nivå. Damsektionen är ännu relativt ung inom föreningen och det finns många bra förutsättningar att utveckla både laget och klubben på långsikt, vilket tilltalade mig mycket i diskussionerna med Anders Wahrnberg (vill även passa på och tacka juniortränaren och kurskamraten Erika Faith för förmedlad kontakt, utan dig hade jag inte varit här), ungdoms- och breddansvarig i BK Häcken. Det finns helt enkelt mycket outnyttjad potential att hämta för en lagbyggare som jag ändå anser mig själv vara, en oslipad diamant om ni så vill.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det känns som att “komma hem”, i och med mina starka sympatier för Hisingen i allmänhet och Häcken i synnerhet. Jag tror det är en direkt nödvändighet att känna starkt för föreningen i det här uppdraget och där råder det inga diskussioner om vilket klubbmärke som ligger mig närmast hjärtat. Det kommer onekligen att klappa lite extra innanför bröstkorgen när jag gör mitt första träningspass på Slätta Damm eller min första match på Bravida Arena. Att det dessutom logistikmässigt sett är den bästa lösningen för mig (inte ens en kvart från min egen ytterdörr) är inte direkt en nackdel med tanke på att jag kommer att förälder i till sommaren. Sådant har också vägt in i mitt beslut.

Jag vill passa på att tacka alla föreningar som hört av sig för visat intresse och lycka till med era kommande säsonger. Det har varit smickrande med ett så pass stort intresse som det varit.

Summa summarum känns det otroligt inspirerande att ta på sig de vackraste av färger och inleda ett nytt kapitel på min tränarresa, både för mig själv och för BK Häcken. Givetvis kommer ni, kära läsare, få följa med från första parkett här på hemsidan.

Framförallt hoppas jag att vi snart syns på match på Bravida snart igen.

NU KÖR VI!

Som ni redan har kunnat läsa så är jag numera utan klubb inför säsongen 2016. Tanken är inte att jag skall vara det så länge till.

2016 vill jag komma till en klubb och ett lag bestående av spelare som vill satsa seriöst på att utveckla sin fotboll, så väl individuellt som kollektivt. Förra året ledde jag ett herrseniorlag, men jag är mycket öppen för förslag. Såväl herr-, dam– som ungdomslag är intressanta, samt även att vara assisterande på högre nivåer (division 3 och uppåt).

Det viktiga är inte ålder eller kön, utan att det är en grupp av spelare som vill något med sin fotboll och som vill utvecklas, samt en stabil förening med en bra värdegrund som jag kan stå bakom. Jag har höga ambitioner med mitt tränarskap och vill givetvis träna ett lag så högt upp som möjligt, men motivationen, viljan att utvecklas och en fin förening är förutsättningar.

Alla förslag som motsvarar ovanstående kriterier mottages tacksamt.

Det som ni får i utbyte är en ung och ambitiös tränare som just nu pluggar på tränarutbildningen. Kursen heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. När kursen är klar i vår kommer jag att kvittera ut mitt UEFA A-diplom, den nästhögsta utbildningen (motsvarande gamla Steg 3 / Advanced) som går att genomföra.

Vill ni veta mer om mitt ledarskap eller min fotbollsfilosofi får ni gärna klicka på ovanstående länkar i menyn här på hemsidan, alternativt gärna kontakta mig på antingen johan@solinger.se , telefonnummer 0763-690970 eller via twitter på @johansolinger så berättar jag mer.

Ser fram emot att just din förening hör av sig!