Filmtajm!

2016-08-05

Det är fredag och det betyder givetvis fredagsmys!

Efter några tunga inlägg på bloggen tänkte jag dela med mig av lite mer rörlig material i form av lite videos som jag spelat in under året. Det är allt från taktikskolor till övningar och videoanalyser.

Något kanske är intressant för er att kika på, kanske inget alls eller så tittar ni på alla – Det beror säkerligen på vilka filmer som går på dumburken ikväll.

Betrakta och kommentera gärna, trevlig helg!

Jag redogör min ledarskapsfilosofi på Halmstad Högskola under läsåret som gått.

För den som klarar av den knepiga vinkeln så är det en övning jag gjorde på tränarutbildningen som heter Jägarkvadde. Jag är i vanlig fall inte så förtjust i just kvadraten, men detta är en variant som bidrar med rörelse på både ben och huvud, samt som gynnar den som pressar i större utsträckning.

På en kylslagen träning i februari tränade jag och min assisterande tränare på positionsförsvaret i BK Häckens damlag. För att göra det extratydligt för dem hur de skulle förhålla sig till varandra gjorde vi en slags konografi – En övning utan motspelare för att vi skulle lära oss hur vi skall stå på match.

På försäsongen hade vi en hel del videoanalysgenomgångar för att gå i genom vår spelidé. Här är vid ett tillfälle i mars där vi går genom senaste matchen mot Brämhults IK.

Några månader senare följde upp detta, för att se vad som behövde finjusteras. Färsk video.

På träningslägret på Hönö höll jag i en föreläsning vid namn “Du blir bra på det du tränar på!”.

Jag tänker inte länka till varje videoklipp då det är i åtta delar utspridda på 80 minuter, men vill du kika närmare kan du gå in på mina YT-kanal och se alla andra delar. Speciellt intressant för er som vill veta mer om fotbollsfys.

Nedan följer ett gäng med taktikskolor som jag gjort där jag mer i detalj förklarar hur jag vill spela på en fotbollsplan.

Advertisements

Vi ska börja dagens blogg med ett tankeexperiment; Vi leker med idén att du har ett barn som är redo att börja i förstaklass. Ni packar den fina ryggsäcken för första skoldagen. Det är en anteckningsbok, en linjal, några blyertspennor och kanske en frukt som mellanmål. Ni går hand i hand en vacker augustidag och lämnar av ert barn till en leende lärare.

Eftersom det är första skoldagen får alla föräldrar vara med och sitta längst bak i klassrummet för att beskåda den första skoldagen. Även om det givetvis är en känsla av stolthet som sköljer över dig är det något som känns konstigt när ni går hem några timmar senare. För visst var det något märkligt med den här läraren?

Samtidigt som du satt längst bak så observerade du många suspekta uttalanden. Som när ett av barnen vill mäta hur lång skolbänken var med den medhavda linjalen, men blev hejdad.

Linjal? Äh, på min tid hade vi ögonmått. Det är inte så noggrant, förklarade läraren.

Eller när ett annat barn vill visa en uträkning i sin räknebok.

Anteckningsbok? Men vad i allsin’ dar använder du blyertspennorna till? På min tid fick vi använda huvudet, skrockade läraren.

Eller som när ditt eget barn vill äta den medhavda frukten som ni så omsorgsfullt valde ut i affären för just denna skoldag.

Frukt? Att det skulle vara nyttigt är bara skrock, berättade läraren och slängde helt sonika ner äpplet i soptunnan.

Eller som… Ja, ni fattar säkert var jag vill komma.

Vi skulle aldrig få för oss att lämna våra barn till en skola med en lärare som i exemplet ovan. Det hade blivit ramaskri och insändare i lokaltidningen. Att skicka våra barn som skall lära sig för livet till en lärare som uppenbarligen inte har någon slags pedagogiskt utbildning, än mindre en lärarlicens, framstår som otänkbart idag. Våra barn skall ha en bra utbildning att stå på så de får bra förutsättningar i livet.

