I vanlig ordning hamnade jag i ett twitterbråk häromdagen. Det är en ful vana jag har, men ibland har jag svårt att helt enkelt hålla käften. I sociala medier generellt finns det en tendens att vara ett vattenhål för att vädra åsikter utan behöva hänvisa till vare sig pålitliga källor eller fakta, något som irriterar undertecknad så till den milda grad att jag blandar mig i diskussioner från både höger och vänster (inte politiskt menat, mest bildligt talat).

Häromdagen var det så dags igen då jag hamnade i bråk med ingen mindre än den erkända sportkommentatorn Robert Perlskog (bland annat, men han får vara galjonsfiguren för den här dispyten). Den här gången handlade det om talangutveckling och tidig selektering bland unga fotbollsspelare.

I flera årtionden har vi i Sverige haft Elitflick-/pojkläger i Halmstad, något som på senare år alltmer har ifrågasatts och flera förbund har nu valt att helt strunta i att skicka spelare till detta läger. Detta har fått fotbollsfolket att helt tappa fattningen.

Hur ska vi nu kunna få fram talanger? Det måste ju börjas i tid! Vi kan ju inte konkurrera internationellt om vi inte lägger krut på våra framtida spelare!

Och så vidare och så vidare.

Resonemanget känns igen från en annan diskussion från slutet av förra året då Göteborgs Fotbollsförbund bestämde sig för att slopa serietabeller inom barnfotbollen. Detta är uppenbart ett ämne som både engagerar och upprör människor inom fotbollen.

På ena sidan har vi de som tror på tidig selektering, att bara lägga krutet på våra mest intressanta framtidsnamn och att detta är enda väg att nå framgång internationellt. På andra sidan har vi de som pekar på att du omöjligen kan veta vilka spelare som kommer att bli framtida världsstjärnor när de bara är 13 år gamla och inte ser någon poäng i elitläger ur det syftet.

Själv står jag klart på den andra sidan, att för tidig selektering snarare stjälper en hjälper oss att få nya landslagsspelare. För mig är ekvationen mycket enkel – Ju senare du väljer att selektera desto större chans har du att pricka rätt i urvalsprocessen. Det är helt enkelt mycket enklare att se vem som kommer att spela i Allsvenskan när de är 13 år istället för 19 år eftersom vi i det senare exemplet har mycket mer information att gå på än i det första.

Inom idrottsforskningen finns det en term som kallas för Relative Age Effect (förkortas RAE). I korthet innebär den i att de tidiga ungdomsåren premieras spelare som är tidig i sin utveckling, som snabbt blir stora, långa och starka. Detta gäller i regel personer födda tidigt på året, medan de som är födda i andra halvan allt som oftast är mindre i växten och har svårare att hävda sig i de tidiga åren. Som ett exempel är det inte ovanligt att se en mycket snabbt spelare i 13-årsåldern som springer in mål på löpande band, men i takt med att denna person blir äldre kommer de andra spelarna ikapp och konkurrensfördelen försvinner.

Denna effekt suddas som småningom ut allt äldre spelarna blir då deras fysiska utveckling blir “färdig”. Då börjar det mer handla om deras fotbollsutbildning och hur kompletta där inom sporten.

Det forskningsresultaten kort och gott säger är att det i stort sett är poänglöst med för tidig selektering och talangläger eftersom vi i 13-årsåldern har mycket små chanser att lista ut vilka som kommer att bli världsstjärnor, allt på grund av RAE. Exempel på spelare som utvecklats sent är Miroslav Klose som var 21 år (!) innan han började spela i Bundesliga. Zlatan Ibrahimovic ett annat då han inte fick spela seniorfotboll i Malmö FF förrän han var 18 år gammal. Messi hade aldrig ens fått chansen på ett i elitläger i Halmstad eftersom han var så kort att han behövde tillväxthormoner för att överhuvudtaget hävda sig i Barcelona.

Trots detta envisas personer som Robert Perlskog med att vi skall satsa på tidig selektering för att identifiera talanger, ett i stort sett hopplöst uppdrag då vi inte kan veta vilka som blir elitspelare i den åldern. Spelare utvecklas annorlunda och tar olika tid på sig, vilket ovanstående exempel är tydliga bevis på. Min tes är att vi, istället för tidig selektering, väljer att låta så många spelare som möjligt få spela så länge som möjligt. Det innebär att vi får ett större urval av spelare och kan på ett mycket säkrare sätt identifiera vilka spelare som kommer hamna i eliten.

Att vi måste ha en urvalsprocessen någon gång är självklart och oundvikligt, men varför så tidigt? Ingen kan helt enkelt veta vem som blir bra när de är 13 år. Chansen att lyckas i sitt urval är att ha många att välja på, och jag tror det är lättare att vaska fram bra spelare om urvalet är 10 000 spelare istället för 3000.

Det är lätt att tro att tanken med RAE är något unikt för fotbollen, men i så gott som varje idrott har de sett samma tendenser – Att det är i stort sett omöjligt att ta reda på vilka som blir världsstjärnor. För varje underbarn som lyckas är otal med andra underbarn som misslyckas, men de syns aldrig i någon statistik.

Verkar ovanstående rimligt?

Det tycker i varje fall inte Robert Perlskog och hans gelikar som dessutom vill slå ett slag för att spelare mycket tidigare skall satsa på en särskild sport. Att ha allsidig träning, prova på andra idrotter är tydligen bluff och båg. Säg det till Emil Forsberg som dubblerade sin fotboll med innebandy, till Henke Larsson som dubblerade med sport.

Eller varför inte Ibrahimovic, som dumt nog dubblerade med kampsport. Riktigt dumt, han hade kanske blivit något om han lät bli…

Nu låter det kanske som jag bashar nämnda Perlskog (vilket jag i och för sig gör), men jag tror att många tänker som nämnda sportkommentator. Fotbollsfolk är i regel ett otroligt konservativt släkte. Vi gör saker för att “så har vi alltid gjort” eller “så har det alltid varit”, utan en tanke på att det vi tidigare har gjort kanske inte var ultimat.

Så därför håller vi oss fast vid kvadraten (fastän vi vet att den inte är matchlik), med slitna klyschor som “vinnarskallar” (utan att någon kan definiera exakt vad en sådan spelare gör) eller att vi helt enkelt skall toppa våra ungdomslag när de är 13 år. Fotbollsfolk är, enligt min erfarenhet, skygga för att ta in forskning inom sin idrott.

För vad skulle hända om de, gud förbjude, HADE FEL och blev motbevisade av forskning?

Jag vet inte hur många gånger jag dragit fram forskning i diskussioner, hänvisat till studier eller pekat på källor och fått höra “men så funkar inte fotboll, fotboll är inte som en bok”. Det verkar som att det har gått helt förbi dessa herrar (ja, för de är tyvärr oftast herrar) att forskning bygger på resultat och fakta som i sin tur stödjs av år av observationer och praktiska erfarenheter. De bygger inte sina teser på att sitta på sin kammare och fundera ut en teori – De TESTAR den i VERKLIGHETEN!

De åker ut, träffar spelare, följer deras utveckling, går i genom journaler och drar slutsatser av sitt enorma material. De kommer inte på idéer en sen kväll på Avenyn.

Men detta verkar inte ha gått in hos en del och det är minst sagt beklagligt. Det innebär att vi gör saker som är direkt kontraproduktiva mot våra ungdomar och tränar på sätt som är direkt felaktiga för att få fram bra fotbollsspelare.

Men det kanske inte är så viktigt.

Det är tydligen mer intressant att stå för en felaktigt grundad åsikt än att vara ödmjuk.

Advertisements

För lite drygt en vecka sedan meddelade nuvarande förbundskapten Erik Hamrén att han slutar efter sommarens EM-slutspel i Frankrike. Ett inte helt oväntat besked sett till hur opinionen sett ut mot honom, även om han resultatmässigt inte har mycket att skämmas över.

Nu är vi ännu inte framme vid sommarens mästerskap, en turnering som säkerligen lär definiera Hamréns eftermäle, men facit så här långt har varit två lyckade EM-kval och ett missat VM-slutspel. I EM 2012 åkte Sverige ut efter förluster mot dels hemmanationen Ukraina och dels mot England, kanske inte direkt bra men inte heller chockerande. I VM-kvalet torskade de mot ett Portugal med en Cristiano Ronaldo på uppåtjack. Förvisso var det senaste kvalet minst sagt skakigt, men resultaten räknas och de tog sig till EM efter två starka insatser mot Danmark. I sommar har de hamnat i en minst sagt tuff grupp och lär få det svårt att ta sig vidare, möjligen att en tredjeplats skulle kännas realistisk.

Så, sisådär sex år efter att Hamrén tillträdde till posten med sin shining, tron på att vinna medaljer och offensiva gladfotboll – Vad ska vi sätta för betyg på denna minst sagt lynniga förbundskapten?

Jag tänker inte ljuga om att jag aldrig riktigt var förtjust i hans föregångare, Lars Lagerbäck. Missförstå mig rätt, jag har en stor respekt för hans kunskap och förmåga att nå lyckade kvalresultat, men jag menar på att sett till materialet han hade till sitt förfogande borde Sverige vunnit fler slutspelsmatcher än vad de gjorde under Lagerbäck-eran. När Sverige var som bäst under 2000-talet hade han Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg till sitt förfogande. Jämför det med Marcus Berg, Emil Forsberg och Andreas Granqvist så är det en viss klasskilnnad i material. Ändå har förväntningarna varit högre på Hamrén, kanske för att han tidigt kom in med en vilja att vinna medaljer som uttalat mål.