Samma sak gäller på många andra områden. Vi skulle aldrig gå till en tandläkare eller doktor som inte utbildat sig, till exempel. Ändå gör vi precis detta vecka ut och vecka in, skickar oss själva och våra barn till ställen där de som leder saknar adekvat utbildning och förmåga till kritiskt tänkande. Som uteslutande använder sina egna erfarenheter vid upplärningstillfället och struntar i om deras kunskaper inte har varit aktuella sedan 1976 blankt.

Ja, jag pratar givetvis om fotbollen.

I dessa sommartider, när flera fotbollsskolor startar upp, blir det som allra, allra tydligast. Förväntansfulla barn som hoppas få lära sig allt om det gröna gräsets schack och får en tränare som i bästa fall har ögnat i genom en handbok framför Let’s Dance. Ibland blir utfallet hårresande obehagligt. Som när jag ser tränare som på allvar försöker lära ut tiki-taka-fotboll till sexåringar som aldrig sett en boll innan i hela sitt liv. Än mindre vet de vad en passning är. Eller som förordar elvamannafotboll vid nioårsåldern för att “de måste ju ändå lära sig någon gång”. Eller tränare som beodrar 10 km i löparrundan för sina 12-åringar, trots att det vare sig är matchlikt eller speciellt effektivt ur fotbollsperspektiv.

Listan kan göras hur lång som helst, men egentligen klandrar jag inte de här tränarna. Ofta är det någon engagerad förälder som blivit tillfrågad för “ingen annan vill ju ta i det”. Och istället för att ta en tränarkurs och försöka förstå hur en på ett så pass bra sätt som möjligt tränar våra barn i att spela fotboll så blir det att en går på sina egna erfarenheter på vad en själv gillade när en spelade fotboll. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt alla gånger, men alltför ofta baseras dessa erfarenheter på gamla skrönor och sanningar som vi idag, med lite distans, kan säga är direkt felaktiga i fotbollsperspektiv.

Jag hade kanske inte blivit upprörd över detta om det inte hade varit så att det är just barn som far illa. De får “lära sig” hur fotboll skall gå till ur amatörtränarens perspektiv och till sist blir det deras sanning också, samtidigt som det inte skapas optimala förutsättningar för att de ska kunna bli så bra som möjligt. Så när de själva blir tränare en dag lär de ut precis samma saker som deras tränare felaktigt lärde ut många år tidigare…

Återigen klandrar jag inte tränarna i fråga, utan framförallt klubbarna. Ger de verkligen alla sina barn- och ungdomstränare rätt möjligheter att lyckas? Innan de startar upp ett nytt lag borde varje enskild klubb säkra utbildning för tränarna som är aktuella, så att standarden på träningarna höjs. Jag vet att det kan låta som att jag slår mig själv för bröstet nu, men i BK Häcken vet jag att de i alla fall på pappret, i sin policy, har som krav att alla tränare, oavsett nivå, minst skall ha UEFA C-utbildning, vilket är den lägsta utbildningsnivån och som max kräver en helg att klara. Sedan att detta inte alltid följs är en annan fråga gällande uppföljning (som ju egentligen förbundet borde följa upp för att ha någon slags kontrollfunktion).

Är det för mycket begärt att alla tränare som jobbar med barn och ungdomar som minst skall ha denna enkla, basala utbildning? Jag tycker inte det, men uppenbarligen tycker inte klubbarna att detta är viktigt.

Vi har läst mycket om Island och deras fotbollsunder under den senaste månaden och hur deras satsning på tränarutbildning har skapat en otrolig mängd duktiga fotbollsspelare. Där har de gått in och målmedvetet satsat på utbildning på sina tränare och ställt krav att de bör ha en hög lägsta nivå. Visst finns det en skillnad, som i att planhyran är betydligt lägre på Island än i Sverige och att de pengarna som skulle gått till våra tränare istället handlar om planhyror, men faktum kvarstår – Är en helg för mycket begärt?