Jag gillade Hamréns tro på att han ville spela en passningsinriktad fotboll för att uppnå resultat och hans optimism. Äntligen en ledare som ville uttala ett tydligt mål och som ville satsa framåt! Men då är det också självklart att fallhöjden är högre när misslyckandena väl hopar sig. Olyckskorparna var snabbt framme vid kadavret när det väl var nedskjutet.

Det ögonblick som jag tror förändrade Hamrén i grunden var den där höstkvällen 2010 i Amsterdam. Sverige hade fram tills dess haft ett lyckat EM-kval med storsegrar i bagaget. Sverige skulle åka till den nederländska huvudstaden och rulla ut Holland, possesionfotbollens hemland, på deras egna arena.

Ja, ni minns själva hur det gick. 4-1-torsk och totalt skeppsbrott. Ett landslag i spillror och spelare som tappade sina platser för all framtid.

Där och då tror jag att Erik Hamrén blev feg. Han blev mera rädd om sitt rykte, mer rädd för att misslyckas, så han valde att återgå till den defensiva organisationen som gjorde Lagerbäck så framgångsrik. Det var nödvändigtvis inget dåligt sett till resultaten, men tror någon på allvar att detta spel kommer att leda Sverige till den första mästerskapsmedaljen sedan 1994?

Hamrén har svängt från offensiv gladfotboll till att gå i Lagerbäcks fotspår och köra med hängslen och livrem. Han har helt tappat sin röda tråd och det är omöjligt att veta vad han idag står för som ledare och fotbollsvisionär.

Det är också där jag känner att Hamrén har sitt största misstag som förbundskapten. Hade han verkligen trott på sin spelidé och sitt tänk hade han inte vänt kappan efter vinden efter en förlust i Amsterdam. Han hade stått kvar vid sin tanke och fortsatt i den riktningen han stakat ut. Det är så stora ledare gör, anser jag. Istället vek han sig för opinonen och slutade att vara sig själv.

I min tränarroll har jag alltid tänkt att jag hellre förlorar mitt uppdrag för att jag gör det jag tror på än får stanna kvar med en idé som jag inte alls tror på. Självklart kan man ändra sig om man inser att man har fel, men något sådant har jag aldrig hört Hamrén uttala sig om. Taktiska direktiv har ändrats från ena minuten till den andra, spelare som var självklara är ute i kylan och veligheten har nått oanade höjder.

Inför VM-kvalet hoppades jag att han skulle våga satsa på sin offensiva spelidé och slussa in nya spelare i landslaget så att de var som mest förberedda inför EM 2016. Alltså att redan då ta in dem i laget och bygga en ny stomme. Istället satsades det på samma gamla namn och en återgång till en spelidé som han från start sade att han skulle bort ifrån. Hade de gått till VM hade det kanske varit förlåtet, men med facit i hand måste man fråga sig vad vi vann på det. En åldersstigen trupp utan någon generationsväxling och en ålderdomlig spelidé. Hade det inte varit bättre att åka ur VM-kvalet, men succesivt tagit in rätt spelare och byggt upp en ny filosofi?

Vem ska då ersätta Erik?

Jag vet inte, men min rädsla är att vi kommer att återgå till en defensiv fotboll som tar oss till mästerskap i bästa fall, men inte så mycket längre. Du kan inte vinna turneringar på att gneta dig fram, då måste du kunna ställa om till en filosofi där vi kan diktera villkoren emellanåt. Att ha något att svara på när vi behöver göra mål. Men i och med Hamréns svaga opiononsläge är jag övertygad om att nästa förbundskapten kommer att stå för det radikalt motsatta. Det är trist och kommer att göra ett generation av duktiga fotbollsspelare inte kommer att representera vårt herrlandslag, eftersom det är en fotboll som inte passar dem.

Sex år efter att Hamrén tillträdde vet jag fortfarande inte vilken typ av fotboll han står för eller hur han är som ledare. Han pratar om en massa värdeord, men går aldrig in konkret på vad det betyder. Det är bara en massa fina ord.

Lars Lagerbäck sade en intressant sak i sitt Sommarprat för några år sedan, och det är att en fotbollstränare aldrig får hänge sig till populism. Att välja spelare eller taktik utefter vad publiken vill ha. Vi tränare tar de besluten vi tar för att vi följer vår linje och vill lagets bästa både på lång- och kortsikt.

Jag tror fortfarande att Erik Hamrén år 2009 var rätt val som förbundskapten.
Det är synd bara att Erik Hamrén år 2016 ändrar sig lika ofta som det är nya löpsedlar.