Vill vi ha duktigt skolade fotbollsspelare måste vi förstå vidden av att ha välutbildade tränare som kan lära ut rätt saker, och inte bara det som de själva lärde sig. Att vara tränare är en konst och ett hantverk, det räcker inte med att ha spelat för att förstå de pedagogiska verktyg som används till fullo. Ingen knod borde få acceptera att tränas av en person utan legitim tränarutbildning, lika lite som vi vill skicka våra barn till en lärare utan utbildning.

Nu har jag skrivit en hel del om barn- och ungdomsfotboll, men konceptet borde gå att ta högre upp i åldrarna. Vi har idag cirka 1000 tränare i Sverige med som lägst UEFA A, den nästhögsta nivån på tränarstegen. Ändå är det förvånansvärt många tränare som på hög nivå precis under eliten som delvis och ibland helt saknar någon form av utbildning. De får sina uppdrag på kontakter och nätverk istället för vad de faktiskt kan, ofta på bekostnad på duktiga tränare som lagt ned både tid och pengar på en utbildning som i slutändan inte spelar någon roll. De får ändå inga tränarjobb.

Jag kan förstå att det är svårt att locka tränare på division 6- och 7-nivå och därmed borde vi inte heller ha några direkta kunskapskrav där (mer än tidigare nämnda UEFA C), men det vore rimligt att anta att tränare i division 4 och 5 åtminstone borde ha UEFA B som lägst.

Därefter borde tränare som är aktiva inom de nationella serierna under eliten, alltså division 1-3, åtminstone ha UEFA A. Det är ju ändå nationella serier vi pratar om och inte vilka skitdivisioner som helst. I Allsvenskan / Superettan finns redan kunskapskrav på UEFA Pro, så där behövs inga ytterligare krav.

Klubbar som ändå anställer tränare utan rätt utbildningsnivå skall antingen åtgärda detta genom att låta aktuella tränaren genom utbildning under det närmaste kalenderåret. Skulle det ändå inte genomföras blir klubben antingen bestraffad med böter eller i värsta fall tvångsnedflyttade. Det må låta hårt, men om föreningarna inte får spela med spelare som saknar licens eller är avstängda, varför ska vi då tillåta dem att ha tränare utan rätt utbildning?

Så för att summera; Inför licenskrav på föreningarna enligt nedanstående ordning.

UEFA C – Barn- och ungdomsfotboll, samt lägre divisionerna 6-7
UEFA B – Förbundsserierna division 4-5
UEFA A – Nationsserierna division 1-3
UEFA PRO – Allsvenskan / Superettan (finns redan idag)

Klubbar som inte skickar sina tränare på adekvata utbildningar bötfälls eller degraderas, så att det ligger i deras intresse att ha fler utbildade tränare.

Detta är väl en lysande idé, Svenska Fotbollsförbundet?

På så vis skapar vi mer trygga och utbildade tränare som i sin tur skapar bättre förutsättningar för att vi skall få så många som möjligt att så länge som möjligt bli så bra som möjligt (om möjligt).

För ingen spelare borde få ha en tränare som saknar rätt utbildning, lika lite som ett barn som får en lärare som saknar lärarlicens.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Trots få ljusglimtar handlar det hela tiden om att se lagbyggandet som ett långsiktigt arbete.

Processen är en mycket välkänd roman som är skriven av Franz Kafka. Den klassas av många som en klassiker i litteraturkretsar, men nu är ju detta inte en biblioteksblogg utan min egna fotbollstränarblogg.

Så varför har jag då snöat in på ordet “processen”?

För några dagar sedan läste jag en intervju med Pep Guardiola, Bayern Münchens nuvarande tränare men som nästa säsong kommer att träna Manchester City. Utan att minnas citatet ordagrant så pratade han om att vara fotbollstränare handlar om att se lagbyggandet som en process.

Visst, vi tränare lever i en verklighet där resultaten många gånger är det som omgivningen definierar oss efter. Det finns många duktiga tränare i vårt avlånga land som aldrig fått chansen högre upp i seriesysteme på grund av sviktande resultat och många urusla sådana som fått chansen för att de vann en serie för 20 år sedan när de hade rätt spelare.

Människor ser resultat och där finns det sällan gråzoner inom idrotten.

Du vinner.
Du spelar jämnt.
Du förlorar.

Det är de utgångarna det finns i en fotbollsmatch. Och det är ofta det alla andra ser.

En dialog skulle kunna se ut så här:

– Tjena Johan! Hur gick matchen? 

– Tjena! Jo, vi hade verkligen lyckats sätta avstånden mellan lagdelarna den här gången. Vi var mycket mer disciplinerade och gav varandra information som hjälpte. På det stora hela en mycket bättre prestation än senast, även om vi har en del att jobba på i anfallsspelet förstås.

– Jojo… Men, hur slutade matchen? 

Det är oftast den sista frågan är det det som många till sist frågar om – Resultatet.

Jag vill inte med detta blogginlägg skriva att resultatet är oviktigt, för det är det inte. Lars Lagerbäck berättade för några år sedan i ett sommarprat att resultat alltid är viktigt, men vi som är tränare kan inte enbart se på resultaten när vi planerar träningar, formerar laget eller delar ut taktiska direktiv.

För något år sedan ledde jag ett lag där vi verkligen behövde träna på försvarsspelet. Det tyckte inte spelarna. Vi hade ju vunnit våra matcher och inte släppt in några mål. Varför skulle vi då behöva träna på vårt försvarsspel? Resultaten sade ju sitt tydliga språk.

Men jag som tränare såg ju att vi inte alls hade ett bra försvarsspel. Vi mötte motspelare som inte alls var på rätt nivå, det var för enkelt motstånd och inga riktiga tester för att se vad vi klarade av. Jag visste att vi skulle få sota för detta senare.

Mycket riktigt, efter ett par omgångar hade vi släppt in nio mål på tre matcher. Ingen förstod någonting. Vi som hade ett SÅ BRA försvarsspel förut, vad har hänt? Hur kan vi plötsligt släppa in tre mål per match?

Jag visste att det berodde på att vi inte tränat på det tillräckligt, men för spelarna själva blev detta ett wake up-call.  Och det är lite detta jag är inne på – Att vi som är tränare måste kunna se bortom resultaten och se processen, kunna balansera det kortsiktiga och långsiktiga resultaten.

Vi i BK Häckens damlag har nu spelat två omgångar av Division 3. Vi har torskat två matcher med 1-7 i målskillnad.

Då är det lätt att stirra sig blind på siffrorna och begära formationsbyte, nya spelare in och ut, förändra i träningsupplägget och så vidare.

Men är det verkligen det som behöver ändras på?
Kan det vara så att vi inte tränat tillräckligt mycket på vissa saker än eller att vi faktiskt går framåt rent spelmässigt, att vår prestation tar stora kliv?

I vår första match släpper vi in tre mål, i vår andra fyra mål.
Ändå tycker jag att vårt försvarsspel är mycket bättre i den andra matchen än den första.

Mycket för att vi i den andra matchen mötte en betydligt bättre motspelare och kanske borde ha torskat med tvåsiffrigt, men vi spelar ett mycket bättre positionsförsvar än i den första matchen där vi gav bort poäng.

Det är sådana gråzoner som jag som tränare måste kunna se och ha lite is i magen. Att vara fotbollstränare handlar inte om att vara populist och göra vad alla andra vill, utan det jag tror på och som jag på långsikt tror kommer ge oss resultat. Jag behöver tålamod, till skillnad från gaphalsarna på läktaren som vill se förändringar nu eller helst igår.

Att bygga ett lag är en process och det tar tid. Och det är kanske det som är roligt, för hur kul hade det varit om resultaten bara hade kommit utan ansträngning?

I så fall borde en hellre satsa pengar på säkra aktier än att investera sin tid i världens vackraste sport.

Som många av er vet om har jag under snart ett läsår pluggat tränarutbildningen på Halmstad Högskola. I september satte studierna igång och i början av juni ska jag kvittera ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Advance / Steg 3, vilket är den näst högsta tränarutbildningsnivån.

Nu är det förvisso några månader kvar innan jag kan slå igen boken för den här gången, men en sak kan jag i alla fall slå fast – Om jag trodde att jag kunde mycket fotboll innan är det INGENTING mot vad jag kan idag.

Det känns i det närmaste genant att kolla i genom gamla matchplaner, träningsscheman, övningar jag konstruerat… Det var sådana där härligt otydliga instruktioner som “var tuffa”, “ha rätt avstånd” och “vårda bollen”. Vad fan menade jag med det?

Där och då verkade det tydligt, men idag förstår jag inte vad jag menar. Vad menar jag egentligen med att “vara tuff”? Att spelarna skulle tacklas mer på kropp eller vara fula och komma med efterslängar? Eller menade jag att de alltid skulle stå upp?

Oklart.

Och samma sak med avstånd. Vad menade jag med det? Hur många meter är “rätt avstånd”? Och “vårda bollen”, hur då? På vilket sätt?

Idag skulle jag vilja säga att jag är en betydligt mer noggrann fotbollstränare och tack vare utmärkta instruktörer kan jag dessutom mer om själva spelet fotboll. Dessvärre har ju detta också inneburit den läbbiga insikten att jag behövt ändra på gamla sanningar som jag hållit hårt i.

För ett år sedan kunde jag inte tänka mig att ha fem backar i försvarsspelet. Det innebar att jag förlorade för mycket kraft framåt. Jag kunde inte heller tänka mig att bara ha en forward i utgångspositionerna. Hur skulle vi då kunna göra mål om vi bara hade en forward?

Ett år senare och BK Häckens damlag, som jag är huvudtränare för, har fem backar i försvarsspel och en forward i utgångsposition… Det handlar alltså inte nödvändigtvis om hur många spelare vi har i varje lagdel, utan våra arbetssätt i försvars-, anfalls- och omställningsspel.

För ett år sedan föraktade jag lag som spelade med lågt försvarsspel och kontrade på sina motspelare, idag kan jag se det gedigna lagbygget bakom. Jag kunde också få för mig att spela ett fysiska uttröttande smålagsspel bara dagen innan match, med resultatet av att ha fått trötta spelare dagen efteråt. Och för att då upp konditionen förordade jag att de skulle ut och springa i spåret… Idag vet jag bättre på många punkter, som sagt.

Bortom allt som har med instruktioner, träningslära och ledarskap att göra har jag framförallt lärt mig en sak; Säg ALDRIG aldrig!

Det kan komma ett tillfälle då allt ställs på ända och jag måste ändra på gamla värderingar / myter / sanningar. För bara ett par månader sedan älskade jag att jobba med anfallsspelet. Idag tycker jag att det är minsta lika givande att sätta ett snortajt försvar. Men det ena behöver inte ta död på det andra, de båda kan samarbeta.

Förhoppningsvis för denna nya insikt med sig att jag aldrig slutar att utvecklas som fotbollstränare. Jag har för mig att Stefan Lundin en gång sade att en tränare aldrig blir fullärd och det kan nog stämma mer än väl.

Så även när mitt diplom finns i handen i sommar tänker jag inte sluta att lära mig mer om detta fantastiska spel även kallat fotboll.

Som ni redan har kunnat läsa så är jag numera utan klubb inför säsongen 2016. Tanken är inte att jag skall vara det så länge till.

2016 vill jag komma till en klubb och ett lag bestående av spelare som vill satsa seriöst på att utveckla sin fotboll, så väl individuellt som kollektivt. Förra året ledde jag ett herrseniorlag, men jag är mycket öppen för förslag. Såväl herr-, dam– som ungdomslag är intressanta, samt även att vara assisterande på högre nivåer (division 3 och uppåt).

Det viktiga är inte ålder eller kön, utan att det är en grupp av spelare som vill något med sin fotboll och som vill utvecklas, samt en stabil förening med en bra värdegrund som jag kan stå bakom. Jag har höga ambitioner med mitt tränarskap och vill givetvis träna ett lag så högt upp som möjligt, men motivationen, viljan att utvecklas och en fin förening är förutsättningar.

Alla förslag som motsvarar ovanstående kriterier mottages tacksamt.

Det som ni får i utbyte är en ung och ambitiös tränare som just nu pluggar på tränarutbildningen. Kursen heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. När kursen är klar i vår kommer jag att kvittera ut mitt UEFA A-diplom, den nästhögsta utbildningen (motsvarande gamla Steg 3 / Advanced) som går att genomföra.

Vill ni veta mer om mitt ledarskap eller min fotbollsfilosofi får ni gärna klicka på ovanstående länkar i menyn här på hemsidan, alternativt gärna kontakta mig på antingen johan@solinger.se , telefonnummer 0763-690970 eller via twitter på @johansolinger så berättar jag mer.

Ser fram emot att just din förening hör av sig!

Fortfarande eftersäsongstider, men det innebär inte att bloggen lägger sig ner och dör.

Jag har fullt upp med mina studier på Halmstad Högskola där jag pluggar Tränarskap med inriktning fotboll. Målet är att jag till sommaren skall kunna kvittera ut mitt UEFA A-diplom (motsvarande gamla Steg 3 och Advanced på Svenska Fotbollsförbundets tränarstege).

Som ett led i att bli en bättre ledare fick jag i uppgift att presentera min ledarskapsfilosofi. Vad står jag för i mitt ledarskap? Vad är mina ledstjärnor? Hur vill jag leda andra?

Presentationen hade jag i tisdags på Halmstad Högskola och är givetvis filmad för er beskådan. På nedanstående Youtube-video redogör jag för min ledarskapsfilosofi under lite drygt 18 minuter.

Håll till godo och hör mer än gärna av er om ni har kommentarer, synpunkter eller frågor!

 

Som många av redan vet om påbörjade jag för några veckor sedan en ny etapp i mitt tränarskap – Tränarutbildningen. Nu ska jag inte bara bli coach på planen, utan även på pappret också.

Kursen jag går heter Tränarskap med inriktning fotboll och hålls på Halmstad Högskola. Redan under de få veckor som gått har jag lärt mig massor, både om mig själv, ledarskap och fotboll i stort, trots den korta tiden i skolbänken. Det är verkligen inte svårt att motivera mig för att gå upp i ottan för att köra till Halmstad. Till sommaren är tanken att jag skall plocka ut mitt UEFA A-diplom, motsvarande gamla Steg 3 eller AvanceradSvenska Fotbollsförbundets tränarstege. Den nästhögsta utbildningsnivån för fotbollstränare, alltså, då Pro-licensen är den högsta och direkt nödvändig för att vara huvudtränare i Superettan eller Allsvenskan.

Pro-licensen kommer jag också till som småningom, men nu är det alltså fokus på A-diplomet som gäller. Under kursens gång kommer jag, precis som med min fotboll generellt, att dela med mig av vad jag lär mig och vad vi gör på utbildningen.

Nedanstående text är mitt första producerade arbete på kursen, en uppgiften som handlade om att sammanfatta sin kunskapsfilosofi. Kort sammanfattat handlade det om att definiera var jag som fotbollstränare hämtar min kunskap i från och vad jag legitimerar som “rätt” kunskap. Räcker det att ett lag blir framgångsrika med en metod för att jag ska tillämpa den på mitt lag? Eller krävs det vetenskapliga studier som stärker teorierna? Vad krävs för att jag ska tycka att en övning är bra?

Uppsatsen kanske är i tyngsta laget att läsa, men då det ändå är eftersäsongstider så kan det vara kul med något lite matnyttigare att läsa. Speciellt när nedanstående arbete trots allt resulterade i ett för mig positivt betyg…

Håll till godo!

* * * * *

DEN FÖRNUFTIGA TRÄNAREN
AV: JOHAN SOLINGER

Introduktion

De val vi som fotbollstränare gör baseras i stor utsträckning antingen på våra tidigare erfarenheter, förnuft, föreställningar, tidigare resultat eller vetenskap alternativt en blandning av några av dessa. Planering är en stor del av en fotbollstränares vardag. Vi planerar träningar, samtal och taktik, men vad är det egentligen som avgör hur vi väljer att strukturera upp dessa element?

Inkörsportarna till planering
En inkörsport till de val vi gör är våra tidigare erfarenheter, så kallad socialisation (Stråhlman, 2004), alltså att vi internaliserats av våra tidigare tränare eller grupperingar som haft stort inflytande på hur vi idag väljer att agera i vårt uppdrag. Om vi tidigare har haft en ledare som alltid berömde oss varje gång vi gjorde en uppoffrande hemåtlöpning och att vi blev motiverade av detta fick vi mest troligt en positiv förstärkare, enligt Wadström & Ekvall (2013). Detta beteende kan i sin tur ha blivit självförstärkt så till den milda grad att reaktionen är införlivat i mig och mitt sätt att agera. I slutändan kan det innebär att idag, när jag själv är tränare, väljer att alltid berömma mina spelare när de gör en hemåtlöpning, eftersom jag själv har goda erfarenheter av detta från min tidigare ledare.

Ens egna förnuft kan också vara det som tilltalar valet av planering. Stråhlman (2004) skriver ”Därför blir, när erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val på förnuftsmässiga grunder /…/” (s. 4). Förnuft i det här fallet får vi anta betyder samma sak som vårt förstånd. Det kan mycket väl vara så att jag aldrig har spelat i ett VM-slutspel, men att jag efter ett eget resonerande kommer fram till att det krävs ett stabilt försvarsspel för att vinna en medalj. Jag har absolut ingen faktamässig grund att stå på, men efter en tid på kammaren kan det vara detta som jag tack vare mitt förstånd kommer fram till är det enda rätta.

Förnuftet är närbesläktat med och är svårt att urskilja från våra föreställningar. Stråhlman (2004) skriver ”Därmed finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde), vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används” (s. 6). Våra föreställningar kan givetvis grundas i våra tidigare erfarenheter, men kan likväl innebära att man är fastlåst vid sin synpunkt och vägrar att ändra på sig, vilket omöjliggör progression (Stråhlman, 2004). I ovanstående exempel om VM-slutspelet kanske jag värdesätter försvarsspelet så pass hårt att jag helt struntar i hur vi skall göra mål, för försvaret är det enda viktiga. Hur ska jag då kunna vinna matcher om vi inte jobbar med offensiven? Har vi denna inställning till våra val som tränare är vi relativt definitiva i våra ståndpunkter och inte alls lika reflekterande och självmedvetna som i den förnuftsmässiga ingången.

Tidigare resultat som framgångsrika lag har visat upp kan också avgöra mitt val av planering som tränare. Stråhlman skriver att ”Preferens för hoppteknik står alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande” (s. 87). När det holländska landslaget dominerande i mitten på 70-talet skulle alla helt plötsligt spela totalfotboll eftersom att det tydligt visade på goda utfall. Lagen som följde efter försöka alltså att imitera ett resultatförbättrande exempel.

Slutligen kan vetenskap också spela en avgörande roll i valet av planering. Vetenskap är givetvis inget vedertaget begrepp, men i det här fallet syftar jag på fakta som utgår från forskningsstudier. Om det finns studier som visar att desto mer tid ungdomar får spela matchlika sekvenser desto bättre blir de på att behandla bollen kanske jag utgår från denna forskning när jag gör mina val som tränare.

Förnuft eller vetenskap?
Jag brukar gilla att ge mig själv epitet den förnuftiga tränaren. Inte bara för att det låter tjusigt, utan också för att jag ofta reflekterar och resonerar med mig själv innan jag tar beslut. Innan jag satte igång min tränargärning funderade jag mycket på vilken spelfilosofi jag skulle anamma. Vilken metod var klokast enligt mig för att hindra motståndaren från att göra mål? Efter noga övervägande kom jag fram till att bollinnehav var nyckeln till noll insläppta mål. Mitt resonemang byggde på att om mitt lag alltid höll i bollen, hur skulle då motståndaren kunna göra mål? Tankegången backades sedan upp av det faktum att lag som Barcelona och Spanien på senare år har varit totalt dominanta med denna metod, jag utgick alltså från sportsliga resultat för att rättfärdiga mitt tillvägagångssätt. Det gjorde mig än mer övertygad om att metoden var rätt och övertygelse är enligt mig viktigt för att skapa förtroende i en trupp. Hur skall jag kunna lära ut något som jag inte själv tror på?

Utan tvekan finns det fallgropar med mitt perspektiv. I en absolut förlängning kan jag få förutfattade meningar om hur fotboll skall spelas, vilket på sikt innebär att jag är obenägen att förändra min procedur. Stråhlman (2004) skriver att ”Detta kan också få som konsekvens att vissa värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen” (s.7). Därför är det viktigt att ständigt vara självmedveten och ha en ständig vilja att utmana sitt förnuft. Wadström och Ekvall (2013) skriver också att ”I vissa grupper, i vissa situationer och med vissa individer behövs vissa ledarbeteenden och i andra sammanhang behövs helt andra ledarbeteenden” (s. 33), vilket ytterligare påvisar vikten av att utmana sitt förnuft över hur en situation skall hanteras.

Omedvetet påverkar också mina tidigare erfarenheter mitt sätt att vara som fotbollstränare. Om jag genom mina metoder når framgångar eller ser tydligt att mina spelare utvecklas får jag med största sannolikhet positiv förstärkning (Wadström, O., & Ekvall, D., 2013) att fortsätta med mitt tillvägagångssätt. Detta funkar givetvis åt båda håll. Om jag baserar min spelfilosofi på Barcelonas sätt att spela fotboll kanske jag når långsiktiga resultat, men i enstaka fall kan jag ändå förlora. Då måste jag börja ha en plan B för att möta eventuellt motstånd på ett annat sätt, eftersom mina tidigare erfarenheter säger mig att det inte går att förlita sig på ett enda sätt att spela. På så vis integrerar mina erfarenheter med mitt förnuft, vilket får mig att förfina mitt tillvägagångssätt och i förlängningen min övertygelse.

Jag lägger alltså vikt vid det egna förnuftet (som i förlängningen blir min övertygelse som krävs då jag måste tro på det jag lär ut), sportsliga resultat samt mina erfarenheter, men vetenskap får lite utrymme hos mig. Studier kan i en del fall snarare handla om att befästa sin förutfattade mening än att verkligen revolutionera sporten (Stråhlman, 2004). Vem som skriver studien har en stor inverkan på validiteten av densamma. I min värld finns det heller ingen exakt vetenskap, i varje fall inte gällande fotboll. ”Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och legitimitet?”, som Stråhlman skriver (s.51).

Sammanfattning
Hela min kunskapsfilosofi kan sammanfattas med att jag väljer den metod som på långsikt gör att jag vinner flest fotbollsmatcher, och i mitt fall har jag efter mycket övervägande valt bollinnehav som tillvägagångssätt. I enstaka matcher eller turneringar (Grekland i EM 2004 som exempel) kan andra lösningar skapa framgångar, men på långsikt är jag övertygad om att det krävs bollinnehav. Det har också sportsliga resultat av bland annat Spanien och Barcelona på senare år bevisat. Det har gjort mig övertygad om att det är rätt metod för framgång och övertygelse krävs i min mening för att vara en slagkraftig tränare. Men återigen, viktigt att ständigt reflektera och ifrågasätta sina metoder samt utgå från sina erfarenheter för att nå progression.

Att sticka en studie under näsan på en spelare övertygar dem knappast, med det kan däremot mitt förnuft göra.

Referenser

Stråhlman, O. (2004). Idrott – Mål eller medel. Några kritiska nedslag i idrottsforskningen. Rapport från Idrottshögskolan Göteborgs Universitet. ISSN 1652-4381. S. 1, 4, 6, 7, 36, 51, 87.

Wadström, O. & Ekvall, D. (2013) Idrottsglädje Prestation Utveckling. Kognitiv beteendeterapi för tränare, idrottare och föräldrar. Mjölby Tryckeri. ISBN 978-91-981441-1-6. S. 16-21, 31-33.